Recension: Fludd av Hilary Mantel

Fader Angwin är församlingspräst i den lilla katolska byn Fetherhoughton i norra England. Han har förlorat både sin entusiasm och tro. En dag dyker biskopen upp och tvingar honom att göra sig av med flera av kyrkans helgonstatyer samt tvingas acceptera en medhjälpare.

Samtidigt styr den barska moder Perpetua över det lokala klostret och dess skola med en skräckinjagande järnhand. En mörk och regnig natt dyker så fader Angwins medhjälpare upp. Fludd förvirrar med sitt belevade beteende och sin lärda konversation.

Men vem är Fludd egentligen? Biskopens spion? En svartkonstnär? Det enda som med säkerhet går att säga är att hans närvaro ställer livet på ända för fader Angwin, moder Perpetua och den blida syster Philomena, som endast längtar efter god mat och frihet.

Ända sedan jag började läsa HilaryMantels mästerverk Wolf Hall har jag tjatat om henne, men Wolf Hall och dess uppföljare Bring Up the Bodies gjorde mig också nyfiken på hennes övriga författarskap. Så pass att jag har bestämt mig för att läsa in mig på det.

Först ut i detta läsprojekt är Fludd. En stundtals dråplig, stundtals rörande litterär karamell med en rejäl dos mörk humor. Prosan är tät och trots att den i sina tematik är väsensskild från de av Mantels böcker jag redan läst är det samma intima närvaro. Hilary Mantel placerar verkligen sin läsare som en fluga på axeln till sina huvudkaraktärer.

Rent tematiskt behandlar Mantel religiöst tvivel och religiös fundamentalism. Fludd är inte självbiografisk, men Hilary Mantel har i intervjuer sagt att romanen är inspirerad av hennes egen uppväxt i den lilla byn Hadfield i Derbyshire.

Att udden i romanen är riktad mot katolska kyrkan är kanske inte så märkligt. Hilary Mantel uppfostrades som katolik och gick i klosterskola. Enligt henne själv övergav hon den katolska tron vid tolv års ålder.