Juni - Snabbversionen

Då var första halvan av 2012 över och det har blivit dags för den sjätte månadssammanfattningen av bokåret. Precis som det brukar blev det en salig blandning av gammalt och nytt.
Jane Rogers bok blev också månadens stora överraskning eftersom jag köpte den på vinst och förlust. Den visade sig bli en vinst. Dessutom fick jag äntligen läst The Hunger Games-trilogin och By Nightfall av Michael Cunningham. Fyra böcker som jag väntat alldeles för länge med att läsa.

Facit för juni blev följande:
* Sju lästa böcker, varav sex romaner och en sakprosa.
* Sammanlagt sidantal blev 2 359 sidor.
* Fem lästes på engelska och två på svenska.
* Fem har engelska, en har franska och en har svenska som originalspråk.

Och här har ni läslistan:
* The Testament of Jesse Lamb av Jane Rogers
* Pesten av Albert Camus
* De osannolika systrarna Mitford av Cecilia Hagen
* The Hunger Games av Suzanne Collins
* Catching Fire av Suzanne Collins
* Mockingjay av Suzanne Collins
* By Nightfall av Michael Cunningham

Recension: By Nightfall av Michael Cunningham

Peter Harris är en välbärgad gallerist i New York. På ytan lever han ett lyckligt liv tillsammans med sin hustru Rebecka. Det enda molnet på himlen är hans dålig relation med dottern Beatrice. Men när hans frus lillebror Mizzy (han heter egentligen Ethan) anländer för ett längre besök vänds hela hans värld upp och ner.

Michael Cunningham är en driven berättare och med sin By Nightfall utforskar han medelåldern och de känslor som uppstår när livskrisen slår till. Det är ett genomträngande och ömsint porträtt han målar upp av sin huvudfigur som brottas med tankar kring sin sexualitet, dödlighet och lojalitet till hustrun och familjen.

By Nightfall är skriven med en vacker och lättflytande prosa. Språket suger fast läsaren och vägrar släppa taget. När jag läser boken blir det tydligt att en stor inspiration för Michael Cunningham är Virginia Woolf och hennes användande av medvetandeström. Det enda som stundtals stör är författarens tendens att namedroppa andra kända författare. Lite som han vill att läsaren absolut inte missar alla hans inspirationskällor.

Michael Cunningham är nog mest känd för sin roman The Hours som vann Pulitzerpriset och filmatiserades med Meryl Streep, Nicole Kidman och Julianne Moore i huvudrollerna. The Hours är en parafras till Virginia Woolfs mästerverk Mrs. Dalloway från 1925. Och tyvärr så bra som The Hours är inte By Nightfall. Jag hade dessutom gärna sett att den varit lite längre så att alla intressanta sidospår hade kunnat utforskas ordentligt.

Med det sagt så är By Nightfall en intressant och rörande roman som jag varmt kan rekommendera alla att läsa.

Ett inlägg bara för att

Jag har inte varit direkt flitig att skriva inlägg på bloggen i juni månad. Det är mycket som händer för tillfället men det betyder inte att jag helt har lämnat böcker och litteratur därhän.

I söndags tog jag en långpromenad med en bekant och det blev även ett tre timmar långt samtal om böcker, författare och genrer. Dessutom har två världsberömda dramatikers pjäser upptagit en del av min tid.

Dels Den inbillade sjuke av Molière, som jag gjort webb-tv om. Dels Richard III av William Shakespeare. Plus då att jag läser Michael Cunningham vilket självklart har inneburit att jag har funderat väldigt mycket kring Virginia Woolf på sista tiden.

Laurence Olivier som just i Richard III i filmen från 1955.

Recension: The Hunger Games Trilogy av Suzanne Collins

Precis efter jag läst sista sidan av sista boken i Hunger Games-trilogin får jag en nästintill obetvinglig lust att genast kasta mig över första boken igen och plöja genom hela serien en gång till. Ett bättre betyg kan knappast ges en bok.

Visserligen hade jag sett filmatiseringen av första boken så jag var ganska säker på att jag skulle tycka om böckerna. Däremot var jag inte beredd på hur mycket jag skulle gilla dem och från första sidan var jag fast.

Hela trilogin utspelar sig i ett dystopiskt framtida Nordamerika som har förvandlats till landet Panem, som styrs av en diktatorisk president. 75 år före berättelsen tar sin början har Panem härjats av inbördeskrig, där huvudstaden slutligen segrade mot de rebelliska distrikten.

Allt sedan dess tvingas distrikten varje år att genom lottning utse en pojke och en flicka som skickas till huvudstaden för att tävla i Hungerspelen. Vilket innebär att ungdomarna släpps in i en arena och får sedan slåss tills bara en person är kvar.

Trilogins huvudperson Katniss Everdeen är en stark och företagsam ung kvinna som egenhändigt försörjer sin mor och syster sedan deras far dog i en gruvolycka. I början av historien blir hon sitt distrikts tribut i Hungerspelen.

Mer av handlingen tänker jag inte avslöja, för jag tänker inte riskera att förstöra läsningen för någon, det enda jag tänker säga att det sedan blir väldigt spännande. Katniss är en huvudperson som går att relatera till.

Jag bryr mig om henne, jag irriterar mig på henne och stundtals fullkomligt hatar jag henne. Hon och de flesta andra karaktärerna är mångfasetterade och realistiska. Trots att det är en science fiction-dystopi.

Suzanne Collins språk är enkelt och drivet, samtidigt som det är kryddat med en egen terminologi som gör att världen hon skapat känns gedigen och trovärdig. Tematiken i berättelsen är uråldrig. Att kämpa för vad som är rätt, att inte låta sig hindras av motgångar och att utvecklas genom att lära av sig av sina fel och misstag.

När den tredje boken är slut är det inte samma Katniss Everdeen som läsaren möter på första sidan. På det sättet kan Hunger Games-trilogin sorteras in i en tradition av bildningsromaner som sträcker sig tillbaka till klassiker som JaneEyre, Den unge Werthers lidande och Candide.

Självklart finns det problem med böckerna. Stundtals har Collins en tendens till upprepande på ett sätt som känns att hon kämpat för att fylla ut (särskilt tredje boken lider av detta). En extra redigeringsomgång hade nog behövts för att tajta till och få upp tempot i berättelsen.

Fast på det stora hela är det en fantastisk serie ungdomsromaner, som precis som Harry Potter-serien, också kan tilltala vuxna läsare. Läs, om ni inte redan har gjort det. I så fall, läs om!

Semesterplaner

Avslutade veckan med en fika med min syster och svåger. Det blev en kopp kaffe, en kanelbulle och ett litet glas whisky. Dessutom fick jag då även det presentkort som ligger till grund för min semesterresa i augusti. 

Då ska jag nämligen åka inlandsbanan. Eftersom det innebär tågresa, vandrarhem och förhoppningsvis avkopplande stunder i skön naturmiljö så måste jag redan nu fundera på vilka böcker jag ska ha med mig.

Jag har ju en del böcker i hyllan som bara väntar på att läsas, som Jane Eyre, Foucaults pendel eller De vilda detektiverna. Och det är bara romanavdelningen. Har också samlat på mig en del sakprosa och biografier som pockar på uppmärksamhet.

Eller så kör jag på omläsningslinjen och tar mig med gamla favoriter som Doktor Glas, Kejsaren av Portugallien eller Markurells i Wadköping. Och det är bara tre av de svenska, det finns några utländska favoriter, som till exempel Nineteen Eighty-Four, Song of Solomon eller Grapes of Wrath som också skulle kunna bli bra ressällskap.

Å andra sidan så kanske jag köper något nytt jag kan ha med mig. Undrar hur många böcker jag kan släpa med mig. För det värsta som kan hända är att jag plötsligt inte har något att läsa. Någon som har några bra förslag på semesterläsning.

Recension: De osannolika systrarna Mitford av Cecilia Hagen

Det var en gång sex rika och vackra systrar. Det skulle kunna vara en saga och på ett sätt är det så, men historien om systrarna Mitford har en skillnad mot sagorna. Den är på riktigt!
Nancy, Pamela, Diana, Unity, Jessica och Deborah föddes i början av 1900-talet rakt in i den engelska aristokratin. Deras far var andre baron Redesdale och deras mor var dotter till tidningskungen Bowles som grundade tidskriften Vanity Fair.

På pappret hade de allt. Ett gott namn, en förmögenhet och en ljus framtid. Fast det är inte alltid kartan stämmer överens med verkligheten. Systrarna var viljestarka, snobbiga och inte redo att följa alla de konventioner som förväntades av dem. Alla skulle på sitt sätt göra avtryck i historien, förutom då möjligtvis Pamela.

Nancy blev romanförfattare och Pamela hönsuppfödare. Diana gifte sig först med arvtagaren till Guinessimperiet och sedan med den engelska fascismens portalfigur sir Oswald Mosley. Hon var även god vän med Adolf Hitler. En man som nästa syster, Unity, dyrkade över allt annat. Så till den milda grad att hon sköt sig i huvudet samma dag som Storbritannien förklarade krig mot Hitlertyskland.

Jessica, den näst yngsta systern, blev en glödande kommunist. När storasyster Unity ristade hakkors i fönstret hemma i flickrummet, då kontrade Jessica med att rista in hammaren och skäran. Yngst i skaran var Deborah, den kanske mest lyckliga och harmoniska av de sex systrarna. Hon gifte sig med den elfte hertigen av Devonshire. Deborah blev också ett fanatiskt fan av Elvis Presley.

På driven kvällstidningsprosa matar Cecilia Hagen fram hela historien om de sex osannolika systrarna, men även historien om deras broder Tom och deras föräldrar. Det är dessutom nästan antropologisk studie av den brittiska aristokratin. För genom otaliga sidospår, men alltid med utgångspunkt från systrarna Mitford berättar Hagen om en värld de flesta av oss bara sett på film eller läst om i romaner. Och då dessutom trott att den till största delen varit uppdiktad.

Cecilia Hagen lyckas verkligen få sin egen entusiasm och fascination för ämnet att smitta av sig på läsaren och språkmässigt är det en rak och enkel prosa. Tyvärr hade boken kanske behövt en något strängare redaktör då Cecilia Hagen har en tendens att stundtals sväva bort från sitt ämne lite väl mycket. Dessutom snubblar man ibland över en del små faktafel, vilket irriterar lite.

Fast på det stora hela är det en trevlig och intressant bok om en fascinerande skara systrar. Perfekt lättsam läsning för en söndagseftermiddag i soffan.

Recension: The Testament of Jesse Lamb av Jane Rogers

The Testament of Jesse Lamb köpte jag på ett rent infall efter att jag läst om den hos både Slate.com och The Guardian, att den dessutom var långlistad för Bookerpriset gjorde inte saken sämre. När jag nu har läst ut den ångrar jag verkligen inte mitt infall.

Romanen är en dystopi som utspelar sig i en nära framtid där världens befolkning har drabbats av ett virus som orsakar något som kallas MDS; Maternal Death Syndrome. Viruset har tydligen skapats och släppts ut av en terroristgrupp, men några detaljer kring denna grupp avslöjar aldrig Jane Rogers, det är bara ett kallt konstaterande.

MDS-viruset bärs av alla människor, män som kvinnor, men när väl sjukdomen bryter ut så drabbar den endast kvinnor. MDS slår nämligen till först när en kvinna blir gravid och attackerar hennes hjärna. Och att döma av beskrivningar så förstörs alla högre hjärnfunktioner hos den drabbade kvinnan. Detta innebär att ingen vill bli gravid längre och människan rör sig långsamt mot sin undergång.

Jane Rogers
Foto: Jerry Bauer

När boken tar sin början sitter huvudpersonen Jessie Lamb inspärrad i ett rum. Hon har blivit kidnappad. Hennes kidnappare har dock gett henne ett block och en penna så hon kan få lite förströelse. Hon börjar därför skriva sin historia, sitt testamente.

Det är en skrämmande historia Jane Rogers målar upp. Hela romanen genomsyras av en undergångsstämning, samtidigt som karaktärerna försöker leva sina liv så normalt som möjligt. Lite påminner den faktiskt om P.D. James dystopiska roman The Children of Men.

Fast när jag började läsa fick jag lite samma känsla som när jag såg filmen 28 dagar senare, när Cillian Murphys karaktär promenerar genom ett öde och folktomt London. Det kryper i kroppen och allt känns fel, men det går inte att exakt sätta fingret på exakt vad.

Denna stämning i kombination med ett drivande språk, korta kapitel och ett tydligt förstapersons-perspektiv gör att man som läser inte undkommer romanen. Den är stundtals omöjlig att lägga från sig.

The Testament of Jesse Lamb är också en samhällskritisk roman. Jane Rogers analyserar hur samhället i stort reagerar på ett liknande scenario där en graviditet i praktiken är en dödsdom och människosläktet balanserar på gränsen till sin egen undergång.

Framförallt analyserar Jane Rogers hur olika grupper försöker kidnappa frågan om MDS och människans framtid och utnyttja den för sina egna syften. Oavsett om det är religiösa extremister, militanta manshatare, reaktionära teknofober eller idealistiska djurrättsaktivister. Mitt i allt detta står den unga Jesse Lamb och i ett försök att reda ut allt kommer hon fram till sin egen slutsats. Människans räddning består i att några måste göra den ultimata uppoffringen.

Jane Rogers skriver ingen på näsan med sin roman, hon uppehåller sig främst vid hur hennes huvudkaraktär brottas med problemet. Bara för att Jesse Lamb väljer en väg, betyder det inte att det är rätt väg för alla andra. Utan Jane Rogers ser till att läsaren själv får reflektera över de moraliska och filosofiska frågor romanen väcker.

Recension: Bring Up the Bodies av Hilary Mantel

Att öppna upp Bring Up the Bodies och börja läsa var som att återse en gammal och god vän. Samtalet fortsatte precis där vi slutade förra gången vi träffades. Bring Up the Bodies tar vid i princip exakt där föregångaren WolfHall slutade.

I denna andra bok om Thomas Cromwell följer vi honom från hösten 1535, precis när Henry VIII fått upp ögonen för den unga JaneSeymour, till sommaren 1536, precis efter Anne Boleyns fall och efterföljande avrättning. Det finns egentligen inte mycket mer att säga om handlingen. Historien är ju redan känd, men det är heller inte det viktiga med Hilary Mantels romansvit om Thomas Cromwell.

Thomas Cromwell (1485-1540)
Porträtt: Hans Holbein d.y

Det viktigaste är att hon ger röst åt en av Englands mest hatade historiska figurer genom tiderna. En person som ständigt har varit den slemme skurken, men nu för första gången får lov att vara hjälten i sin egen historia. För historien är aldrig enbart svart och vit, utan målad i oändliga nyanser av grått.

Det näst viktigaste är sättet Hilary Mantel ger röst åt sin protagonist. För precis som Wolf Hall är boken konsekvent skriven i tredje person ur endast Thomas Cromwells synpunkt. Vilket både ger en otrolig närvaro och ett sug som bara drar in mig som läsare till 1500-talets England.

Fast samtidigt ger denna berättarteknik också en nödvändig distans till huvudkaraktären. För i slutändan blir jag aldrig Cromwell, jag bara följer varje steg han tar, hör allt han säger och ser allt han ser. Utan för den delen vara tvungen att dela hans tolkning av den information han tar in.

Hilary Mantel

Fast det är inte bara de stora skeenden Mantel skildrar, som läsare får man även ta del av Cromwells personliga historia, hans sorg efter frun och döttrarna som dog och hans faderliga oro över sonen Gregorys framtid.

Att skriva en roman om en tid i historien som är så välkänd, så omskriven och så dramatiserad som Tudoreran i engelsk historia hade kunnat bli ett spektakulärt magplask. Alla vet ju vad som ska hända och när dessutom ambitionen är att göra sin roman historisk korrekt ända in i detaljerna, då gäller det att kunna balansera på en slak lina.

Hilary Mantel har återigen lyckats med konststycket. För precis som Wolf Hall är Bring Up the Bodies spännande och korrekt. Dessutom påpekar författaren i sitt efterord att källorna kring Anne Boleyns sista dagar i livet är mycket skissartade, så där har hon använt sin konstnärliga frihet.

Fast å andra sidan är det inget som märks och Hilary Mantel kan uppenbart sitt källmaterial så väl och känenr sina karaktärer att hennes gissningar kring dessa dagar i maj 1536 nog hamnar sanningen väldigt nära.

Ett problem som kan inträffa med historiska romaner är att de är jättespännande men är faktamässigt inkorrekta. Eller så är de korrekta och tråkiga så klockorna stannar. Hilary Mantel lyckas med att få till en roman som är både korrekt och spännade. Jag skulle vilja gå så långt att med sitt romanprojekt om Thomas Cromwell har Mantel satt en ny standard för hur historiska romaner bör skrivas.