Ända sedan jag lärde mig läsa har jag älskat böcker. Därför är det inte mer än naturligt att jag har en bokblogg. Här kan du läsa recensioner av både gamla och nya böcker, boktips och en massa annat.
Inte riktigt hela uppslaget fick plats på fotot, men ni fattar!
Lyckan var total i morse när jag slog upp i tidningen och fick se min artikel om David Lynchs filmatisering av Frank Herberts Dune i tryck. Den utgör första delen i kultursidans sommarserie om böcker och film.
Jag har verkligen kämpat med artikeln eller rättare sagt artiklarna för att få till dem. Sammanlagt blev det nog en sex eller sju omskrivningar av den innan jag var nöjd. Men bäst av allt var att få se kollegan Elins fantastiska redigering av uppslaget och hur kollegan Maria fick till puffen på webben.
Så se nu till att klicka på länkarna och läs mitt alster!
Fortsätter lite med sf-temat. Fast den här gången rör jag mig från Asimovs "hårda" science fiction till lite mer "mjuk" sådan. Efter hemkomst från jobbet i söndags (den förste augusti) så satte jag mig ner som vanligt och slösurfade. Eftersom tankarna har kretsat mycket kring science fiction den senaste tiden slutade med att jag beställde de treförstadelarna av Frank Herberts serie om planeten Arrakis, mer känd som Dune.
Min första kontakt med Frank Herberts Dune-serie var dock inte böckerna. Utan det var när jag hemma hos en kompis spelade det första Dune-spelet på hans gamla 386.
En helt fantastisk upplevelse, trots att filmen var inspelad på ett slitet VHS-band från någon kodad filmkanal. Ljudet var svajigt och bilden svartvit. Men magin fanns där och när jag väl fattade att det hela byggde på en litterär förlaga så galopperade jag i väg till bibblan och lånade boken.
Märkligt nog har det dröjt ända tills nu innan jag ens köpte någon av böckerna. Vad gäller filmatiseringen från 1984 så är specialeffekterna skrattretande dåliga och tydligen så sågades den längs med fotknölarna av varenda recensent. Men jag älskar att titta på den ändå. Mycket beror nog på den otroliga nostalgitripp det ändå är. Nåväl, hellre filmen med dåliga specialeffekter än SciFi-channels otroligt träiga och tråkiga miniserie från 2000. Självklart bjuder jag på ett klipp. Här kommer filmens trailer.
Fast faktum är att när boken kom 1965 var det något av en sensation. För det första var det science fiction som mer betonade människans sociala utveckling och med ett tydligt ekologiskt tema. För det andra är så brukar Dune, tillsammans med Robert A. Heinleins Stranger in a Strange Land, anses ha gjort science fiction-genren mer "litterär". Många kritiker anser till och med att Dune är den bästa science fiction-romanen som någonsin skrivits.
Tänker nu lämna Dune för tillfället och skriva om det jag egentligen tänkte att inlägget skulle handla om. Träffade min goda vän Johanna i dag. Över en kopp kaffe och glass i Lommas hamn kom vi bland annat in och diskuterade litteratur och läsning. Johanna berättade att hon är skeptisk mot att läsa nya böcker hon inte känner till och gärna håller sig till det som känns tryggt, det vill säga böcker man redan har läst hundra gånger.
Personligen är jag alltid nyfiken på nya böcker och litteratur. Ska till exempel precis till och börja läsa en ny roman av en författare jag aldrig har hört talas om. Valde boken utifrån ett kriterium, nämligen titeln. Har inte ens läst baksidestexten. Boken heter Ursäkta, men din själ dog nyss, är skriven av Danny Wattin och tydligen är det hans tredje bok.
Enda gången jag är skeptisk mot att läsa okända böcker är när det gäller science fiction. Där håller jag mig till det som jag känner till, som Isaac Asimov och Frank Herbert. Tror nog att det beror på att jag är rädd för att boken ska vara dålig. För dålig science fiction är nog något av det värsta som finns. Men ska försöka bättra mig.
"The thing the ecologically illiterate don't realize about an ecosystem is that it's a system. A system! A system maintains a certain fluid stability that can be destroyed by a misstep in just one niche. A system has order, a flowing from point to point. If something dams the flow, order collapses. The untrained miss the collapse until too late. That's why the highest function of ecology is the understanding of consequences." (Liet-Kynes)
