Lucka 1: Kallblodigt massmord

"They shoot the white girl first. With the rest they can take their time. No need to hurry out here. They are seventeen miles from a town which has ninety miles between it and any other. Hiding places will be plentiful in the Convent, but there is time and the day has just begun.
They are nine, over twice the number of women they are obliged to stampede or kill and they have the paraphernalia for either requirement: rope, a palm leaf cross, handcuffs, Mace and sunglasses, along with clean, handsome guns."

Bok: Paradise
Författare: Toni Morrison (1931-)
Utgivningsår: 1997
Läs också: Song of Solomon (1977), The Bluest Eye (1970)
Om författaren: Toni Morrison föddes 1931 i Ohio. Hon debuterade 1970 med romanen The Bluest Eye. Hennes böcker handlar rör sig kring teman om ras, kön, sexualitet och kärlek. Hon fick motta Nobelpriset i litteratur 1993 och har även belönats med Pulitzerpriset för sin roman Beloved. 2012 fick hon motta The Presidential Medal of Freedom, USA:s högst civila utmärkelse.

Ändrade mig - det blir en julkalender ändå

En är ju inte sämre än att en kan ändra sig. Även om det sker efter att den elfte timmen är slagen och den feta damen egentligen sjungit.
Tack vare en snilleblixt har jag bestämt mig för att bjuda på en julkalender i år också. Jag kommer helt enkelt tipsa om 24 bra böcker genom att bjuda er på det inledande stycket.
Förhoppningsvis lockar det till läsning. Första luckan öppnas senare i dag.

November - snabbversionen

Jaha, tji fick jag. Trodde min svacka var över men den återvände med råge under november. Bloggsvackan vill säga, inte läsningen. Faktum är att jag har läst mer i november än någon annan månad i år. Bara inte orkat blogga om det. Plus att jag redan har skrivit tusentals tecken om Harry Potter på den här bloggen, så det får bli min brasklapp.

November har i alla fall varit årets stora Harry Potter-månad, för precis som i augusti 2011, var det dags för en omläsning av J.K. Rowlings älskade serie om den minderåriga trollkarlen. Och för vilken gång i ordningen jag läser dem det kan jag inte svara på. Det enda jag kan säga är att de fortfarande håller och jag upptäcker fortfarande detaljer jag missat.

Ovanpå alltihop hann jag även med att läsa en bok om vetenskapsförnekelse och hur det hotar mänskligheten av den amerikanske vetenskapsjournalisten Michael Specter. En recension är här med utlovad. En sak jag dock känner att jag inte orkar med är min traditionsenliga julkalender. Mest för att jag inte kommit på ett bra tema. Istället tänkte jag varje adventssöndag publicera ett inlägg med boktips och kuriosa från litteraturens värld.

Facit för november blev följande:
* Åtta lästa böcker varav sju romaner och en fackbok.
* Sammanlagt sidantal blev 3 934.
* Alla böcker lästes på engelska.
* Alla har engelska som originalspråk.

Och här har ni läslistan:
* Harry Potter and the Philosopher's Stone av J.K. Rowling
* Harry Potter and the Chamber of Secrets av J.K. Rowling
* Harry Potter and the Prisoner of Azkaban av J.K. Rowling
* Harry Potter and the Goblet of Fire av J.K. Rowling
* Harry Potter and the Order of the Phoenix av J.K. Rowling
* Harry Potter and the Half-Blood Prince av J.K. Rowling
* Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K. Rowling
* Denialism: How Irrational Thinking Harms the Planet and Threatens Our Lives av Michael Specter

Recension: The Traitor Queen av Trudi Canavan

Glömde nästan bort att skriva några rader om The Traitor Queen (TTQ) av Trudi Canavan som jag läste ut strax innan det senaste månadsskiftet. TTQ är den tredje delen i Traitor Spy-trilogin; den andra serien om Sonea och Kyralias magikergille.

Överlag är denna andra trilogi något svagare än den första. Mycket känns igen och Trudi Canavan följer troget det formulär hon har etablerat. Det är tryggt och förtroendeingivande men föga överraskande. I min recension av The Rogue (den andra delen i TS-trilogin) klagade jag på en lång startsträcka och avsaknaden av den magi som fick mig att älska den första trilogin.

Fast cliffhangern i The Rogue fick mig också att se fram emot TTQ och jag tycker att Trudi Canavan lyckades infria sitt löfte. TTQ har ett högre tempo, det händer mer och det är helt enkelt en bättre sammanhållen och genomarbetad historia. Att hon dessutom lyckas bjuda på ett flertal överraskningar gör ju inte saken sämre.

Trudi Canavan avslutar TS-trilogin på en väldigt stark not, vilket är upplyftande med tanke på trilogins svaga andra del och redan i recensionen av den boken ansåg att författaren hade uttömt Kyralia på stoff. Denna åsikt står jag fast vid. Det har varit en bra åktur, men två trilogier och en fristående bok är lagom. Därför är det med glädje jag läser på hennes hemsida att hon är på gång med en ny trilogi. I en helt ny värld!

Oktober - snabbversionen

Då var det bara två månader kvar av året och det är dags att sammanfatta oktober. Läsmässigt har den gått i eskapismens tecken. Den inleddes med science fiction och avslutades med fantasy. Precis det som behövdes.
Månadens stora behållning var dock ändå Bea Uusmas fantastiska bok om Andrée-expeditionen. Jag sträckläste den (nästan i alla fall) för att den var så intressant och fängslande. Nu hoppas jag verkligen att Bea Uusma vinner Augustpriset för detta praktverk.
I övrigt har jag börjat komma igång igen med recenserandet och skrivandet för mitt eget höga nöjes skull här på bloggen. Det ska bli intressant att se vilka läsäventyr november månad kommer att bjuda på.

Facit för oktober blev följande:
* Sex lästa böcker varav fem romaner och en populärhistorisk bok.
* Sammanlagt sidantal blev 2881.
* Fem böcker lästes på engelska och en på svenska.
* Fem har dessutom engelska som originalspråk och en har svenska.

Och här har ni läslistan:
* Leviathan Wakes av James S.A. Corey
* Caliban's War av James S.A. Corey
* Abaddon's Gate av James S.A. Corey
* Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma
* The Traitor Queen av Trudi Canavan
* Moon over Soho av Ben Aaronovitch

Recension: Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma

Jag var inte beredd. Det är lika bra att erkänna. Jag var inte beredd på hur fängslad och emotionellt involverad jag skulle bli i Bea Uusmas bok om Andrée-expeditionen. Jag köpte boken för att jag var intresserad, tänkte att de kunde bli lite stilla läsning under några mörka höstkvällar. Jag sträckläste i princip hela boken. Hade det inte varit för att jag hade planer för onsdagskvällen hade de sista femtio sidorna inte sparats till precis innan jag gick och lade mig.

Det är helt enkelt omöjligt att stå emot Bea Uusma när hon tar dig vid handen och leder dig in i jakten på Andrée-expeditionen. Hennes personliga tilltal, smittande entusiasm och otroliga fascination för ämnet gör att du inte kan lägga boken ifrån dig. Läsaren blir lika engagerad i expeditionens öde som författaren själv.

Foto: Anna-Lena Ahlström/Norstedts

Att Bea Uusma dessutom får till en bra blandning när hon skiftar mellan beskrivningen av sin egen resa både i historien och geografin, Andrée-expeditionens tröstlösa ballongfärd och vandring över isen samt de korta utdragen ur expeditionsmedlemmarnas brev, dagböcker och anteckningar. Uusma får till det så bra att det känns som jag befinner mig på isen tillsammans med Andrée, Strindberg och Frænkel. Det är så jag huttrar till och drar filten omkring mig lite extra när jag ligger i soffan.

Boken är rikt illustrerad med bilder, kartor och diagram som ökar förståelsen för vad som hände där på isen för snart 120 år sedan. Bea Uusma presenterar sitt arbete lättöverskådligt och håller också isär sina egna åsikter från de objektiva fakta vi har om expeditionen. Något som alltid uppskattas för det ger läsaren en chans att bilda sig en egen uppfattning om vad som händer, kanske i opposition mot författarens slutsatser.

Egentligen saknar jag bara en sak. Och det är att Bea Uusma hade kommit hem till mig, druckit kaffe och diskuterat boken. Jag vill ställa följdfrågor. Dryfta och resonera kring både Andrée-expeditionens och hennes egna resa.

Recension: The Expanse-trilogin av James S.A. Corey

Åh vad jag har längtat efter en rejäl rymdopera. En storslagen episk science fiction-serie i samma anda som Asimovs Stiftelseromaner eller för den delen Star Wars och Star Trek. Och då fångade James S.A. Coreys (pseudonym för Daniel Abraham och Ty Franck) serie The Expanse, som för tillfället består av en inledande trilogi: Leviathan Wakes, Caliban's War och Abaddon's Gate.

Först tänkte jag recensera trilogins delar var för sig, men bestämde mig ändå för att göra en sammanslagen recension. Dels på grund av lathet, dels på grund av att de enskilda böckerna är så pass sammanhängande att det känns mest logiskt att göra så.

The Expanse utspelar sig i en nära framtid där människan har koloniserat solsystemet men ännu inte lyckats ta sig utanför det. Rent politiskt domineras solsystemet av Jorden och Mars, som samarbetar i en bräcklig allians. Mot dessa står belters, som kallas så för att de befolkar kolonierna som finns i asteroidbältet samt på Jupiters och Saturnus månar.

Hela historien tar sin början med att Jim Holden, sekond på isfraktaren Canterbury, undersöker ett övergivet skepp. Medan Jim och några ur besättningen är ombord på det okända skeppet förstörs Canterbury av ett anonymt krigsfartyg.

Samtidigt får polisen Miller i uppdrag att hitta en försvunnen kvinna, som är dotter till en av soslsystemets rikaste och mäktigaste företagsledare. Allt detta blir upptakten till en hisnande jakt genom solsystemet och kamp mot klockan när en (antagligen) utomjordisk (engelskans alien, inte helt lätt att översätta) entitet hotar att förstöra jorden och utrota mänskligheten.

Detta är i princip upptakten till första boken, men jag vill inte på något sätt avslöja för mycket. Jag kan bara konstatera att det är fängslande historia och särskilt första boken är svår att lägga ifrån sig. Karaktärerna är levande och mångfasetterade, vilket särskilt gäller huvudpersonen Jim Holden och hans minst sagt osmidiga idealism och hans outsinliga kärlek till en nybryggd kopp svart kaffe.

En av anledningar att böckerna är snabblästa är att kapitlen är korta, slutar med cliffhangers och fokuserar enbart på en karaktär åt gången. I första boken skiftar kapitlen mellan Holden och Miller endast, medan flera POW-karaktärer (point of view) introduceras i de följande två böckerna. Ett grepp så kanske känns igen från George R. R. Martins böcker. Nu råkar det också vara så att Ty Frank, en av författarna bakom James S.A. Corey, är assistent åt Martin.

Det finns också ett djup i böckerna och en vilja till samhällsanalys. Till exempel vilken roll det privata näringslivet kan spela i framtiden, en inte ovanlig syn i The Expanse är till exempel privata polisstyrkor. Dessutom har författarna tänkt till och insett att om människan i allt större utsträckning lever i kolonier och skepp med låg eller ingen gravitation. Det beskrivs till och med hur belters rent fysiskt ser annorlunda ut mot jordbor på grund av deras uppväxtmiljö. Något som självklart även leder till kulturella skillnader och i förlängningen rasism.

Jag tyckte The Expanse var väldigt bra och spännande. Jag ser verkligen fram emot den fjärde boken i som utspelas i denna värld, förhoppningsvis blir det en ny trilogi med en ny infallsvinkel. Den grundläggande konflikten i de tre första böckerna känns som den har kommit till vägs ände.

Om du gillar science fiction är detta måste-läsning, särskilt om du precis som jag har en fäbless för storslagen rymdopera. Även om James S.A. Corey lånar friskt från andra genrer som till exempel skräck, noir och cyberpunk.