Önsketänkande och läslusta

Önskar lite att det här inlägget hade varit en recension av Paul Austers Invisible. För jag vill verkligen recensera den, men eftersom jag inte har läst ut den än så får det vänta.
I normala fall brukar jag läsa ut böcker väldigt snabbt, men de senaste veckorna har jag slagit av på takten. Antar att det handlar om en ren naturlig fluktuation. Även en sprinter måste vila ibland.

Dessutom är Invisible en sådan bok som jag drar mig för att läsa tills jag väl läser den. Mycket märklig känsla, någon som upplevt något liknande? Boken ligger där i väskan eller på nattduksbordet, men du har absolut ingen lust att plocka upp den och läsa. Fast när du väl läser boken då kommer läslusten sköljande över dig. Lite som att ibland dyker inte aptiten upp förrän man har tagit första tuggan av frukostmackan.

I just det här fallet tror jag lite att min olust beror på att jag på senaste tiden har läst väldigt mycket på engelska och min hjärna längtar efter lite omväxling. Därför blir nästa bok på svenska, oavsett vem författaren är.

Kyle MacLachlan och Siân Phillips i 
David Lynchs filmatisering från 1984.

Detta krockar nu tyvärr lite med inställning att försöka läsa just författare på originalspråket, men eftersom jag bara kan engelska tillräckligt bra, så innebär det i praktiken att jag läser engelskspråkiga författare på engelska och alla andra på svenska.

Parallellt med Invisible har jag också läst Frank Herberts Dune-böcker. Beställde de tre första i början av månaden och har nu läst två av dem. Fast tar nu en paus innan nummer tre läses. Missförstå mig rätt, berättelserna är jättebra, men tyvärr lite långrandiga. Och tyvärr var inte Frank Herbert författaren som höll en särskilt jämn kvalitet.

Dagens citat: "I must not fear. Fear is the mind-killer. Fear is the little-death that brings total obliteration. I will face my fear. I will permit it to pass over me and through me. And when it has gone past I will turn the inner eye to see its path. Where the fear has gone there will be nothing. Only I will remain." (Bene Gesserits litania mot fruktan från Dune-böckerna)

"I don't know why I do what I do. If I did know, I probably wouldn't feel the need to do it. All I can say, and I say it with utmost certainty, is that I have felt this need since my earliest adolescence. I'm talking about writing, in particular, writing as a vehicle to tell stories, imaginary stories that have never taken place in what we call the real world." (Paul Auster i en artikel i The Guardian från 2006)

Författarröster del 5: Doris Lessing

Tankarna på just denna del av författarröster har hoppat runt mellan massor av olika författare de senaste veckorna. Men bestämde mig slutligen för att ägna inlägget åt Doris Lessing.

Måste dock erkänna att Doris Lessing är fortfarande något av en vit fläck på min litterära karta. Har snarare läst mer OM henne, än AV henne. Och en av anledningarna till att jag började läsa hennes böcker beror på att hon fick Nobelpriset 2007, även om jag funderat på det tidigare, utan att för den delen göra slag i saken.

En sak vill jag dock anmärka på i Svenska Akademins motivering till hennes Nobelpris. De kallar henne för "...that epicist of the female experience..." och man drabbas ju lätt av misstanken att om Doris hade varit en man så hade motiveringen varit följande: "...that epicist of the human experience...".

Enligt Akademin kan tydligen kvinnliga författare bara skriva om och för kvinnor, medan manliga författares verk alltid är allmängiltiga för hela mänskligheten. Det blir bakläxa på den motiveringen.

Från Reuters kommer det här klippet, med Doris Lessings helt underbara reaktion när hon får reda på att hon vunnit Nobelpriset.


På 60-talet blev Doris Lessing alltmer intresserade av sufismen, något som har färgat mycket av hennes författarskap. Hon introducerades till sufismen av sin vän Idries Shah. Här kommer en serie på tre klipp där Doris Lessing diskuterar sufismen i synnerhet och mysticism i allmänhet.






Doris Lessing diskuterar sitt skrivande och författarskap.


Intervju från Nobelprize.org.


Telefonintervju gjord strax efter att Doris Lessing har fått reda på motiveringen till hennes Nobelpris.


Horace Engdahl tillkännager att Doris Lessing har tilldelats Nobelpriset i litteratur.


Dagens citat: I'm always astounded at the way we automatically look at what divides and separates us. We never look at what people have in common. If you see it, black and white people, both sides look to see the differences, they don't look at what they have together. Men and women, and old and young, and so on. And this is a disease of the mind, the way I see it. Because in actual fact, men and women have much more in common than they are separated." (Doris Lessing i en intervju från 1997)

"There are no laws for the novel. There never have been, nor can there ever be."

"This has been going on for 30 years. I've won all the prizes in Europe, every bloody one, so I'm delighted to win them all. It's a royal flush." (I en intervju med BBC från 2007, med anledning av Nobelpriset)

Sommarläsning

Nu när sommaren börjar gå mitt sitt slut så kan det vara på sin plats att sammanfatta lite. Bokhora.se har satt samman en sommarläsningsenkät. Det var via bloggen En full bokhylla är en rikedom, som drivs av min kollega Eva, som jag hittade enkäten.

1. Bäst i sommar?
Har utan tvekan varit läsningen av klassikern To Kill a Mockingbird av Harper Lee. Den elfte juli i år var det exakt 50 år sedan den publicerades och det var i samband med det som jag började läsa den. Min recension kan du läsa här.
En annan höjdpunkt var läsningen av John Ajvide Lindqvists senaste roman Lilla stjärna.

2. Sämst i sommar?
Svårt att säga. Ingen av böckerna jag har läst i sommar har varit riktigt dålig. Vissa har jag förstås gillat mer än andra och så vidare. Men ingen har varit dålig.
Sommaren bjöd på mitt projekt att läsa Jane Austen. Tog mig igenom Sense and Sensibility, men sedan orkade jag inte med mer. Jag började på Emma, men gav upp efter några sidor. Fast jag vill inte kalla någon av de böckerna för dåliga, det är bara så att det finns en massa andra böcker jag gillar bättre.

3. Vad har du helst på stranden?

Stranden, vad är det? Mina badäventyr i sommar har bestått av en snabb biltur till närmsta sjö för ett snabbt dopp och sedan hem igen. Men om jag nu är tvungen att tillbringa en hel dag på stranden vill jag ha en skön solstol, ett stort parasoll som ger mig skugga samt ett flertal böcker. Eftersom jag alltid läser flera böcker samtidigt tar jag med alla så att jag kan läsa lite i alla. Plus några korsord också.

4. Var har du läst mest?
Bussen till och från jobbet, soffan och sängen.

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?

Får väl erkänna att jag misslyckades lite med mitt Jane Austen-projekt (se svar nummer två). Tanken var ju att jag skulle läsa minst tre av hennes böcker innan jag utvärderade. Men orkade som sagt bara med en av dem.

I våras bestämde jag mig också för att läsa Evelyn Waughs Brideshead Revisited. Fast det har inte blivit av, så det får väl läggas på listan över misslyckade projekt.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!

Har blivit en del nya inköp, som det alltid blir. De flesta oplanerade, fast inköpet av tre Jane Austen-böcker var ju planerat. Däremot spontanköpte jag en pocketutgåva av George Orwells Animal Farm och Paul Austers senaste roman Invisible. Senaste veckan köpte jag också de tre första delarna av Frank Herberts Dune-serie och Alan Aldas memoarer i två delar.

7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?

Det är främst två böcker jag längtar efter att få läsa i höst. Dels John Irvings nya roman Last Night in Twisted River, dels Kazuo Ishiguros senaste novellsamling Nocturnes: Five Stories of Music and Nightfall.

Dagens citat: "My theme is memory, that winged host that soared about me one grey morning of war-time." (Evelyn Waugh, ur Brideshead Revisited)

"Summer afternoon— summer afternoon; to me those have always been the two most beautiful words in the English language." (Henry James)

"I'd like to know if I could compare you to a summer's day. Because -- well, June 12th was quite nice, and..." (Terry Pratchett, ur Wyrd Sisters)

Befria "sagotanten"

Upptäckte att jag faktiskt inte har skrivit ett inlägg om Selma Lagerlöf. Inte för att det är ett måste att skriva om henne som svensk bokbloggare, men jag gillar ju verkligen hennes böcker. Därför känns det lite nonchalant.

Därför kom jag på att jag faktiskt har ett färdigskrivet inlägg om Selma Lagerlöf på min andra (och numera vilande) blogg Wikipepe. Inlägget skrevs i december 2008 med anledning av att SVT:s juldrama det året skapade lite kontroverser för att Selma Lagerlöf framställdes inte bara som lesbisk, utan även som köpare av sexuella tjänster. Så nedanför följer mitt inlägg från julen 2008 om Selma Lagerlöf.

Apropå allt ståhej kring SVT:s juldrama om Selma Lagerlöf och hennes lesbiska förhållande med Sophie Elkan och Valborg Olander.

Selma med Sophie Elkan (1894)

Jag tror faktiskt inte att de som protesterar, som till exempel Elisabeth Lagerlöf (Selmas brorsons dotter), egentligen har något problem med att Selma porträtteras som lesbisk. Deras problem ligger i att serien ger henne en sexualitet.

Ända sedan hon fick sitt genombrott med Gösta Berlings Saga har Selma satts på en piedestal som hela Sveriges lilla sagotant. Eller som PO Enquist skriver i Expressen; "som en sval, resignerad och vis sibylla". Med ett sådant epitet måste hon avsexualiseras och den enda giltiga synen av henne är som den visa kvinnan som lever för att skriva och skriver för att leva.

Sanningen är ju den att ingen av oss vet om Selma föredrog kvinnor eller män i sängen. Eller om hon var asexuell. Även om hennes korrespondens med kvinnorna i sitt liv ger indicier som tyder på att hon var homosexuell, eller i alla fall bisexuell.

Jag ser SVT:s miniserie som intressant fiktion. Där manusförfattarna har ställt sig frågan: "Tänk om Selma var lesbisk, hur hade de två dagarna vi skildrar då sett ut?"

Självklart var Selma Lagerlöf först och främst en människa. Och som alla människor var hon mångfacetterad. Där sexualiteten var en liten del av den stora helheten.

I slutändan anser jag ändå att det är egalt om hon var lesbisk eller inte. Hennes böcker blir inte sämre eller bättre av att hon var hetero-, homo, bi- eller asexuell. Selma Lagerlöfs böcker kommer alltid att ha en fast plats i den svenska litteraturens parnass.

Så till alla er som upprörs över SVT:s drama. Slappna av! Slå er ner i favoritfåtöljen och läs en av hennes böcker i stället. Då får ni svaret på varför Selma aldrig kommer att glömmas bort.

Nä, befria vår sagotant från dylika föreställningar och låt henne bara vara Selma Lagerlöf, en av våra främsta författare genom tiderna.

Nedan ett klipp från tv-serien Kejsarn av Portugallien från 1992 där Ingvar Hirdwall gör en magnifik insats som den stackars Jan i Skrolycka. Regi av Lars Molin.

Dagens citat: "Men Jan i Skrolycka var rent häpen över sig själv, som hade kunnat hitta på något så fint som att ta solen till gudmor. Ja, han hade blivit en annan människa i det ögonblicket, då den lilla flickan blev lagd i armarna på honom." (Kejsarn av Portugallien från 1914)

"Torarin såg tydligt, att bakom sir Archie smög sig en ung jungfru i sid, grå klädnad, men sir Archie såg henne inte. Då han vände huvudet tillbaka, stod hon orörligt stilla, och sir Archies egen skugga lade sig mörk och bred över henne och dolde henne." (Herr Arnes Penningar från 1904)

Stoppa aldrig upp din hund

Det mesta jag har läst sedan jag började skriva den här bloggen har varit romaner. Tror faktiskt att den senaste icke-fiktiva bok jag läste var Erik de la Regueras och Lasse Wierups Kokain, som jag recenserade för Skånska Dagbladet.

Men jag brukar ju faktiskt läsa ganska mycket biografier och böcker om historia. Därför känns det lite märkligt att det hart blivit så lite av den varan på sistone. Kanske för att det är ju lite roligare att skriva om skönlitteratur.

Fast i går kväll när jag låg i sängen och tittade på de sista avsnitten av den tredje säsongen av 30 Rock blev jag lite inspirerad att läsa en viss skådespelares memoarer. Och nej, då tänker jag inte på Alec Baldwin, utan Alan Alda, som gästspelade i några avsnitt.

Alan Alda har gett ut sina memoarer i två delar. Den första heter Never have your Dog Stuffed: and Other Things I've Learned och den andra delen är betitlad Things I Overheard while Talking to Myself. Ska bli spännande att läsa, eftersom båda böckerna beställdes medan jag skrev detta inlägg.

För övrigt när det gäller biografier så är jag väldigt förtjust i biografier om gamla kungar och fältherrar. Lundaförlaget Historiska Media har en väldigt intressant serie med biografier över svenska kungar som jag varmt kan rekommendera. De är lätta att hitta då titeln är respektive regents namn, med tillägget "en biografi". Av de böcker i serien som jag har läst uppskattade jag mest Dick Harrisons biografi om Karl Knutsson Bonde och Stig Hadenius biografi om Gustaf V.

På just ämnet finns det dessutom ytterligare en bok att rekommendera. Nämligen Mein lieber Reichskanzler!: Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli. Journalisten Staffan Thorsell har skrivit en mycket intressant bok där han har granskat kontakterna mellan det officiella Sverige och Nazitysklad. Bokens titel syftar på hälsningsfrasen i det brev Gustaf V skickade Hitler för att gratulera honom till framgångarna på östfronten.

Dagens citat: "My mother didn’t try to stab my father until I was six." (Alan Alda i Never have your Dog Stuffed, där han bland annat berättar om sin mors schizofreni.)

"Jaså, det är Du som ritat det fula huset vid Slussen? Då borde Du inte fått någon medalj." (Gustaf V till arkitekten Olof Thunström)

"Women and elephants never forget." (Dorothy Parker, ur Ballads for Unfortunate Animals.)

Ändå en glädje

En av mina absoluta favoritpoeter är Maria Wine (1912-2003). Första gången jag kom i kontakt med henne var under skrivarkurs på Öland, sommaren 2000, där hennes dikter ingick i undervisningen. Och de gick rakt in i hjärtat på mig. Nu är en av de få poeter jag alltid återvänder till, vars dikter jag kan läsa om och om igen.

Rubriken på det här inlägget har jag lånat från den av hennes dikter som betyder mest för mig. Dikten Ändå en glädje (ur samlingen Lövsus i moll från 1979) läste jag bland annat på min farfars begravning 2002. Ytterligare en märklig liten bit kuriosa rörande Maria Wine är att hon föddes samma år och dog samma år som min farmor. Och på farmors begravning läste min syster dikten Vårsorg (även den från Lövsus i moll)

Det sägs att Maria Wine vissa morgnar bestämde sig för att dra sig undan världen. Hon stängde in sig i sitt rum och tillbringade dagen där. Inte ens hennes make Artur Lundkvist (1906-1991) vågade störa henne. Ytterligare en detalj jag känna igen mig i. Behovet av att ibland bara ta en "Maria Wine-dag" då man drar sig undan och bara är för sig själv. 

Maria Wine föddes som Karla Petersen i Köpenhamn 1912 och lämnades bort till ett barnhem när hon var fyra år gammal. Hon träffade sin blivande Artur Lundkvist under en tågresa och de gifte sig 1936. Inspirerad av sin man började Maria Wine också skriva.

Om ni inte har upptäckt Maria Wine än så rekommenderar jag verkligen att ni beger er till närmsta bibliotek och läser hennes dikter. Kärlek är ett genomgående tema i hennes diktning. Dock inte bara himlastormande och romantisk kärlek. Utan hon behandlar allt från erotisk kärlek till platonisk och gestaltar den totala hängivenhet man kan känna för en personen. Wines senare diktning kretsar mycket kring makens sjukdom och död.

Under sin levnad fick Maria Wine bland annat Bellmanpriset (1976), Ferlinpriset (1985) och Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris (1998). Året innan hon dog förärades hon dessutom professors namn.

Dagens citat: "Trots allt äger du ändå en glädje: en ö där inga nya svartheter förekommer ett vallmorött hus med doft av nybryggt kaffe med skorstenar vars blåa rökar rullar ut sig likt välkomnande sidenband." (Första strofen ur dikten Ändå en glädje från 1979)

Ny månad, nya äventyr och nya böcker...

Fortsätter lite med sf-temat. Fast den här gången rör jag mig från Asimovs "hårda" science fiction till lite mer "mjuk" sådan. Efter hemkomst från jobbet i söndags (den förste augusti) så satte jag mig ner som vanligt och slösurfade. Eftersom tankarna har kretsat mycket kring science fiction den senaste tiden slutade med att jag beställde de tre första delarna av Frank Herberts serie om planeten Arrakis, mer känd som Dune.

Min första kontakt med Frank Herberts Dune-serie var dock inte böckerna. Utan det var när jag hemma hos en kompis spelade det första Dune-spelet på hans gamla 386.

Erfarenheterna från det ledde sedan till spel av nästkommande Dune-spel och tittande på David Lynchs filmatisering från 1984 med bland annat Kyle MacLachlan, Max von Sydow, Linda Hunt och Jürgen Prochnow i några av rollerna.

En helt fantastisk upplevelse, trots att filmen var inspelad på ett slitet VHS-band från någon kodad filmkanal. Ljudet var svajigt och bilden svartvit. Men magin fanns där och när jag väl fattade att det hela byggde på en litterär förlaga så galopperade jag i väg till bibblan och lånade boken.

Märkligt nog har det dröjt ända tills nu innan jag ens köpte någon av böckerna. Vad gäller filmatiseringen från 1984 så är specialeffekterna skrattretande dåliga och tydligen så sågades den längs med fotknölarna av varenda recensent. Men jag älskar att titta på den ändå. Mycket beror nog på den otroliga nostalgitripp det ändå är. Nåväl, hellre filmen med dåliga specialeffekter än SciFi-channels otroligt träiga och tråkiga miniserie från 2000. Självklart bjuder jag på ett klipp. Här kommer filmens trailer.

Fast faktum är att när boken kom 1965 var det något av en sensation. För det första var det science fiction som mer betonade människans sociala utveckling och med ett tydligt ekologiskt tema. För det andra är så brukar Dune, tillsammans med Robert A. Heinleins Stranger in a Strange Land, anses ha gjort science fiction-genren mer "litterär". Många kritiker anser till och med att Dune är den bästa science fiction-romanen som någonsin skrivits.

Tänker nu lämna Dune för tillfället och skriva om det jag egentligen tänkte att inlägget skulle handla om. Träffade min goda vän Johanna i dag. Över en kopp kaffe och glass i Lommas hamn kom vi bland annat in och diskuterade litteratur och läsning. Johanna berättade att hon är skeptisk mot att läsa nya böcker hon inte känner till och gärna håller sig till det som känns tryggt, det vill säga böcker man redan har läst hundra gånger.

Personligen är jag alltid nyfiken på nya böcker och litteratur. Ska till exempel precis till och börja läsa en ny roman av en författare jag aldrig har hört talas om. Valde boken utifrån ett kriterium, nämligen titeln. Har inte ens läst baksidestexten. Boken heter Ursäkta, men din själ dog nyss, är skriven av Danny Wattin och tydligen är det hans tredje bok.

Enda gången jag är skeptisk mot att läsa okända böcker är när det gäller science fiction. Där håller jag mig till det som jag känner till, som Isaac Asimov och Frank Herbert. Tror nog att det beror på att jag är rädd för att boken ska vara dålig. För dålig science fiction är nog något av det värsta som finns. Men ska försöka bättra mig.

Har länge funderat på att läsa David Webers romaner om Honor Harrington. Böckerna utspelas i Honorverse och bygger till viss del på C.S. Foresters böcker om Horatio Hornblower.

Dagens citat: "I know nothing comparable to it except Lord of the Rings." (Arthur C. Clarke om Dune.)

"The mystery of life isn't a problem to solve, but a reality to experience." (Reverend Mother Gaius Helen Mohiam)

"The thing the ecologically illiterate don't realize about an ecosystem is that it's a system. A system! A system maintains a certain fluid stability that can be destroyed by a misstep in just one niche. A system has order, a flowing from point to point. If something dams the flow, order collapses. The untrained miss the collapse until too late. That's why the highest function of ecology is the understanding of consequences." (Liet-Kynes)