Recension: The Hunger Games Trilogy av Suzanne Collins

Precis efter jag läst sista sidan av sista boken i Hunger Games-trilogin får jag en nästintill obetvinglig lust att genast kasta mig över första boken igen och plöja genom hela serien en gång till. Ett bättre betyg kan knappast ges en bok.

Visserligen hade jag sett filmatiseringen av första boken så jag var ganska säker på att jag skulle tycka om böckerna. Däremot var jag inte beredd på hur mycket jag skulle gilla dem och från första sidan var jag fast.

Hela trilogin utspelar sig i ett dystopiskt framtida Nordamerika som har förvandlats till landet Panem, som styrs av en diktatorisk president. 75 år före berättelsen tar sin början har Panem härjats av inbördeskrig, där huvudstaden slutligen segrade mot de rebelliska distrikten.

Allt sedan dess tvingas distrikten varje år att genom lottning utse en pojke och en flicka som skickas till huvudstaden för att tävla i Hungerspelen. Vilket innebär att ungdomarna släpps in i en arena och får sedan slåss tills bara en person är kvar.

Trilogins huvudperson Katniss Everdeen är en stark och företagsam ung kvinna som egenhändigt försörjer sin mor och syster sedan deras far dog i en gruvolycka. I början av historien blir hon sitt distrikts tribut i Hungerspelen.

Mer av handlingen tänker jag inte avslöja, för jag tänker inte riskera att förstöra läsningen för någon, det enda jag tänker säga att det sedan blir väldigt spännande. Katniss är en huvudperson som går att relatera till.

Jag bryr mig om henne, jag irriterar mig på henne och stundtals fullkomligt hatar jag henne. Hon och de flesta andra karaktärerna är mångfasetterade och realistiska. Trots att det är en science fiction-dystopi.

Suzanne Collins språk är enkelt och drivet, samtidigt som det är kryddat med en egen terminologi som gör att världen hon skapat känns gedigen och trovärdig. Tematiken i berättelsen är uråldrig. Att kämpa för vad som är rätt, att inte låta sig hindras av motgångar och att utvecklas genom att lära av sig av sina fel och misstag.

När den tredje boken är slut är det inte samma Katniss Everdeen som läsaren möter på första sidan. På det sättet kan Hunger Games-trilogin sorteras in i en tradition av bildningsromaner som sträcker sig tillbaka till klassiker som JaneEyre, Den unge Werthers lidande och Candide.

Självklart finns det problem med böckerna. Stundtals har Collins en tendens till upprepande på ett sätt som känns att hon kämpat för att fylla ut (särskilt tredje boken lider av detta). En extra redigeringsomgång hade nog behövts för att tajta till och få upp tempot i berättelsen.

Fast på det stora hela är det en fantastisk serie ungdomsromaner, som precis som Harry Potter-serien, också kan tilltala vuxna läsare. Läs, om ni inte redan har gjort det. I så fall, läs om!