Februari – Snabbversionen

Årets andra månad drar sig mot sitt slut och det är dags för ytterligare en sammanfattning här på bloggen.

Februari har, är och kommer alltid att vara min favoritmånad. Främst för det är den månad jag fyller år, vilket inträffade även i år. De enda böcker jag fick i present var de fyra pocketböcker jag köpte till mig själv. Men jag fick många andra fina presenter, även om jag börjar inse att jag nått den ålder då flaskor blir ett majoritetsinslag i presentskörden.

Efter vederbörligt födelsedagsfirande med tårtkalas blev det dags för månadens andra höjdpunkt och lite anledningen till att det blev nästan en veckas paus i både läsning och bloggande. Nämligen resan till Värmland där jag träffade vänner från journalistlinjen, samt gjorde ett besök på Molkoms folkhögskola.

Facit för februari 2011 blev följande:
* Fem lästa böcker, varav tre romaner och två novellsamlingar.
* Sammanlagt sidantal blev 1598.
* Fyra av böckerna lästes på engelska, en på svenska.
* Alla böckerna har engelska som originalspråk.

Här är februaris lista på lästa böcker:
* The Left Hand of Darkness av Ursula K. Le Guin
* Close Range: Wyoming Stories av Annie Proulx
* And Then There Were None av Agatha Christie
* Henry VIII: Wolfman av A.E. Moorat
* Båten av Nam Le

Dagens citat: "It is ridiculous to set a detective story in New York City. New York City is itself a detective story." (Agatha Christie i en intervju med Life.)

"The notion that a story has a message assumes that it can be reduced to a few abstract words, neatly summarized in a school or college examination paper or a brisk critical review." (Ursula K. Le Guin)

"I wish I knew how to quit you." (Jack Twist i novellen Brokeback Mountain.)

Recension: Wolf Hall av Hilary Mantel

Wolf Hall av Hilary Mantel blev en av 2010 års största läsupplevelser. Visserligen var det mycket som talade för den redan innan jag ens hade öppnat den. Historisk roman, England och politiska intriger är bara tre av ingredienserna som fängslade mig innan boken ens hade köpts in.

Bokens huvudperson är den engelske statsmannen Thomas Cromwell, som från enkla förhållanden (han var son till en smed) lyckades arbeta sig upp till att bli Henry VIII:s närmsta man och högra hand. Fast som för många andra av Henry VIII:s förtrogna så slutade Thomas Cromwells dagar på stupstocken. Den 28 juli halshöggs han, en avrättning Henry VIII senare ångrade bittert.

Thomas Cromwell (ca 1485-1540)
Porträtt av Hans Holbein d.y

Thomas Cromwell tillhör de personer som ganska genomgående har porträtterats som elaka och illvilliga genom historien. Många gånger har den grymme realpolitikern Cromwell fått utgöra en kontrast till andra historiska personers godhet och inneboende välvilja. Ett sådant exempel är sir Thomas More, som i regel alltid ikläds rollen som den gode renässanshumanisten och idealisten.

Därför är just Hilary Mantels roman Wolf Hall så uppfriskande. Hon tar tydligt Thomas Cromwells parti, utan att för den skull förlora sitt sinne proportioner. För det är långt i från en hagiografi hon bjuder läsaren på. För ett jublande positivt porträtt av Cromwell är lika ointressant som det motsatta. Utan det är ju i nyanserna som berättelsen blir levande.

Henry VIII (1491-1547)
Porträtt av Hans Holbein d.y

Boken är skriven i tredje person men är så hårt bunden till Cromwells person att jag stundtals upplever det som om den är skriven i jag-form. Det gör också att jag som läsare hamnar under skinnet på Cromwell och nästan blir honom. För Cromwell är fysiskt närvarande genom hela berättelsen.

Den fysiska närheten till Cromwell skapar Hilary Mantel främst genom att omnämna sin huvudperson med de personliga pronomina ”han” och ”honom”. Ett grepp som fungerar oväntat bra. Även om det stundtals kan leda till smärre förvirring, särskilt i längre dialoger där det kan bli svårt att hålla reda på exakt vem som talar.

Hilary Mantel när hon fick sin CBE.

Fast det är inte bara närheten till Cromwell som gör romanen så fängslande. Hilary Mantels språk är så levande och besvärjande att det drar in mig. Jag blir den där flugan på väggen som hör allt, ser allt, känner doften av allt. Boken blir en tidsresa tillbaka till det tidiga 1500-talets England och Henry VIII:s hov. Flera gånger under läsningen förlorar jag mig helt i Cromwells 1500-tal och glömmer bort att tiden faktiskt också går i mitt eget universum.

Hilary Mantel har berättat att hon ägnade sex fem år åt att göra research inför skrivandet boken. Vilket har resulterat i en omtumlande detaljrikedom. Bland annat har alla de viktigaste karaktärernas fysiska befintlighet kartlagts in i minsta detalj. Allt för att Hilary Mantel ville undvika möten mellan karaktärer som inte hade kunnat ske i verkligheten.

Trots den trohet till de historiska källorna blir romanen aldrig en torr och faktaspäckad redogörelse. En bedrift i sig i min mening. För ofta tycks det mig att historiska romaner antingen är korrekta, torra som fnöske och lika underhållande som en rågskorpa.

Alternativt så serveras man en mustig, rolig och underhållande historia men med så många fel och friheter med källmaterialet att man varje läsare med en någorlunda fungerande källkritisk hjärna får krupp och utslag. Så heder åt Hilary Mantel som lyckas med den prekära balansakten mellan fiktion och fakta.

Dagens citat: "Divorced, beheaded, died, divorced, beheaded, survived." (Ramsa för att minnas hur Henry VIII:s sex äktenskap slutade.)

"A good household manager, but not fit to meddle in the affairs of kings." (Henry VIII om Thomas Cromwell. Sagt till den franske ambassadören, 1538.)

"Mantel talks about Cromwell as if he had just popped out to buy a pint of milk. He is evidently very much alive for her." (Artikel i The Telegraph om Hilary Mantel och Wolf Hall.)

Jag är skeptisk

Dessa utgåvor lär
ingen hitta på rean.

Då har den årliga bokrean dragit i gång. Jaha, tänker jag och rycker på axlarna. Personligen kan jag inte minnas när jag senast handlade på bokrean eller ens brydde mig om den.

För visst kan man fynda. Men det kan man göra året om hos de flesta bokhandlare och antikvariat. Oavsett om de finns längs gågatan eller på nätet.

Fast det som fick mig att slutligen ge upp bokrean var det faktum att utbudet känns så otroligt likriktat. Det kvittar vilken katalog eller affär man tittar i så är det samma restupplagor och nytryckta reaupplagor som erbjuds.

Jag struntar högaktningsfullt i bokrean och sprider ut mina bokinköp jämnt över året istället, det passar mig bättre. Fast det kan ju hända att just en sådan inköpstur rent tidsmässigt hamnar under rean, men det handlar i så fall bara om rena tillfälligheter.

Trög fortsättning...Bah! Humbug!

I föregående inlägg gnällde jag på mig själv att jag hade haft så lite läslust i februari och att jag hade varit dålig på att ta mig tid till läsning. Och nu sitter jag här och har precis sträckläst Agatha Christies And Then There Were None.

En fullkomligt fantastisk deckare är det också och trots att jag ändå kom ihåg vem som låg bakom hela mordhistorien, så blev jag flera gånger överraskad och bortkollrad av den kära dame Agatha.

Nedan följer trailern från 1974 års filmatisering med bland andra Orson Welles, Richard Attenborough och Gert Fröbe i några av rollerna.

Trög fortsättning på februari

Läslustan från januari har inte riktigt lyckats fortplanta sig in i februari. Har hittills bara hunnit med tre böcker. Orsaken har inte varit ont om tid, utan som sagt minskad läslust.

Dessutom har jag varit bortrest, men inte ens resorna till och från Karlstad lyckades övertyga mig om att plöja genom böckerna. Bockfesten av Mario Vargas Llosa har jag till exempel bara skrapat lite på ytan.

Däremot har jag en diger lista på böcker som jag ska försöka recensera för bloggen. Vissa har jag inte hunnit med, andra har blivit bortglömda eller så har jag inte hunnit smälta boken tillräckligt. Ett exempel på det sistnämnda är 2666 av Roberto Bolaño.

Fast i dag läste jag ut Henry VIII: Wolfman. Något som tände läslustan i mig igen.

Det omöjliga måste vara möjligt

Tisdagen bjöd på en riktig klassikerkaramell. Filmatiseringen av Mordet på Orientexpressen från 1974 med bland andra sir John Gielgud, Ingrid Bergman, Sean Connery, Lauren Bacall, Albert Finney, Vanessa Redgrave och Anthony Perkins.

Så passande då att när jag på måndagen köpte lite nya böcker (födelsedagspresent till mig själv) så införskaffades just två Agatha Christie-deckare, varav den ena var The Murder on the Orient Express och den andra var And then there were none.

Förutom deckarna blev det även ytterligare två böcker. Den första av dessa var novellsamlingen Båten av den vietnamesisk-australiensiske författaren Nam Le. En bok jag blev tipsad om att läsa inom ramen av mitt lilla novellprojekt.

Slutligen köpte jag Henry VIII: Wolfman av A.E Moorat. En liten omarbetning av historien om Henry VIII och hans sex hustrur. Författaren är samma person som förra året gav ut Queen Victoria: Demon Hunter. Bara genom titeln kan väl de flesta räkna ut det mesta av handlingen.

Dagens citat: "Divorced. Beheaded. Died. Divorced. Beheaded. Survived." (Ramsa för att komma ihåg Heny VIII:s fruars olika öden.)

"Divorced. Beheaded. Died. Mauled. Savaged. Survived?" (Förlagets sammanfattning av Henry VIII: Wolfman)

"The impossible could not have happened, therefore the impossible must be possible in spite of appearances." (Hercule Poirot i Mordet på Orientexpressen)

Elementärt min käre Watson

Det här är ju egentligen en bokblogg men jag tänker ägna detta inlägg åt tre tv-serier, men för att sidospåret ska kännas logiskt tar jag avstamp i litteraturen. För jag börjar med sir Arthur Conan Doyles legendariska detektiv Sherlock Holmes och hans medhjälpare dr. John Watson.

Det är säkert tjugo år sedan jag senast läste Sherlock Holmes-böcker (och då fyller jag 32 i dag), men lusten för en omläsning ökade exponentiellt när jag såg Guy Ritchies filmatisering och än mer så när jag började följa BBC:s mästerliga tv-serie som placerar geniet från 221b Baker Street i vår moderna tid. En stor eloge till Benedict Cumberbatch och Martin Freeman för deras tolkningar av Holmes respektive Watson.

Och som om det inte var nog så bjöds vi under lördagskvällen på en premiär av ytterligare en grandios brittisk tv-serie. Downton Abbey fick mig fast på kroken från första stund och jag njöt av varje minut av första avsnittet. Underbara skådespelarinsatser av en ypperlig ensemble ledd av legendaren dame Maggie Smith.

Men det var ju inte för utan jag drog paralleller till 70-talsserien Upstairs, Downstairs, som jag är gravt beroende av. Men självklart påmindes jag också om andra enastående brittiska kostymdramer, som Gosford Park, Återstoden av dagen och Brideshead Revisited. De två sistnämnda är filmatiseringar av två litterära mästerverk skrivna av Kazuo Ishiguro respektive Evelyn Waugh.

Apropå Upstairs, Downstairs så sände BBC under julhelgen en sjätte, nyinspelad säsong av serien som utspelar sig sex år efter originalserien slutade.

Glasyren på kakan

Passar på att göra en snabb uppdatering trots att jag är mitt uppe i festförberedelser. Jag börjar närmar mig slutet på Annie Proulxs novellsamling Close Range: Wyoming Stories och därmed även novellen som fick mig att köpa samlingen.

Brokeback Mountain ligger nämligen sist och det var med stor viljestyrka som jag lyckades hindra mig själv från att bläddra fram till sidan 255 och läsa den först av alla. Det är med stor spänning jag ser fram emot att få läsa om Jack och Ennis. Särskilt med tanke på att Ang Lees filmatisering av novellen är en av de bästa filmer jag någonsin sett.

Dagens citat: "Jack, I swear." (Ennis Del Mar i Brokeback Mountain.)

Listan utökas

Mitt projekt att läsa fler noveller fortsätter. För tillfället mitt uppe i Close Range: Wyoming Stories av Annie Proulx. Och i dag utökades listan med ytterligare en novellsamlingen. Den nigerianska författaren
Chimamanda Ngozi Adichies Det där som nästan kväver dig.

Chimamanda Ngozi Adichie föddes 1977 i Nsukka i sydöstra Nigeria, men flyttade till USA när hon var 19 för att studera och hon har bland annat examina från Johns Hopkins och Yale. 2008 fick hon MacArthur-stipendiet (även känt som Genipriset). Hon har tidigare gett ut romanerna Lila hibiskus (2003; på svenska 2010) och En halv gul sol (2006; på svenska 2007). Den sistnämnda belönades med 2007 års Orangepris.

Recension: The Left Hand of Darkness av Ursula K. Le Guin

The Left Hand of Darkness är min första erfarenhet av Ursula K. Le Guins författarskap och det känns alltid vanskligt att ge sig i kast med en bok av en författare man inte har läst tidigare. 

Samtidigt hade jag läst och hört mycket om Le Guin så jag var ganska säker på att The Left Hand of Darkness skulle bli en riktig läsupplevelse. 

Och redan i förordet fångar Le Guin mig med sin diskussion om science fiction, skrivande och framförallt läsarens roll i hur en historia växer fram.

Genly Ai anländer till planeten Gethen, även känd som Winter, som sändebud från den interplanetära auktoriteten Ekumen, med uppdraget att erbjuda gethenierna medlemskap i Ekumens galaktiska allians.

Gethen är fångad i en evig istid och detta har gjort att Gethens människor har tagit en annorlunda evolutionär väg. Självklart har de blivit mer tåliga mot kyla och har en större förmåga att klara svältperioder. Men det är inte det mest i ögonfallande.

Foto: Marian Wood Kolisch

Gethenierna är könlösa, förutom under sina parningscykler, då blir de antingen män eller kvinnor. Allt beroende på förutsättningarna som bestäms av hormoner, feromoner och vilket kön ens sexpartner har antagit. Denna androgynitet, eller ambisexualitet som Le Guin kallar den, gör också att alla gethenier kan bli gravida. Det är slumpen som avgör vem som blir ”mamma” och ”pappa”.

Detta blir självklart en kulturkrock av stora mått för Genly Ai, som genom hela historian blir tvungen att kämpa med sitt eget tvekönade paradigm. Samtidigt som han måste övertyga Gethens politiska ledare att alliera sig med Ekumen. Och mitt alltihop börjar hans känslor för en viss gethenier att djupna allt mer, samtidigt som starka krafter arbetar för att Genly Ai ska misslyckas med sitt uppdrag.

Ursula K. Le Guin har skapat en knivskarp roman som skiner ett obekvämt och föga smickrande ljus på de könsroller som konstruerats på jorden under tusentals år. Samtidigt blir en så enkel sak som personliga pronomen ett nästintill oöverstigligt problem. För hur benämns en person som varken är man eller kvinna, men samtidigt både och.

Omslaget till första utgåvan

Boken är skriven som antropologisk rapport, författad av Genly Ai till sina överordnade. Berättelsen växer fram hur hans synvinkel och fokuserar på hans upplevelser och observationer. Parallellt med rapporten får vi även ta del av getheniern Estravens dagbok som fyller i och utvecklar de delar av berättelsen Genly Ai missar eller inte har skrivit ner.

Inskjutet genom hela boken finns dessutom kapitel med getheniska myter, en förklaring om hur getheniernas fortplantning och sexualitet fungerar. Vilket självklart ökar förståelsen om världen Gethen och dess invånare. Men det ger också djup till allt och Ursula K. Le Guin låter mig som läsare ana en historia som går tillbaka tusentals år, vilket ger nyans och trovärdighet åt en berättelse som utspelar sig i en fiktiv verklighet.

Mitt enda problem med The Left Hand of Darkness är att startsträckan känns lite lång. Ursula K. Le Guin hade nog kunnat tjäna lite på att redigera de två, kanske tre första kapitlen lite hårdare. Dessa sänker tempot lite, särskilt med tanke på att förordet ger mig ett momentum in i berättelse, som då bromsas in. Fast det blir en petitess i sammanhanget.

The Left Hand of Darkness är en fantastisk och välskriven roman, som sätter i gång tankarna kring dess centrala teman om kön, kulturkrockar och gränsöverskridande kärlek.

Dagens citat: "I talk about the gods, I am an atheist. But I am an artist too, and therefore a liar. Distrust everything I say. I am telling the truth." (Ursula K. Le Guin i förordet till The Left Hand of Darkness.)

"A man wants his virility regarded, a woman wants her femininity appreciated, however indirect and subtle the indications of regard and appreciation. On Winter they will not exist. One is respected and judged only as a human being. It is an appalling experience." (Genly Ai)

"To think that realistic fiction is by definition superior to imaginative fiction is to think imitation is superior to invention." (Ursula K. Le Guin)

Från en värld till en annan

Ägnade en del av söndagsförmiddagen åt att läsa ut The Left Hand of Darkness av Ursula K. Le Guin. En mycket bra science fiction-roman. Trots att jag var lite tveksam till boken efter att ha läst de två första kapitlen. Men där efter tog den sig och blev en storartad läsupplevelse. Recension kommer inom det snaraste.

Därmed är det dags att lämna hennes värld och kasta mig huvudstupa in i nästa. Det blir Bockfesten av Mario Vargas Llosa, som jag fick i julklapp av föräldrarna. Funderade lite först på att läsa nyutgåvan av Yukio Mishimas Den gyllene paviljongens tempel. Fick med mig den från bokbordet på jobbet och är rejält sugen måste jag tillstå. Men lockelsen från Bockfesten visade sig vara större.

Lite kuriosa: Tydligen har Mario Vargas Llosa adlats av kung Juan Carlos I av Spanien. Den 3 februari upphöjdes han till markis av Vargas Llosa. Han är dock inte den första nobelpristagaren som har förärats en titel av den spanske kungen. Camilo José Cela som fick Nobelpriset i litteratur 1989 adlades också. 1996 upphöjdes han till markis av Iria Flavia.

Dagens citat: "Open your eyes; listen, listen. That is what the novelists say. But they don't tell you what you will see and hear." (Ursula K. Le Guin, ur förordet till The Left Hand of Darkness.)

En liter mjölk och en novellsamling

Var i matbutiken och handlade lunch till jobbet, men det slank även ner en ny bok i min varukorg. Nämligen Bookerprisvinnaren Alice Munros novellsamling Nära hem.

Jag har sett den flera gånger stå i pockethyllan på Ica i Hörby. Jag har fingrat på den, läst baksidestexten och sedan ställt tillbaka den på hyllan. Fast i dag så beslutade jag mig för att göra slag i saken och köpa den. Mest med tanke på mitt pågående novellprojekt. I den takt jag avverkar novellsamlingarna är det väl lika bra att bygga upp ett lager.

Foto: Derek Sharpton

Dessutom är kanadensiska Alice Munro en erkänd och prisbelönt författare och frekvent förekommande i de senaste årens spekulationer om Nobelpristagare i litteratur.

Därmed får Nära hem sälla sig till högen med novellsamlingar som ska läsas under året. Frågan är bara om jag ska låta den gå före i kön?

Dagens citat: "I found it hard to be young. When I was married in my twenties, I hated being regarded as "the little wife". You don't know what it was like then! I'd never even written a cheque. I had to ask my husband for money for groceries." (Alice Munro i en intervju med The Guardian.)

"I've been lucky to be considered a major writer by writing short stories." (Alice Munro i samma intervju.)

Trög start på februari

Efter urladdningen med 2666 har det varit lite trögt att komma i gång med nya böcker. Men jag har i alla fall så smått börjat läsa Ursula K. Le Guins The Left Hand of Darkness.

Dessutom tänker jag fortsätta mitt novellprojekt med att läsa Annie Proulxs Close Range: Wyoming Stories som innehåller novellen Brokeback Mountain. Den ligger sist i samlingen och det blir en kamp för att inte bläddra fram och läsa den först.

Visserligen är det ju skit samma, berättelserna i novellsamlingen kan man ju läsa i vilken ordning som helst. Det är bara det att Annie Proulx har valt ordningen novellerna ska komma och det tycker jag att jag som läsare ska respektera. I alla fall första gången jag läser den. Vid en omläsning kan jag plocka russinen ur kakan och bara läsa mina favoritnoveller.

Vad tycker ni? Ska man läsa novellerna i novellsamling i den ordning de har placerats? Eller är det ok att hoppa runt och läsa en här och en där?

För övrigt är soundtracket till filmen Brokeback Mountain helt fantastiskt. Här kommer ett litet smakprov: He was a friend of mine med Willie Nelson.

Och nu då?

Läste ut 2666 av Roberto Bolaño under måndagskvällen. Bestämde mig helt enkelt att jag skulle bli färdig med den under januari månad och sträckläste därför de sista 300 sidorna. Vilket innebar hela sista avsnittet, det om Archimboldi.

Jag ska förr eller senare även ge mig på att recensera den, men för stunden känns det som ett ganska övermäktigt åtagande.

Måste nog smälta den lite först. Fundera, vrida och vända på karaktärerna, på allt som händer i boken och allt den refererar till.

Vissa böcker är det bara så med. Man måste låta de vila, nästan glömma bort dem, innan man mäktar med att skriva en recension.

Samma sak var  det med Jeffrey Eugenides Middlesex. Då krävdes det två månaders smältande innan recensionen skrevs.

Dagens citat: "2666 is as consummate a performance as any 900-page novel dare hope to be: Bolaño won the race to the finish line in writing what he plainly intended as a master statement." (Jonathan Lethem i New York Times Book Review.)

"This surreal novel can't be described; it has to be experienced in all its crazed glory. Suffice it to say it concerns what may be the most horrifying real-life mass-murder spree of all time: as many as 400 women killed in the vicinity of Juarez, Mexico. Given this as a backdrop, the late Bolaño paints a mural of a poverty-stricken society that appears to be eating itself alive. And who cares? Nobody, it seems." (Stephen King i Entertainment Weekly.)