Recension: Vredens änglar av Joyce Carol Oates

Egentligen vill jag inte skriva denna recension. För den kommer innebära en sågning av en av mina absoluta favoriter, nämligen den amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Min eviga kandidat till Nobelpriset, men jag börjar inse varför hon aldrig kommer få det. För novellsamlingen Vredens änglar ligger så långt under den nivå jag förväntar mig av Joyce Carol Oates.

I Vredens änglar ställer sig Joyce Carol Oates frågan: Är kvinnan det svagare könet? Hon undersöker denna tes i nio noveller med skiftande infallsvinkel. Vi får möta den lilla flickan som är avundsjuk på sin lillebror och bara vill ha uppmärksamhet. Den misshandlade kvinnan som det till slut brister för. Sjuksköterskan som även barmhärtighetsmördar sina patienter.

I jämförelse med många andra författare är det en välskriven och ganska spännande novellsamling som Joyce Carol Oates har åstadkommit. Mitt problem är att det är så långt ifrån den Joyce Carol Oates jag känner som briljerar och fängslar i mästerverk som Rape: A Love Story och MySister, My Love.

Ovanpå alltihop är novellerna i samlingen också väldigt ojämna inbördes. Deras enda gemensamma punkt är det öppna slutet som låter läsaren dra sina egna slutsatser. I vissa av novellerna funkar det utmärkt, i andra blir det mest irriterande.

Den bästa novellen är ”Doll: En romans i Mississippi” vars huvudperson är en flicka eller kvinna, berättelsen lämnar hennes exakta ålder till läsarens fantasi, som reser runt med sin hallick. Fast allt är inte vad det synes vara och Doll är ingen vanlig prostituerad. För det första har hon inte sex med kunderna, hon tar bara deras pengar.

I denna novell lyckas Joyce Carol Oates fängsla mig och hålla mig bunden vid historien som berättas. Doll och hennes hallick är två tragiska människoöden som trollbinder, men novellen känns översiktlig. Den är i stort behov av att utvecklas. Jag tror Joyce Carol Oates hade kunnat få den att fungera som en roman.

Fast i novellsamlingens värsta stunder hänfaller Joyce Carol Oates åt billigt effektsökeri och vidrigheter bara för sakens skull inte för att det tillför något, som i novellen ”Madison à la Guignol”. Och mellan den bästa och den sämst en massa text som glöms bort lika snabbt som novellen är över.

Det är väl bara att inse fakta. Även Joyce Carol Oates kan skriva texter jag inte gillar. Slutsatsen är enkel, jag får koncentrera mig på de av hennes verk som är bra. Så denna dåliga recension innebär inte slutgiltigt farväl, men ett på återseende om ett tag. Vi måste ta en paus nu!