Recension: Middlesex av Jeffrey Eugenides

För två månader sedan läste jag ut Middlesex av Jeffrey Eugenides och har sedan dess burit den med mig. Men det är inte förrän nu som jag känner mig redo att skriva en recension.

Berättelsen har helt enkelt snurrat runt i skallen utan att jag har fått någon rätsida på den. Att recensionen har dröjt har till viss del även berott på att jag inte har haft någon riktig press på mig att krysta fram något.

Vilket har varit skönt. Jag har verkligen behövt de här två månaderna att smälta berättelsen om Calliope Stephanides och hennes familj.

"Jag har fötts två gånger: först som liten flicka en anmärkningsvärt smogfri januaridag i Detroit 1960, och sedan på nytt som tonårspojke i ett undersökningsrum inte långt från Petoskey i Michigan. Läsare med specialkunskaper kan ha stött på mig i doktor Peter Luces avhandling "Könsidentitet hos pseudohermafroditer med brist på 5-alfa-reduktas", publicerad i Journal of Pediatric Endocrinology 1975. Eller så har ni kanske sett mitt fotografi i kapitel sexton i den numera beklagligtvis föråldrade Genetik och ärftlighet. Det är jag som står naken bredvid en längdskala på sidan 578, med en liten svart låda framför ögonen."

Så lyder det inledande stycket i Middlesex. Calliope Stephanides är ett barn som föds med obestämd könstillhörighet och hennes föräldrar väljer att uppfostra Cal som en flicka.

Men boken är inte bara en berättelsen om ett barn som strävar efter att finna sin könstillhörighet och sin sexualitet. Det är en berättelse om hela familjen Stephanides. Om hur farmor Desdemona och farfar Eleutherios, som etniska greker, måste fly från det tidiga 20-talets Turkiet. Vi får följa Callies föräldrar Milton och Tessie och deras strävan efter den amerikanska drömmen.

Jeffrey Eugenides

Genom hela boken löper också berättelsen om den lilla gen som på 1700-talet tar sin plats i familjens arvsmassa och 200 år senare resulterar i att Calliope Stephanides föds med brist på 5-alfa-reduktas. Något som gör att hon ser ut som en flicka, men med manliga hormoner.

Jeffrey Eugenides väver skickligt ihop bokens olika teman och berättelser till en rik gobeläng. Allt sammanhållet av den vuxne Cal Stephanides röst som berättar historien om sig själv, sin familj och sitt DNA.

Redan i första kapitlets första stycke slår Eugenides fast bokens huvudsakliga teman, nämligen återfödelse. Hur man som människa måste starta sitt liv på nytt efter stora, omvälvande händelser. Det gäller inte bara Callie som återföds som man, utan även till exempel Desdemona och Lefty när de måste lämna sitt gamla liv i Turkiet och skapa sig ett nytt i USA.

Bokens andra stora tema är i mina ögon könsidentitet och sexualitet. Hur dessa två konstrueras lika mycket genom egna val, socialt tryck och genetiskt arv. Romanen ställer på sin spets kampen mellan arv och miljö. Skapas vår könsidentitet och sexualitet genom den miljö vi vistas i eller är vi förprogrammerade rent biologiskt?

Det sista temat som vävs in i berättelsens gobeläng rör sig kring ras, etnisk identitet och den amerikanska drömmen. Farmor och farfar Stephanides flyr till USA på grund av etniska motsättningar i Turkiet mellan greker och turkar. Vidare utspelas en stor del av berättelsen i det explosiva 60-talet då bland annat Detroit (berättelsens huvudsakliga geografiska fokus) skakades av kraftiga raskravaller.

Många av berättelsens olika ingredienser syftar till grekisk mytologi. Till exempel jämförs Callie med Minotaurus, som var till hälften tjur och hälften människa. Vidare kallar sig den vuxne Cal, romanens berättare, för Teiresias. En blind siare som också bytte kön, från man till kvinna. Dessutom delar romanens protagonist namn med den episka poesins musa.

Jag har svårt att se några svagheter i Jeffrey Eugenides roman Middlesex. Den väcker så otroligt många funderingar, samtidigt som den får mig som läsare att känna mig mer bildad, mer intelligent. Men den stimulerar inte bara intellektet. Den tar med läsaren på en helt otrolig och stundtals utmattande känslofärd.

Middlesex av Jeffrey Eugenides är en viktig bok, som väcker många nödvändiga funderingar om kön, sexualitet och etnicitet. En modern bildningsroman redo att ta sin plats i 2000-talets litterära kanon.

Dagens citat: "Jag ser här på omslaget till den svenska utgåvan att förlaget lagt tonvikten på immigranttemat och visst kan jag säga att "Middlesex" blev just det. Men det var inte min avsikt från början. Det enda jag bestämt ville var att skriva en bok som var komisk och episk. Jag hade vaga idéer om en modern myt och transformationer av något slag, eftersom förvandlingar intresserar mig. Allt det där simmade omkring, och det som kom först var berättarens röst." (Jeffrey Eugenides i en intervju med DN.)

"The trumpeters, ranging themselves side by side in order, blow one terrific blast: —

'THE TRUTH!
at which Orlando woke.
He stretched himself. He rose. He stood upright in complete nakedness before us, and while the trumpets pealed Truth! Truth! Truth! we have no choice left but confess — he was a woman." (Orlando: A biography av Virginia Woolf)

The story so far...

Det har ju inte blivit mycket skrivande på bloggen den senaste veckan. Mest för att inspirationen inte har varit särkilt stor plus att jag har varit upptagen med annat. Därför tänkte jag bara ge en liten uppdatering om vad som händer i Pepes world of reading.

1) I Skånska Dagbladet den 21/4 publicerades min recension av Lazarusprojektet, skriven av den bosnisk-amerikanske författaren Aleksandar Hemon. En bok jag varmt kan rekommendera.
Boken rör sig på två tidsplan och berättar två parallella men sammanflätade. Dels utspelar sig boken 1908, där Chicagos polismästare Shippy till synes helt omotiverat skjuter den unge rysk-judiske immigranten Lazarus Averbuch. Shippy skyller på att Averbuch är en anarkist som hade tänkt mörda honom.
Denna händelse sätter i gång den nutida berättelsen där den bosnisk-amerikanske (!) författaren Vladimir Brik hör talas om Lazarus Averbuch och bestämmer sig för att ta reda på vem Lazarus Averbuch egentligen var.

2) Har inte kommit i gång med vare sig John Steinbecks Möss och människor eller Evelyn Waughs En förlorad värld. Anledningen till detta är att jag för tillfället ha begravt näsan i Lasse Wierups och Erik de la Regueras Kokain.

3) Ser också fram emot att börja läsa John Ajvide Lindqvists nya roman Lilla stjärna. En författare jag upptäckte tack vare Tomas Alfredssons eminenta filmatisering av John Ajvide Lindqvists debutroman Låt den rätte komma in. Därefter har jag även läst Hanteringen av odöda och någonstans i mina gömmor ligger nog Människohamn och väntar på mig den med. Oh well!



4) Har läst ut Middlesex av Jeffrey Eugenides för ett tag sedan och tanke är att skriva en recension av den till bloggen. Har dock inte haft inspiration att skriva den än. Men misströsta inte recensionen kommer. Där kommer min rekommendation redan nu: Läs Middlesex av Jeffrey Eugenides. Läs den och njut av en väldigt bra bok.

Dagens citat: "Someone has said that it requires less mental effort to condemn than to think." (Emma Goldman)

"We are lonesome animals. We spend all our life trying to be less lonesome. One of our ancient methods is to tell a story begging the listener to say — and to feel — "Yes, that’s the way it is, or at least that’s the way I feel it. You’re not as alone as you thought."" (John Steinbeck)

"Punctuality is the virtue of the bored." (Evelyn Waugh)

Vårvärme, I-landsproblem och Murphys lag

Senaste veckan har inspirationen att skriva inlägg på bloggen varit sådär. Men så i dag, antagligen sporrad av att Hörby var varmast i landet, fick jag en otrolig lust att skriva ett nytt inlägg. Både här på BiblioPepe och WikiPepe.

Då krånglar ju såklart mitt bloggverktyg. Typiskt, eller hur?

Men jag kommer osökt in på ämnet inspiration och då inte att skriva, utan inspiration att läsa. För er som läst tidigare inlägg på bloggen vet att jag var otroligt taggad att börja läsa Middlesex av Jeffrey Eugenides.

Det var tio dagar sedan och jag har läst ungefär 200 sidor av boken. Absolut en av de bästa romaner jag någonsin läst, men jag kan för mitt liv och kniv inte motivera mig att sitta ner och bara läsa. Läsa, läsa, läsa tills ögonen ramlar ur sina hålor. Något jag definitivt inte brukar ha något problem med. Snarare är jag känd för att sträckläsa böcker jag får eller köper. Till exempel sträckläste jag The Plot Against America av Philip Roth på en sisådär fyra timmar.

Fast så är det ju alltid. I perioder slukar jag bok efter bok för att sedan komma in i en period när jag kanske läser två sidor ungefär varannan vecka.

Tyvärr har jag lyckats komma in i en sådan period samtidigt som jag läser en av de bästa romaner jag någonsin stoppat näsan i. Oh well! C'est la vie!

Dagens citat: "Anything that can go wrong will go wrong." (Major Edward A. Murphy, Jr.)

"I write fiction and I'm told it's autobiography, I write autobiography and I'm told it's fiction, so since I'm so dim and they're so smart, let them decide what it is or it isn't." (Philip Roth)

Vårkänslor på bloggen

Om nu någon mot all förmodan har missat det så har våren gjort sitt intåg i södra Sverige och så även på BiblioPepe.

Firade därför med läsning av ett kapitel i Middlesex och en kopp rooibos-te i trädgården. Vilket var otroligt härligt. Särskilt med tanke på att termometern visade att det var tio grader i skuggan. Dock krävdes det en filt kring benen.

Dagens citat: "Bring me a cup of tea and ‘Times." (Drottning Victoria, citatet ska tydligen vara hennes första order som regerande drottning.)

"You can never get a cup of tea large enough or a book long enough to suit me." (C.S. Lewis)

Lyckan av att öppna en ny bok

I går kväll började så läsa (äntligen) Middlesex av Jeffrey Eugenides. En bok jag har läst om ett antal gånger. Tittat på i affären. Plockat ner den från hyllan och tummat på den och sedan ställt tillbaka den.

Slutligen fick jag så tummarna loss och köpte den (i julas om jag inte minns fel). Sedan har den legat i min "att-läsa-hög" i ungefär tre månader. Under tiden har jag plöjt genom en massa andra böcker.

Och när jag öppnade och läste de första meningarna. Så lycklig jag blev. Jag har nu läst sex och en halv sida av bokens första kapitel. Och det är något av det bästa jag någonsin läst.

Hoppas nu det håller hela vägen. Men det tror jag att boken gör. Känslan finns där och allt stämmer.



Jeffrey Eugenides har också skrivit romanen The Virgin Suicides, som Sofia Coppola gjorde film av med bland annat Kirsten Dunst, James Woods och Kathleen Turner i några av rollerna.

Nedan hittar ni en intervju med Jeffrey Eugenides från New York Times.



Länk till en DN-intervju med Jeffrey Eugenides.