Recension: Bring Up the Bodies av Hilary Mantel

Att öppna upp Bring Up the Bodies och börja läsa var som att återse en gammal och god vän. Samtalet fortsatte precis där vi slutade förra gången vi träffades. Bring Up the Bodies tar vid i princip exakt där föregångaren WolfHall slutade.

I denna andra bok om Thomas Cromwell följer vi honom från hösten 1535, precis när Henry VIII fått upp ögonen för den unga JaneSeymour, till sommaren 1536, precis efter Anne Boleyns fall och efterföljande avrättning. Det finns egentligen inte mycket mer att säga om handlingen. Historien är ju redan känd, men det är heller inte det viktiga med Hilary Mantels romansvit om Thomas Cromwell.

Thomas Cromwell (1485-1540)
Porträtt: Hans Holbein d.y

Det viktigaste är att hon ger röst åt en av Englands mest hatade historiska figurer genom tiderna. En person som ständigt har varit den slemme skurken, men nu för första gången får lov att vara hjälten i sin egen historia. För historien är aldrig enbart svart och vit, utan målad i oändliga nyanser av grått.

Det näst viktigaste är sättet Hilary Mantel ger röst åt sin protagonist. För precis som Wolf Hall är boken konsekvent skriven i tredje person ur endast Thomas Cromwells synpunkt. Vilket både ger en otrolig närvaro och ett sug som bara drar in mig som läsare till 1500-talets England.

Fast samtidigt ger denna berättarteknik också en nödvändig distans till huvudkaraktären. För i slutändan blir jag aldrig Cromwell, jag bara följer varje steg han tar, hör allt han säger och ser allt han ser. Utan för den delen vara tvungen att dela hans tolkning av den information han tar in.

Hilary Mantel

Fast det är inte bara de stora skeenden Mantel skildrar, som läsare får man även ta del av Cromwells personliga historia, hans sorg efter frun och döttrarna som dog och hans faderliga oro över sonen Gregorys framtid.

Att skriva en roman om en tid i historien som är så välkänd, så omskriven och så dramatiserad som Tudoreran i engelsk historia hade kunnat bli ett spektakulärt magplask. Alla vet ju vad som ska hända och när dessutom ambitionen är att göra sin roman historisk korrekt ända in i detaljerna, då gäller det att kunna balansera på en slak lina.

Hilary Mantel har återigen lyckats med konststycket. För precis som Wolf Hall är Bring Up the Bodies spännande och korrekt. Dessutom påpekar författaren i sitt efterord att källorna kring Anne Boleyns sista dagar i livet är mycket skissartade, så där har hon använt sin konstnärliga frihet.

Fast å andra sidan är det inget som märks och Hilary Mantel kan uppenbart sitt källmaterial så väl och känenr sina karaktärer att hennes gissningar kring dessa dagar i maj 1536 nog hamnar sanningen väldigt nära.

Ett problem som kan inträffa med historiska romaner är att de är jättespännande men är faktamässigt inkorrekta. Eller så är de korrekta och tråkiga så klockorna stannar. Hilary Mantel lyckas med att få till en roman som är både korrekt och spännade. Jag skulle vilja gå så långt att med sitt romanprojekt om Thomas Cromwell har Mantel satt en ny standard för hur historiska romaner bör skrivas.