Recension: Axel Oxenstierna av Gunnar Wetterberg

Trots mitt stora intresse för historia i allmänhet och svensk historia i synnerhet har jag aldrig läst en riktig biografi om Sveriges kanske främste statsman genom tiderna. Axel Oxenstierna var kansler i 42 år under tre olika regenter. Stundtals var han den som i praktiken styrde landet. Än i dag märker av Axel Oxenstiernas inflytande på svensk samhällsutveckling och administration. Han var mannen bakom länsindelningen och Svea hovrätt bland annat.

Det är ju det som gör det så märkligt att jag inte läst en biografi om Axel Oxenstierna tidigare. Till viss del beror detta på att hans gärning behandlas ingående även i böcker om till exempel Gustav II Adolf och drottning Kristina eller för den delen i verk om trettioåriga kriget. Två personer och ett skeende som är intimt förknippat med rikskanslern.

Den stora styrkan med Gunnar Wetterbergs bok om Oxenstierna är helhetsgreppet. Allt analyseras, undersöks och beskrivs med utgångspunkt från kanslern. Från barndomen till dödsbädden tecknas ett fullödigt porträtt av mannen, politikern, diplomaten och maktmänniskan Axel Oxenstierna. Något jag som historienörd mer än välkomnar.

Tyvärr är det en väldigt tung bok att ta sig genom. Gunnar Wetterbergs prosa saknar ett driv och ett flyt som hjälper läsaren genom. Språket hade behövt lättas upp, för med alla fakta som presenteras blir boken tung nog, ja nästan överlastad. Jag kan bara jämföra med andra svenska författare som skrivit biografier om historiska personer. Ta Dick Harrison till exempel vars biografi om Karl Knutsson Bonde är lätt som en fjäder i en sommarbris i jämförelse, trots att båda biografierna är lika omfattande och faktaspäckade.

Den tunga prosan gör tyvärr att biografin om Axel Oxenstierna endast kan rekommenderas till de som verkligen har ett brinnande intresse för personen och/eller tidsepoken. Det behövs för att ta sig genom denna, i övrigt, utmärkta biografi.