Recension: The Luminaries av Eleanor Catton

Det är 1866 och den unge Walter Moody anländer till staden Hokitika, på västra sidan av Nya Zeelands sydö, som blivit centrum för en guldrusch. Redan första kvällen blir Walter indragen i ett mysterium när han av en händelse lyckas delta i ett hemligt möte med tolv män som alla vill lösa ett antal brott som inträffat i Hokitika den senaste tiden. Bland annat har enstöringen Crosbie Wells mystiskt avlidit och guldgossen Emery Staines försvunnit.

Det hemliga mötet i rökrummet på Crown Hotel i Hokitika blir startskottet för en vindlande och spännande roman om girighet, avundsjuka och slumpens stundtals ödeläggande inverkan på våra liv. Med en prosa som sprakar av liv och berättarglädje kastar Eleanor Catton läsaren handlöst in i berättelsen. Bitvis byggs bilden av vad som hänt. Ledtrådar kastas ut, men allt presenteras ur enskilda karaktärers perspektiv. Går det att lita på karaktärerna som för stunden berättar? Överdrivs vissa detaljers betydelser? Vad döljs egentligen? Detta är frågor som läsaren ständigt måste hålla i huvudet.

Till sin stil och sitt språk påminner The Luminaries lite om 1800-talets romantik. Faktum är att bokens inledande scen skapar exakt samma mörka känsla som inledningen av Herman Melvilles Moby-Dick och stundtals får jag känslan av att det är Charlotte Brontë som återvänt till jordelivet för att skriva en sista roman. Trots detta är ändå Eleanor Cattons stil unik om än kanske inspirerad av 1800-talets stora berättare. The Luminaries är en myllrande och rik roman, som trots sitt jättelika persongalleri inte blir förvirrande eller tillkrånglad. Alla karaktärer fyller en funktion och författaren samlar ihop trådarna på ett snyggt sätt. Inget lämnas därhän.

Trots bokens omfattning (832 sidor) så känns den ändå snabbläst. De första 80 sidor går lite trögt men sedan är du inne i handlingen och efter 100 sidor är du beroende. Då går den inte att lägga ifrån sig, annat än att du måste komma upp till ytan ungefär var femtionde sida, ruska på huvudet och ta ett nytt djupt andetag innan du kastar dig ner och låter handlingen omsluta dig igen. Att romanen dessutom gör dig sjuk av längtan att få besöka Nya Zeeland.

The Luminaries är Eleanor Cattons andra roman och tack vare den blev hon den yngsta vinnaren hittills av Bookerpriset. Jag kan bara hoppas att Cattons framtida böcker håller lika hög klass som The Luminaries. Men en sak undrar jag över när boken är utläst. Vad vill Eleanor Catton ha sagt? Har hon lagt in en djupare mening i boken? Min slutsats blir att hon har antagligen bara bestämt sig för att skriva en otroligt bra historia, en förstklassig berättelse. Och det har hon lyckats med.

Recension: The Thing Around Your Neck av Chimamanda Ngozi Adichie

Chimamanda Ngozi Adichie fick inte bara avsluta mitt 2013 utan även inleda mitt 2014. I The Thing Around Your Neck gör hon, i tolv noveller, en ingående analys av Nigeria och dess invånare. Oavsett om de bor i landet i eller befinner sig i förskingringen. Varje novell rör sig kring ett eget tema, det kan vara relationerna mellan olika etniska och religiösa grupper i Nigeria, förnekandet av sin nigerianska identitet för att passa in i ett nytt hemland eller helt enkelt en diskussion om vad ”afrikanskhet” och vem som har tolkningsföreträddet.

Den mest drabbande novellen är ”The American Embassy” som till stor del utspelar sig i visumkön till den amerikanska ambassaden i Lagos. Huvudpersonen är en kvinna som tänker söka asyl sedan hennes, en dissident, har försvunnit och militären har mördat hennes son. Trots att hon med största sannolikhet skulle kunna få asyl så hon lämnar hon ambassaden i oförrättat ärende när hon inte klarar av att beskriva mordet på sin son. En djupt tragisk berättelse om förtryck, sorg och känslomässig oförmåga.

I ”The Arrangers of Marriage” möter vi en ung kvinna som precis har ingått ett arrangerat äktenskap med en ung nigeriansk läkare som lever i USA. När hon väl kommer dit märker hon att han knappt vill kännas vid det faktum att han är uppvuxen i Nigeria och förväntar sig att hon ska låta sig assimileras på samma sätt och kasta bort hela den kultur hon växt upp i. En mycket intressant betraktelse över förakt för den egna kulturella identiteten och vad som händer när detta ställningstagande ifrågasätts i grunden.

Slutligen förtjänar novellen ”A Private Experience” att omnämnas. En finstämd och lågmäld historia om två kvinnor, en kristen och en muslimsk, som gömmer sig i en övergiven butik för att undkomma ett upplopp, med efterföljande blodbad. Båda vet att de borde hata varandra för att de tillhör olika religioner och etniska grupper. Men istället tyr de sig till och hjälper varandra genom det dygn de tillbringar tillsammans i butiken.

Med The Thing Around Your Neck bevisar Chimamanda Ngozi Adichie att hon är en enastående berättare och skildrare av det mänskliga tillståndet. För trots att hennes karaktärer är starkt bundna till ett land och en kultur är hennes noveller allmängiltiga. Och framförallt otroligt bra läsning som det går att förlora en hel dag i.

Recension: Purple Hibiscus av Chimamanda Ngozi Adichie

I min sammanfattning av 2013 skrev jag att Purple Hibiscus var årets bästa läsning. Historien om 15-åriga Kambili och hennes storebror Jaja är otroligt fängslande och viktigt. I centrum står Kambili som långsamt dras ut ur sitt skal från den stunden hon kommer bort från sin far. En man som utåt är en framgångsrik affärsman, filantrop och demokratiförkämpe, men inåt mot familjen är en tyrann som använder religionen som ursäkt för att misshandla och tyrannisera sin fru och sina barn.

Allt detta börja långsamt luckras upp den dag Kambili och Jaja får lov att hälsa på sin faster Ifeoma och hennes familj i närliggande Nsukka. Fastern, en universitetsprofessor, får Kambili att bryta sig loss ur sitt skal och båda barnen får kraft och mod att börja kasta av sig det tunga ok fadern har lagt på deras tunga axlar.

Trots att Chimamanda Ngozi Adichie har bundit sin berättelse till en väldigt specifik tid och plats, Nigeria i början på 90-talet, så blir den ändå tidlös. För genom sitt språk och sitt upplägg av berättelsen skapar Adichie en allmängiltighet som Purple Hibiscus till en tidlös och gripande historia om att mogna, våga se sina föräldrar och sin omvärld för vad de verkligen är.

Chimamanda Ngozi Adichie har under lång tid varit en författare jag har gått och funderat på att läsa, men andra böcker och författare har alltid spärrat vägen för henne. Först nu fick jag tummarna loss att låna hennes böcker på bibblan. Och jag kan ju bara vara dels lite sur på mig själv för att jag inte läst henne tidigare, dels lite glad att jag äntligen fick ändan ur vagnen.

Recension: Axel Oxenstierna av Gunnar Wetterberg

Trots mitt stora intresse för historia i allmänhet och svensk historia i synnerhet har jag aldrig läst en riktig biografi om Sveriges kanske främste statsman genom tiderna. Axel Oxenstierna var kansler i 42 år under tre olika regenter. Stundtals var han den som i praktiken styrde landet. Än i dag märker av Axel Oxenstiernas inflytande på svensk samhällsutveckling och administration. Han var mannen bakom länsindelningen och Svea hovrätt bland annat.

Det är ju det som gör det så märkligt att jag inte läst en biografi om Axel Oxenstierna tidigare. Till viss del beror detta på att hans gärning behandlas ingående även i böcker om till exempel Gustav II Adolf och drottning Kristina eller för den delen i verk om trettioåriga kriget. Två personer och ett skeende som är intimt förknippat med rikskanslern.

Den stora styrkan med Gunnar Wetterbergs bok om Oxenstierna är helhetsgreppet. Allt analyseras, undersöks och beskrivs med utgångspunkt från kanslern. Från barndomen till dödsbädden tecknas ett fullödigt porträtt av mannen, politikern, diplomaten och maktmänniskan Axel Oxenstierna. Något jag som historienörd mer än välkomnar.

Tyvärr är det en väldigt tung bok att ta sig genom. Gunnar Wetterbergs prosa saknar ett driv och ett flyt som hjälper läsaren genom. Språket hade behövt lättas upp, för med alla fakta som presenteras blir boken tung nog, ja nästan överlastad. Jag kan bara jämföra med andra svenska författare som skrivit biografier om historiska personer. Ta Dick Harrison till exempel vars biografi om Karl Knutsson Bonde är lätt som en fjäder i en sommarbris i jämförelse, trots att båda biografierna är lika omfattande och faktaspäckade.

Den tunga prosan gör tyvärr att biografin om Axel Oxenstierna endast kan rekommenderas till de som verkligen har ett brinnande intresse för personen och/eller tidsepoken. Det behövs för att ta sig genom denna, i övrigt, utmärkta biografi.

Recension: The Traitor Queen av Trudi Canavan

Glömde nästan bort att skriva några rader om The Traitor Queen (TTQ) av Trudi Canavan som jag läste ut strax innan det senaste månadsskiftet. TTQ är den tredje delen i Traitor Spy-trilogin; den andra serien om Sonea och Kyralias magikergille.

Överlag är denna andra trilogi något svagare än den första. Mycket känns igen och Trudi Canavan följer troget det formulär hon har etablerat. Det är tryggt och förtroendeingivande men föga överraskande. I min recension av The Rogue (den andra delen i TS-trilogin) klagade jag på en lång startsträcka och avsaknaden av den magi som fick mig att älska den första trilogin.

Fast cliffhangern i The Rogue fick mig också att se fram emot TTQ och jag tycker att Trudi Canavan lyckades infria sitt löfte. TTQ har ett högre tempo, det händer mer och det är helt enkelt en bättre sammanhållen och genomarbetad historia. Att hon dessutom lyckas bjuda på ett flertal överraskningar gör ju inte saken sämre.

Trudi Canavan avslutar TS-trilogin på en väldigt stark not, vilket är upplyftande med tanke på trilogins svaga andra del och redan i recensionen av den boken ansåg att författaren hade uttömt Kyralia på stoff. Denna åsikt står jag fast vid. Det har varit en bra åktur, men två trilogier och en fristående bok är lagom. Därför är det med glädje jag läser på hennes hemsida att hon är på gång med en ny trilogi. I en helt ny värld!

Recension: Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma

Jag var inte beredd. Det är lika bra att erkänna. Jag var inte beredd på hur fängslad och emotionellt involverad jag skulle bli i Bea Uusmas bok om Andrée-expeditionen. Jag köpte boken för att jag var intresserad, tänkte att de kunde bli lite stilla läsning under några mörka höstkvällar. Jag sträckläste i princip hela boken. Hade det inte varit för att jag hade planer för onsdagskvällen hade de sista femtio sidorna inte sparats till precis innan jag gick och lade mig.

Det är helt enkelt omöjligt att stå emot Bea Uusma när hon tar dig vid handen och leder dig in i jakten på Andrée-expeditionen. Hennes personliga tilltal, smittande entusiasm och otroliga fascination för ämnet gör att du inte kan lägga boken ifrån dig. Läsaren blir lika engagerad i expeditionens öde som författaren själv.

Foto: Anna-Lena Ahlström/Norstedts

Att Bea Uusma dessutom får till en bra blandning när hon skiftar mellan beskrivningen av sin egen resa både i historien och geografin, Andrée-expeditionens tröstlösa ballongfärd och vandring över isen samt de korta utdragen ur expeditionsmedlemmarnas brev, dagböcker och anteckningar. Uusma får till det så bra att det känns som jag befinner mig på isen tillsammans med Andrée, Strindberg och Frænkel. Det är så jag huttrar till och drar filten omkring mig lite extra när jag ligger i soffan.

Boken är rikt illustrerad med bilder, kartor och diagram som ökar förståelsen för vad som hände där på isen för snart 120 år sedan. Bea Uusma presenterar sitt arbete lättöverskådligt och håller också isär sina egna åsikter från de objektiva fakta vi har om expeditionen. Något som alltid uppskattas för det ger läsaren en chans att bilda sig en egen uppfattning om vad som händer, kanske i opposition mot författarens slutsatser.

Egentligen saknar jag bara en sak. Och det är att Bea Uusma hade kommit hem till mig, druckit kaffe och diskuterat boken. Jag vill ställa följdfrågor. Dryfta och resonera kring både Andrée-expeditionens och hennes egna resa.

Recension: The Expanse-trilogin av James S.A. Corey

Åh vad jag har längtat efter en rejäl rymdopera. En storslagen episk science fiction-serie i samma anda som Asimovs Stiftelseromaner eller för den delen Star Wars och Star Trek. Och då fångade James S.A. Coreys (pseudonym för Daniel Abraham och Ty Franck) serie The Expanse, som för tillfället består av en inledande trilogi: Leviathan Wakes, Caliban's War och Abaddon's Gate.

Först tänkte jag recensera trilogins delar var för sig, men bestämde mig ändå för att göra en sammanslagen recension. Dels på grund av lathet, dels på grund av att de enskilda böckerna är så pass sammanhängande att det känns mest logiskt att göra så.

The Expanse utspelar sig i en nära framtid där människan har koloniserat solsystemet men ännu inte lyckats ta sig utanför det. Rent politiskt domineras solsystemet av Jorden och Mars, som samarbetar i en bräcklig allians. Mot dessa står belters, som kallas så för att de befolkar kolonierna som finns i asteroidbältet samt på Jupiters och Saturnus månar.

Hela historien tar sin början med att Jim Holden, sekond på isfraktaren Canterbury, undersöker ett övergivet skepp. Medan Jim och några ur besättningen är ombord på det okända skeppet förstörs Canterbury av ett anonymt krigsfartyg.

Samtidigt får polisen Miller i uppdrag att hitta en försvunnen kvinna, som är dotter till en av soslsystemets rikaste och mäktigaste företagsledare. Allt detta blir upptakten till en hisnande jakt genom solsystemet och kamp mot klockan när en (antagligen) utomjordisk (engelskans alien, inte helt lätt att översätta) entitet hotar att förstöra jorden och utrota mänskligheten.

Detta är i princip upptakten till första boken, men jag vill inte på något sätt avslöja för mycket. Jag kan bara konstatera att det är fängslande historia och särskilt första boken är svår att lägga ifrån sig. Karaktärerna är levande och mångfasetterade, vilket särskilt gäller huvudpersonen Jim Holden och hans minst sagt osmidiga idealism och hans outsinliga kärlek till en nybryggd kopp svart kaffe.

En av anledningar att böckerna är snabblästa är att kapitlen är korta, slutar med cliffhangers och fokuserar enbart på en karaktär åt gången. I första boken skiftar kapitlen mellan Holden och Miller endast, medan flera POW-karaktärer (point of view) introduceras i de följande två böckerna. Ett grepp så kanske känns igen från George R. R. Martins böcker. Nu råkar det också vara så att Ty Frank, en av författarna bakom James S.A. Corey, är assistent åt Martin.

Det finns också ett djup i böckerna och en vilja till samhällsanalys. Till exempel vilken roll det privata näringslivet kan spela i framtiden, en inte ovanlig syn i The Expanse är till exempel privata polisstyrkor. Dessutom har författarna tänkt till och insett att om människan i allt större utsträckning lever i kolonier och skepp med låg eller ingen gravitation. Det beskrivs till och med hur belters rent fysiskt ser annorlunda ut mot jordbor på grund av deras uppväxtmiljö. Något som självklart även leder till kulturella skillnader och i förlängningen rasism.

Jag tyckte The Expanse var väldigt bra och spännande. Jag ser verkligen fram emot den fjärde boken i som utspelas i denna värld, förhoppningsvis blir det en ny trilogi med en ny infallsvinkel. Den grundläggande konflikten i de tre första böckerna känns som den har kommit till vägs ände.

Om du gillar science fiction är detta måste-läsning, särskilt om du precis som jag har en fäbless för storslagen rymdopera. Även om James S.A. Corey lånar friskt från andra genrer som till exempel skräck, noir och cyberpunk.

Recension: Rivers of London av Ben Aaronovitch

Möt Peter Grant, en nybakad konstapel inom Metropolitan Police i London. Han dras in i ett mystiskt mord vid Royal Opera House i Covent Garden när han konfronteras av ett vittne till dådet. Det enda problemet är att vittnet är ett spöke och Grant är den enda som kan se honom. Detta drar in Peter Grant i en undre värld han inte visste existerade.

Den här boken plockade jag ut under ett besök på SF-bokhandeln i Malmö. Jag hade gått mellan hyllorna en lång stund innan jag slutligen bestämde mig för Rivers of London. Det var Karin, som stod i kassan, som slutligen övertygade mig med meningen: "Det är som en blandning mellan en brittisk tv-deckare och Harry Potter". SÅLD!

Turligt nog motsvarade boken min högt uppskruvade förväntningar. Jag skrattar högt flera gånger åt bokens vändningar och formuleringar. För det är en väldigt rolig bok som är skriven med en väldigt stor glimt i ögat. Utan att det för den skull blir överdrivet löjligt. Ben Aaronovitch utnyttjar genrens humoristiska potential utan att det går över gränsen till barnsligt förlöjligande.

Ben Aaronovitch visar också att han behärskar båda genrerna han har svetsat samman i sin bok, nämligen urban fantasy och pusseldeckare. De övernaturliga inslagen smälter in bra i den moderna Londonmiljön och samtidigt leder han både läsaren och sin huvudkaraktären villovägar och sidospår innan fallet slutligen är löst. Att boken dessutom inkluderar ett upplopp av världens kanske mest oväntade upprorsmakare gör ju inte saken sämre.

Jag kan varmt rekommendera Rivers of London för alla som gillar fantastik och/eller deckare. Den har något för alla. Och framförallt är den rolig. Fråga bara de som satt i den tysta kupén med mig under tågresan från Göteborg i söndags. En del skratt undslapp mig, de flesta lyckades jag omvandla till rejäla skakningar på överkroppen.

Recension: Eight Months on Ghazzah Street av Hilary Mantel

När Frances make Andrew tar ett jobb i Saudiarabien följer hon motvilligt med. Hennes makes företag inhyser paret i en lägenhet på Ghazzah Street i Jeddah. France, som är van att ta plats och har en egen karriär som kartograf, måste plötsligt anpassa sig till ett liv i undangömd isolering.

Hilary Mantel har baserat roman Eight Months on Ghazzah Street på sina egna erfarenheter som västerländsk kvinna i Saudiarabien. Mantel ska ha sagt att den dag hon och hennes man lämnade Saudiarabien var den lyckligaste i hennes liv.

I centrum för hela romanen står den oundvikliga kulturkrocken mellan öst och väst, mellan sekulära och religiösa värderingar, mellan islamistisk konservatism och västerländsk liberalism. Hilary Mantel faller dock inte fällan att framhålla ena sidan som mer högtstående och överlägsen den andra.

Istället hittar hon en balans i skildringen, som visserligen skiner ett obekvämt ljus över båda sidors kulturella tillkortakommanden. Språkmässigt är det klassiskt Mantelskt med ett otroligt driv och en intim närvaro trots valet att skildra Frances tid i Saudiarabien ur tredje person singularis.

Recension: Wool av Hugh Howey

I en avlägsen framtid har jorden förstörts så till den grad att till och med luften är giftig och frätande. De få människor som har överlevt har tvingats fly ner i en jättelik silo där lever i ett samhälle som tvingas hålla befolkningen konstant. Ingen kan födas utan att någon dör.

Utan på silon sitter kameror och sensorer som visar det omkringliggande öde landskapet. Med jämna mellanrum måste dock dessa rengöras. Denna lott faller på de som bryter mot silons lagar. De tvingas ut i dräkter som håller dem vid liv tillräckligt länge för att de ska hinna med rengöringen, sedan fräts dräkterna sönder av den giftiga luften och personen dör.

Men vad händer om någon ifrågasätter den ordning och de principer som styr silon? Och om den som står för ifrågasättandet av lagarna har till uppgift att upprätthålla just dessa? Silons sheriff Jules är just en sådan person, likaså var hennes företrädare Holston, som dock misslyckades få till stånd förändring. Fast Jules är fast besluten att hon ska lyckas, trots att mäktiga krafter gör allt för att hindra henne.

Wool har sin utgångspunkt i en novell som Hugh Howey skrev och självpublicerade via Kindle. Novellen blev en viral succé och författaren fortsatte fylla på med noveller. I slutändan ledde detta till att novellerna samlades och gavs ut som två romaner, där Wool består av de första fem novellerna i Silo-serien. De övriga tre finns samlade i romanen Shift.

Jag förstår den virala succén. För Hugh Howey har framförallt ett driv i språket som gör att berättelsen aldrig stagnerar och blir ointressant. Samtidigt som det stundtals är ganska lättuggad underhållning, vilket självklart inte innebär att Wool inte ställer några intressanta frågor.

För det är ju den stora behållningen att boken rör sig kring teman som befolkningskontroll, hur och varför makt fördelas mellan grupper i samhället, skillnaden mellan formella och informella maktstrukturer samt värdet av att ifrågasätta status quo.

En god vän frågade mig varför det var så intressant med dystopier. För mig handlar det främst om att dystopier utgör intressanta tankeexperiment, som när de fungerar kan få läsaren att se på sin samtid med nya ögon.

Recension: Familjen Kennedy av Lennart Pehrson

Familjen Kennedy har kallats för Amerikas kungliga familj. Ingen annan politisk dynasti har varit så uppmärksammade och omskrivna som just denna ätt. I sin bok går Lennart Pehrson systematiskt genom Kennedyfamiljens historia. Från det att anfadern Patrick föds på Irland fram till dags dato.

Lennart Pehrson har delat upp boken i tre delar. Första delen handlar om de tidiga generationerna, andra delen om den kanske mest kända generationen av familjen. För här avhandlas John F. Kennedy, Robert Kennedy och Ted Kennedy. I den sista delen berättas det om familjens yngre generationer.

Boken är skriven på en rak och informativ prosa. Förutom att det är en ordentlig genomgång av familjen Kennedys historia och påverkan på det amerikanska samhället. För mycket av fascinationen kring familjen går ut på att vi aldrig kommer att få reda på vad som hänt om till exempel JFK och RFK inte mördats. Om Ted hade valts till president eller John-John gett sig in i politiken.

Styrkan är den ingående redogörelsen för Kennedymyten skapades, både medvetet och omedvetet. Till exempel hur Jackie O medvetet planterade begreppet Camelot som en metafor för hennes makes presidentskap i det allmänna medvetandet.

Tyvärr är bokens svaghet dess sista del. Berättelsen om generationen som kommer efter JFK, RFK och Ted är tråkig. Inte så mycket Lennart Pehrsons fel. Ingen i den generationen, med möjligt undantag för John-John, har lyckats fascinera i samma utsträckning. Annat än att de har omfattats av den allmänna Kennedymyten.

Trots detta är det i grunden en mycket intressant bok om ett intressant fenomen. För det är just det familjen Kennedy har lyckats förvandla sig till. Ett nutidshistoriskt och populärkulturellt fenomen som femtio år efter skotten i Dallas uppenbarligen lyckas fängsla människors fantasi.

Familjen Kennedy fotograferade på stranden vid huset i Hyannis Port
sommaren 1931. Yngste sonen Ted är ännu inte född när fotot togs.

Recension: Den amerikanska högern av Martin Gelin

I samband med Barack Obamas valseger i presidentvalet 2008 bildades den omtalade Tea Party-rörelsen. En från början löst sammansatt proteströrelse, som med tiden blev en allt mer tydlig del av den samlade konservativa rörelsen och det republikanska partiet. Martin Gelin har arbetat som journalist i USA sedan 2001 och i sin andra bok Den amerikanska högern gör han en ingående undersökning av denna rörelse, dess historia och dess drivkrafter.

Genom sina resor över hela den amerikanska kontinenten möter Martin Gelin allt från välbeställda pensionärer i Orange county till rednecks som bara vill att staten lämnar dem i fred. Allt skrivet på en driven och fängslande prosa. Den amerikanska högern är en sådan bok som inte går att lägga från sig förrän sista sidan är avverkad.

Martin Gelin är insatt och har tillgång till källor som ger en levande beskrivning av läget och stämningen inom den konservativa rörelsen. Han ger även en ypperlig genomgång av rörelsens historiska utveckling. Från Barry Goldwater till Mitt Romney.

Den amerikanska högern är måsteläsning för alla som är det minsta intresserade av USA, dess politiska historia och samhällsutveckling.

Recension: Ett piggsvins memoarer av Alain Mabanckou

Under ett baobab-träd ligger ett gammalt piggsvin. Han är egentligen väldigt förundrad över att han fortfarande lever. Han borde ha dött samtidigt som sin mänskliga tvillingsjäl Kibandi, en man han följt och hjälpt under större delen av dennes liv. I en böljande monolog berättar så piggsvinet för baobab-trädet om sitt liv och Kibandis liv.

Alain Mabanckou tar avstamp i den folkliga föreställningen från sitt barndoms Kongo-Brazzaville för sin berättelse om mördaren och banditen Kibandi. Ett människoöde som piggsvinet i hög grad varit med och format. Fast nu när piggsvinet äntligen är befriat kan det berätta sin historia, men också med en skarp ironi kommentera mänsklighetens alla egenheter.

Foto: Claude Truong-Ngoc

Ett piggsvins memoarer är följeslagaren till Alain Mabanckous första bok på svenska, den skabrösa, färgrika och ändlöst roliga Slut på kritan. I den berättar stammisen Spruckna glaset om livet och gästerna på baren Slut på kritan i Pointe Noire. Och det är även Spruckna glaset som är den fiktiva författaren till Ett piggsvins memoarer.

Fast även om ett Ett piggsvins memoarer bjuder på samma direkta och mustiga humor som Slut på kritan, innehåller den även ett mycket mer svärta och sorg. Den är allvarligare utan att för den skull förlora sin humor och dråplighet.

Precis som i Slut på kritan bjuder Ett piggsvins memoarer på ett konstant flöde av ord. Allt blir en enda lång mening för Mabanckou använder sig endast av kommatecken för att skilja satser åt. Ett grepp som det tar en liten stund att vänja sig vid, men som också leder till att berättelsen flyter på i en enda lång ström.

Ett piggsvins memoarer är en minnesvärd och underbar bok. Det var ren läsnjutning hela boken igenom och faktiskt den av Alain Mabanckous romaner som jag har haft störst behållning av. Nu ser jag fram emot hans nästa bok som precis har kommit på svenska.

Recension: Paradise av Toni Morrison

”De skjuter den vita flickan först.” Så börjar Paradise av den amerikanska Nobelpristagaren ToniMorrison. En mening som griper tag i mig och drar in mig i historien om staden Ruby och det närliggande klostret.

I en explosion av våld tar historien sin början när männen i Ruby anfaller klostret och mördar kvinnorna som bor där. Fast det är som sagt bara början. I en rad tillbakablickar, som fokuserar på enskilda kvinnor, får vi ta del av klostrets och staden Rubys historia.

Ruby är en liten stad i Oklahoma som är enbart bebodd av afroamerikaner. Stadens invånare är sammansvetsade av en strikt patriarkalism, sträng religiositet och en närmast sekteristisk självtillräcklighet.

Genom bokens tablåer undersöker Toni Morrisons teman som rasism, feminism och sökandet efter personlig frihet. Trots detta är det ingen simpel historia Toni Morrison har vävt ihop. Inget är svart eller vitt, istället målas berättelsen upp i en oändlig gråskala där inget är givet.

På hjärtskärande vacker prosa ställer hon klostrets kvinnor mot stadens män där kvinnornas tydliga berättarröster kontrasteras mot männens handlingar. Hennes stil och röst är fullkomligt egen, men tydligt rotad i modernismen och främst hennes användning av medvetandeström visar hur väl Toni Morrison förvaltar arvet från författare som Virginia Woolf och William Faulkner.

Toni Morrison är kanske en av den moderna litteraturens främsta skildrare av rasism inom och mellan folkgrupper i USA. I detta sammanhang är det lätt att dra slutsatsen att hon bara skulle intressera för vita amerikaners rasism mot afroamerikaner.

Inget kan dock vara mer fel. För Toni Morrison är inte rädd för att visa att rasism i mångt och mycket är en allmänt mänsklig egenskap. Att hon dessutom gör det på ett sådant ypperligt bra sätt är ju en ren bonus för en bokslukare som undertecknad.

Recension: Beyond Black av Hilary Mantel

Alison Hart försörjer sig på att prata med de döda, men till skillnad från de flesta andra som kallar sig medium är hennes förmåga verklig. Tillsammans med sin assistent/affärspartner Colette reser hon runt i området kring London och arrangerar seanser. Men Alisons förflutna håller jämna steg med henne och hon plågas allt mer av demonerna från sin trasiga barndom.

Beyond Black är en roman som i grund handlar om vänskap och att våga göra upp med sitt förflutna. Både Alison och Colette är ensamma, som när de blir vänner även finner ett nytt syfte med sitt liv. Sin vana trogen kryper Hilary Mantel in under skinnet på sina karaktärer och skildrar dem med en närhet som stuntals får läsaren att tro att berättelsen är självupplevd. Trots detta blir inte Beyond Black lika engagerande som övriga böcker av henne jag har läst.

Jag kan dock inte riktigt sätta fingret på varför jag inte känner mig hundraprocentigt engagerad i Alisons och Colettes levnadsöden. Till viss del känns de inte helt mänskliga. Det blir stundtals nästan som karikatyrer. Samma problem drabbar i viss mån även birollerna, även om dessa inte kräver en lika ingående psykologisk studie som huvudkaraktärerna.

Därmed inte sagt att Beyond Black är en dålig roman. Det är mest bara att den bleknar lite i skenet av Hilary Mantels övriga böcker. Särskilt hennes historiska romaner. Nästan lite så att jag önskar att Beyond Black hade varit min introduktion till hennes författarskap. Så hade Beyond Black inte känts lite som en besvikelse.

Recension: A Place of Greater Safety av Hilary Mantel

Mitt Hilary Mantel-år går oförtrutet vidare. I A Place of Greater Safety tar han med mig till franskarevolutionen. Eller rättare sagt till Frankrike under åren som leder upp till revolutionen samt dess första halva.

A Place of Greater Safety är den femte av Mantels böcker som publicerades, men faktiskt den första hon skrev. I en intervju har hon berättat att hennes roman om tre av revolutionens mest centrala personer kom till redan på 70-talet och sedan blev liggande i en låda. I alla fall fram tills dess att hon råkade avslöja dess existens.

Och personligen är jag glad, nej överlycklig, att hon slutligen gav hon ut den. För A Place of Greater Safety bevisar återigen Hilary Mantels fantastiska förmåga att gestalta ett historiskt skede med en förbluffande intimitet och hisnande exakthet.

I centrum står de tre kanske mest kända av de franska revolutionärerna. Den koppärrige och bullrige Georges Jaques Danton, den radikale och idealistiske Camille Desmoulins samt den stele och effektive Maximilien Robespierre.

Vi får följa de tre männen från tidig ålder och hur de blir allt mer politiskt medvetna. Men Mantel skildrar också hur det förtryckande franska samhället under l'ancien régime blir alltmer ohållbart och hur den sociala oron leder fram till den blodiga franska revolutionen.

Jag har i recensionerna av Wolf Hall och Bring Up the Bodies hyllat Mantels förmåga att skapa en otrolig närhet till de historiska karaktärer hon har gjort till sina. Fast det är bara den ena sida av myntet, för hennes historiska romaner är även grundligt underbyggda av fakta.

För A Place of Greater Safety är inte bara en ren litterär njutning. Jag lär mig också otroligt mycket om de tre huvudpersonerna, folket kring dem och den franska revolutionen. Jag har skrivit det tidigare, men det är verkligen värt att nämna igen. Hilary Mantel kan konsten att få till en fängslande berättelse som samtidigt är historiskt korrekt.

Att läsa A Place of Greater Safety är som att förflyttas till det sena 1700-talets Paris. Jag som läsare befinner mig verkligen på plats i Nationalkonventet när debattens vågor går höga, på Place de la Révolution när Ludvig XVI avrättas och på gatorna under Septembermorden när pöbeln lynchar prinsessan de Lamballe.

Maximilien de Robespierre, Camille Desmoulins och Georges Jacques Danton.

Recension: Fludd av Hilary Mantel

Fader Angwin är församlingspräst i den lilla katolska byn Fetherhoughton i norra England. Han har förlorat både sin entusiasm och tro. En dag dyker biskopen upp och tvingar honom att göra sig av med flera av kyrkans helgonstatyer samt tvingas acceptera en medhjälpare.

Samtidigt styr den barska moder Perpetua över det lokala klostret och dess skola med en skräckinjagande järnhand. En mörk och regnig natt dyker så fader Angwins medhjälpare upp. Fludd förvirrar med sitt belevade beteende och sin lärda konversation.

Men vem är Fludd egentligen? Biskopens spion? En svartkonstnär? Det enda som med säkerhet går att säga är att hans närvaro ställer livet på ända för fader Angwin, moder Perpetua och den blida syster Philomena, som endast längtar efter god mat och frihet.

Ända sedan jag började läsa HilaryMantels mästerverk Wolf Hall har jag tjatat om henne, men Wolf Hall och dess uppföljare Bring Up the Bodies gjorde mig också nyfiken på hennes övriga författarskap. Så pass att jag har bestämt mig för att läsa in mig på det.

Först ut i detta läsprojekt är Fludd. En stundtals dråplig, stundtals rörande litterär karamell med en rejäl dos mörk humor. Prosan är tät och trots att den i sina tematik är väsensskild från de av Mantels böcker jag redan läst är det samma intima närvaro. Hilary Mantel placerar verkligen sin läsare som en fluga på axeln till sina huvudkaraktärer.

Rent tematiskt behandlar Mantel religiöst tvivel och religiös fundamentalism. Fludd är inte självbiografisk, men Hilary Mantel har i intervjuer sagt att romanen är inspirerad av hennes egen uppväxt i den lilla byn Hadfield i Derbyshire.

Att udden i romanen är riktad mot katolska kyrkan är kanske inte så märkligt. Hilary Mantel uppfostrades som katolik och gick i klosterskola. Enligt henne själv övergav hon den katolska tron vid tolv års ålder.

Recension: Star Wars: Red Harvest av Joe Schreiber

På en frusen och avlägset belägen planet finns en hemlig Sith-akademi ledd av den fanatiske Darth Scabrous. Han är fullkomligt fixerad vid tanken på att skaffa sig evigt liv till vilket pris som helst och han hittar sätt. Men det har fruktansvärda konsekvenser för alla som befinner sig på planeten.

Red Harvest är andra Star Wars-romanen av Joe Schreiber. Precis som i den första, Death Troopers, kombinerar han Star Wars-universumet med klassisk zombie-skräck. Här har han placerat handlingen några tusen år tillbaka i tiden som skildras i filmerna.

Och det funkar nästan lika bra som i Death Troopers. Det som drar helhetsintrycket är tyvärr den något segdragna inledningen. Det blir inte riktigt spännande och engagerande förrän en ganska bra bit in i boken. Å andra sidan blir det då väldigt svårt att lägga boken från sig.

I övrigt är det en klassisk zombieskräckroman. Det är mycket kroppsvätskor, inälvor och blodisande fasa som fullkomligt sprutar ut från sidorna. Och det är ju också precis vad som förväntas. Så det är bra underhållning så länge det varar.

Titeln Red Harvest är inte bara en referens till zombiesmittans florala ursprung utan också en tydlig vinkning till George Lucas. Hans arbetsnamn på den Return of the Jedi var ju Blue Harvest.

Recension: Insekt av Claire Castillon

Precis före jag läste Joyce CarolOates novellsamling om kvinnor som går över gränsen så läste jag en annan novellsamling på ungefär samma tema. I sin novellsamling Insekt tar franska författaren Claire Castillon en ingående titt på relationen mellan mödrar och döttrar.

I 19 noveller vrider hon och vänder på denna relation tills läsaren knappt vet vad som är bak och fram. Det är skabröst, respektlöst och skrattframkallande. Även om skrattet många gånger fastnar i halsen när innebörden av Castillons ord verkligen tränger in i hjärnbarken.

För här får vi bland annat möta en kvinna som är mer intresserad av att vara sin dotters bästa kompis, en annan kvinna som får tvillingar när hon bara ville ha ett barn och en mor som plötsligt övertygas om att hennes make våldtar deras dotter.

Det är en omtumlande och utmattande läsning, främst på grund av det höga tempot och de tvära kasten från sprudlande glädje till förkrossande sorg. Allt kryddat med en stor dos nattsvart och avväpnande humor. Ser fram emot att få läsa mer av Claire Castillon.

Recension: Vredens änglar av Joyce Carol Oates

Egentligen vill jag inte skriva denna recension. För den kommer innebära en sågning av en av mina absoluta favoriter, nämligen den amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Min eviga kandidat till Nobelpriset, men jag börjar inse varför hon aldrig kommer få det. För novellsamlingen Vredens änglar ligger så långt under den nivå jag förväntar mig av Joyce Carol Oates.

I Vredens änglar ställer sig Joyce Carol Oates frågan: Är kvinnan det svagare könet? Hon undersöker denna tes i nio noveller med skiftande infallsvinkel. Vi får möta den lilla flickan som är avundsjuk på sin lillebror och bara vill ha uppmärksamhet. Den misshandlade kvinnan som det till slut brister för. Sjuksköterskan som även barmhärtighetsmördar sina patienter.

I jämförelse med många andra författare är det en välskriven och ganska spännande novellsamling som Joyce Carol Oates har åstadkommit. Mitt problem är att det är så långt ifrån den Joyce Carol Oates jag känner som briljerar och fängslar i mästerverk som Rape: A Love Story och MySister, My Love.

Ovanpå alltihop är novellerna i samlingen också väldigt ojämna inbördes. Deras enda gemensamma punkt är det öppna slutet som låter läsaren dra sina egna slutsatser. I vissa av novellerna funkar det utmärkt, i andra blir det mest irriterande.

Den bästa novellen är ”Doll: En romans i Mississippi” vars huvudperson är en flicka eller kvinna, berättelsen lämnar hennes exakta ålder till läsarens fantasi, som reser runt med sin hallick. Fast allt är inte vad det synes vara och Doll är ingen vanlig prostituerad. För det första har hon inte sex med kunderna, hon tar bara deras pengar.

I denna novell lyckas Joyce Carol Oates fängsla mig och hålla mig bunden vid historien som berättas. Doll och hennes hallick är två tragiska människoöden som trollbinder, men novellen känns översiktlig. Den är i stort behov av att utvecklas. Jag tror Joyce Carol Oates hade kunnat få den att fungera som en roman.

Fast i novellsamlingens värsta stunder hänfaller Joyce Carol Oates åt billigt effektsökeri och vidrigheter bara för sakens skull inte för att det tillför något, som i novellen ”Madison à la Guignol”. Och mellan den bästa och den sämst en massa text som glöms bort lika snabbt som novellen är över.

Det är väl bara att inse fakta. Även Joyce Carol Oates kan skriva texter jag inte gillar. Slutsatsen är enkel, jag får koncentrera mig på de av hennes verk som är bra. Så denna dåliga recension innebär inte slutgiltigt farväl, men ett på återseende om ett tag. Vi måste ta en paus nu!