Recension: Nelson Mandela av Sten Rylander

En leende vithårig Nelson Mandela ser mig rakt i ögonen från omslaget på Sten Rylanders biografi av justdensamme. Och det är väl så vi är vana vid att se honom. En välvillig, sympatisk och milt leende äldre statsman, som genom åren har blivit en ikon och förebild för större delen av världen.

Sten Rylander vill med sin bok ta ett helhetsgrepp på Nelson Mandela och dennes kamp mot apartheid, som bland annat innebar att han satt i fängelse i 27 år. På det stora hela lyckas Rylander med just detta, även om boken stundtals drar åt att bli en monografi över hela kampen mot apartheid. Fast jag kan förstå svårigheten. För Nelson Mandela är synonym med just den kampen och det är svårt att separera de två, särskilt för oss som stod utanför och betraktade det hela utifrån.

Foto: Hasse Schröder

Även om jag ibland kan tycka att Rylander ibland fokusera lite väl mycket på andra saker än sin huvudperson återkommer han ständigt till Nelson Mandela. Och utvikningarna ger faktiskt relevant och intressant information om Mandela, ANC och kampen som fördes. Intressant är också kapitlet om Sveriges engagemang mot apartheid-systemet och stödet till ANC.

Sten Rylander väjer heller inte för det negativa, som till exempel den infamösa Jas-affären, hiv/aids-frågan och konflikterna som trots allt funnits inom ANC. Riktigt brännande blir det när Rylander analyserar skillnader mellan Nelson Mandela och Thabo Mbeki, som efterträdde Mandela som president och som under lång tid var en av ANC:s mest prominenta ledare i exil. Dessutom bjuds läsaren på en blick in bakom kulisserna när apartheid-systemet skulle monteras ner. Relationerna verkar inte ha varit så hjärtliga mellan Mandela och F.W. de Klerk.

En fälla en författare lätt kan falla i när denne skriver om en biografi om en ledare och människorättskämpe som Mandela är att texten blir mer än hagiografi över ett levande helgon, än en riktig biografi. Sten Rylander hittar balansen och lyckas ändå hålla ett sakligt avstånd till Nelson Mandela, även om det skiner genom hela boken att det är en person som Sten Rylander gillar och beundrar.

Trots att biografin är fullspäckad med mycket intressant, känns det ändå som att 240 sidor är lite knappt för att ge ett fullödigt porträtt av Nelson Mandela och hans kamp. Många kapitel hade lätt kunnat utgöra en grund för egna böcker om minst lika många sidor. Jag rekommenderar ändå en läsning av denna biografi, för om inte annat är det en utmärkt introduktion för den som vill fördjupa sig ytterligare om Nelson Mandela, ANC och apartheid.

Glad Världsbokdag 2012

Årets Världsbokdag har jag ägnat åt att sträckläsa andra upplagan av Jesper Bengtssons biografi om den burmesiska demokratikämpen och Nobelpristagaren Aung San Suu Kyi. Anledningen till detta var att jag på söndagskvällen gick på bio och såg filmen The Lady, som handlar om just Aung San Suu Kyi.

Jag recenserade första upplagan av Jesper Bengtssons bok när den kom 2010 och den recensionen håller än. Jag har inte ändrat uppfattning om boken. Det är däremot värt att nämna att den andra upplagan innehåller en intervju med Aung San Suu Kyi, som kunde genomföras efter att hon släppts från sin senaste husarrest.

Jag kan varmt rekommendera att ni både läser Jesper Bengtssons bok och ser filmen The Lady, med Michelle Yeoh i rollen som Aung San Suu Kyi. Båda är gripande och ger en ingående förståelse kring Aung San Suu Kyis drivkraft att år efter år fortsätta sin kamp för ett demokratiskt Burma.

Här kan ni dessutom läsa en artikel om demokratikampen i Burma som jag skrev åt Palmecentret i samband med Palmedagarna i Karlstad 2007.

Läs min recension

Skånska Dagbladet publicerade i dag min recension av Ugglemasken, som är kamerunska Brigitte Gachas debutroman. Boken lästes och recensionen skrevs för säkert en månad sedan, men publicerades först nu. Vilket alltid är intressant, eftersom det blir ju att jag läser min recension med nya ögon. Plus då att jag hunnit glömma mycket av vad jag skrev.

Här har ni länken till min recension.

Recension: Klocka utan visare av Carson McCullers

Vi befinner oss i amerikanska södern. Året är 1953 och den vite apotekaren J.T. Malone i den lilla staden Milan i delstaten Georgia börjar känna sig krasslig. Till sin fasa får han diagnosen leukemi.

Fast Klocka utan visare är inte berättelsen om en man som kämpar mot sin cancer. Det är en bara detalj som finns där i bakgrunden. En detalj läsaren ständigt påminns om.

Klocka utan visare är en roman om rasism och ett samhälle som lever i det förflutna, där vita bestämde och svarta lydde. Ett samhälle som står på gränsen att släpas in i moderniteten med fötterna före. Och det är signifikant att mot slutet av berättelsen noteras det att Högstadomstolen har fattat sitt banbrytande beslut Brown v. Board ofEducation där det slutgiltigt slogs fast att rassegregerade skolor strider mot konstitutionen.

Carson McCullers, 1959.
Foto: Carl Van Vechten

J.T. Malone är dock bara en kugge i Carson McCullers enastående romanbygge. För denne söker snabbt stöd och hjälp hos sin gode vän, domaren Fox Clane. En sann sydstatspatricier som på sin ålders höst skissar på planer att föra den amerikanska södern tillbaka till tiden innan inbördeskriget. Samtidigt har domarens sonson Jester börjat uppleva ett politiskt och sexuellt uppvaknande. Han ifrågasätter inte bara den institutionella rasismen utan även den heterosexuella normen. Jester dras också till romanens fjärde huvudfigur; Sherman Pew är en ung svart, föräldralös man med blå ögon. Han är egensinnig, högfärdig och ständigt på jakt efter bekräftelse på sin egen förträfflighet.

Carson McCullers styrka är att genom hela romanen långsamt bygga upp den oundvikliga konflikt som slutligen blir berättelsens tragiska klimax. För de individuella karaktärerna är i grunden ganska sympatiska. Det är lätt att ignorera och bortförklara deras dåliga sidor, men allt eftersom blottläggs de karaktärsdrag som vi helst vill ignorera. J.T. Malones feghet, Fox Clanes oförmåga att ta ansvar för sin åsikter och handlingar, Sherman Pews destruktiva högmod och Jesters konflikträdsla. Med hjälp av sin kvartett av karaktärer kastar Carson McCullers ett oblitt och avslöjande strålkastarsken över sydstaternas fördomar och underliggande konflikter. Och trots att romanen är 50 år gammal känns den ändock relevant för vår samtid.

Klocka utan visare publicerades 1961, bara ett år efter att Harper Lee hade fått sin roman To Kill a Mockingbird utgiven. Och det ligger nära till hands att dra paralleller mellan de båda verken eftersom de behandlar den påtagliga och tydliga rasism som präglade sydstaterna vid den tiden romanerna skrevs. I båda verken förekommer rättegångar där svarta män blir oskyldigt dömda för att de råkar ha fel hudfärg och fallen leder både direkt och indirekt till ohyggliga konsekvenser för de inblandade och deras familjer.

Vilken dimension befann jag mig i?

Resan hem från Hässleholm med tåget gick förvånansvärt snabbt. Så snabbt att jag för en kort sekund var övertygad om att tåget passerat genom ett maskhål och på så sätt gjort ett tidshopp.

Fast det berodde snarare på att jag läste Klocka utan visare av Carson McCullers. Visserligen befann jag mig fysiskt på ett tåg som färdades genom Skåne i april 2012. Men i tanken befann jag mig i den lilla staden Milan, George i början på 1950-talet.

Helt magiskt! Samma sak inträffade för övrigt även när jag till exempel läste Kosmokomik av Italo Calvino och Wolf Hall av Hilary Mantel.

Från Westeros till amerikanska södern

I elva dagar har jag varit helt uppslukad av A Dance with Dragons och George R. R. Martins fantasivärld. Jag var så fast att jag tog varje tillfälle att läsa ett kapitel eller två. Gick till och med upp tidigare för att hinna läsa innan jobbet. Men nu är den utläst och eftersom det nu dröjer innan den sjätte boken ska jag försöka få ihop en sammanfattning/recension av serien hittills.

Fast med A Dance with Dragons utläst går jag raskt vidare till nästa bok. Och det blir en nittonhundratalsklassiker. Nämligen Klocka utan visare från 1961 av den amerikanska författaren Carson McCullers. Hon föddes 1917 i Columbus, Georgia och dog 1967 i Nyack, New York. Hennes författarskap är helt okänt för mig, så det ska bli spännande att få ta del av det.

Dessutom ska jag ge mig på den engelske deckarförfattaren Ian Sansoms Fallet med de försvunna böckerna, som min kompis Marthina tipsade mig om. Jag är som bekant inte särskilt begeistrad av deckargenren, men jag ska ge Ian Sansom chans.

234 avklarade, 883 kvar

Avslutade mars månad med att göra ett efterlängtat bokinköp. Då införskaffades nämligen A Dance with Dragons, som är den den femte och senaste boken i George R. R. Martins fantasyserie A Song of Ice and Fire.

Nyligen började tv-serien Game of Thrones, som bygger på Martins böcker att visas på SVT och i USA började den andra säsongen av tv-serien nyss haft premiär. Tv-serien är uppbyggd att varje bok ligger till grund för en säsong.

Jag har nu även kommit en bit in i den femte boken. Passerade precis sidan 234 av 1 117 (se bilder nedan) och det är en ren och skär njutning att åter få besöka Martins myllrande värld.

George R. R. Martin har med fjärde och femte boken i sin serie tagit ett okonventionellt grepp. Istället för att den ene följer den andra rent kronologiskt, har han delat upp de baserat på geografi. Händelserna i fjärde boken och i halva femte inträffar samtidigt, fast på olika ställen i hans värld. Från och med andra halvan av femte boken har berättelsen rört sig förbi den tidpunkt där fjärde boken slutade.

Martin har sagt att serien ska omfatta sju böcker totalt, men har ännu inte gett ett slutgiltigt besked om när den sjätte boken kommer att publiceras, men förhoppningsvis sker det så snart som möjligt.

Till vänster: Passerade precis sidan 234. Till höger ställs dessa i relation
till de 883 sidor jag har kvar.