Äntligen! Äntligen! Äntligen!

"...för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga." Så lät Svenska Akademiens motivering till att Nobelpriset i år gick till den svenske poeten Tomas Tranströmer.

När Peter Englund i dag tillkännagav att just Tomas Tranströmer fått Nobelpriset i litteratur slog mitt hjärta minst trippelslag. Jag vågade inte tro att han skulle få det i år. Istället tippade jag Assia Djebar.

Jag är för en gångs skull glad att jag hade tokfel. Tranströmer har jag tjatat om i många år, men jag trodde att han led av Graham Greene-syndromet och aldrig skulle få det.

Tranströmer är en av mina favoritdiktare och har varit det under lång tid. Främst är jag förtjust i hans senare verk och hans haikudikter är tillhör det vackraste som går att läsa.

Så här såg det ut när Peter Englund gjorde tillkännagivandet.

Avslutar detta inlägg med dikten "Örnklippan" från hans senaste diktsamling Den stora gåtan från 2004.

Bakom terrariets glas

reptilerna

underligt orörliga.

En kvinna hänger tvätt

i tystnaden.

Döden är vindstilla.

I markens djup

glider min själ

tyst som en komet.

April – Snabbversionen

Valborgsmässoafton och dags att sammanfatta april som läsmånad. En månad som har pendlat mellan febril aktivitet och oroväckande letargi. I alla fall på när det gäller läsandet.

Något av det bästa var dock att jag fick privilegiet att läsa och recensera Jonathan Safran Foers Äta djur. Recensionen publicerades i Skånska Dagbladet den 18 april, som den ena halvan i en dubbelrecension. Mitt perspektiv på boken var köttätarens och min kollega Kristina fick representera vegetarianerna. Den största utmaningen med detta var dock att skriva kort. Recensionerna fick bara vara max 2 200 tecken.

I övrigt hittade jag ett nytt lästema till mig själv. Nämligen Asien, en världsdel vars litteratur har varit en vit fläck på min läskarta. Och Asien-temat kom till tack vare att jag läste Den gyllene paviljongens tempel av Yukio Mishima och De hemlösa av Yiyun Li. Fick också en lista på tips med bra asiatiska författare, den kommer i slutet av inlägget.

Facit för april 2011 blev följande:
* Fem lästa böcker, varav fyra romaner och en debatt/reportagebok.
* Sammanlagt sidantal blev 1433.
* Tre av böckerna lästes på svenska, två på engelska.
* Fyra hade engelska som originalspråk, den sista hade japanska.

Och här kommer läslistan för april:
* Äta djur av Jonathan Safran Foer
* England Made Me av Graham Greene
* Den gyllene paviljongens tempel av Yukio Mishima
* De hemlösa av Yiyun Li
* Murder on the Orient Express av Agatha Christie

Tipsen jag fick på bra asiatiska författare (samt en afrikansk):
* Raj av Gita Mehta (Indien)
* Maqiao av Han Shaogong (Kina)
* Deckare av Qiu Xiaolong (Kina)
* Skogens salt av Nguyên Huy Thiêp (Vietnam)
* Norwegian Wood av Haruki Murakami (Japan)
* Vad jag talar om när jag talar om löpning av Haruki Murakami (Japan)
* Salad Anniversary av Machi Tawara (Japan)
* Baking Cakes in Kigali av Gaile Parkins (Zambia)

Dagens citat: "I don't think necessity is the mother of invention — invention, in my opinion, arises directly from idleness, possibly also from laziness. To save oneself trouble." (Agatha Christie i sina memoarer.)

Recension: England Made Me av Graham Greene

Det var länge sedan jag läste en roman Graham Greene, tror jag det senast var i gymnasiet. Då var det Den stillsamme amerikanen (om jag inte minns fel). Men det var så länge sedan att när jag började med England Made Me var det nästan som om jag läste Greene för första gången.

England Made Me handlar om Anthony Farrant. En rotlös brittisk dandy som driver genom livet och världen. Endera dagen jobbar han i Shanghai, för sedan hamna i Hong Kong, därefter Aden och så vidare. Nu har han i alla fall återvänt hem till Storbritannien där han träffar sin älskade syster Kate för första gången på flera år.

Hon övertalar honom att följa med till Stockholm och bli livvakt åt hennes arbetsgivare och älskare finansmannen Erik Krogh (modellerad efter Ivar Kreuger). Väl framme i Stockholm får Anthony snabbt kontakter i den lilla brittiska kolonin, bland annat journalisten Minty, vars enda arbetsuppgift är att bevaka varje steg Krogh tar.

Till en början tycker Anthony om sitt jobb, men innerst inne är han en anständig människa. Så när Krogh ger honom en order han inte kan utföra med gott samvete beslutar han sig för att läcka information till Minty. Något som får drastiska konsekvenser.

Graham Greene är en mästare på undertext. Att läsa England Made Me kräver att man läser mellan raderna och ständigt tolkar allt karaktärerna säger. Något som ställer stora krav på läsarna, men ändå är att föredra, för är det något jag hatar så är det när författare skriver sina läsare på näsan och tvunget ska förklara allt i minsta detalj. Då är det bättre att utlämna lite för mycket.

Fast det är en spännande bok, trots att tempot stundtals sjunker betänkligt och leder till att vissa partier av boken segar sig fram i maklig takt. Det är tack vare undertexten och frånvaron av yviga gester och stormande känslor som jag fortsätter till slutet.

En ren njutning är det dock att läsa Greenes miljöbeskrivningar från Stockholm och dess omgivningar (en scen utspelar sig till exempel på Drottningholmsteatern). Graham Greene besökte Sverige 1933 och gjorde då research för England Made Me.

När väl boken är läst så visade den sig vara en trevlig liten njutning. Men det lär nog dröja innan jag plockar upp den igen för en omläsning. Då bekantar jag mig hellre med övriga delar av Greenes författarskap. Ska kanske sats på en ny läsning av Den stillsamme amerikanen?

Dagens citat: "Regnet hade upphört, en östlig vind drev regnet i grå flockar över Mälaren, och solstrålar klatschade till Slottets, och Riksdagshusets, och Operans våta stenblock. Motorbåtarna som passerade under Norrbro piskade upp skum som vinden fångade och kastade som ett fint regn mot den tomma restaurangens glasveranda. Den nakne mannen på sin våta, blänkande piestal stirrade över svallet av småvågor bort mot Grand Hôtel med baken vänd mot bron och trafikanterna." (Från den svenska översättningen av England Made Me (De skeppsbrutna) från 1954.)

"Too often the author of "England Made Me" seems to be shadow-boxing, not delivering the full punch. But the story is skillfully fabricated, and the suspense so well maintained that any one who starts it is certain to go to the end." (Från New York Times recension av England Made Me.)

Tusan, är det redan fredag?

Och jag har inte skrivit ett enda blogginlägg sedan i måndags kväll. Fy på mig! Fast den här veckan har verkligen runnit iväg, därför blir det lite mer av en lässtatusuppdatering i detta inlägg.

Att läsa tre böcker samtidigt är
inte det enklaste.

Håller för tillfället på att parallelläsa tre böcker, vilket inte var tanken, men ibland blir det bara så. Sanningen är dock den att jag mest har koncentrerat mig på Äta djur av Jonathan Safran Foer. Dels för att den är för tillfället den mest intressanta, dels för att min deadline för recensionen av just den närmar sig med stormsteg.

Så Graham Greene och Yukio Mishima har placerats i väntrummet, men en liten bit av både England Made Me och Den gyllene paviljongens tempel har hunnits med. Och än så länge är jag positivt inställd till båda.

Dessutom ligger ytterligare en recensionsbok i läshögen, en bok som jag fick i går. Den heter De hemlösa och är den kinesisk-amerikanska författaren Yiyun Lis debutroman, en prisbelönt sådan. Så det ska bli mycket intressant att få läsa den.

Yiyun Li föddes 1972 och är uppväxt i Beijing, men har sedan 1996 bott i USA. De hemlösa utspelas i en kinesisk provinshuvudstad. Året är 1979 och kvinnan Gu Shan ska till att avrättas för kontrarevolutionära aktiviteter. Min nyfikenhet är minst sagt väckt. Ett plus för det mycket snygga omslaget på den svenska utgåvan.

Well, well, if it isn't Mr. Graham Greene

Tidiga lördagseftermiddagen ägnades åt en tur bland affärerna i centrala Lund. Självklart med tyngdpunkt på bokaffärer. Sprang genom både Gleerups och Lunds Bok&Papper och hittade förstås många böcker jag ville ha, men ingen som riktigt bad om att bli köpt.

Slutligen kom jag så till den lilla Pocketbokhandeln och efter en stunds letande bland hyllorna hittade jag just den boken jag ville ha. Något jag förstås inte visste om förrän jag såg den. Följaktligen inköptes så Graham Greenes England Made Me. Läsningen påbörjades några minuter senare över en kopp kaffe och en macka på Ebbas Skafferi.

England Made Me handlar om Anthony Farrant, en ung man som aldrig lyckas hålla fast vid ett jobb och är inblandad i diverse skumraskaffärer. Slutligen får hans syster nog och ser till att Anthony får jobb som livvakt åt hennes chef och älskare, den svenske finansmannen Krogh. Och ja, England Made Me är den Graham Greene-roman som utspelar sig i Sverige.

Graham Greene tillhör de författarna som många (inklusive undertecknad) anser borde ha fått Nobelpriset. Mycket riktigt var han också en ständig kandidat utan att någonsin få det.

Dagens citat: "In a mad world it always seems simpler to obey." (Graham Greene, ur Our Man in Havana.)