Recension: The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides

Det är 70-talets Michigan i vad som synes vara en alldeles normal villaförort till Detroit. Där bor de hårt hållna systrarna Lisbon, som beundras av och gäckar kvarterets pojkar. Redan titeln på boken avslöjar hur allt slutar. Det är ingen hemlighet att de begår självmord. Det intressanta är vägen fram till självmorden och hur det påverkar samhället i allmänhet och kvarterets pojkar i synnerhet.

Berättelsen utspelar sig under ett år och börjar med den yngsta systern Cecilias självmordsförsök och en tid senare lyckas hon ta livet av sig genom att kasta sig ut genom ett fönster ner på ett järnstaket. Cecilias självmord leder till att de övriga systrarnas isolering ökar samtidigt som familjen Lisbon kämpar för att ta sig genom sorgen.

Framförallt är det den näst yngsta systern, 14-åriga Lux, som historien kretsar kring. Det är också hon som står i centrum för pojkarnas fascination och fixering. Hon blir förstoringsglaset som samlar och koncentrerar den uppmärksamhet som riktas mot familjen Lisbon efter Cecilias självmord.

Romanen är skriven i den ovanliga formen första person plural. Det är kvarterets pojkar som berättar tragedin om systrarna Lisbon och gör det genom att se tillbaka till det året då fem systrar valde att ta sina liv. För pojkarnas fascination har inte upphört utan förföljt dem genom åren tills de nått vuxen ålder och väljer att berätta historien så att den kan bevaras åt eftervärlden.

Likt kören i en tragedi av Sofokles bildar pojkarna en fond mot vilken dramat utspelar sig. De för berättelsen vidare genom sina kommentarer, bygger upp stämningen och leder läsaren med en fast hand genom historien.

För det är inte bara pojkarnas minnen som återberättas. De har under åren samlat på sig vittnesmål, dokument och saker som tillhört systrarna. Allt för att hålla dem levande trots deras för tidiga. Detta omfattande bevismaterial vårdas ömt av de vuxna pojkarna, likt reliker från några högt vördade helgon.

The Virgin Suicides är JeffreyEugenides debutroman, inte för att det märks. Den är hårt sammanhållen och strömlinjeformad roman. Skriven på smärtsamt vacker prosa visar Jeffrey Eugenides redan i debuten att han är en mogen och fulländad författare med en unik röst.