Recension: The Luminaries av Eleanor Catton

Det är 1866 och den unge Walter Moody anländer till staden Hokitika, på västra sidan av Nya Zeelands sydö, som blivit centrum för en guldrusch. Redan första kvällen blir Walter indragen i ett mysterium när han av en händelse lyckas delta i ett hemligt möte med tolv män som alla vill lösa ett antal brott som inträffat i Hokitika den senaste tiden. Bland annat har enstöringen Crosbie Wells mystiskt avlidit och guldgossen Emery Staines försvunnit.

Det hemliga mötet i rökrummet på Crown Hotel i Hokitika blir startskottet för en vindlande och spännande roman om girighet, avundsjuka och slumpens stundtals ödeläggande inverkan på våra liv. Med en prosa som sprakar av liv och berättarglädje kastar Eleanor Catton läsaren handlöst in i berättelsen. Bitvis byggs bilden av vad som hänt. Ledtrådar kastas ut, men allt presenteras ur enskilda karaktärers perspektiv. Går det att lita på karaktärerna som för stunden berättar? Överdrivs vissa detaljers betydelser? Vad döljs egentligen? Detta är frågor som läsaren ständigt måste hålla i huvudet.

Till sin stil och sitt språk påminner The Luminaries lite om 1800-talets romantik. Faktum är att bokens inledande scen skapar exakt samma mörka känsla som inledningen av Herman Melvilles Moby-Dick och stundtals får jag känslan av att det är Charlotte Brontë som återvänt till jordelivet för att skriva en sista roman. Trots detta är ändå Eleanor Cattons stil unik om än kanske inspirerad av 1800-talets stora berättare. The Luminaries är en myllrande och rik roman, som trots sitt jättelika persongalleri inte blir förvirrande eller tillkrånglad. Alla karaktärer fyller en funktion och författaren samlar ihop trådarna på ett snyggt sätt. Inget lämnas därhän.

Trots bokens omfattning (832 sidor) så känns den ändå snabbläst. De första 80 sidor går lite trögt men sedan är du inne i handlingen och efter 100 sidor är du beroende. Då går den inte att lägga ifrån sig, annat än att du måste komma upp till ytan ungefär var femtionde sida, ruska på huvudet och ta ett nytt djupt andetag innan du kastar dig ner och låter handlingen omsluta dig igen. Att romanen dessutom gör dig sjuk av längtan att få besöka Nya Zeeland.

The Luminaries är Eleanor Cattons andra roman och tack vare den blev hon den yngsta vinnaren hittills av Bookerpriset. Jag kan bara hoppas att Cattons framtida böcker håller lika hög klass som The Luminaries. Men en sak undrar jag över när boken är utläst. Vad vill Eleanor Catton ha sagt? Har hon lagt in en djupare mening i boken? Min slutsats blir att hon har antagligen bara bestämt sig för att skriva en otroligt bra historia, en förstklassig berättelse. Och det har hon lyckats med.