torsdag 17 oktober 2013

Recension:
Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma

Jag var inte beredd. Det är lika bra att erkänna. Jag var inte beredd på hur fängslad och emotionellt involverad jag skulle bli i Bea Uusmas bok om Andrée-expeditionen. Jag köpte boken för att jag var intresserad, tänkte att de kunde bli lite stilla läsning under några mörka höstkvällar. Jag sträckläste i princip hela boken. Hade det inte varit för att jag hade planer för onsdagskvällen hade de sista femtio sidorna inte sparats till precis innan jag gick och lade mig.

Det är helt enkelt omöjligt att stå emot Bea Uusma när hon tar dig vid handen och leder dig in i jakten på Andrée-expeditionen. Hennes personliga tilltal, smittande entusiasm och otroliga fascination för ämnet gör att du inte kan lägga boken ifrån dig. Läsaren blir lika engagerad i expeditionens öde som författaren själv.

Foto: Anna-Lena Ahlström/Norstedts
Att Bea Uusma dessutom får till en bra blandning när hon skiftar mellan beskrivningen av sin egen resa både i historien och geografin, Andrée-expeditionens tröstlösa ballongfärd och vandring över isen samt de korta utdragen ur expeditionsmedlemmarnas brev, dagböcker och anteckningar. Uusma får till det så bra att det känns som jag befinner mig på isen tillsammans med Andrée, Strindberg och Frænkel. Det är så jag huttrar till och drar filten omkring mig lite extra när jag ligger i soffan.

Boken är rikt illustrerad med bilder, kartor och diagram som ökar förståelsen för vad som hände där på isen för snart 120 år sedan. Bea Uusma presenterar sitt arbete lättöverskådligt och håller också isär sina egna åsikter från de objektiva fakta vi har om expeditionen. Något som alltid uppskattas för det ger läsaren en chans att bilda sig en egen uppfattning om vad som händer, kanske i opposition mot författarens slutsatser.

Egentligen saknar jag bara en sak. Och det är att Bea Uusma hade kommit hem till mig, druckit kaffe och diskuterat boken. Jag vill ställa följdfrågor. Dryfta och resonera kring både Andrée-expeditionens och hennes egna resa.

2 kommentarer:

mariasbokliv sa...

Visst var den underbar! o jag håller med dig om att man vill bjuda hem henne på en fika o prata mer om expeditionen och hennes grävande i vad som egentligen skedde.

Pepe sa...

Ja! Vi kanske ska slå ihop oss några stycken som läst den och se om vi kan få Bea Uusma att gå med på att bli bjuden fika med boksnack. Haha!