It's even in my dreams

Just nu befinner jag mig mitt uppe i My Sister, My Love. Har kommit lite mer än halvvägs och är fullständigt uppslukad i Skyler Rampikes berättelse. Så till den milda grad att jag under natten till i dag till och med drömde om familjen Rampike och mordet på lilla Bliss. Och det är sällan det händer.

Sommarläsning

Med tanke att det har varit sommar i över en månad nu är det väl på tiden att jag skriver några rader om årets sommarläsning. Förra året var temat Jane Austen och jag mäktade med precis en bok. Närmare bestämt Sense and Sensibility. Årets tema lånar jag från hösten 2010. För det är nämligen tegelstensromaner. Närmare bestämt två stycken, som ska ska plöjas i sommar.

Först ut är My Sister, My Love av Joyce Carol Oates. Jag har visserligen inte kommit särskilt långt i den än, men jag är nästintill säker på att den kommer att hamna bland Oates-favoriterna tillsammans med bland annat Bellefleur och Rape: A Love Story.

My Sister, My Love handlar om familjen Rampike berättad av sonen och storebrodern Skyler. Det är berättelsen om hur dottern i familjen, den hyllade isprinsessan Bliss, kidnappas och mördas samt hur detta påverkar den till synes perfekta familjen. Joyce Carol Oates har låtit sig inspireras av den verkliga historien om den lilla skönhetsmissen JonBenét Ramsay, som mördades 1996.

Fast parallellt läser jag även tegelsten nummer två. Nämligen klassikern Buddenbrooks: en familjs förfall av den tyske Nobelpristagaren Thomas Mann. Boken har stått och samlat damm i boksamlingen alldeles för länge nu. Romanen publicerades 1901 och anses ha varit en starkt bidragande orsak till att Mann fick Nobelpriset i litteratur 1929.

Boken handlar om köpmansfamiljen Buddenbrook i Lübeck, som man får följa genom flera generationer under närmre 100 år. Inte heller i denna har jag kommit särskilt långt, men jag läser några få sidor varje kväll innan jag somnar. Fast den känns som en bok man ska ta sig tid med och njuta av ordentligt.

Dessutom när jag är inne på temat tegelstenar (och klassiker) så tänker jag dessutom under juli månad få till en recension på Roberto Bolaños 2666. En bok jag läste ut i januari, men som jag först nu känner mig redo att skriva om. Återkommer med den inom det snaraste.

Juni – Snabbversionen

Nu har halva året gått och som vanligt undrar man var fasiken som hände. Nyss var det snökaos och minusgrader. Nu i veckan som gick kunde jag sitta utomhus och läsa tills klockan var halv tio på kvällen.

Juni började med en otrolig energi och lust att läsa, något som i viss mån dämpades mot slutet av månaden. Mest beroende på att jag fastnade i en bok jag inte gillade. Det ledde i sin tur till att jag publicerade bloggens första riktiga dundersågning av en bok. Men tro mig den förtjänade det.

Facit för juni blev följande:
* Fem lästa böcker, varav fyra romaner och en populärhistorisk bok.
* Sammanlagt sidantal blev 1509.
* Tre böcker lästes på svenska, två på engelska.
* Samma gäller originalspråk, tre har svenska och två engelska.

Och här kommer läslistan:
* Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren
* The Ambassador's Mission av Trudi Canavan
* The Tiny Wife av Andrew Kaufman
* Ursäkta, men din själ dog nyss av Danny Wattin
* Svitjods undergång och Sveriges födelse av Henrik och Fredrik Lindström

Recension: Ursäkta, men din själ dog nyss av Danny Wattin

I Ursäkta, men din själ dog nyss förflyttas vi till en inte alltför avlägsen framtid där människor, i alla fall de som har råd med det, kan skräddarsy sin avkomma till exakt de individer de vill att barnen ska bli. Dessutom utnyttjar de underklassens kvinnor som surrogatmödrar eller mer exakt som babyfabriker.

Mitt i alltihop hittar vi Benjamin Bonkenstein. En ”förbättrad” pojke, men ändå annorlunda än sin klasskamrater. Då dessa mest liknar ett stort antal kloner av olika manliga och kvinnliga kändisar, som till exempel Angelina Jolie.

Samtidigt sprids en mystisk sjukdom som bara drabbar ”förbättrade” (överklassen) vilket leder till skulden läggs på de ”oförbättrade” (underklassen), som utsätts för förföljelser från de som anses vara just ”förbättrade.

I en annan del av staden sitter en ung och uttråkad kvinna och vill fly från sitt redan förutbestämda öde att bli en lyxhustru. Att hon dessutom är dotter till landets rikaste och mäktigaste kapitalist gör inte situationen mindre pikant.

Och den rike mannen då, jo han går från att vara en skröplig gammal gubbe till ett energiknippe av rang. Bara genom att knapra en näve mystiska piller. Utöver detta dyker det mellan kapitlen i boken upp brev av en gåtfull kvinna vid namn Mimi. Brev som blir alltmer desperata.

Precis som ni märker innehåller den här historien många olika trådar och den spretar betänkligt. För ingen av alla dessa trådar (plus några till) ges företräde framför någon annan. Alla blir lika viktiga och det är omöjligt att hålla isär dem. Efter en stunds kamp ger man upp, låter allt skölja över en och tillåter sig bli överraskad, stundtals även positivt överraskad när man för en gångs skull känner igen en karaktär eller minns vem som gjorde vad 50 sidor tidigare.

Dessutom avslutas hela romanen i en krystad final som stressats fram på de allra sista sidorna. Då har visserligen vissa karaktärer dödats, så man slipper hålla reda på dem, annars ska alla trådar löpa samman till vad som slutligen blir ett enda trassligt nystan. Sedan är boken slut, jag gäspar och sträcker mig efter nästa bok. Så varaktig var den romanen.

Ovanpå alltihop ligger sedan språkupplevelsen som en våt filt. Stundtals får jag känslan att boken egentligen är skriven på engelska och sedan översatt till svenska av en synnerligen inkompetent översättare. Tyvärr är det inte så, snarare försöker Danny Wattin få till något slags amerikanskt popkultur/MTV/ungdomssåpaspråk, fast på svenska. Ett grepp som inte fungerar, utan bara blir irriterande tröttsamt i längden.

Danny Wattin har med Ursäkta, men din själ dog nyss försökt få till en humoristisk satir över vårt moderna samhälle med dess ytlighet och konsumism. Fast på sin höjd blir boken i sina värsta stunder mest en missriktad spydighet och sina bästa stunder en väl avvägd sarkasm, som man utan några större åthävor kan skaka av sig.

Att Danny Wattin har haft ambitioner att skapa en dystopi likt 1984 står ganska klart. I sig lovvärd ambition, men Ursäkta, men din själ dog nyss står långt från George Orwells mästerverk och blir mest en klumpig imiterande hyllning. Fast efterapning sägs ju vara den främsta formen av smicker.

Nä, det var ingen njutning att läsa Ursäkta, men din själ dog nyss. Det var visserligen inte plågsamt heller och längst inne i den finns det embryo till flera bra historier. För det som saknas är att författaren hade bestämt för vilken historia han hade velat berätta och sedan låtit de övriga stå tillbaka och vara just sidospår som ger djup och perspektiv åt den huvudsakliga berättelsen.

Nu när ni har lyssnat..

Det blev en hektisk måndag. Först skjutsade jag föräldrarna till Kastrup, sedan hem och förbereda sig för att delta i kulturpanelen i P4 Radio Kristianstad.

Det blev en mycket trevlig upplevelse. Min medpanelist Christian Wulff och jag, tillsammans med programledarna Malin Nilsson och Richard Martinsson, diskuterade allt som hade med böcker att göra kändes det som. Det blev i alla fall boktips, blurbs och bokbloggande som avhandlades.

För er som mot all förmodan missade programmet så kan ni självklart lyssna på det i efterhand. Bara klicka på spelaren nedan eller klicka in på programmets hemsida och lyssna där.

Lyssna på BiblioPepe

Den här torsdagen har haft sina toppar och sina dalar. Att bilen tappade en vindrutetorkare i morse och att datorn låste sig fem minuter efter att jag börjat min arbetsdag hör definitivt till dagens mest irriterande ögonblick.

Tur är att det som är positivt kan väga upp det mesta. Förutom att jag ligger i startgroparna för helgens midsommarfirande så bjöd eftermiddagen på en rolig överraskning.
Jag blev plötsligt uppringd och tillfrågad om jag ville vara med i Radio Kristianstads Kulturpanel på måndag eftermiddag. Och självklart tackade jag ja.

Så ratta in programmet Hallå Skåne på Radio Kristianstad på måndag eftermiddag klockan 17 och lyssna på när jag diskuterar kultur och litteratur. Vem min medpanelist blir vet jag inte än.
För er som inte får in Radio Kristianstad på den vanliga radion så kan man lyssna via nätet. Så ni har helt enkelt ingen anledning att inte lyssna.

Recension: Offerrit av Johannes Källström

Bild: Massolit Förlag

En glesbygdskommun på dekis får en sista dödsstöt när bruket slutgiltigt stänger ner och varslar all personal. Kommunens starka kvinna, det stridbara kommunalrådet Svea, griper efter halmstrån i ett sista desperat försök att hindra bygdens totala undergång.

Då visar det sig att ortens förlorade son, den numera världskände designern Oscar Vigelius, kan tänka sig att bekosta ett designcentrum i kommunen. Ett projekt på en sådan stor skala att det skulle kunna rädda ekonomin.

När så frälsaren anländer med sitt entourage börjar bygden plågas av en serie mystiska mord och försvinnanden. Den grånade kriminalkommissarien Owe Tycho kallas för att lösa gåtan tillsammans med sin unge kollega.

Jag hade inga som helst förväntningar på Offerrit när jag började läsa den. Vilket nog var tur för jag blev i alla fall inte besviken. Men det är en charmig liten historia Johannes Källström har kokat ihop. Stundtals riktigt spännande och den sista fjärdedelen sträckläste jag.

Johannes Källström

Något som dock slår mig är att jag genom hela boken kan skönja en progressiv utveckling av författarens stil och prosa. Framförallt blir verkar Johannes Källström hittat ett tempo som gör historien mer flytande efter det att halva boken var skriven. I den första halvan finns det tyvärr passager där språket är mer stapplande och trevande.

Ett grepp som fungerar väldigt bra i boken är att Johannes Källström stegvis introducerar de ockulta inslagen, vilket gör att man som läsare inte riktigt är säker på om det som sker är en övernaturlig händelse eller något karaktären bara inbillar sig. Just detta grepp är en stark orsak till att jag håller mig kvar i boken.

Tyvärr kan jag tycka att Johannes Källström lite väl lättvindigt avslöjar hur det ligger till med övernaturligheten. Det hade varit bättre om han låtit läsaren gissa och spekulera även efter det att boken är slut.

En sak jag hade önskat är att Johannes Källström hade redigerat och strömlinjeformat sin historia lite bättre. Den är lite spretig på sina håll, vissa frågor och karaktärer lämnas hängande i luften utan avslut.

Fast med tanke på den utveckling i Johannes Källström skrivande jag tycker mig skönja i Offerrit så kan nästa bok bara bli bättre. Så jag hoppas att Källström fortsätter att utvecklas i samma takt. För då kan nästa bok bara bli en ren njutning.

Slutligen vill jag faktiskt kritisera förlaget lite. Manuset är dåligt korrekturläst och det störde mig otroligt mycket när jag efter bara några sidor hade hittat flera korrfel, som borde ha rättats till innan boken gick i tryck. Tyvärr blir sådana saker något man som läsare hänger upp sig på istället för att koncentrera sig på berättelsen.