Maj – snabbversionen

Är maj månad redan slut? Är det bara fyra veckor kvar till midsommar? Så känns det för tillfället nu när det är dags att sammanfatta maj som läsmånad.

Det har varit en månad som började i moll och slutade i dur. Med det menar jag att de första veckorna gick det ganska segt med läsandet och det blev mer en plikt som tvunget måste uppfyllas, snarare än något roligt och lustfyllt. Lyckligtvis lossnade det mot slutet och jag plöjde genom tre böcker på lika många dagar.

Facit för maj blev följande:
* Sex lästa böcker, varav fem romaner och novellsamling.
* Sammanlagt sidantal blev 2252.
* En av böckerna lästes på engelska, de övriga på svenska.
* Tre har engelska, två har svenska och en har ryska som originalspråk.

Och här kommer läslistan:
* Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates
* Nära hem av Alice Munro
* Portnoy's Complaint av Philip Roth
* Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
* Offerrit av Johannes Källström
* Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij

Dagens citat: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." (Ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg.)

Läsleda och läslust revisited

För några dagar sedan började jag läsa Paul Austers senaste roman Sunset Park och den är precis så bra som jag förväntade mig (än så länge). Men trots det har jag bestämt mig för att den får stå tillbaka ett tag, för jag har helt enkelt inte lust att läsa den.

Något som däremot satte i gång läslusten var gårdagens inköp av böcker. Sträckläste i princip Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Och när jag ändå hade ångan upp läste jag ut Offerrit av Johannes Källström som jag hade påbörjat i torsdagskväll. Recension på båda dessa kommer snart. Nu på lördagens morgon hade jag ett sådant momentum att jag även avverkade ett kapitel av framtidsdystopin Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij.

Just läsleda och läslust är ett ämne jag har avverkat tidigare här på bloggen. Det jag tror hände var att jag hade en massa böcker här hemma som samlats på hög. Istället för att det då blev kul så blev det ett arbete som tvunget måste slutföras. Därför var det extra kul med gårdagens nytändning.

Men Sunset Park får vänta lite. Jag läser den när jag har lust till det.

I väntan på bussen

Missade bussen hem från Malmö med cirka tio sekunder i dag. Väldigt irriterande, särskilt med tanke på att jag sprintade den sista biten medan bussen körde från mig. Efter en kortare promenad hamnade jag i ett köpcentrum och slutligen i en bokaffär.

Efter en stunds planlöst vandrande och medvetet letande i hyllorna hittade jag fyra böcker som raskt inhandlades. Och läsningen av den först av dessa påbörjades på bussen hem. Hann med nästan halva dessutom på de 45 minuter resan varade. Vilka böcker blev det då?

1. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. En svensk klassiker och anledningen till att Söderberg borde ha tilldelats Nobelpriset i litteratur. Det var denna jag läste på bussen och som jag tänkte ägna kvällen åt. Berättelsen om doktor Glas och hans kärlek till den unga Helga Gregorius är något av det bästa som någonsin har skrivits på det svenska språket. Läs om ni inte hr gjort det tidigare. Just denna utgåva har ett förord av Kerstin Ekman.

2. Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij. Dagens oväntade, har aldrig talas om författaren eller boken. Det är i alla fall en science fiction-dystopi som utspelar sig i Moskvas tunnelbana. Människan kan inte längre leva på jordytan utan har flytt till ett liv under marken. Men en dag attackeras en ensam nordlig metrostation av några mystiska varelser. Det verkar lovande! Återkommer med recension.

3. Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren. Romanen vann Augustpriset 2000 och den jag har ända sedan dess varit nyfiken på den och nästan köpt den vid ett flertal tidigare tillfällen. Dock har jag aldrig läst den, men nu ska det bli ändring på det. Nu baserade jag dessutom inköp på en direkt rekommendation av en nära vän.

4. The Ambassador's Mission av Trudi Canavan. Första delen av Trudi Canavans nya trilogi och är den följer direkt på The Black Magician's Trilogy. Jag har läst alla hennes tidigare böcker och tycker väldigt mycket om dem. Därför var det ett lätt val när jag såg denna stå på hyllan. Del två har också kommit ut, men den väntar jag med tills den kommer i pocket.

Läs den, läs den NU!

I dag när jag kollade runt bland alla bloggar jag följer så möttes jag på Snowflakes in rain av ett inlägg som gjorde mig mycket glad.

Där citerar nämligen Snowflake romanen Lazarusprojektet av den bosnisk-amerikanske författaren Aleksandar Hemon. En bok jag själv recenserade för Skånskan när den kom förra våren. En av de första böcker jag recenserade i en professionell kapacitet.

Jag minns att Lazarusprojektet var en mycket positiv överraskning och jag kan rekommendera alla att läsa den.

Böcker som fått mig att gråta

En mycket spännande och intressant diskussion uppstod på Twitter på temat böcker som fått mig att gråta.

Några böcker från min egen lista:
* Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf
* The Remains of the Day av Kazuo Ishiguro
* Mio min Mio av Astrid Lindgren
* Mannen som älskade Yngve av Tore Renberg
* Song of Solomon av Toni Morrison
* The Bluest Eye av Toni Morrison
* Of Mice and Men av John Steinbeck
* The Year of Magical Thinking av Joan Didion

Vilken bok har fått dig att gråta? Skriv gärna en kommentar.

Recension: Portnoy's Complaint av Philip Roth

Föreställ dig att du är en fluga och en dag när du är ute och flyger så hamnar du i ett rum så råkar tillhöra den kände psykoanalytikern doktor Spielvogel. Medan du sitter där bjuds du på en monolog som hålls av en patient som berättar om hela sitt liv för doktorn. Ända ner till minsta lilla perversa detalj.

Det är den känslan man får vid läsningen av Philip Roths kontroversiella roman Portnoy's Complaint från 1969, vars detaljerade beskrivningar av samlag och onani gör att den fortfarande är bannlyst från flera bibliotek i USA.

Alexander Portnoy, aktad jurist och samhällets stöttepelare, ligger där på soffan och återger hela sitt liv. Han berättar allt om sin familj och sitt liv. Om sin dominanta mamma, sin förstoppade pappa och framförallt sitt tvångsmässiga masturberande.

Men också de ständiga kval han lider på grund av sitt behov att ständigt onanera. Allt fläker han ut för sin psykoanalytiker och därmed även läsaren. Och det är ingen vacker historia, stundtals blir hans perversioner och fantasier riktigt motbjudande.

Fast nu är boken inte endast ett enda långt vältrande i osmakliga detaljer och sexuell degenering. För även om den sexuella revolutionen är en tydlig inspirationskälla för Philip Roth så rör sig boken kring flera olika teman.

Självklart behandlar Roth, sin vana trogen, den amerikanska judiskhetens situation. Han nyttjar sig av stereotyper, vilket främst blir tydligt i skildringen av Portnoys mor och i dynamiken mellan henne och sonen. Trots det blir det aldrig klichéartat utan snarare nyskapande.

Philip Roth behandlar också de amerikanska judarnas relation både till den vita majoriteten och andra minoritetsgrupper, som till exempel afroamerikaner och puertoricaner. Ytterligare ett tema är kampen att dölja sitt privata jag med all dess lustar från omvärlden.

I slutändan är det ändå det sexuella och autoerotiska temat som dominerar och det är tydligt att Philip Roth har skrivit boken med det uttalade syftet att provocera ett puritanskt och erotofobiskt samhälle. Och han lyckades.

Förutom att den bannlystes från många bibliotek belades den med importförbud i Australien. Vilket ledde till att hans förläggare fick smuggla in den i landet. Kontroverserna kretsade självklart kring romanens explicita skildringar av onani, bland annat en scen där titelfiguren använder en bit rå lever som masturbationshjälpmedel. Vad som händer med levern sedan tänker jag inte berätta här, utan läs boken istället om ni är nyfikna.

Ända sedan boken publicerades har den varit föremål för spekulationer om hur självbiografisk den egentligen är. Spekulationer som Philip Roth genom åren har haft mycket roligt åt. Bland annat skämtar han om det i sin roman Zuckerman Unbound där hans alter ego Nathan Zuckerman ständigt plågas av frågor om sexscenerna i den fiktiva romanen Carnovsky bygger på verkliga händelser.

I slutändan är Portnoy's Complaint en bok det är svårt att ge ett definitivt omdöme om. Den är äcklig, motbjudande och stundtals skrämmande. Å andra sidan är den fullkomligt hypnotiserande och vare sig man vill eller inte så dras man in i Portnoys perversa hjärna. Det är omtumlande berg- och dalbanefärd genom mänskligt sedefördärv.

Fast en rekommendation vill jag dock ge. Låt inte Portnoy's Complaint bli din introduktion till Philip Roths författarskap. Då är det bättre att du läser American Pastoral eller The Plot Against America.

Dagens citat: "Portnoy's Complaint: A disorder in which strongly felt ethical and altruistic impulses are perpetually warring with extreme sexual longings, often of a perverse nature..." (Den fiktiva diagnosen som inleder Portnoy's Complaint.)

"To become a celebrity is to become a brand name. There is Ivory Soap, Rice Krispies, and Philip Roth. Ivory is the soap that floats; Rice Krispies the breakfast cereal that goes snap-crackle-pop; Philip Roth the Jew who masturbates with a piece of liver." (Philip Roth i en intervju med Esquire.)

"The cruelest thing anyone can do to Portnoy’s Complaint is to read it twice." (Kritikern Irving Howe om Portnoy's Complaint.)

Recension: Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates

En eftermiddag när Rebecka Tignor (född Schwart) är på väg hem från jobbet på fabriken i Chatauqua Falls blir hon förföljd av en mystisk man i Panamahatt. När hon slutligen konfronterar honom envisas han med att kalla henne för Hazel Jones. Bara några veckor senare blir Rebecka nästa ihjälslagen av sin make, den brutale Niles Tignor.

Efter den råa misshandeln flyr Rebecka från farmen på Poor Mans Road tillsammans med sin treårige sin Niles Jr., ett musikaliskt underbarn. De rör sig mellan olika städer i delstaten New York tills de slår sig ner tillsammans med arvtagaren till en mäktig mediemogul.

Fast innan dess har Rebecka berättat sitt livs historia fram tills dess att hon möter mannen med Panamahatten Hon föddes 1936 på ett fartyg i New Yorks hamn efter det att hennes familj flytt Tyskland på grund av sitt judiska ursprung. Familjen Schwart slår sig ner i en liten by i den norra delen av delstaten New York. Fadern blir byns dödgrävare och familjen flyttar in i ett skjul vid kyrkogården.

Livet är hårt för familjen Schwart och fadern Jakob blir allt mer bitter och tyrannisk, medan modern Anna blir skygg och inåtvänd. Rebeckas bröder försvinner och Rebecka blir ensam med sina labila föräldrar tills allt exploderar i ett fasansfullt blodbad. Den föräldralösa Rebecka tas om hand av sin gamla skolfröken, men rymmer snart och börjar jobba som hotellstäderska. Och det är då hon träffar Niles Tignor. Rebecka blir förälskad och de gifter sig, men långsamt inser Rebecka sin makes sanna natur.

Det är en omtumlande roman Joyce Carol Oates bjuder på. Redan genom de första meningarna väcks empatin för Rebecka. Fast trots att hennes liv är sorgligt blir Rebecka aldrig en tragisk figur. Hela hennes väsen genomsyras av en seg motståndskraft och hon ger aldrig upp trots sin svåra uppväxt följt av ett fruktansvärt äktenskap

Romanen baseras på Joyce Carol Oates egen farmor, vars far försörjde sig som dödgrävare efter att familjen hade utvandrat till USA. Hennes farmorsfar begick också självmord efter att ha misshandlat sin fru.

Joyce Carol Oates bestämde sig inte för att skriva Dödgrävarens dotter förrän efter att hennes föräldrar hade gått bort. I intervjuer har hon påpekat att hennes ”släkthistoria var fylld av fickor av tystnad”. Så hon var tvungen att fantisera ihop det mesta av sin farmors historia och utifrån de fantasierna skapade hon Dödgrävarens dotter.

Hela boken är en klassisk Oatesk anrättning som drar in mig i Rebeckas värld. Varje hårt ord och gliring som hennes far använder för att trycka ner och förnedra hennes blir som nålstick i själen. Varje örfil hennes make utdelar svider i kinden.

Dödgrävarens dotter är en rörande roman om en kvinnas kamp att frigöra sig från sin egen historia och skapa sig ett eget liv på sina egna villkor. Boken är en måste-läsning för alla som älskar Joyce Carol Oates romaner.

Stort grattis till Philip Roth

Ett stort grattis till Philip Roth som har tilldelats det internationella Bookerpriset, vilket innebär bland annat innebär en check på 60 000 brittiska pund. Priset delas ut vartannat år och bland tidigare pristagare hittar vi bland annat Alice Munro och Chinua Achebe.

Personligen tycker jag det är jättekul att Roth belönas eftersom han är en av mina favoritförfattare. För tillfället läser jag dessutom en av hans mest kontroversiella romaner. Portnoy's Complaint från 1969 är en enda lång monolog som huvudpersonen Alexander Portnoy berättar för sin psykoterapeut.

Boken innehåller en del väldigt grafiska beskrivningar av sex och onani. Något som gjorde att de australiensiska myndigheterna stoppade importen av den, vilket gjorde att Roths förlag istället smugglade in den i landet. Fortfarande är den bannlyst från flera bibliotek runt om i USA.

Philip Roth tidigare vunnit flera fina priser. Bland annat National Book Award, PEN/Faulkner Award och National Medal of Arts. Dessutom är han en ständig kandidat till Nobelpriset i litteratur, som jag för övrigt anser att han bör få.

Philip Roths tre bästa romaner enligt mig: American Pastoral, The Plot Against America och Nemesis.

Kärlek, uthållighet och sjukförsäkringar

Att det amerikanska sjukförsäkringssystemet har väldiga brister och inbyggda orättvisor. Något som gör Lionel Shriver förbannad. Denna ilska har hon kanaliserat och skrivit en fantastisk roman betitlad Priset man betalar. Min recension av denna kan du läsa här.

Lionel Shriver, eller Margaret Ann som hon döptes till, är en amerikansk författare och blev internationellt känd genom sin roman We Need to Talk About Kevin, som dessutom belönades med Orange-priset. När hon var 15 ändrade hon sitt namn till Lionel eftersom hon inte gillade sitt namn. Dessutom ansåg hon att Lionel passade henne bättre eftersom hon var en pojkflicka.

Längtar bort från realismen

Börjar närma mig slutet på Alice Munros novellsamling Nära hem. Tyvärr har lusten att läsa inte varit riktigt lika stark den senaste veckan. Vilket har gjort att Nära hem blivit styvmoderligt behandlad i viss mån. Något jag har ägnat söndagen åt att försöka rätta till.

Anledningen är nog att min läsning de senaste två månader har bestått till stor del av realistisk fiktion. Och nu längtar jag efter att få läsa lite fantasy eller science fiction. I hyllan ligger Frank Herberts Children of Dune och väntar på mig. Eller så kanske jag ska ge mig i kast med George R.R. Martins fantasyserie A Song of Ice and Fire.

Får suga på den karamellen lite. För på tur efter Nära hem står Philip Roths Portnoy's Complaint och sedan Paul Austers Sunset Park.

Dagens citat: "To think that realistic fiction is by definition superior to imaginative fiction is to think imitation is superior to invention." (Ursula K. Le Guin)

Ett efterlängtat paket kom i dag

Lovade att jag skulle sluta tjata om Paul Auster tills ett visst paket anlände på posten. Och nu har det här dykt upp i brevlådan.

Ett paket inslaget i tidningspapper. Vad kan det här vara?

Och det är märkt med "Till Peter".

Poststämplat i Stockholm, med avsändare "Årsta". Hmmm?

Bäst att öppna och se vad det kan vara.

Oj, det här ser lovande ut!

Jovisst är det Sunset Park av Paul Auster.

Med en liten hälsning från nästkusinen!

Och signaturen finns där också! Nu ska jag sluta tjata!

Sluttjatat för denna gång

Bara ett inlägg till sedan ska jag sluta tjata om Paul Auster (i alla fall tills mitt signerade exemplar av Sunset Park anländer). I onsdags var det så Malmös tur att få besök av honom.

Mina kollegor Gunilla och Maria var på plats och bevakade hela evenemanget för tidningen. Ett faktum de inte kunde låta bli att påtala och riktigt gnugga in. Här kan du i alla fall läsa Gunillas artikel och titta på arrangemanget i efterhand tack vare att stadsbiblioteket livesände via Bambuser.

För övrigt så publicerades min recension av Yiyun Lis De hemlösa i Skånskan i tisdags (på webben sedan onsdag kväll).

Den kan du läsa här, men för att sammanfatta så rekommenderar jag den. Och den gör mig nyfiken på vad Yiyun Li kan åstadkomma i framtiden. Hennes författarskap kan nog vara väl värt att hålla ögonen på.

Dagens citat: "The story is not in the words; it's in the struggle." (ur The New York Trilogy)

Där satt den!

Ett stort tack till nästkusinen Madde för att hon fixade ett signerat ex av Paul Austers Sunset Park till mig. Jag bugar, bockar och tackar.

Och här (till höger) har ni henne tillsammans med Paul Auster vid gårdagens boksignering. Bilden kommer från Maddes blogg Ett moln kalasbyxor, som jag tycker att alla ska följa och läsa varje inlägg på.

Fromma förhoppningar

I dag har jag gått omkring och varit lite smått avundsjuk på mina kollegor Gunilla och Maria som på onsdag kväll ska få träffa den amerikanske författaren Paul Auster när han besöker stadsbiblioteket i Malmö.

Men en liten ljusning blev det ändå tack vare min fantastiska nästkusin Madde, som är bosatt i Stockholm. Hon råkar dessutom jobba på Pocketshop Kulturhuset där Paul Auster under kvällen har signerat böcker. Så om allting har klaffat, så ska hon ha fixat ett ex av Sunset Park signerad av upphovsmannen själv till lilla mig. Hoppas!

Mina cirklar har rubbats

Tänkte egentligen tillbringa dagen så här...

....liggandes i soffan, eller fira lördag som jag kallar det. Och medan jag låg där tänkte jag läsa ut denna...

...fantastiska roman av JCO. Tyvärr hann verkligheten fatt mig. Fast så fort jag är färdig med att förbereda kvällens familjegrillfest blir det läsning av igen.

Recension: And Then There Were None och Murder on the Orient Express av Agatha Christie

Ett tåg fastnar i snödrivorna på sin väg genom Europa, en man mördas mitt i natten och 13 potentiella mördare utsätts för Hercule Poirots noggranna utredning. Tio främlingar samlas på enslig ö utanför Devons kust, en kuslig röst hörs och sedan dör de en efter en.

Två meningar som sammanfattar två av Agatha Christies bästa deckarmysterier. Murder on the Orient Express och And Then There Were None är tillhör dessutom hennes mest kända böcker. Och båda bjuder på en ren och skär njutning av deckarmästarinnan i sin absoluta högform.

Personligen har jag en väldigt kluven inställning till deckare. Jag är ingen stor fan av genren, men det finns ett fåtal deckarförfattare jag gillar. Och i den gruppen ingår självklart Agatha Christie, som där har sällskap av bland annat Minette Walters och Arthur Conan Doyle.

Fast tillbaka till böckerna som står i fokus för denna recension. De två meningar jag inledde får räcka som sammanfattning av respektive handling, eftersom om jag skulle försöka vara mer detaljerad så är jag rädd att jag avslöjar för mycket.

Det finns många likheter mellan de två böckerna. Båda utspelar sig på geografiskt isolerade platser och har rättvisa och hämnd som ett genomgående grundtema. Sin vana trogen bjuder Agatha Christie på ett myllrande persongalleri, där misstanken faller på alla inblandade.

Just det begränsade utrymmet i böckerna skapar en klaustrofobisk stämning som drar in läsaren och vägrar släppa taget. Något som främst inträffar med And Then There Were None, där jag själv nästan blir paranoid och kollar bakom ryggen så att ingen står där. Redo att mörda mig på ett mycket utstuderat och intrikat sätt.

Stämningen Agatha Christie skapar och suget i historien är två av de viktigaste faktorerna som gör att jag tycker om hennes böcker, trots min ambivalens inför genren. Den tredje, och viktigaste, faktorn är detaljrikedomen. Hon överöser läsaren med så mycket information att det blir nästintill omöjligt att läsa mordgåtan före till exempel Hercule Poirot.

Det är också den detajrikedomen som gör att jag kan läsa And Then There Were None och Murder on the Orient Express om och om och om igen. För trots att jag minns huvuddragen i historierna och även konturerna av lösningen, så blir jag ändå lika överraskad av vägen fram till målet.

Barnkammarrimmet som håller samman handlingen i And Then There Were None (modern version):

Ten little Soldier boys went out to dine;

One choked his little self and then there were nine.

Nine little Soldier boys sat up very late;

One overslept himself and then there were eight.

Eight little Soldier boys traveling in Devon;

One said he'd stay there and then there were seven.

Seven little Soldier boys chopping up sticks;

One chopped himself in halves and then there were six.

Six little Soldier boys playing with a hive;

A bumblebee stung one and then there were five.

Five little Soldier boys going in for law;

One got in Chancery and then there were four.

Four little Soldier boys going out to sea;

A red herring swallowed one and then there were three.

Three little Soldier boys walking in the zoo;

A big bear hugged one and then there were two.

Two Little Soldier boys sitting in the sun;

One got frizzled up and then there was one.

One little Soldier boy left all alone;

He went out and hanged himself and then there were none.