Recension: Paradise av Toni Morrison

”De skjuter den vita flickan först.” Så börjar Paradise av den amerikanska Nobelpristagaren ToniMorrison. En mening som griper tag i mig och drar in mig i historien om staden Ruby och det närliggande klostret.

I en explosion av våld tar historien sin början när männen i Ruby anfaller klostret och mördar kvinnorna som bor där. Fast det är som sagt bara början. I en rad tillbakablickar, som fokuserar på enskilda kvinnor, får vi ta del av klostrets och staden Rubys historia.

Ruby är en liten stad i Oklahoma som är enbart bebodd av afroamerikaner. Stadens invånare är sammansvetsade av en strikt patriarkalism, sträng religiositet och en närmast sekteristisk självtillräcklighet.

Genom bokens tablåer undersöker Toni Morrisons teman som rasism, feminism och sökandet efter personlig frihet. Trots detta är det ingen simpel historia Toni Morrison har vävt ihop. Inget är svart eller vitt, istället målas berättelsen upp i en oändlig gråskala där inget är givet.

På hjärtskärande vacker prosa ställer hon klostrets kvinnor mot stadens män där kvinnornas tydliga berättarröster kontrasteras mot männens handlingar. Hennes stil och röst är fullkomligt egen, men tydligt rotad i modernismen och främst hennes användning av medvetandeström visar hur väl Toni Morrison förvaltar arvet från författare som Virginia Woolf och William Faulkner.

Toni Morrison är kanske en av den moderna litteraturens främsta skildrare av rasism inom och mellan folkgrupper i USA. I detta sammanhang är det lätt att dra slutsatsen att hon bara skulle intressera för vita amerikaners rasism mot afroamerikaner.

Inget kan dock vara mer fel. För Toni Morrison är inte rädd för att visa att rasism i mångt och mycket är en allmänt mänsklig egenskap. Att hon dessutom gör det på ett sådant ypperligt bra sätt är ju en ren bonus för en bokslukare som undertecknad.