Recension: Purple Hibiscus av Chimamanda Ngozi Adichie

I min sammanfattning av 2013 skrev jag att Purple Hibiscus var årets bästa läsning. Historien om 15-åriga Kambili och hennes storebror Jaja är otroligt fängslande och viktigt. I centrum står Kambili som långsamt dras ut ur sitt skal från den stunden hon kommer bort från sin far. En man som utåt är en framgångsrik affärsman, filantrop och demokratiförkämpe, men inåt mot familjen är en tyrann som använder religionen som ursäkt för att misshandla och tyrannisera sin fru och sina barn.

Allt detta börja långsamt luckras upp den dag Kambili och Jaja får lov att hälsa på sin faster Ifeoma och hennes familj i närliggande Nsukka. Fastern, en universitetsprofessor, får Kambili att bryta sig loss ur sitt skal och båda barnen får kraft och mod att börja kasta av sig det tunga ok fadern har lagt på deras tunga axlar.

Trots att Chimamanda Ngozi Adichie har bundit sin berättelse till en väldigt specifik tid och plats, Nigeria i början på 90-talet, så blir den ändå tidlös. För genom sitt språk och sitt upplägg av berättelsen skapar Adichie en allmängiltighet som Purple Hibiscus till en tidlös och gripande historia om att mogna, våga se sina föräldrar och sin omvärld för vad de verkligen är.

Chimamanda Ngozi Adichie har under lång tid varit en författare jag har gått och funderat på att läsa, men andra böcker och författare har alltid spärrat vägen för henne. Först nu fick jag tummarna loss att låna hennes böcker på bibblan. Och jag kan ju bara vara dels lite sur på mig själv för att jag inte läst henne tidigare, dels lite glad att jag äntligen fick ändan ur vagnen.