Recension: Never let me go av Kazuo Ishiguro

Har under några dagar suttit och filat på recensionen av Never let me go av Kazuo Ishiguro. Jag har letat efter orden och känt att jag inte riktigt fått till det. Anledningen tror jag beror på, som jag även skrev i ett tidigare inlägg, att berättelsen höjer inte min puls nämnvärt.

Boken väcker inga starka känslor i någon riktning. Det är väl inte likgiltighet precis, men det hamnar väldigt nära. För det är ändå en berättelse som borde väcka frågor och känslor. Den enda frågan jag ställde mig efter att ha läst Never let me go var: ”Jaha, vad ska jag läsa nu?”

Vad handlar då boken om? De tre vännerna Kathy, Ruth och Tommy växer upp på internatskolan/barnhemmet Hailsham. De uppmuntras att uttrycka sig konstnärligt och bland deras bästa verk gör den mystiska Madame ett urval. Enligt ryktet ställs det ut i hennes speciella galleri.

Långsamt lär barnen sitt verkliga syfte i livet. De har nämligen klonats och ska i framtiden användas som mänskliga reservdelsbanker. Ett öde de med tiden blir väldigt medvetna om och accepterar. Under tiden fram tills dess att donationerna sätter igång jobbar de som vårdare.

Och det är just som vårdare Kathy jobbar när historien tar sin början. Under sina ständiga resor genom det alternativa Storbritannien historien utspelar sig i tänker tillbaka på sin uppväxt på Hailsham och sina vänner där. Främst då Ruth och Tommy.

Never let me go är självklart berättelsen om en alternativ verklighet där människor klonas för att på så sätt tillhandahålla reservdelar åt resten av befolkningen. Vilket borde väcka indignation då människan i en sådan verklighet delas upp i ett A- och ett B-lag. De riktiga människorna kontra de organiska reservdelsbehållarna.

Men Never let me go är också berättelsen om vänskap och kärlek. Om att minnas och hur vår hjärna omformar minnen och händelser så att det passar in i vår begreppsvärld. Hur vi formas som personer i samklang med vår omgivning.

Boken är skriven i första person och det är Kathy som är berättaren. De två första delarna fungerar som tillbakablickar på hennes tid vid Hailsham och The Cottages, medan den tredje delen utspelas i romanens nutid. Ett grepp som funkar mycket bra och mycket av romanens drivkraft ligger i konflikten mellan hur Kathy minns saker och ting, jämfört med hur hennes vänners hågkomster ser ut.

Prosan är rak och Ishiguro har verkligen hittat en berättarröst som känns verklig och berättar verkligt. För i verkligheten när en person ska berätta en anekdot eller ett minne följer hon inte en rak linje, utan det blir utvikningar åt alla håll.

Kazuo Ishiguro
Foto: Mariusz Kubik, 2005

På samma sätt är det med Kathy. Många gånger när hon börjar berätta en episod gör hon en utvikning om något helt annat för att sedan återvända till inledningen och det huvudsakliga resonemanget. I grunden något bra eftersom det stärker känslan av att romanen berättar något som har hänt på riktigt, men i längden blir det lite tröttsamt med dessa ständiga utvikningar. Särskilt när det inte känns relevant för själva handlingen.

Det bästa med boken är ändå att Kazuo Ishiguro lyckas frammana en väldigt stark känsla av ett underliggande hot. Man vet att allt inte står rätt till, det känns ända in i ryggmärgen, men det går inte att peka ut något konkret hot. Tyvärr räcker det inte till.

En roman behöver mer än en grundläggande stämning och ett bra språk för att jag ska bli riktigt berörd. Jag behöver karaktärer som får mig att känna samma saker som de känner. Jag behöver karaktärer att älska och att hata. Något den här boken inte ger mig.

Men det är något jag vet att Kazuo Ishiguro kan ge mig. En av de bästa läsupplevelser jag haft är Återstoden av dagen. Inte för att den boken bjuder på några större känslostormar eller för att karaktärerna är några kringdrivande hysterikor med nerverna på utsidan.

Utan för att där lyckas Ishiguro få mig engagerad i butlern Stevens, miss Kentons och de övriga karaktärernas öden. Jag bryr mig om dem, jag vill veta hur det går för dem. När de är arga är jag arg, när de skrattar så skrattar jag. Jag stressar med tjänarna genom Darlington Halls korridorer.

Kathy, Ruth och Tommy i Never let me go får mig aldrig att känna så. Trots att jag på ett intellektuellt plan kan känna igen mig i dem så funkar det inte rent känslomässigt. De är och förblir ytliga bekantskaper som jag hälsar på för att sedan glömma bort.

Boken har för övrigt filmatiserats med Carey Mulligan som Kathy och Keira Knightley som Ruth. Filmen har USA-premiär den 15 september i år. En film jag nog kommer att se. För jag är ändå lite nyfiken på resultatet. Här kommer trailern i alla fall.

Dagens citat: "Jag heter Kathy H. Jag är trettioett år gammal, och jag har varit vårdare i över elva år nu. Det låter länge nog, det vet jag, men de vill faktiskt att jag ska fortsätta i åtta månader till, året ut. Då blir det nästan precis tolv år." (Inledningen på det första kapitlet i Never let me go.)

"There was another life that I might have had, but I am having this one." (Kazuo Ishiguro)

"Ever since I first saw the film of Never Let Me Go a couple of months ago, I've been telling people how I've learnt so much more about my own novel." (Kazuo Ishiguro i The Huffington Post)

22 hack i bokhyllan

Selma Lagerlöf tar emot
priset ur Gustaf V:s hand.
Illustration: Svenska
Dagbladet, 1909

I ett tidigare inlägg berättade jag att jag för cirka tolv år sedan beslutade mig för att läsa alla Nobelpristagare i litteratur. Väldigt pretentiöst kan tyckas, men samtidigt, varför inte läsa så många som möjligt.

Hur har då projekt Nobelpris fallit ut? Av hittills 106 pristagare har jag hunnit med 22 stycken. Vissa har bjudit på helt fantastiska läsupplevelser, som till exempel Toni Morrison och Selma Lagerlöf, och blivit favoriter för livet.

Andra har blivit lästa, men inte lämnat något större avtryck hos mig. Vissa gillar jag verkligen inte. I denna kategorin hamnar bland annat Günter Grass och V.S. Naipaul. Men det är ju lite det som är tjusningen med Nobelpriset att man får nys om författare man kanske inte har hört talas om tidigare.

Lite statistik om de 22 jag har hunnit med än så länge. Jag har lyckats pricka alla pristagare från alla årtionden utom 1930-talet. Det årtionde jag har läst flest pristagare ifrån är 90-talet, där jag har läst fem stycken.

Fem stycken kvinnliga och 17 manliga har det blivit, det vill säga av de pristagare jag läst har cirka 22 procent varit kvinnor. I jämförelse har elva procent av alla pristagare i litteratur varit kvinnor.

Och här kommer listan på de nobelpristagare jag har läst:

1. 1907 – Rudyard Kipling, Storbritannien
2. 1909 – Selma Lagerlöf, Sverige
3. 1916 – Verner von Heidenstam, Sverige
4. 1925 – George Bernard Shaw, Irland
5. 1945 – Gabriela Mistral, Chile
6. 1946 – Hermann Hesse, Schweiz
7. 1948 – T.S. Eliot, USA/Storbritannien
8. 1951 – Pär Lagerkvist, Sverige
9. 1954 – Ernest Hemingway, USA
10. 1957 – Albert Camus, Frankrike
11. 1962 – John Steinbeck, USA
12. 1969 – Samuel Beckett, Irland
13. 1974 – Harry Martinson, Sverige
14. 1978 – Isaac Bashevis Singer, USA
15. 1982 – Gabriel García Márquez, Colombia
16. 1993 – Toni Morrison, USA
17. 1996 – Wisława Szymborska, Polen
18. 1997 – Dario Fo, Italien
19. 1998 – José Saramago, Portugal
20. 1999 – Günter Grass, Tyskland
21. 2001 – V.S. Naipaul, Storbritannien
22. 2007 – Doris Lessing, Storbritannien

Det var min lista. Om ett år blir det dags att uppdatera den med nya pristagare. Men tills dess. Hur många Nobelpristagare har du hunnit med att läsa?

Jag är på

Hittade den här utmaningen via min kollega Evas blogg. Så fort jag läste om utmaningen kände jag hur tävlingsinstinkten vaknade i mig. Plus att det är ett utmärkt sätt att få läst några av de böcker som ligger i min hög och väntar.

Härmed antar jag tegelstensutmaningen. Har redan börjat på den första tegelstensboken. Nämligen Umberto Ecos Rosens namn och nästa blir My sister, my love av Joyce Carol Oates.

Den sistnämnda boken är inspirerad av mordet på sexåriga JonBenét Ramsay, som bland annat hade vunnit flera skönhetstävlingar. I Oates bok är det en sexårig konståkningsstjärna vid namn Bliss Rampike, som har tagit Ramsays plats.

I min läshög ligger det ytterligare en roman som skulle kunna kvala in som tegelstensroman och därmed kunna ingå i utmaningen. Buddenbrooks av Thomas Mann.

Ögonblick av svaghet

I går lyckades jag, i ett ögonblick av svaghet, bryta ett löfte till mig själv. Nämligen att ta det lugnt med bokinköpen under hösten. Av framförallt två anledningar. Dels spara pengar, dels försöka beta av min att-läsa-hög.

Det gick ju sådär. För i närheten av jobbet finns en bokhandel som för tillfället har stor utförsäljning. Femtio procents rabatt på allt i hela butiken.

Så jag smet in medan jag var på väg till bussen. Vilket gjorde att jag bara hade tid att kolla över pockethyllan. Och fyra pocketböcker blev det också.

Rosens namn och Foucaults pendel av Umberto Eco. Den förstnämnda hade jag liggande hemma, eftersom jag lånat den på biblioteket. Sedan följde jag även min kollega Martinas rekommendation och köpte Wolf Hall av Hilary Mantel. Romanen vann 2009 års Bookerpris.

Den sista boken blev Italo Calvinos novellsamling Kosmokomik. En bok eller författare jag aldrig hade hört talas om innan jag råkade bläddra förbi SVT24 som visade en föreläsning av något slag. Och föreläsaren refererade till Calvino och Kosmokomik. Kollade upp båda på Wikipedia och därmed var saken biff. Jag var bara tvungen att hitta boken och läsa den.

Dagens citat: "Ni kan inte komma ihåg det, men det kan jag. Månen den hade vi jämt inpå oss och den var enormt stor. När det var fullmåne med nätter då det var ljust som mitt på dan, fast med smörgult ljus, då verkade det som den skulle krossa oss; när det var nymåne snurrade den över himlen som ett svart paraply i blåsväder och när den var i första kvarteret, seglade månskäran fram med hornen så djupt nere att man kunde tro att den skulle borra sig in i en klippudde och fastna där." (Ur Avståndet från månen, första novellen i Kosmokomik av Italo Calvino.)

"Från Italien har man på fullt allvar berättat för mig, att när Umberto Ecos stora roman Rosens namn var alldeles nyutkommen, bildades inte sällan här och var vilt grälande grupper av intellektuella i gathörnen, därför att det var så svårt att enas om man verkligen allesammans hade läst samma roman." (Ur Lars Gustafsson efterord till pocketutgåvan av Rosens namn.)

Att bränna idéer och tankar

Spansk målning från 1400-talet av
Pedro Berruguete

Tydligen vill en kyrka i Florida på årsdagen av 11:e september-attentaten bränna Koranen i en stor offentlig ceremoni. Något som fått USA:s befälhavare i Afghanistan, general David Petraeus, att varna för att ett sådant bokbål kan leda till repressalier mot de amerikanska trupperna i Afghanistan.

Petraeus påpekar också väldigt nyktert att just bokbål är sådant talibaner håller på med. Pastor Terry Jones, som leder Dove World Outreach Center, säger att han kan förstå generalens oro, men att hans kyrka ändå tänker genomföra aktionen. För att skicka ett meddelande till alla radikala islamister.

Vilket meddelande är det? Att fundamentala och högerextrema kristna sekter är lika stora idioter som talibaner. Det enda ett brännande av Koranen kommer att leda till är att de talibaner och andra islamistiska grupper får vatten på sin kvarn. Så nu hoppas jag i slutändan att det inte blir något bokbål, men jag vågar inte hålla tummarna precis.

Terry Jones och hans kyrkas utspel har självklart lett till jämförelser med nazisternas bokbål under 30- och 40-talen, samt med inkvisitionens brännande av subversiv litteratur under medeltiden.

För mig är bokbål något av det värsta som finns. Det handlar inte om att det är papper som bränns eller ens innehållet i böckerna. Det handlar om symboliken. Att man hatar något eller någon så mycket att vill försöka bränna upp deras tankar och åsikter. Representerade av de brända böckerna.

Dagens citat: "Monday burn Millay, Wednesday Whitman, Friday Faulkner, burn 'em to ashes, then burn the ashes. That's our official slogan." (Ur Fahrenheit 451 av Ray Bradbury)

"While on the subject of burning books, I want to congratulate librarians, not famous for their physical strength, who, all over this country, have staunchly resisted anti-democratic bullies who have tried to remove certain books from their shelves, and destroyed records rather than have to reveal to thought police the names of persons who have checked out those titles.
So the America I loved still exists, if not in the White House, the Supreme Court, the Senate, the House of Representatives, or the media. The America I loved still exists at the front desks of our public libraries." (Ur A man without a country av Kurt Vonnegut)

"Närhelst de bränner böcker kommer de också, i slutet, att bränna människor." (Sagt av Heinrich Heine, vars böcker slängdes på bokbålen i Nazityskland.)

Höstlig mjukstart

Min läshöst fick inte riktigt den rivstart som jag trodde. Inför min bilsemester gick jag till biblioteket och lånade fyra böcker och en vecka senare lämnade jag tillbaka två utan att ha läst dem. Mest för att jag insåg att jag det inte fanns någon chans att jag skulle hinna läsa ut dem innan det var dags för återlämning.

I samma veva fick jag också hem Alan Aldas memoarer som jag hade beställt. Så det råder ingen brist på böcker att läsa. För ovanpå allt så har jag min att-läsa-hög på runt 20 böcker.
Ett av mina fynd hos biblioteket blev Umberto Ecos Rosens namn. I enlighet med min plan som jag bestämde mig för tidigare. Att höstens stora läsprojekt skulle bli just Umberto Eco.

Fast min vana trogen så blev det en annan lånebok. Nämligen Never let me go av Kazuo Ishiguro. Kommit halvvägs genom den och än så länge gillar jag den. Även om den inte har höjt min puls nämnvärt än.
Berättelsen är en dystopisk, science fiction/spekulativ roman om ett alternativt Storbritannien där människor avlas fram med ett enda syfte i livet. Nämligen att alla deras organ ska doneras. Recension kommer så fort den är utläst.

Dagens citat: "People can lose their lives in libraries. They ought to be warned." (Saul Bellow)

De som borde, men aldrig fick...

Hjalmar Söderberg, Virginia Woolf, Dylan Thomas och Karen Blixen.

Om ungefär en månad kommer Svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund kliva ut genom dörren och tillkännage årets mottagare av Nobelpriset i litteratur. Alltid lika spännande för en boknörd som jag själv.

Förra året skrev jag om spekulationerna inför priset i Skånska Dagbladet och lyckades då pricka rätt. Min gissning var Herta Müller och det visade sig stämma. Men det här inlägget kommer inte att handla om vem jag tror får priset.

Istället blir det en lista på några författare som jag anser borde ha fått priset. Det vill säga författare som hade kunnat få priset medan de levde, men av någon anledning förbisågs. Orsakerna till att de aldrig fick något pris kan vi inte veta. Här kommer listan, som börjar med den, i mina ögon, mest välförtjänta.

Virginia Woolf, 1902.

Foto: George C. Beresford

1. Virginia Woolf (1882-1941): Det finns två stora argument för att Virginia Woolf skulle ha fått priset. Dessa är Orlando: A Biography och Mrs Dalloway.

Virginia Woolf anses vara en av de främsta modernistiska författarna, vilket jag definitivt håller med om. Hon var också en av det engelska språkets främsta innovatörer och i sina böcker använde hon sig mycket av medvetandeström samt experimenterande med sina karaktärers underliggande känslor och psykologi.

Virginia Woolf var med i Bloomsbury-gruppen. Ett kollektiv av författare, konstnärer, filosofer och intellektuella som träffades och umgicks i stadsdelen Bloomsbury i början på 1900-talet. Andra kända medlemmar är bland annat ekonomen John Maynard Keynes samt författarna E.M Forster och Lytton Strachey.

Hjalmar Söderberg, 1936.

2. Hjalmar Söderberg (1869-1941): Det finns även två starka argument till varför Söderberg borde ha tilldelats Nobelpriset. Främst Doktor Glas från 1905, men även Den allvarsamma leken från 1912. Söderbergs författarskap rörde sig mycket kring moraliska frågor, som i den nämnda Doktor Glas där författaren drar resonemanget om det någonsin är rätt att döda till sin spets.

Fast redan med sin första roman, Förvillelser från 1895, skapade Söderberg kontroverser. Då romanen handlade om en dagdrivande ung man som gör en kvinna gravid, samtidigt som han uppvaktar en annan. Ett brännande ämne för sin tid.

Bortsett från ämnesvalen och de moraliska diskussionerna så är Söderbergs romaner värda att läsa bara för sin språkliga perfektion. Främst Doktor Glas är något av det bästa som går att läsa på svenska.

Dylan Thomas

3. Dylan Thomas (1914-1953): Den walesiske poeten Dylan Thomas är kanske mest känd för att ha lånat ut halva sitt namn till Bob Dylan.

Dylan Thomas lyrik är känd för sin musikalitet och rytm. Därför är det lite ironiskt att hans kanske mest kända dikt, Do not go gentle in to that good night, bryter mot just detta mönster.

Dylan Thomas diktning bjuder på ett utmärkt hantverk och en närmast fulländad komposition. Hans känsla för rytm och musikalitet tar med läsarna på en resa som får en att fullständigt att glömma bort tiden och rummet. Kanske också en av anledningarna till varför han blivit så populär att tolka av framförallt musiker.

Karen Blixen

4. Karen Blixen (1885-1962): Den danska författarinnan Karen Blixen var under många år en ständigt återkommande kandidat, trots det fick hon aldrig priset.

Nyligen offentliggjorda dokument visar att hon 1959 föll på målsnöret, främst på grund av att Eyvind Johnson framgångsrikt argumenterade för en italiensk pristagare.

Resultatet blev att Salvatore Quasimodo fick priset och Karen Blixen sällade sig istället till den grupp författare som aldrig fick det, men som alltid fanns med i spekulationerna. Samma öde drabbade även till exempel Graham Greene.

För mig är Karen Blixen en av våra allra största berättare. Oavsett om det bygger på verkliga händelser eller inte. Favoriterna är Den afrikanska farmen och Babettes gästabud. Båda böckerna har filmatiserats och filmerna blev båda två Oscars-belönade.

Där var min list på fyra författare jag anser borde ha tilldelats Nobelpriset. Det kommer att komma fler Nobelpris-relaterade artiklar och listor. Nedan hittar ni en lista med bubblare.

Men nu undrar jag: Håller du med mig? Har jag missat någon författare? Är jag helt ute och reser? Skriv gärna en kommentar. Det gäller alltså författare som borde ha fått Nobelpriset medan de levde.

Bubblare: Langston Hughes (1902-1967), Per Anders Fogelström (1917-1998), Edith Södergran (1892-1923), Marguerite Duras (1914-1996), Graham Greene (1904-1991), Maria Wine (1912-2003), Sonja Åkesson (1926-1977), Vladimir Majakovskij (1893-1930), Michail Bulgakov (1891-1940), George Orwell (1903-1950), Sylvia Plath (1932-1963), Patricia Highsmith (1921-1995), Karin Boye (1900-1941), Wilhelm Moberg (1898-1973), Ivar Lo-Johansson (1901-1990), Gustaf Fröding (1860-1911), Hjalmar Bergman (1883-1931), W. Somerset Maugham (1874-1965), Moa Martinson (1890-1964).

Dagens citat: "It was enemies one wanted, not friends." (Virginia Woolf ur Mrs Dalloway)

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." (Hjalmar Söderberg ur Doktor Glas)

"Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light."
(Dylan Thomas; första versen ur Do not go gentle into that good night)

"Når man på jagt har fået Afrikas rytme i sig, forstår man, at den går igen i enhver form for liv derude." (Karen Blixen ur Den afrikanska farmen)