”Det får räcka med att säga att jag är Juan Pablo Castel, målaren som mördade María Iribarne; jag antar att alla har rättegången i färskt minne och inte behöver närmre upplysningar om min person.”
Detta är den inledande meningen av den argentinske författaren Ernesto Sabatos första roman Tunneln, som gavs ut 1948. Dessutom kanske en av de bästa inledningarna på en roman jag någonsin läst. För Sabato placerar mig som läsare direkt i handlingen och låter mig uppslukas i det som i grund och botten är en förklarande monolog av den dömde mördaren Juan Pablo Castel.
I Tunneln berättar Castel hur han på en utställning av sina verk möter María Iribarne och hur han genast känner sig dragen till henne, men hon försvinner innan han hinner prata med henne. Under de följande månaderna fantiserar han om hur det skulle vara att träffa henne igen, vilket de slutligen gör av en slump. María och Castel inleder ett förhållande som snabbt förgiftas av Castels svartsjuka och tvångstankar. Tills allting slutar med det vansinnesdåd Juan Pablo Castel precis har dömts till i början av boken.
 |
| Ernesto Sabato, foto från 1972 |
Det är ingen lång roman Ernesto Sabato skrivet, den är på drygt 120 sidor och med väldigt korta kapitel. Berättelsen är dock så intensiv och så fylld av passion att det blir som en riktigt mäktig chokladkaka, man orkar bara med en liten smula åt gången, sedan blir mättnaden för stor.
Förutom det så fylls man dessutom av en avsky mot huvudpersonen Juan Pablo Castel, särskilt när Ernesto Sabato på allvar låter läsaren vandrar genom hans febriga psyke. Det är även då kopplingen till bokens titel blir extremt tydlig.
För huvudpersonen Castel utvecklar dels ett extremt tunnelseende efter det att han mött María Iribarne för första gången, dels för att när han väl börjar sin jakt efter sina drömmars kvinna rör han sig genom en tunnel som isolerar och leder honom fram till den katastrofala kulmen på hela passionsdramat.
En annan intressant iakttagelse jag gjorde när jag läste Tunneln var att hade jag inte vetat vem författaren var, så hade jag nog ändå gissat att han var latinamerikansk. Språket och berättarstilen ingav mig samma känsla som jag fick när jag läst böcker av till exempel Gabriel GarcíaMárquez och Jorge Luis Borges.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar