Egentligen vill jag inte skriva denna
recension. För den kommer innebära en sågning av en av mina
absoluta favoriter, nämligen den amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Min eviga kandidat till Nobelpriset, men jag börjar
inse varför hon aldrig kommer få det. För novellsamlingen Vredens
änglar ligger så långt under den nivå jag förväntar mig av
Joyce Carol Oates.
I Vredens änglar ställer sig Joyce
Carol Oates frågan: Är kvinnan det svagare könet? Hon undersöker
denna tes i nio noveller med skiftande infallsvinkel. Vi får möta
den lilla flickan som är avundsjuk på sin lillebror och bara vill
ha uppmärksamhet. Den misshandlade kvinnan som det till slut brister
för. Sjuksköterskan som även barmhärtighetsmördar sina
patienter.
I jämförelse med många andra
författare är det en välskriven och ganska spännande
novellsamling som Joyce Carol Oates har åstadkommit. Mitt problem är
att det är så långt ifrån den Joyce Carol Oates jag känner som
briljerar och fängslar i mästerverk som Rape: A Love Story och MySister, My Love.
Ovanpå alltihop är novellerna i
samlingen också väldigt ojämna inbördes. Deras enda gemensamma
punkt är det öppna slutet som låter läsaren dra sina egna
slutsatser. I vissa av novellerna funkar det utmärkt, i andra blir
det mest irriterande.
Den bästa novellen är ”Doll: En
romans i Mississippi” vars huvudperson är en flicka eller kvinna,
berättelsen lämnar hennes exakta ålder till läsarens fantasi, som
reser runt med sin hallick. Fast allt är inte vad det synes vara och
Doll är ingen vanlig prostituerad. För det första har hon inte sex
med kunderna, hon tar bara deras pengar.
I denna novell lyckas Joyce Carol Oates
fängsla mig och hålla mig bunden vid historien som berättas. Doll
och hennes hallick är två tragiska människoöden som trollbinder,
men novellen känns översiktlig. Den är i stort behov av att
utvecklas. Jag tror Joyce Carol Oates hade kunnat få den att fungera
som en roman.
Fast i novellsamlingens värsta stunder
hänfaller Joyce Carol Oates åt billigt effektsökeri och
vidrigheter bara för sakens skull inte för att det tillför något,
som i novellen ”Madison à la Guignol”. Och mellan den bästa och
den sämst en massa text som glöms bort lika snabbt som novellen är
över.
Det är väl bara att inse fakta. Även
Joyce Carol Oates kan skriva texter jag inte gillar. Slutsatsen är
enkel, jag får koncentrera mig på de av hennes verk som är bra. Så
denna dåliga recension innebär inte slutgiltigt farväl, men ett på
återseende om ett tag. Vi måste ta en paus nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar