December - snabbversionen

Precis som både min vana dikterar och traditionen bjuder kommer sammanfattningen av december månad en dag för tidigt. Detta för att årets sista dag traditionsenligt kommer att tillägnas en något större sammanfattning.

December har på det stora hela varit en bra läsmånad. Något mindre antal böcker, men det beror på att jag hann med så många i november att jag kunde slappna av lite. Splittrat också för att mycket tankekraft och uppmärksamhet har ägnats åt annat än åt läsning och blogg. Förutom då min julkalender som jag blev mycket nöjd med.

Facit för december blev följande:
* Fyra lästa böcker varav två romaner och två sakprosa.
* Sammanlagt sidantal blev 1 602.
* Tre av böckerna lästes på svenska och en på engelska.
* Tre har också svenska som originalspråk och den fjärde har engelska.

Och här har ni läslistan:
* Axel Oxenstierna: Makten och klokskapen av Gunnar Wetterberg
* Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson
* Amatka av Karin Tidbeck
* Purple Hibiscus av Chimamanda Nogozi Adichie

Lucka 10: En herremans död på stäppen

"Kort före tolvslaget den 5 oktober 1791 stannade det långsamma följet av vagnar, som åtföljdes av livréklädda betjänter och en skvadron kosacker klädda i Svartahavshordens uniform, halvvägs längs en landsväg vid en ödslig kulle mitt på den bessarabiska stäppen. Det var en besynnerlig rastplats för ett så illustert följe: det fanns inget värdshus så långt ögat nådde, inte ens en enkel bondgård. Den stora sovkarossen, som drogs av åtta hästar, stannade först. De andra vagnarna – förmodligen fyra allt som allt – saktade ner och stannade bredvid den första medan betjänterna och kavallerieskorten skyndade fram för att se vad som stod på. Passagerarna kastade upp dörrarna till sina vagnar. När de hörde den förtvivlan som genomsyrade deras herres röst, skyndade sig fram mot hans vagn."

Bok: Potemkin och Katarina den stora – en kejserlig förbindelse
Författare: Simon Sebag Montefiore (1965-)
Utgivningsår: 2005
Läs också: Stalin – den röde tsaren och hans hov (2003)
Om författaren: Simon Sebag Montefiore är en brittisk historiker. Mest känd för sina omfattande biografier om främst ryska kända personer. Men han har också skrivit flera romaner. 

Recension: Axel Oxenstierna av Gunnar Wetterberg

Trots mitt stora intresse för historia i allmänhet och svensk historia i synnerhet har jag aldrig läst en riktig biografi om Sveriges kanske främste statsman genom tiderna. Axel Oxenstierna var kansler i 42 år under tre olika regenter. Stundtals var han den som i praktiken styrde landet. Än i dag märker av Axel Oxenstiernas inflytande på svensk samhällsutveckling och administration. Han var mannen bakom länsindelningen och Svea hovrätt bland annat.

Det är ju det som gör det så märkligt att jag inte läst en biografi om Axel Oxenstierna tidigare. Till viss del beror detta på att hans gärning behandlas ingående även i böcker om till exempel Gustav II Adolf och drottning Kristina eller för den delen i verk om trettioåriga kriget. Två personer och ett skeende som är intimt förknippat med rikskanslern.

Den stora styrkan med Gunnar Wetterbergs bok om Oxenstierna är helhetsgreppet. Allt analyseras, undersöks och beskrivs med utgångspunkt från kanslern. Från barndomen till dödsbädden tecknas ett fullödigt porträtt av mannen, politikern, diplomaten och maktmänniskan Axel Oxenstierna. Något jag som historienörd mer än välkomnar.

Tyvärr är det en väldigt tung bok att ta sig genom. Gunnar Wetterbergs prosa saknar ett driv och ett flyt som hjälper läsaren genom. Språket hade behövt lättas upp, för med alla fakta som presenteras blir boken tung nog, ja nästan överlastad. Jag kan bara jämföra med andra svenska författare som skrivit biografier om historiska personer. Ta Dick Harrison till exempel vars biografi om Karl Knutsson Bonde är lätt som en fjäder i en sommarbris i jämförelse, trots att båda biografierna är lika omfattande och faktaspäckade.

Den tunga prosan gör tyvärr att biografin om Axel Oxenstierna endast kan rekommenderas till de som verkligen har ett brinnande intresse för personen och/eller tidsepoken. Det behövs för att ta sig genom denna, i övrigt, utmärkta biografi.

På läsfronten mycket nytt

Plötsligt dök det upp mycket nytt på nattduksbordet. Visserligen var tre av dem väntade. För i dag kunde jag hämta mitt bokpaket med tre romaner av Hilary Mantel. Det ska bli kul att läsa dem. Jag har ju en plan att läsa in mig på hela hennes författarskap.

Fast roligast är dock att det hamnade en oväntad och okänd bok. Jag fick i dag en nyöversatt rysk dystopisk roman att recensera. Den heter 2017 och är skriven av Olga Slavnikova. Jag får be att få återkomma om denna.

Passar även på att dela med mig av lite länkar. Min senaste recension för Skånskan var av Gunnela Björks biografi om Margaret Thatcher. Dessutom bidrog jag med en lite kort text om Annie Proulxs novell Brokeback Mountain till ett alla hjärtans dag-uppslag i Skånskan.

Rivstart på recensionsvåren

Vi är precis halvvägs genom januari och jag har redan fått två av de recensionsböcker som stod på min önskelista inför våren.

Första ut var andra delen i Jonas Gardells stora romanbygge Torka aldrig tårar utan handskar. Den är redan läst och håller just nu på att bearbetas inne i skallen inför skrivandet av själva recensionen.

Och så i dag landade nästan recensionsbok i mitt knä. Nämligen den första biografin om den brittiska premiärministern Margaret Thatcher som är skriven på svenska. Läsningen av den påbörjas nu.

Återkommer om resten av vårens recensionsböcker allt eftersom de trillar in.

Recension: Karl Knutsson - En biografi av Dick Harrison

Karl Knutsson innehar en unik position i svensk historia. Han är den ende som har varit kung av Sverige vid tre separata tillfällen. Trots detta lyckades han inte skapa en bestående dynasti eller ens för den delen innefattas i den nationella mytens pantheon. Hans minne överskuggas av de efterföljande Sturarna, men allra främst av Gustav Vasa.

Det innebär dock inte att vi bör glömma bort honom. För Karl Knutsson var en av det svenska 1400-talets mest dominanta och inflytelserika personer. Med sin machiavelliska förmåga och sitt väloljade propagandamaskineri var han en kraft att räkna med oavsett om han satt på den svenska tronen eller för tillfället befann sig i exil.

Dick Harrison
Foto: Anette Rasmusson

Dick Harrisons biografi om just denne man är ett mastodontverk där historikern tar ett helhetsgrepp på både personen, den tid och det samhälle Karl Knutsson verkade i. Det är en omfattande och välskriven biografi som ger en heltäckande bild av det konfliktfyllda och kaosdrabbade Norden under 1400-talet.

Att Dick Harrison är otroligt fascinerad av sin huvudperson lyser genom utan att han för den delen åstadkommer en obalanserad biografi. Författaren lyckas också med konststycket att inte överväldiga läsaren med för mycket information utan har gjort ett omsorgsfullt urval ur de tillgängliga källorna.

Ständigt närvarande i texten är också källkritiken. Dick Harrison ställer hela tiden källorna mot varandra och diskuterar varför den ena är mer pålitlig än den andra. I fall där det kanske bara finns en källa så värderas dess individuella tillförlitlighet öppet i texten.

För den som är intresserad av svensk historia är denna biografi given läsning. Fast jag tror de flesta skulle ha behållning av boken om Karl Knutsson. Mycket tack vare Dick Harrisons engagerande prosa och vetenskapliga förhållningssätt. Detta är ingen dussinbiografi skriven av någon populärhistoriska dilettant.

Recension: Drottning Victoria av Sverige av Stig Hadenius

Stig Hadenius har tidigare utkommit med en biografi om kung Gustaf V. En biografi jag läste med stor behållning. Jag gillar biografier och är intresserad av svensk historia. Så när jag nu haft hans biografi av Gustaf V:s hustru Victoria stående i bokhyllan en ganska lång tid så tänkte jag att det var dags att läsa den också.

Tyvärr är inte behållningen lika stor här. Inget ont om Stig Hadenius berättarstil eller för den delen entusiasm och fascination för sin huvudperson. Men det räcker inte, för drottning Victoria är som person inte tillräckligt intressant för att det ska hålla en hel bok. Bättre hade i så fall varit att ge ut Gustaf V-biografin i ny upplaga som utökats med några kapitel om Victoria.

Victorias och Gustafs bröllopsfoto.
Från 1881.

Victoria föddes i alla fall som prinsessa av Baden och är i Sverige mest känd för två saker. Dels lät hon bygga det kungliga sommarslottet Solliden, dels hade hon en intensiv relation med läkaren Axel Munthe. De historiskt bevandrade förknippar nog också Victoria med en nära nog fanatisk germanofili (hon var ju kusin till den tyske kejsaren Vilhelm II).

För det bränner aldrig till, läsaren tillåts aldrig komma Victoria ända in på skinnet. Vi får aldrig svar på vem Victoria verkligen var. Hon framstår mest som en otroligt uttråkad och hypokondrisk kvinna ur överklassen som har stora svårigheter att knyta an till någon och något rent känslomässigt.

Victoria som drottning.
Fotografi från 1910.

Dessutom när Victorias inflytande på politiken ska avhandlas så simmar hon ur bild. Istället fokuseras berättandet på männen runt henne. Den enda slutsatsen jag kan dra av detta är att Victoria, trots sina försök och sin kraftfulla personlighet, inte hade särskilt stort inflytande på politiken som hon inbillade sig.

Fast boken innehåller mycket matnyttigt och intressant också, som till exempel småbiografierna av personer som befann sig i Victorias närhet. Dessutom är den fullspäckad med roliga anekdoter och små bitar kuriosa. Hade dock önskat mig ett något rikare bildmaterial. Det borde inte råda brist på bilder som har med Victoria att göra.

Något irriterande är också att det slarvats med korrläsningen av boken. Det mest iögonfallande är att Victorias föräldrar, storhertigen och storhertiginnan av Baden, ges olika titlar genomgående. De är ömsom storfurste/storfurstinna, hertig/hertiginna, furste/furstinna och det då korrekta storhertig/storhertiginna. 

Dessutom avled Oscar II vid 78 års ålder och inte 71, något författaren hade kunnat räkna ut bara genom att konsultera släktträdet som inkluderats i slutet av boken. Kan tyckas vara bagateller, men det ger ett otroligt slarvigt intryck.

Recension: Nelson Mandela av Sten Rylander

En leende vithårig Nelson Mandela ser mig rakt i ögonen från omslaget på Sten Rylanders biografi av justdensamme. Och det är väl så vi är vana vid att se honom. En välvillig, sympatisk och milt leende äldre statsman, som genom åren har blivit en ikon och förebild för större delen av världen.

Sten Rylander vill med sin bok ta ett helhetsgrepp på Nelson Mandela och dennes kamp mot apartheid, som bland annat innebar att han satt i fängelse i 27 år. På det stora hela lyckas Rylander med just detta, även om boken stundtals drar åt att bli en monografi över hela kampen mot apartheid. Fast jag kan förstå svårigheten. För Nelson Mandela är synonym med just den kampen och det är svårt att separera de två, särskilt för oss som stod utanför och betraktade det hela utifrån.

Foto: Hasse Schröder

Även om jag ibland kan tycka att Rylander ibland fokusera lite väl mycket på andra saker än sin huvudperson återkommer han ständigt till Nelson Mandela. Och utvikningarna ger faktiskt relevant och intressant information om Mandela, ANC och kampen som fördes. Intressant är också kapitlet om Sveriges engagemang mot apartheid-systemet och stödet till ANC.

Sten Rylander väjer heller inte för det negativa, som till exempel den infamösa Jas-affären, hiv/aids-frågan och konflikterna som trots allt funnits inom ANC. Riktigt brännande blir det när Rylander analyserar skillnader mellan Nelson Mandela och Thabo Mbeki, som efterträdde Mandela som president och som under lång tid var en av ANC:s mest prominenta ledare i exil. Dessutom bjuds läsaren på en blick in bakom kulisserna när apartheid-systemet skulle monteras ner. Relationerna verkar inte ha varit så hjärtliga mellan Mandela och F.W. de Klerk.

En fälla en författare lätt kan falla i när denne skriver om en biografi om en ledare och människorättskämpe som Mandela är att texten blir mer än hagiografi över ett levande helgon, än en riktig biografi. Sten Rylander hittar balansen och lyckas ändå hålla ett sakligt avstånd till Nelson Mandela, även om det skiner genom hela boken att det är en person som Sten Rylander gillar och beundrar.

Trots att biografin är fullspäckad med mycket intressant, känns det ändå som att 240 sidor är lite knappt för att ge ett fullödigt porträtt av Nelson Mandela och hans kamp. Många kapitel hade lätt kunnat utgöra en grund för egna böcker om minst lika många sidor. Jag rekommenderar ändå en läsning av denna biografi, för om inte annat är det en utmärkt introduktion för den som vill fördjupa sig ytterligare om Nelson Mandela, ANC och apartheid.

Recension: Katarina av Medici av Leonie Frieda

Första gången jag kom i kontakt med den franska drottningen Katarina av Medici var genom en av min pappas Fantomen-tidningar. Äventyret som jag läste utspelar sig i Paris år 1572 och självklart fick jag lära mig att Fantomen spelade en viktig roll under den massaker som gått till historien som Bartolomeinatten.

Även om jag lärde mig ganska snabbt att Fantomens roll i hela händelseförloppet var fiktiv så fortsatte historien om Bartolomeinatten att fascinera och särskilt då en av huvudpersonerna, nämligen Katarina av Medici.

Katarina av Medici

Efter att ha läst Leonie Friedas omfattande biografi om den florentinska köpmannadottern som blev fransk drottning håller fascinationen i sig. Katarina av Medici är en imponerade och handlingskraftig kvinna, som lyckades dominera fransk 1500-talspolitik i tre decennier. Hon var inte bara gift med en fransk kung (Henrik II), utan även mor till tre (Frans II, Karl IX och Henrik III) samt svärmor till en (Henrik IV).

Leonie Frieda bjuder på en mastig, komplett och kompakt genomgång av Katarinas liv från födsel till död. Och det här är en biografi som kräver sitt av läsaren, men som också ger mångfalt tillbaka. För som alltid när en central historisk gestalt porträtteras så blir det inte bara en genomgång av dennes liv och gärning, utan också en undersökning av den tid personen levde och verkade.

När jag väl har läst ut boken och avklarat resan genom Katarina av Medicis liv så finns fortfarande fascinationen och intresset för henne kvar, men min frågor har blivit besvarade. Vad mer kan begäras av en biografi? I mina ögon är det ju också syftet med denna genre. Besvara våra frågor om huvudpersonen, men inte förstöra intresset för densamma.

Bartolomeinatten. Propagandamålning
från 1580-talet av Francois Dubois.

Leonie Frieda bjuder också på en imponerande notapparat och en utförlig litteraturlista om man nu som läsare skulle vilja gå vidare och fördjupa sig ännu mer i fransk 1500-talshistoria. Plus i kanten att noterna med källhänvisningar markeras med siffra och så får man slå upp noten i slutet av boken, medan små stjärnor betecknar fotnoter som ger kompletterande information. Precis så som jag vill ha det! Även bildmaterialet är rikt och koncentrerat till tre block, jämnt utportionerade i boken, tryckt på ett blankare och tjockare papper för att ge rättvisa åt återgivningarna av tavlor och teckningar.

Tyvärr irriteras jag av en del korrekturfel. Både i de släktträd och kartor som inleder boken, men också i den löpande texten. Många beror dessutom på översättaren. Exempelvis blir vissa personer både mostrar och fastrar till Katarina, vilket bara kan innebära att översättaren har slarvat och inte hållit reda på exakt hur engelskans ”aunt” ska översättas. Svenskan tenderar ju att vara mer specifik än både engelskan och franskan när det gäller släktbeteckningar. I slutändan blir dessa små korrekturfel endast tillfälliga kosmetiska irritationer, men de finns där.

Château de Chenonceau

Jag kan verkligen rekommendera denna biografi om Katarina av Medici. Det är en intressant bok om ett fascinerande och spännande livsöde. Utan Katarina hade vi till exempel inte kunnat få uppleva sådana arkitektoniska pärlor som Château de Chenonceau. Hon var en stor konstmecenat och stödde flera framstående arkitekter, konstnärer och författare. Katarina lade grunden till den franska kultur som blev så dominerande under 1600- och 1700-talen.

Dagens citat: "Catherine de' Medici, on the contrary, saved the crown of France; she maintained the royal authority in the midst of circumstances under which more than one great prince would have succumbed." (Honoré de Balzac i sin bok Om Katarina av Medici)

Vad hände med biografierna?

Sedan jag började skriva den här bloggen har det mest handlat om skönlitteratur, mycket beroende på att det är ju mest sådan som jag har läst. Men jag gillar ju att läsa så mycket mer. Främst då böcker om historia och biografier.

Förra året till exempel blev det bara av att jag läste Alan Aldas memoarer och en biografi Per Brahe den äldre. Därför tänkte jag nog försöka läsa lite mer av den varan. Inte för att jag tänker göra ett projekt av det, mer försöka arbeta in fakta och biografier i min läslista.

Vilket gör att jag har några funderingar. Brukar du läsa mycket biografier och fakta? Vilka är din favoriter? Någon biografi, memoar eller historisk fakta som du gärna vill tipsa om?

Dagens citat: "To be ignorant of the lives of the most celebrated men of antiquity is to continue in a state of childhood all our days." (Plutarchos)

Och de nominerade är...

Yvonne Hirdman, Moa Matthis och Sigrid Combüchen. 

Foto: Lotta Törnroth/Caroline Andersson/Andreas Rasmusson

Vi hinner knappt lägga tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur bakom oss förrän årets nomineringar till Augustpriset dyker upp. Tyvärr har jag inte hunnit läsa någon av de nominerade.

Fast jag har varit sugen på att läsa Spill:en damroman av Sigrid Combüchen, ända sedan jag läste den första recensionen av den. Nedan följer en lista på alla som har nominerats till Augustpriset.

Årets svenska skönlitterära bok:
Spill: en damroman – Sigrid Combüchen
Ränderna – Magnus Florin
Livdikt – Johan Jönson
Darling River – Sara Stridsberg
Kioskvridning 140 grader: en wästern – Peter Törnqvist

Ingersonetterna – Magnus William-Olsson

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
Syltmackor och oturslivet – Anna Ehring
Jag finns – Maja-Maria Henriksson
Här ligger jag och blöder – Jenny Jägerfeld
Jag tycker inte om vatten – Eva Lindström
Det händer nu – Sofia Nordin
Tänk om… – Lena Sjöberg

Årets svenska fackbok:
Vargen: den jagade jägaren – Henrik Ekman
Den röda grevinnan: en europeisk historia – Yvonne Hirdman
Mask: litteraturen som gömställe – Kristoffer Leandoer
Cocaina: en bok om dom som gör det – Magnus Linton
Maria Eleonora: drottningen som sa nej – Moa Matthis
Resa i Sharialand: ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien – Tina Thunander

Maria Eleonora av
Brandenburg (1599-1655)

Jag ser också på listan över nominerade fackböcker att där finns en del böcker att jag också vill läsa. Den första på listan blir Moa Matthis biografi om drottning Maria Eleonora. Just den boken ska läsas bara för att tillfredsställa mitt stora historiska intresse, men också för att det aldrig har funnits en bra biografi över den något bortglömda svenska drottning.

Maria Eleonora förekommer ju oftast bara som biroll i biografer över hennes make, Gustaf II Adolf, eller dotter, drottning Kristina, och då framställs hon oftast som en sinnessjuk hysterika utan någon riktig kontakt med verkligheten.

Den andra nominerade fackboken jag är sugen på är Yvonne Hirdmans biografi om sin mamma Charlotte. Läst lite om just den boken och det verkar vara ett otroligt intressant människoöde.

Jag tänker inte komma med vidlyftiga spekulationer till detta pris, i alla fall inte som jag gjorde inför Nobelpriset i litteratur, men på rak arm så tror jag att Sigrid Combüchen tar hem det skönlitterära priset. Vem som tar hem de övriga vågar jag inte gissa på, särskilt inte när det gäller barnlitteraturen. Det är område jag verkligen inte är hemma på. Om ni är sugna på att läsa om barnböcker så rekommenderar jag bloggen Den lilla bokhyllan.

Dagens citat: "Kära fröken! Jag, den ryslige Strindberg, har så förfört den älsklige Heidenstam, och så fängslat honom i Gropen på Grand Hôtel att Ni, om Ni icke vill försaka hans angenäma sällskap måste hålla till godo med mitt äfven, varför Ni endast har att välja att stiga i droskan som väntar utanför Er port." (August Strindberg i en inbjudan till Ellen Key.)

Stoppa aldrig upp din hund

Det mesta jag har läst sedan jag började skriva den här bloggen har varit romaner. Tror faktiskt att den senaste icke-fiktiva bok jag läste var Erik de la Regueras och Lasse Wierups Kokain, som jag recenserade för Skånska Dagbladet.

Men jag brukar ju faktiskt läsa ganska mycket biografier och böcker om historia. Därför känns det lite märkligt att det hart blivit så lite av den varan på sistone. Kanske för att det är ju lite roligare att skriva om skönlitteratur.

Fast i går kväll när jag låg i sängen och tittade på de sista avsnitten av den tredje säsongen av 30 Rock blev jag lite inspirerad att läsa en viss skådespelares memoarer. Och nej, då tänker jag inte på Alec Baldwin, utan Alan Alda, som gästspelade i några avsnitt.

Alan Alda har gett ut sina memoarer i två delar. Den första heter Never have your Dog Stuffed: and Other Things I've Learned och den andra delen är betitlad Things I Overheard while Talking to Myself. Ska bli spännande att läsa, eftersom båda böckerna beställdes medan jag skrev detta inlägg.

För övrigt när det gäller biografier så är jag väldigt förtjust i biografier om gamla kungar och fältherrar. Lundaförlaget Historiska Media har en väldigt intressant serie med biografier över svenska kungar som jag varmt kan rekommendera. De är lätta att hitta då titeln är respektive regents namn, med tillägget "en biografi". Av de böcker i serien som jag har läst uppskattade jag mest Dick Harrisons biografi om Karl Knutsson Bonde och Stig Hadenius biografi om Gustaf V.

På just ämnet finns det dessutom ytterligare en bok att rekommendera. Nämligen Mein lieber Reichskanzler!: Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli. Journalisten Staffan Thorsell har skrivit en mycket intressant bok där han har granskat kontakterna mellan det officiella Sverige och Nazitysklad. Bokens titel syftar på hälsningsfrasen i det brev Gustaf V skickade Hitler för att gratulera honom till framgångarna på östfronten.

Dagens citat: "My mother didn’t try to stab my father until I was six." (Alan Alda i Never have your Dog Stuffed, där han bland annat berättar om sin mors schizofreni.)

"Jaså, det är Du som ritat det fula huset vid Slussen? Då borde Du inte fått någon medalj." (Gustaf V till arkitekten Olof Thunström)

"Women and elephants never forget." (Dorothy Parker, ur Ballads for Unfortunate Animals.)