April – Snabbversionen

Valborgsmässoafton och dags att sammanfatta april som läsmånad. En månad som har pendlat mellan febril aktivitet och oroväckande letargi. I alla fall på när det gäller läsandet.

Något av det bästa var dock att jag fick privilegiet att läsa och recensera Jonathan Safran Foers Äta djur. Recensionen publicerades i Skånska Dagbladet den 18 april, som den ena halvan i en dubbelrecension. Mitt perspektiv på boken var köttätarens och min kollega Kristina fick representera vegetarianerna. Den största utmaningen med detta var dock att skriva kort. Recensionerna fick bara vara max 2 200 tecken.

I övrigt hittade jag ett nytt lästema till mig själv. Nämligen Asien, en världsdel vars litteratur har varit en vit fläck på min läskarta. Och Asien-temat kom till tack vare att jag läste Den gyllene paviljongens tempel av Yukio Mishima och De hemlösa av Yiyun Li. Fick också en lista på tips med bra asiatiska författare, den kommer i slutet av inlägget.

Facit för april 2011 blev följande:
* Fem lästa böcker, varav fyra romaner och en debatt/reportagebok.
* Sammanlagt sidantal blev 1433.
* Tre av böckerna lästes på svenska, två på engelska.
* Fyra hade engelska som originalspråk, den sista hade japanska.

Och här kommer läslistan för april:
* Äta djur av Jonathan Safran Foer
* England Made Me av Graham Greene
* Den gyllene paviljongens tempel av Yukio Mishima
* De hemlösa av Yiyun Li
* Murder on the Orient Express av Agatha Christie

Tipsen jag fick på bra asiatiska författare (samt en afrikansk):
* Raj av Gita Mehta (Indien)
* Maqiao av Han Shaogong (Kina)
* Deckare av Qiu Xiaolong (Kina)
* Skogens salt av Nguyên Huy Thiêp (Vietnam)
* Norwegian Wood av Haruki Murakami (Japan)
* Vad jag talar om när jag talar om löpning av Haruki Murakami (Japan)
* Salad Anniversary av Machi Tawara (Japan)
* Baking Cakes in Kigali av Gaile Parkins (Zambia)

Dagens citat: "I don't think necessity is the mother of invention — invention, in my opinion, arises directly from idleness, possibly also from laziness. To save oneself trouble." (Agatha Christie i sina memoarer.)

Vita fläckar på den litterära kartan

Har ägnat ganska mycket av de två senaste dagarna med att läsa ut två böcker, som båda handlar och utspelas i en världsdel som är lite av en vit fläck på min litterära karta.

Nämligen Asien, som dock inte är den enda vita fläcken, dit hör även till exempel Afrika, även om jag där har börjat fylla i detaljerna tack vare Alain Mabanckou och Petina Gappah.

Fast tillbaka till Asien. Läsningen av Yukio Mishimas Den gyllene paviljongens tempel och Yiyun Lis De hemlösa har gjort mig nyfiken på vad Asien har att erbjuda en bokslukare som mig.

Någon som har förslag på bra författare från Asien? Skriv gärna en kommentar.

I övrigt har jag äntligen kunnat nyttja världens bästa läsplats. Nämligen den slitna gamla skinnsoffan i föräldrarnas uterum. Trivsel i kubik!

Glad världsbokdag 2011

Under Världsbokdagen 2010 bjöd jag på fyra boktips och årets begivenhet kommer att gå i samma tecken. Fast den här gången blir det lite fler tips, som dessutom är riktade till en specifik person. Nämligen min underbara vän Bladskan.

På långfredagen gjorde vi en liten bilutflykt genom Skåne och under diskussionerna i bilen kom vi in självklart in på ämnet böcker och läsning. Bladskan bad om tips på sommarläsning och här kommer min lista till henne. Den är uppdelad i mycket godtyckliga kategorier och består av femton titlar.

Novellsamlingar
Båten av Nam Le
Sorgesång för Easterly av Petina Gappah
Nocturner av Kazuo Ishiguro

Debatt/Facklitteratur/Biografier
Jorden de ärvde av Björn af Kleen
Äta djur av Jonathan Safran Foer
En kamp för frihet: Aung San Suu Kyi: En biografi av Jesper Bengtsson

Klassiker
Mrs. Dalloway av Virginia Woolf
Möss och människor av John Steinbeck
To Kill a Mockingbird av Harper Lee

Skräck/SF/Fantasy
Udda verklighet av Nene Ormes
Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist
The Left Hand of Darkness av Ursula K. Le Guin

Personliga favoriter
Middlesex av Jeffrey Eugenides
Wolf Hall av Hilary Mantel
Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf

Självklart ska jag försöka hålla er uppdaterade under sommaren med hur det går för Bladskan och hennes sommarläsning.

Recension: England Made Me av Graham Greene

Det var länge sedan jag läste en roman Graham Greene, tror jag det senast var i gymnasiet. Då var det Den stillsamme amerikanen (om jag inte minns fel). Men det var så länge sedan att när jag började med England Made Me var det nästan som om jag läste Greene för första gången.

England Made Me handlar om Anthony Farrant. En rotlös brittisk dandy som driver genom livet och världen. Endera dagen jobbar han i Shanghai, för sedan hamna i Hong Kong, därefter Aden och så vidare. Nu har han i alla fall återvänt hem till Storbritannien där han träffar sin älskade syster Kate för första gången på flera år.

Hon övertalar honom att följa med till Stockholm och bli livvakt åt hennes arbetsgivare och älskare finansmannen Erik Krogh (modellerad efter Ivar Kreuger). Väl framme i Stockholm får Anthony snabbt kontakter i den lilla brittiska kolonin, bland annat journalisten Minty, vars enda arbetsuppgift är att bevaka varje steg Krogh tar.

Till en början tycker Anthony om sitt jobb, men innerst inne är han en anständig människa. Så när Krogh ger honom en order han inte kan utföra med gott samvete beslutar han sig för att läcka information till Minty. Något som får drastiska konsekvenser.

Graham Greene är en mästare på undertext. Att läsa England Made Me kräver att man läser mellan raderna och ständigt tolkar allt karaktärerna säger. Något som ställer stora krav på läsarna, men ändå är att föredra, för är det något jag hatar så är det när författare skriver sina läsare på näsan och tvunget ska förklara allt i minsta detalj. Då är det bättre att utlämna lite för mycket.

Fast det är en spännande bok, trots att tempot stundtals sjunker betänkligt och leder till att vissa partier av boken segar sig fram i maklig takt. Det är tack vare undertexten och frånvaron av yviga gester och stormande känslor som jag fortsätter till slutet.

En ren njutning är det dock att läsa Greenes miljöbeskrivningar från Stockholm och dess omgivningar (en scen utspelar sig till exempel på Drottningholmsteatern). Graham Greene besökte Sverige 1933 och gjorde då research för England Made Me.

När väl boken är läst så visade den sig vara en trevlig liten njutning. Men det lär nog dröja innan jag plockar upp den igen för en omläsning. Då bekantar jag mig hellre med övriga delar av Greenes författarskap. Ska kanske sats på en ny läsning av Den stillsamme amerikanen?

Dagens citat: "Regnet hade upphört, en östlig vind drev regnet i grå flockar över Mälaren, och solstrålar klatschade till Slottets, och Riksdagshusets, och Operans våta stenblock. Motorbåtarna som passerade under Norrbro piskade upp skum som vinden fångade och kastade som ett fint regn mot den tomma restaurangens glasveranda. Den nakne mannen på sin våta, blänkande piestal stirrade över svallet av småvågor bort mot Grand Hôtel med baken vänd mot bron och trafikanterna." (Från den svenska översättningen av England Made Me (De skeppsbrutna) från 1954.)

"Too often the author of "England Made Me" seems to be shadow-boxing, not delivering the full punch. But the story is skillfully fabricated, and the suspense so well maintained that any one who starts it is certain to go to the end." (Från New York Times recension av England Made Me.)

Manar till eftertanke och ifrågasättande

Då var den publicerad min recension av Jonathan Safran Foers debattbok Äta djur. En riktig tuff recension var det att skriva, lite beroende på det begränsade utrymmet. Men i slutändan blev jag riktigt nöjd.

Min recension fick ju som sagt sällskap i Skånska Dagbladet av min kollega Kristinas recension av samma bok. Min ingång var det faktum att jag äter kött, hennes att hon är vegetarian.

Här hittar du min recension och här hittar du Kristinas.

Att ha koll och hålla koll på framtiden

Att vara bokbloggare innebär inte bara att läsa böcker och skriva om dem. Jag försöker även hålla mig á jour med vad som pågår inom bokvärlden, även om det i grunden är relativt omöjligt att ha koll på allt och alla.

En sida jag brukar kika in på då och då är den amerikanska nättidningen The Huffington Posts boksajt Huffpost Books. Där brukar man kunna hitta snabb och intressant info om vad som händer inom bokvärlden i USA.

Till exempel denna lista med elva kommande böcker som HuffPost Books tycker vi borde känna till och hålla utkik efter. Framförallt är det en roman som fångar mitt öga. Den amerikanske författaren Mat Johnsons senaste bok Pym.

Mat Johnson har låtit sig inspireras av Edgar Allan Poes enda kompletta roman The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket när han skrev Pym. Läste den korta sammanfattningen av romanen på Wikipedia och kände att jag fastnade, så det verkar mycket lovande. Pym hamnar utan att tveka på önskelistan inför framtiden.

Dagens citat: "During the whole of a dull, dark, and soundless day in the autumn of the year, when the clouds hung oppressively low in the heavens, I had been passing alone, on horseback, through a singularly dreary tract of country, and at length found myself, as the shades of the evening drew on, within view of the melancholy House of Usher." (Novellen The Fall of the House of Usher av Edgar Allan Poe.)

"Villains!" I shrieked, "dissemble no more! I admit the deed! — tear up the planks! — here, here! — it is the beating of his hideous heart!" (The Tell-tale Heart)

Verklighetens diktare

Önskade Tomas Tranströmer grattis på 80-årsdagen redan för en vecka sedan. Då hade jag precis inhandlat samlingsvolymen med alla hans dikter från 1954 till 2004.

Eftersom i dag är hans riktiga födelsedag (och tillika Sveriges vanligaste), så passar jag på att skicka ytterligare en välönskning. Har inte hunnit läsa så mycket av samlingsvolymen än, bara läst genom debutsamlingen 17 dikter från 1954, samt lite andra dikter här och var i boken.

Och det är en stor njutning att läsa hans lyrik. Att bara låta den skölja över mig och föra mig bort. Tomas Tranströmer är en av få poeter som lyckas med detta. Vilket ger honom en alldeles egen stol på min egna poetiska parnass, där han får sällskap av Gustaf Fröding, Maria Wine, Wisława Szymborska och Dylan Thomas.

I kväll efter jobbet och innan jag somnar blir det fortsatt läsning genom Tranströmers poetiska verklighet. Hatten av och stort grattis på födelsedagen.

Med anledning av Tranströmers födelsedag har min kollega Gunilla avgett ett löfte. Det kan du läsa om här!

Störande jämförelser

Har nu även börjat läsa De hemlösa av Yiyun Li. Hunnit med första kapitlet, men den har fångat mig. Trots att jag inte vill läsa för mycket om en bok innan jag recenserar den, så kollade jag ändå in vad Yiyun Lis svenska förlag Norstedts har att skriva om boken och författaren.

Det första som fångar mitt öga är att förlaget har skrivit att Yiyun Lis debut av många har jämförts med Nam Les novellsamling Båten. En bok jag för övrigt älskade. Den första tanken som slår mig är varför den jämförelsen görs.

Den kanske är helt logisk när jag väl läst ut De hemlösa. Fast för tillfället känns det som om den görs bara för att det rör sig om två unga författare med asiatiska rötter, som har skolats i USA. Men där upphör likheterna anser jag.

Nam Le är sex år yngre, än Yiyun Li. Han är man, född i Sydvietnam och uppvuxen i Australien. Yiyun Li har sina rötter i Kina, född under Maos stora kulturrevolution och emigrerade till USA först i vuxen ålder.

Jag retar mig lite på sådana svepande jämförelser. För de känns så ytliga och de visar dessutom upp en tendens vi har i västvärlden att klumpa ihop människor bara för att de råkar vara från samma världsdel på ett sätt vi aldrig skulle göra om det hade rört sig om en spanjor och slovak istället.

Fast nu passar jag på att brasklappa. Jag har inte läst ut De hemlösa än, så det kan ju vara så att jämförelsen är korrekt och fullkomligt logisk. Men jag kan inte komma ifrån att just nu känns det som att den görs för att Nam Le och Yiyun Li båda råkar ha sitt ursprung i asiatiska länder.

See no reviews, hear no interviews

I fredags blev jag så färdig med läsningen av Jonathan Safran Foers Äta djur. Sedan har den fått ligga och växa till sig i skallen under hela helgen, så att jag nu på måndagsförmiddagen kunde sätta i gång och skriva recensionen.

Något som gick så bra att när jag hade nått 1 000 tecken bestämde jag mig för att pausa, för det gick för bra. Plus att jag då hade skrivit i princip hälften av recensionen, men bara klarat av en tredjedel av mina resonemang. Så jag känner att jag behövde dra i handbromsen lite.

Jonathan Safran Foer var dessutom gäst i Babel på SVT förra veckan, där han självklart pratade om Äta djur. En intervju jag gärna hade sett, men medvetet missade.

Varför då? Det hör självklart ihop med att jag ska recensera hans bok. För personligen är jag inte förtjust att läsa och höra intervjuer med författare inför det att jag ska recensera deras böcker. Dessutom läser jag inte andras recensioner av samma bok. I alla fall inte förrän jag är färdig med min egen.

Främst är det för att jag vill hålla ordning på mina egna tankar kring verket i fråga. Dessutom när det gäller andras recensioner så är det lite för självkänslans skull. För läser jag dem så vet jag att jag automatiskt kommer att jämföra med min egen. En jämförelse som i min hjärna inte alltid faller ut till min fördel.

Men, så fort jag har skrivit recensionen av Äta djur ska jag se Babels intervju med Jonathan Safran Foer och även läsa alternativt se alla andra intervjuer med honom samt läsa alla recensioner av boken jag kan komma över.

Grattis i förskott, Tomas

På fredag den 15 april fyller poeten och den evige Nobelpriskandidaten Tomas Tranströmer 80 år. Något som uppmärksammas av bland annat DN som i lördagstidningen publicerade en lång intervju med honom.

Själv firade jag Tomas Tranströmers kommande högtidsdag med att införskaffa den nyutkomna samlingsvolymen med dikter och prosa från 50 års högklassig produktion. Samlingen är kort och gott betitlad Tomas Tranströmer Dikter och prosa 1954-2004.

Personligen så fullkomligt älskar jag hans haikudikter i diktsamlingen Den stora gåtan från 2004, men det handlar om gradskillnader. För jag hittar inget i den här samlingen som jag inte tycker om.

Min kollega Gunilla skrev i ett blogginlägg om böcker som inte bara är bra och intressanta läsa utan även är vackra att titta på. Och jag håller med henne, jag faller också för det enkla och grafiskt renodlade. Vilket också är en av anledningar till att Tranströmersamlingen pockade på min uppmärksamhet. För det är en väldigt vacker bok.

Ett blått sken
strömmar ut från mina kläder.
Midvinter.
Klirrande tamburiner av is.
Jag sluter ögonen.
Där finns en ljudlös värld
det finns en spricka
där döda
smugglas över gränsen.
(Midvinter ur Sorgegondolen från 1996)

För övrigt anser jag att Tomas Tranströmer bör få Nobelpriset i litteratur.

Tusan, är det redan fredag?

Och jag har inte skrivit ett enda blogginlägg sedan i måndags kväll. Fy på mig! Fast den här veckan har verkligen runnit iväg, därför blir det lite mer av en lässtatusuppdatering i detta inlägg.

Att läsa tre böcker samtidigt är
inte det enklaste.

Håller för tillfället på att parallelläsa tre böcker, vilket inte var tanken, men ibland blir det bara så. Sanningen är dock den att jag mest har koncentrerat mig på Äta djur av Jonathan Safran Foer. Dels för att den är för tillfället den mest intressanta, dels för att min deadline för recensionen av just den närmar sig med stormsteg.

Så Graham Greene och Yukio Mishima har placerats i väntrummet, men en liten bit av både England Made Me och Den gyllene paviljongens tempel har hunnits med. Och än så länge är jag positivt inställd till båda.

Dessutom ligger ytterligare en recensionsbok i läshögen, en bok som jag fick i går. Den heter De hemlösa och är den kinesisk-amerikanska författaren Yiyun Lis debutroman, en prisbelönt sådan. Så det ska bli mycket intressant att få läsa den.

Yiyun Li föddes 1972 och är uppväxt i Beijing, men har sedan 1996 bott i USA. De hemlösa utspelas i en kinesisk provinshuvudstad. Året är 1979 och kvinnan Gu Shan ska till att avrättas för kontrarevolutionära aktiviteter. Min nyfikenhet är minst sagt väckt. Ett plus för det mycket snygga omslaget på den svenska utgåvan.

Som ett paket på posten

Det här paketet väntade på mig när jag kom hem. Avsändaren var Skånska Dagbladet. Undrar vad det kan vara.

Det ser ut som en bok. Kan det månne vara?

Det här ser lovande ut.

Jovisst var det årets hittills mest efterlängtade recensionsexemplar. Recensionen? Den kan ni läsa i Skånska Dagbladet den 18 april.

Nostalgitripp Reloaded

Lördagseftermiddagen bjöd på ytterligare en rejäl nostalgitripp när jag var på Ica i Hörby tillsammans med min bäste vän Micke och handlade lite smått och gott tilltugg till kvällens begivenheter. För precis när vi skulle betala fick jag ett infall och sprang bort till hyllan med Pixiböcker.

Tog snabbt tre stycken som fick bli en spontanpresent åt Mickes nio månader gamla dotter Pernilla. Min tanke är ju att på så sätt snabbt indoktrinera henne som bokfantast, bibliofil eller boknörd, kalla det vad ni vill. Och gåvan mottogs med glädje, plus att jag fick en liten gåva tillbaka. Ett stort och soligt, men viktigast av allt, igenkännande leende när hon såg mig.

Vilka böcker blev det då? Den första var sagan om Guldlock och de tre björnarna. Väldigt roligt illustrerad där Guldlock var en knubbig och busig liten flicka med glimten i ögat. 

Bok nummer två heter Monster på dagis och handlar om flickan Sandra som går på ett dagis där man inte får busa, så då smiter hon iväg till monstrens dagis där hon få busa och leka vilda lekar så mycket hon vill.

Den tredje boken blev en riktig klassiker, nämligen Födelsedagspresenten av Jan Lööf. Ni vet sagan om kungen som får en drake, som kan vakta slottet.

Pernilla hade väldigt kul med sina nya böcker och de roade föräldrarna minst lika mycket också. Även om hon var lite för sprallig för att ha tålamod att sitta still medan mamma läste Guldlock och de tre björnarna.

Well, well, if it isn't Mr. Graham Greene

Tidiga lördagseftermiddagen ägnades åt en tur bland affärerna i centrala Lund. Självklart med tyngdpunkt på bokaffärer. Sprang genom både Gleerups och Lunds Bok&Papper och hittade förstås många böcker jag ville ha, men ingen som riktigt bad om att bli köpt.

Slutligen kom jag så till den lilla Pocketbokhandeln och efter en stunds letande bland hyllorna hittade jag just den boken jag ville ha. Något jag förstås inte visste om förrän jag såg den. Följaktligen inköptes så Graham Greenes England Made Me. Läsningen påbörjades några minuter senare över en kopp kaffe och en macka på Ebbas Skafferi.

England Made Me handlar om Anthony Farrant, en ung man som aldrig lyckas hålla fast vid ett jobb och är inblandad i diverse skumraskaffärer. Slutligen får hans syster nog och ser till att Anthony får jobb som livvakt åt hennes chef och älskare, den svenske finansmannen Krogh. Och ja, England Made Me är den Graham Greene-roman som utspelar sig i Sverige.

Graham Greene tillhör de författarna som många (inklusive undertecknad) anser borde ha fått Nobelpriset. Mycket riktigt var han också en ständig kandidat utan att någonsin få det.

Dagens citat: "In a mad world it always seems simpler to obey." (Graham Greene, ur Our Man in Havana.)

Recension: Nemesis av Philip Roth

Att slå upp Philip Roths Nemesis och börjar läsa är nästan som att komma hem. I alla fall om man som jag är en van Roth-läsare. För återigen placerar Roth sin berättelse i Newarks Weequahic-område, samma kvarter där han själv växte upp.

Även om jag själv aldrig har varit där så har jag läst tillräckligt många romaner av Philip Roth för att känna igen gatorna han nämner och uppleva en hemtam trygghet i miljöbeskrivningarna. För han rör sig bokstavligen på mammas gata.

Det är sommaren 1944. Ute i världen rasar kriget för fullt. De allierade har invaderat Normandie och i Stilla Havet rycker de amerikanska trupperna allt närmre Japan. I Newark är sommaren varmare än någonsin. De föräldrar som har råd skickar sina barn på sommarläger eller flyr ut till Atlantkusten och sina sommarnöjen.

De fattiga barnen däremot får nöja sig med de kommunala lek- och idrottsplatserna, så även de judiska barnen i Weequahic. Ansvarig för just den lekplatsen är den unge gympalärare Bucky Cantor. För trots att han frisk och vältränad har han nekats möjligheten att bli soldat eftersom han är gravt närsynt. Innerst inne anklagar han bittert sig själv för att hans bästa vänner är i Europa och kämpar mot Hitler, medan han hjälper kvarterets judiska pojkar att spela softball.

Fast just sommaren 1944 drabbas Newark av en fruktansvärd polioepidemi. Den börjar i de italienska kvarteren men sprider sig snabbt till det judiska området Weequahic. Till en början är allt lugnt, men när två av Buckys lekplatsbarn avlider börjar paniken sprida sig genom området, men också i Bucky.

Jonas Salk, mannen som
uppfann poliovaccinet.

Slutligen blir situationen så svår att Bucky flyr till till ett sommarlägar där han börjar jobba som simlärare. Men även lägret drabbas av polio och en pojke dör. Till slut insjuknar även Bucky och blir handikappad för livet. Inte bara av polioinfektionen utan också av bitterhet, självanklagelser och skuldkänslor.

Boken är uppdelad i tre avsnitt. Det första (som tar upp exakt halva boken) handlar om Newark och hur polioepidemin sprider sig genom staden. Andra avsnittet utspelar sig på sommarlägret dit Bucky flyr och först upplever riktig sommarlycka, som sedan förbyts i sorg och skräck när de första poliofallen dyker upp.

I det tredje avsnittet förflyttas vi till 1971 där bokens berättare åter stöter ihop med Bucky Cantor och det är då han får hela den historia som har återberättats i bokens två första delar. Just greppet med att berättaren stöter ihop med den person vars historia återges är ett grepp Philip Roth ofta återkommer till, bland annat i sin mästerliga roman Amerikansk pastoral. Fast skillnaden mot Nemesis är att där sker mötet i början av boken och inte slutet.

Poliovirus

Bucky och berättarens samtal rör sig förstås kring 1944 års polioepidemi. Men Philip Roth ställer också Buckys bitterhet och misslyckade liv mot berättarens framgångar trots sitt handikapp, även det orsakt av polioepidemin i Newark 1944.

För Nemesis genomgående tema är sorg och skuld. Framförallt då den skuld överlevande efter en katastrof känner gentemot de som har förlorats. Men också hur den sorgen och skulden kan fullkomligt besegra en person och göra honom handlingsförlamad.

I Nemesis känns Philip Roth nedtonad, nästintill melankolisk, på ett sätt jag knappt känner igen från hans andra böcker. Där tycker jag att han har en mycket mer kraftfull, mer kolerisk så att säga. Fast det är ju den nedtonade prosan som gör att polioepidemins tragedi blir så känslomässigt drabbande för läsaren.

Dagens citat: "Because of Doctor Jonas E. Salk, our country is free from the cruel epidemics of poliomyelitis that once struck almost yearly. Because of his tireless work, untold hundreds of thousands who might have been crippled are sound in body today. These are Doctor Salk's true honors, and there is no way to add to them. This Medal of Freedom can only express our gratitude, and our deepest thanks." (President Eisenhower när han gav Jonas Salk the Presidential Medal of Freedom, USA:s främsta civila utmärkelse.)

Äta djur

Då har den kommit! En bok jag har väntat väldigt länge på, nämligen Äta djur av Jonathan Safran Foer. För tillfället ligger den på Skånskans redaktion och väntar på mig eftersom jag ska recensera den för tidningen.

I boken tar Jonathan Safran Foer sig an kött- och fiskeindustrin och granskar den genomgående. Men han undersöker också argumenten för vegetarianism kontra köttätande (och övriga animaliska livsmedel).

Jag har själv ätit kött, ägg och fisk i hela mitt liv. Har dessutom varit inne och vänt i kockyrket, så jag vet ju hur kött ska tillagas samt anser mig ha lite bättre koll än genomsnittssvensken på köttkvalitet och hur till exempel uppfödningen påverkar smak och konsistens.

Samtidigt på senare har jag börjat fundera väldigt mycket kring ätandet av till exempel kött, även om tankarna främst har kretsat kring hur det har producerats. Därför ska det bli intressant hur omvälvande läsningen av Äta djur blir.

Blir det en helomvändning till veganism eller kommer jag att hitta nya argument för att animaliska livsmedel? Recensionen kan ni läsa i Skånskan i slutet av april.

För att göra det hela mer intressant så blir det faktiskt en dubbelrecension. Min kollega Kristina som är en inbiten vegetarian sedan tio år tillbaka ska också läsa och recensera Äta djur. Recensionerna ska sedan publiceras sida vid sida. Det ska bli mycket spännande.