Recension: Breakfast at Tiffany's av Truman Capote

Att inte börja tänka på Deep Blue Somethings låt från 1995 när man börjar läsa Truman Capotes novellsamling Breakfast at Tiffany´s. Även om själva låten hämtar sin titel från 1961 års filmatisering med Audrey Hepburn som den oförvägna Holly Golightly.

Huvudnumret i samlingen är den långa novellen (eller korta romanen) med samma namn. En ung författare flyttar in i en lägenhet på Manhattan där han blir granne med just Holly Golightly. Han faller genast för hennes charm och dras mer eller mindre motvilligt in i hennes liv. Ett liv av fester, skandaler och maffiaumgänge.

Truman Capote drar en in i berättelsen framförallt för att Holly Golightly är en så charmerande och intressant kvinna. En kvinna med ett förflutet som bara avslöjas om novellen läses till slut. Hon går inte att stå emot, vilket den manliga huvudkaraktären "Fred" mer än väl kan vittna om.

Fast novellsamlingen innehåller även tre kortare berättelser. Dessa är välskrivna och läsvärda, men håller dock inte samma klass som titelnovellen. De intresserar för stunden men stannar knappast kvar i ens minne efter läsningens slut. Ändå är den avslutande novellen A Christmas Memory värd att nämnas då den med sin berättarglädje och barnsliga perspektiv charmar och värmer.

Jag kan väl bara konstatera att jag håller med Dorothy Parker i den slutsats hon skrev i sin recension av novellsamlingen. Truman Capote kan skriva. Så passa på att njuta av Breakfast at Tiffany's.

Recension: Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Det har varit ett tag sedan jag senast tjatade om Kazuo Ishiguro här på bloggen. Märkligt med tanke på att han är en av mina favoritförfattare, särskilt då hans debutbok, den lågmälda och underbart vackra Återstoden av dagen.

Mister Stevens är butler på det storslagna Darlington Hall, en gång hem till en av Storbritanniens mest inflytelserika familjer. I romanens nutid har det sålts till en amerikan, mister Farraday, och reducerats till en pittoresk relik från en svunnen era.

En dag får Stevens ett brev från miss Kenton, den förra hushållerskan, vilket får minnena från svunna tider att skölja över honom. Under en ensam bilfärd för att besöka henne tänker Stevens tillbaka till en tid då det kryllade av både herrskap och tjänstefolk på Darlington Hall. En tid då godset hamnade i händelsernas centrum.

Med en ömsint fingertoppskänsla mejslar Ishiguro fram en överväldigande vacker och utsökt skulpterad berättelse om pliktkänsla, ånger och värdighet. Sociala konvenanser och stelbenta hierarkier bildar en nästintill ogenomtränglig mur mellan karaktärerna både inom och mellan klasserna.

Fast det är karaktärerna som lyfter boken. Framförallt då huvudpersonerna mister Stevens och miss Kenton. Varsamt koreograferar Ishiguro deras intrikata tassande runt varandra. Missade tillfällen och känslor som bubblar under ytan. Känslor som ständigt hotar att bryta fram och störa balansen.

Allt detta sker mot bakgrund av ett Europa som är ur balans, där lord Darlington med hjälp av privat gentlemannadiplomati försöker hindra det krig som hägrar i fjärran. Ett krig som med tiden visade sig vara oundvikligt.

Min första kontakt med Ishiguros fantastiska berättelse var filmatiseringen från 1993 med EmmaThompson och Anthony Hopkins i huvudrollerna. Denna väckte självklart min nyfikenhet inför boken. Och det var med glädje jag kunde konstatera att Ishiguro utan några som helst problem tillfredsställde min högt uppskruvade förväntningar.

Recension: The Plot Against America av Philip Roth

Vad hade hänt om piloten och nationalhjälten Charles Lindbergh hade vunnit presidentvalet 1940? Denna fråga är utgångspunkten för Philip Roth i hans kontrafaktiska roman The Plot Against America. Philip Roth ger ett välskrivet och fasansväckande svar på sin egen frågeställning.

Historien börjar 1940 och USA börjar värma upp inför presidentvalet. Sittande presidenten FDR söker väljarnas förtroende för en tredje mandatperiod. Republikanerna är splittrade och kan inte enas om en kandidat förrän hjälten Charles Lindbergh anländer till konventet och utses till kandidat.

I det efterföljande valet vinner Lindbergh och inleder en eftergiftspolitik gentemot Tredje riket. Samtidigt tillåts en alltmer eskalerande antisemitism bubbla till ytan i det amerikanska samhället. I centrum för allt detta står den 7-årige Philip Roth, historiens berättare.

Boken är skriven på ett sådant sätt att det är en fiktiv vuxen Philip Roth som tittar tillbaka på sitt liv under andra världskriget, samtidigt som den verklige Philip Roth får till en känsla att läsaren verkligen får se hela händelseförloppet genom en sjuårings ögon.

Philip Roth lyckas med ett gripande och detaljerat språk få läsaren att känna det krypande obehag som uppstår allt eftersom situationen för Philip, hans familj och Amerikas judar försämras. Roth har dessutom en osviklig förmåga att beskriva den människan och hennes natur.

The Plot Against America hade varit en perfekt roman om inte Philip Roth hade skruvat upp tempot lite för mycket mot slutet. Han bygger upp en paranoid och skrämmande stämning i bokens två första tredjedelar, för att sedan sprinta genom upplösningen på romanes storpolitiska intrig.

Fast utan tvekan är det en mycket spännande roman som ställer väldigt många obekväma frågor kring människans natur, antisemitism och viljan att acceptera förtryck så länge man inte tillhör den grupp som är utsatt.

En utmaning - för utmaningens egen skull

Jag har ju under de senaste månaderna gnällt i flera inlägg om min minskade läslust. Därför tänkte jag att jag måste chocka i gång mig själv, så att jag återfår läslusten och läsglädjen. När jag dessutom kollade in min lista över lästa böcker och insåg att jag var tvungen att under årets två sista månader läsa 19 böcker för att ens komma upp i samma antal lästa böcker som 2011 då blev bara min beslutsamhet ännu större.

Därför gav jag mig själv just den utmaningen. Att under november och december läsa minst 19 böcker, vilket i runda slängar blir en bok var tredje dag. Och jag har fått till en stark inledning. Redan måndagen den femte hade jag läst ut tre böcker.
Det känns även som det funkar. Att jag har fått till ett litet tävlingsmoment i det hela gör att jag sporrar mig själv att läsa och ju fler sidor jag läser desto större blir läslusten. Får se nu om det håller hela vägen.

Nu kommer dessutom ett helt onödigt stycke i det här inlägget, för jag vet ju att ni alla lyssnade på mig när jag var med i P4 Kristianstads kulturpanel i måndags. Fast om ni nu mot all förmodan missade det så är det bara att klicka på spelaren här ned och lyssna.

Lyssna på BiblioPepe del 8

Då var det dags igen. På måndag deltar undertecknad åter i kulturpanelen i Hallå Skåne på P4 Radio Kristianstad. Temat den här gången är barnböcker. Något jag hoppas de flesta har erfarenhet av. Nu är jag visserligen inte en barnboksbloggare, men någon åsikt kan jag med stor säkerhet klämma fram.

Så på måndag eftermiddag klockan 17 får ni bänka er vid radioapparaterna och lyssna noga.

Oktober - snabbversionen

Jaha! Bästa sättet att sammanfatta oktober. I alla fall om jag tittar på mitt läsande. Har varit inne i en rejäl svacka utan någon större läslust. Därför har det bara blivit en bok och hade det inte varit för att jag skulle recensera den hade den nog inte blivit läst.

Nåväl! Det hände ju en massa andra roliga saker på litteraturfronten i oktober. Främst då tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur och Akademiens val av Mo Yan väckte ju en del debatt. Vilket säkert var välbehövligt.

Fast en roligare nyhet i mina ögon var att Hilary Mantel fick Bookerpriset för andra gången. Den första kvinnliga författaren som förärats priset mer än en gång. Första gången hon fick det var för den historiska romanen Wolf Hall och andra gången för dess uppföljare Bring Up the Bodies.

Facit för oktober blev följande:
* Läste en bok, som var en roman
* Sammanlagt sidantal blev 476
* Boken lästes på svenska
* Originalspråket var engelska

Och här har ni läslistan:
* En kärlekshandling av Jeffrey Eugenides

Den saknas mig

Bildbevis på att boken saknas.

Jag hade egentlig tänkt skriva om en bok jag alltid återvänder till. För i morse blev jag lite sugen på att läsa om Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. Det var ett tag sedan sist. Så jag tittar upp på min bokhylla och blir grymt besviken.

För boken står inte där den ska stå, mellan Joan Didions Lagt kort och Umberto Ecos Foucaults pendel. Mycket märkligt eller egentligen inte. För jag har säkert lånat ut den och sagt till lånaren att hen inte behöver skynda sig på med läsningen.

Nu är bara frågan: Vem har lånat min rosa pocketutgåva av Brott och straff? Har vederbörande läst den? Tyckte hen om den? Så många frågor och det hade varit trevligt att få svar på dem.