Recension: My Sister, My Love av Joyce Carol Oates

Det är med nöjd utmattning jag läser sista sidan i My Sister, My love. Nöjd för att det har varit en spännande och förträfflig läsning. Utmattad för att Joyce Carol Oates har serverat mig en berättelse som har varit främst känslomässigt, men stundtals även fysiskt, uttröttande.

Huvudpersonen i boken är Skyler Rampike, en man på 20 år, som berättar sitt livs historia. Han är nämligen storebror till lilla Bliss Rampike. Hon är vid sex års ålder en framgångsrik och hyllad konståkerska, på väg mot nationellt kändisskap.

Då drabbas den utåt sett lyckliga familjen Rampike av en katastrof. Lilla Bliss hittas mördad i pannrummet. Hela livet slås i spillror för Skyler och hans föräldrar Bix och Betsey. Intresset för mordet gör att familjen med jämna mellanrum valsar genom pressen, främst då olika former av skvallertidningar och billiga talkshows.

Joyce Carol Oates har låtit sig inspireras av det verkliga mordet JonBenét Ramsay, en sexårig deltagare i skönhetstävlingar för barn, som mördades 1996 och vars familj fortfarande valsar runt i amerikanska tabloider.

My Sister, My Love är Skylers berättelse om mordet, sin uppväxt och sin familj. Och det är flera olika Skylers vi får möta. Den lilla pojken som står i centrum för berättelsen, den unge vuxne Skyler som på avstånd betraktar och berättar sin historia, tonårs-Skyler som efter mordet transporteras runt på olika mentalsjukhus, vårdhem och internat. Alla med sin egen röst och berättarstil, sammanhållna endast av behovet av att berätta SANNINGEN om sin syster och sin familj.

Självklart blir det ingen linjär berättelse, vare sig kronologiskt eller tematiskt. Nej, berättar-Skyler rör sig fram och tillbaka, kommer med utvikningar om olika företeelser. Det kan verka invecklat med så många olika huvudpersons-jag och narrativa lager i en roman, men Joyce Carol Oates ror i land med det. Stundtals under läsningen glömmer jag nästan bort att det är en historia skriven av en 70-årig kvinna för hon lyckas göra karaktärerna och främst då Skyler så verklig att han nästintill kliver fram ur boksidorna.

Romanen är också en svidande vidräkning med den amerikanska fascinationen att bli känd till varje pris, att få sin femton minuter i rampljuset. Detta kombineras då även med den, i mina ögon, tragiska behovet för vissa föräldrar att förverkliga sina egna drömmar genom sina barn. I My Sister, My Love är det Betsey Rampike som försöker få till den konståkningskarriär hon själv förvägrades.

Joyce Carol Oates ger också en känga till amerikansk media och deras närgångna rapportering och utnyttjande av offer för spektakulära händelser. I bokens fall de anhöriga till en mördad barnstjärna, men det hade lika gärnat kunnat vara en naturkatastrof eller terrorattentat. Genom hela boken kämpar Skyler mot media för att slippa se sitt och sin familjs liv åter dissekerat i artiklar, tv-program och reportageböcker skrivna av personer ”insatta” i fallet.

Utan att avslöja för mycket dras Skylers behov av frid kontra upprättelse för sig och sin syster till sin spets på romanens sista skälvande sidor. En upplösning som inte bara gör att Skyler utan också läsaren uppnår katarsis.

My Sister, My Love är Joyce Carol Oates i högform och hon bjuder på rejäla rallarsvingar rakt upp i ens känslomässiga solar plexus. Utan tvekan är det något av det bästa hon skrivit och jag kan varmt rekommendera den till alla, för detta är inte bara en roman för inbitna Oates-fans. Läs den och njut av riktigt bra modern skönlitteratur.

Dagens citat: "SKYLER HELP ME          SKYLER I AM SO LONELY IN THIS PLACE SKYLER I AM so afraid           I hurt so Skyler          you won't leave me in this terrible place will you          Skyler?
Nine years, ten months, five days,
This child-voice in my head." (Inledningen av My Sister, My Love.)

"Subjektiviteten är sanningen." (Søren Kierkegaard)