Februari - snabbversionen

Då var det bara tio månader kvar av 2013. Dags att sammanfatta ytterligare en läsmånad. Måste säga att när det gäller läsning och böcker har februari varit en ypperligt bra månad. Sex böcker har jag läst, vilket är en mer än jag räknade med. Dessutom har det hamnat lite nya böcker i hyllan, bland annat tre av Hilary Mantel. Vars författarskap jag ska läsa in mig på under 2013.

Facit för februari blev följande:
* Sex böcker varav fem romaner och en novellsamling.
* Sammanlagt sidantal blev 2392.
* Två lästes på svenska och fyra på engelska.
* Fem har engelska och en har ryska som originalspråk.

Och här har ni läslistan:
* Vredens änglar av Joyce Carol Oates
* Star Wars: Red Harvest av Joe Schreiber
* The Player of Games av Iain M. Banks
* 2017 av Olga Slavnikova
* Fludd av Hilary Mantel
* A Place of Greater Safety av Hilary Mantel

Bokreafynd!

Jag hade egentligen inte planerat att göra några inköp på årets bokrea. Men så tog jag ändå tur inom Hamrelius på vägen hem från jobbet. Och innan jag visste ordet av hade jag plockat åt mig tre böcker. Först hittade jag Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. Den jag köpte jag som ersättning för mitt gamla exemplar som tycks ha gått upp i rök.

Av bara farten plockade jag sedan åt mig Franz Kafkas Processen. Därefter blev det en tur över till det engelska reabordet. Där hittade jag Joyce Carol Oates We Were the Mulvaneys, som jag köpte trots att jag för tillfället har gjort slut med Joyce Carol Oates. Oavsett så ser jag fram emot att få sätta tänderna i dessa tre fynd.

Recension: Fludd av Hilary Mantel

Fader Angwin är församlingspräst i den lilla katolska byn Fetherhoughton i norra England. Han har förlorat både sin entusiasm och tro. En dag dyker biskopen upp och tvingar honom att göra sig av med flera av kyrkans helgonstatyer samt tvingas acceptera en medhjälpare.

Samtidigt styr den barska moder Perpetua över det lokala klostret och dess skola med en skräckinjagande järnhand. En mörk och regnig natt dyker så fader Angwins medhjälpare upp. Fludd förvirrar med sitt belevade beteende och sin lärda konversation.

Men vem är Fludd egentligen? Biskopens spion? En svartkonstnär? Det enda som med säkerhet går att säga är att hans närvaro ställer livet på ända för fader Angwin, moder Perpetua och den blida syster Philomena, som endast längtar efter god mat och frihet.

Ända sedan jag började läsa HilaryMantels mästerverk Wolf Hall har jag tjatat om henne, men Wolf Hall och dess uppföljare Bring Up the Bodies gjorde mig också nyfiken på hennes övriga författarskap. Så pass att jag har bestämt mig för att läsa in mig på det.

Först ut i detta läsprojekt är Fludd. En stundtals dråplig, stundtals rörande litterär karamell med en rejäl dos mörk humor. Prosan är tät och trots att den i sina tematik är väsensskild från de av Mantels böcker jag redan läst är det samma intima närvaro. Hilary Mantel placerar verkligen sin läsare som en fluga på axeln till sina huvudkaraktärer.

Rent tematiskt behandlar Mantel religiöst tvivel och religiös fundamentalism. Fludd är inte självbiografisk, men Hilary Mantel har i intervjuer sagt att romanen är inspirerad av hennes egen uppväxt i den lilla byn Hadfield i Derbyshire.

Att udden i romanen är riktad mot katolska kyrkan är kanske inte så märkligt. Hilary Mantel uppfostrades som katolik och gick i klosterskola. Enligt henne själv övergav hon den katolska tron vid tolv års ålder.

Recension: The Player of Games av Iain M. Banks

Iain M. Banks storslagna rymdopera om The Culture fortsätter med The Player of Games. I denna roman befinner vi oss i en helt annan tidsepok. The Culture är helt inriktade på att lägga hela galaxen under sig.

Huvudpersonen denna gång är en fanatisk spelare vid namn Gurgeh. Han vinner alla spel han deltar i och drabbas av en otrolig livsleda. Då får han ett erbjudande. Nämligen att bege sig till kejsardömet Azad och delta i galaxens mest komplicerade och intrikata spel. Ett spel där vinnaren kröns till kejsare.

The Player of Games är till skillnad från Consider Phlebas mycket lugnare och inte alls lika actionspäckad. Istället är historien om Gurgeh mycket mer cerebral. Det är spelen och Gurgehs väg framåt, hans strategier och navigerande förbi hinder som är huvudsaken.

Fast det är samma koncentrerade prosa och täta intrig. Det är en kompakt djungel som läsaren måste ta sig genom. Stundtals är The Player of Games något segare i vissa partier. Å andra sidan kommer punkten när det blir svårt att lägga ifrån sig boken mycket snabbare.

Att kejsardömet Azad dessutom är bebott av en art humanoider med tre kön gör romanen mycket mer intressant. Greppet påminner lite om Ursula K. Le Guins The LeftHand of Darkness där huvudpersonen besöker ett samhälle där individerna i grunden är könlösa och enbart vid behov får manliga eller kvinnliga genitalier.

Genom sina grepp lyckas både Iain M. Banks och Ursula K. Le Guin belysa och i viss mån problematisera de könsroller som sitter ingrodda i vårt eget samhälle.

På läsfronten mycket nytt

Plötsligt dök det upp mycket nytt på nattduksbordet. Visserligen var tre av dem väntade. För i dag kunde jag hämta mitt bokpaket med tre romaner av Hilary Mantel. Det ska bli kul att läsa dem. Jag har ju en plan att läsa in mig på hela hennes författarskap.

Fast roligast är dock att det hamnade en oväntad och okänd bok. Jag fick i dag en nyöversatt rysk dystopisk roman att recensera. Den heter 2017 och är skriven av Olga Slavnikova. Jag får be att få återkomma om denna.

Passar även på att dela med mig av lite länkar. Min senaste recension för Skånskan var av Gunnela Björks biografi om Margaret Thatcher. Dessutom bidrog jag med en lite kort text om Annie Proulxs novell Brokeback Mountain till ett alla hjärtans dag-uppslag i Skånskan.

Recension: Star Wars: Red Harvest av Joe Schreiber

På en frusen och avlägset belägen planet finns en hemlig Sith-akademi ledd av den fanatiske Darth Scabrous. Han är fullkomligt fixerad vid tanken på att skaffa sig evigt liv till vilket pris som helst och han hittar sätt. Men det har fruktansvärda konsekvenser för alla som befinner sig på planeten.

Red Harvest är andra Star Wars-romanen av Joe Schreiber. Precis som i den första, Death Troopers, kombinerar han Star Wars-universumet med klassisk zombie-skräck. Här har han placerat handlingen några tusen år tillbaka i tiden som skildras i filmerna.

Och det funkar nästan lika bra som i Death Troopers. Det som drar helhetsintrycket är tyvärr den något segdragna inledningen. Det blir inte riktigt spännande och engagerande förrän en ganska bra bit in i boken. Å andra sidan blir det då väldigt svårt att lägga boken från sig.

I övrigt är det en klassisk zombieskräckroman. Det är mycket kroppsvätskor, inälvor och blodisande fasa som fullkomligt sprutar ut från sidorna. Och det är ju också precis vad som förväntas. Så det är bra underhållning så länge det varar.

Titeln Red Harvest är inte bara en referens till zombiesmittans florala ursprung utan också en tydlig vinkning till George Lucas. Hans arbetsnamn på den Return of the Jedi var ju Blue Harvest.

Att tillfredsställa sin läslustar

Min tanke nu var att fortsätta läsa Iain M. Banks, men jag slogs plötsligt av en obetvinglig lust att tillfredsställa min guilty pleasure (fortfarande inget bra ord på svenska?). Jag pratar förstås om mina älskade Star Wars-romaner. Numera är de en större njutning än filmerna.

Nu var det dessutom ett tag sedan jag gav mig hän åt denna guilty pleasure. Därför är det dags att läsa uppföljaren till Star Wars: Death Troopers, en blandning mellan Star Wars och zombieskräck. I Star Wars: Red Harvest fortsätter Joe Schreiber i samma anda. Den här gången blir blandas det inte bara med zombies utan även gotisk skräckroman.

Fast inte nog med det. I dag slog även köplusten till och tre nya böcker är på väg till mig. Alla är författade av mina nya favorit Hilary Mantel, som har är en av tre författare att vinna Bookerpriset två gånger. Min plan är att jag ska läsa in mig på hennes författarskap, så det är lika bra att sätta igång. Jag har ju redan hyllat hennes två senaste romaner, Wolf Hall och Bring Up the Bodies, om statsmannen Thomas Cromwell. Det var också dessa båda som belönades med Bookerpriset.

Därför ska det bli intressant att läsa tre av hennes tidigare verk. Fludd från 1989 om en liten katolsk by i norra England vars präst har förlorat sin tro. Därefter blir det A Place of Greater Safety från 1992 som handlar om tre centrala personer i franska revolution; Georges Danton, Maximilien Robespierre och Camille Desmoulins. Slutligen blir det Beyond Black från 2005 om ett medium vid namn Alison Hart, som reser omkring i området runt London och ställer till med seanser.

Recension: Insekt av Claire Castillon

Precis före jag läste Joyce CarolOates novellsamling om kvinnor som går över gränsen så läste jag en annan novellsamling på ungefär samma tema. I sin novellsamling Insekt tar franska författaren Claire Castillon en ingående titt på relationen mellan mödrar och döttrar.

I 19 noveller vrider hon och vänder på denna relation tills läsaren knappt vet vad som är bak och fram. Det är skabröst, respektlöst och skrattframkallande. Även om skrattet många gånger fastnar i halsen när innebörden av Castillons ord verkligen tränger in i hjärnbarken.

För här får vi bland annat möta en kvinna som är mer intresserad av att vara sin dotters bästa kompis, en annan kvinna som får tvillingar när hon bara ville ha ett barn och en mor som plötsligt övertygas om att hennes make våldtar deras dotter.

Det är en omtumlande och utmattande läsning, främst på grund av det höga tempot och de tvära kasten från sprudlande glädje till förkrossande sorg. Allt kryddat med en stor dos nattsvart och avväpnande humor. Ser fram emot att få läsa mer av Claire Castillon.

Recension: Vredens änglar av Joyce Carol Oates

Egentligen vill jag inte skriva denna recension. För den kommer innebära en sågning av en av mina absoluta favoriter, nämligen den amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Min eviga kandidat till Nobelpriset, men jag börjar inse varför hon aldrig kommer få det. För novellsamlingen Vredens änglar ligger så långt under den nivå jag förväntar mig av Joyce Carol Oates.

I Vredens änglar ställer sig Joyce Carol Oates frågan: Är kvinnan det svagare könet? Hon undersöker denna tes i nio noveller med skiftande infallsvinkel. Vi får möta den lilla flickan som är avundsjuk på sin lillebror och bara vill ha uppmärksamhet. Den misshandlade kvinnan som det till slut brister för. Sjuksköterskan som även barmhärtighetsmördar sina patienter.

I jämförelse med många andra författare är det en välskriven och ganska spännande novellsamling som Joyce Carol Oates har åstadkommit. Mitt problem är att det är så långt ifrån den Joyce Carol Oates jag känner som briljerar och fängslar i mästerverk som Rape: A Love Story och MySister, My Love.

Ovanpå alltihop är novellerna i samlingen också väldigt ojämna inbördes. Deras enda gemensamma punkt är det öppna slutet som låter läsaren dra sina egna slutsatser. I vissa av novellerna funkar det utmärkt, i andra blir det mest irriterande.

Den bästa novellen är ”Doll: En romans i Mississippi” vars huvudperson är en flicka eller kvinna, berättelsen lämnar hennes exakta ålder till läsarens fantasi, som reser runt med sin hallick. Fast allt är inte vad det synes vara och Doll är ingen vanlig prostituerad. För det första har hon inte sex med kunderna, hon tar bara deras pengar.

I denna novell lyckas Joyce Carol Oates fängsla mig och hålla mig bunden vid historien som berättas. Doll och hennes hallick är två tragiska människoöden som trollbinder, men novellen känns översiktlig. Den är i stort behov av att utvecklas. Jag tror Joyce Carol Oates hade kunnat få den att fungera som en roman.

Fast i novellsamlingens värsta stunder hänfaller Joyce Carol Oates åt billigt effektsökeri och vidrigheter bara för sakens skull inte för att det tillför något, som i novellen ”Madison à la Guignol”. Och mellan den bästa och den sämst en massa text som glöms bort lika snabbt som novellen är över.

Det är väl bara att inse fakta. Även Joyce Carol Oates kan skriva texter jag inte gillar. Slutsatsen är enkel, jag får koncentrera mig på de av hennes verk som är bra. Så denna dåliga recension innebär inte slutgiltigt farväl, men ett på återseende om ett tag. Vi måste ta en paus nu!