Lucka 20: Våld – en historia om kärlek

Bakom den tjugonde luckan i min julkalender döljer sig en kortroman om ett ämne som har varit högaktuellt under hela 2010. Våld – en historia om kärlek (Rape: A Love Story som den heter i original) handlar om våldtäkt och dess offers utsatthet.

Joyce Carol Oates roman är lika aktuell då som nu. Våld – en historia om kärlek handlar om Teena som en kväll blir våldtagen av en grupp män. Trots att det finns ett vittne till våldtäkten släpps männen mot borgen, tack vare att de har råd med en bra och duktig advokat.

För Teena har mardrömmen bara börjat. Invånarna i staden där hon bor väljer att tro på våldtäktsmännen. Samtidigt som hon blir utfryst ur samhällsgemenskapen kämpar hon med sina egna skuldkänslor som äter upp henne inifrån.

Våld – en historia om kärlek är en angelägen och stundtals blodisande analys av våldtäktens mekanismer. Allt från rädslan att ens närma sig ämnet till skuldbeläggandet och ifrågasättandet av offret.

Tyvärr har vi ju under 2010 återigen sett hur verkligheten överträffar dikten. För hade Joyce Carol Oates skrivit Våld – en historia om kärlek nästa år istället hade jag varit övertygad om att hon hade fått sin inspiration från Uppdrag Gransknings reportage om våldtäkterna i Bjästa.

Dagens citat: "When people say there is too much violence in [my books], what they are saying is there is too much reality in life." (Joyce Carol Oates i en intervju med New York Times från 1980.)

Lucka 19: Middlesex

Middlesex av Jeffrey Eugenides var en av de första böckerna som jag skrev om på den här bloggen. Mitt andra inlägg ägnades helt åt denna fantastiska roman. Så här skrev jag då:

"Och när jag öppnade och läste de första meningarna. Så lycklig jag blev. Jag har nu läst sex och en halv sida av bokens första kapitel. Och det är något av det bästa jag någonsin läst. Hoppas nu det håller hela vägen. Men det tror jag att boken gör. Känslan finns där och allt stämmer."

Och allt stämde. Middlesex är en av de bästa romaner jag någonsin läst och det är en bok jag alltid kommer att bära med mig.

Middlesex handlar om Cal Stephanides som föds med oklar könstillhörighet och vars föräldrar väljer att uppfostra Cal som flicka.

Men det är inte bara historien om en människas kamp att hitta sitt kön. Jeffrey Eugenides Pultizer-belönade roman behandlar även frågor om arv kontra miljö, incest och invandring.

Så här avslutade jag min recension av boken:
"Middlesex av Jeffrey Eugenides är en viktig bok, som väcker många nödvändiga funderingar om kön, sexualitet och etnicitet. En modern bildningsroman redo att ta sin plats i 2000-talets litterära kanon."

Dagens citat: "Jag ser här på omslaget till den svenska utgåvan att förlaget lagt tonvikten på immigranttemat och visst kan jag säga att "Middlesex" blev just det. Men det var inte min avsikt från början. Det enda jag bestämt ville var att skriva en bok som var komisk och episk. Jag hade vaga idéer om en modern myt och transformationer av något slag, eftersom förvandlingar intresserar mig. Allt det där simmade omkring, och det som kom först var berättarens röst." (Jeffrey Eugenides i en intervju med DN.)

"The trumpeters, ranging themselves side by side in order, blow one terrific blast: —
'THE TRUTH!'
at which Orlando woke.
He stretched himself. He rose. He stood upright in complete nakedness before us, and while the trumpets pealed Truth! Truth! Truth! we have no choice left but confess — he was a woman." (Orlando: A biography av Virginia Woolf)

Lucka 18: Song of Solomon

När Toni Morrison fick Nobelpriset så var hennes genombrottsroman Song of Solomon en av tre av böcker som Svenska Akademien omnämnde som avgörande för att hon fick priset (de andra två var Beloved och Jazz).

Song of Solomon var den första av Toni Morrisons böcker jag någonsin läste. Att jag överhuvudtaget plockade upp den berodde på två saker, dels att hon fått Nobelpriset, dels att Oprah Winfrey pratade om Song of Solomon i sitt tv-program.

Första gången läste jag den på svenska och det var en av de starkaste läsupplevelserna jag haft. Tills jag läste den på engelska och insåg att den var så mycket bättre än jag först trodde. Eller rättare sagt jag förstod så otroligt mycket bättre efter att ha läst den på engelska.

Song of Solomon är berättelsen om Macon Dead III, mer känd under smeknamnet Milkman, som vi får följa från vaggan till grave. Hans smeknamn kommer av att hans mor ammade honom alldeles för länge och som kommer till allmän kännedom.

Milkman växer upp med sina systrar First Corinthians och Magdalene (kallad Lena). Alla kvinnor i familjen ges namn genom att fadern sätter en nål i bibeln och tar det ord som nålen träffar. Pojkar döps efter sin far, ett namn som uppstod genom ett administrativt fel av en unionssoldat efter det amerikanska inbördeskriget.

Bokens stora tema rör sig kring Milkmans sökande efter sin identitet som en svart man, men också hans jakt efter familjens historia och ursprung. Genom hela boken framställs den plötsliga förmågan att flyga som den enda möjligheten att nå frihet från den kvävande världen och vardagen.

Dagens citat: "My work requires me to think about how free I can be as an African-American woman writer in my genderized, sexualized, wholly racialized world. My project rises from delight, not disappointment..." (Toni Morrison i sin essä Playing in the Dark: Whiteness and the Literary Imagination.)

"Too much tail. All that jewelry weighs it down. Like vanity. Can't nobody fly with all that shit. Wanna fly, you got to give up the shit that weighs you down." (Karaktären Guitar till Milkman om varför en påfågel inte kan flyga bättre än en höna.)

"What I think the political correctness debate is really about is the power to be able to define. The definers want the power to name. And the defined are now taking that power away from them." (Toni Morrison i en intervju med New York Times.)

Lucka 17: Människans slaveri

Philip Carey är född med klumpfot och när han är nio år gammal blir han föräldralös. Philip skickas då till sin faster och farbror i byn Blackstable i East Anglia, där den stränga farbrodern är kyrkoherde.

Så inleds W. Somerset Maughams halvt självbiografiska roman Of Human Bondage (Människans slaveri på svenska). Boken gavs ut 1915 och räknas som en av tjugonde århundradets främsta romaner.

Läsaren får följa den klumpfotade Philip Careys liv genom uppväxten hos fosterföräldrarna, hans tid på internatskola, livet som konstnär i Paris och slutligen tiden som läkare i London.

Genom hela sitt vuxna liv stöter Philip på den fala kvinnan Mildred, som han obönhörligen dras till, trots att han vet att han bör undvika henne. Mildred är för övrigt en av de bästa antagonister som har gestaltats i litteraturen.

Of Human Bondage bär många likheter med W. Somerset Maughams eget liv och Philip Carey är hans alter ego. Maugham var visserligen inte klumpfotad, men hade en väldigt svår stamning när han växte upp, vilket hämmade honom socialt. Maugham blev också tidigt föräldralös och växte upp hos farbror, kyrkoherden i Whitstable.

Romanen Of Human Bondage har haft ett stort inflytande på senare tiders författare och flera har faktiskt gjort referenser till den. Bland annat J.D. Salinger i The Catcher in the Rye, Philip K. Dick i sin roman Dr. Bloodmoney och Nobelpristagaren J.M. Coetzee i romanen Youth.

Dagens citat: "This is a novel, not an autobiography, though much in it is autobiographical, more is pure invention." (W. Somerset Maugham om Of Human Bondage.)

"What has influenced my life more than any other single thing has been my stammer. Had I not stammered I would probably... have gone to Cambridge as my brothers did, perhaps have become a don and every now and then published a dreary book about French literature." (W. Somerset Maugham om sin stamning.)

"People ask you for criticism, but they only want praise." (Kapitel 50 i Of Human Bondage.)

Lucka 16: Mio min Mio

Bosse är nio och bor med sina fosterföräldrar i Stockholm. Fosterföräldrarna tycker mest att Bosse är till besvär.

Men en dag ser en ande till att Bosse färdas till Landet i fjärran. Där får han reda på att kungen är hans far och att hans riktiga namn är Mio.

Fast snart visar det sig att allt är inte lycka och fröjd i Landet i fjärran och Mio ger sig i väg med sin vän Jum-Jum för att hitta och besegra den onde riddar Kato med sitt hjärta av sten.

Foto: Jacob Forsell

Mio min Mio har alltid varit min favorit bland Astrid Lindgrens böcker. Den har funnits med mig hela mitt liv, ända sedan mina föräldrar läste den för mig för första gången. Nu ser jag själv fram emot att få läsa den för mina vänners barn när de blir gamla nog.

Boken kom 1954 och är Astrid Lindgrens första fantasyroman (tekniskt räknas den som high fantasy). Mio min Mio fick mycket bra kritik när den gavs ut. Sydsvenskans recensent Daniel Hjort kallade den bland annat för ett mästerverk och jämförde Astrid Lindgren med Zacharias Topelius.

Dagens citat: "[...] ensam pojke, sittande lite sorgmodigt på en bänk. Det var en mörk höstkväll och han såg så ensam och ledsen ut. Och att jag lät honom bo på Upplandsgatan 13B, det berodde ju på att jag såg honom försvinna in i den porten. Sen dess har jag aldrig sett honom. Det är väl konstigt?" (Astrid Lindgren om hur hon fick inspiration till boken under en promenad i Tegnérlunden.)

"A poetic fairy tale which is tender and true...a splendid contribution to the fairy tale shelf." (Recension av Mio min Mio i Chicago Tribune.)

"Han dunkade med sin järnklo i det stora stenbordet, som stod mitt på golvet, och en hel rad nya spejare kom in.

– Sätt dem i tornet, sa han och pekade på oss med järnklon. Sätt dem i tornet med de sju låsen. Sätt sju spejare på vakt utanför dörren, sätt sju och sjuttio spejare på vakt i alla salar och trappor och korridorer mellan tornet och mitt rum.

Han satte sig vid bordet.

– Jag vill sitta här i lugn och tänka ut ont och vill inte mer bli störd av prins Mio. När natten är slut ska jag gå och ta mig en titt på de små vita benen i mitt torn. Farväl, prins Mio! Sov gott i mitt hungertorn!" (Riddar Kato)

Lucka 15: The Catcher in the Rye

The Catcher in the Rye (eller Räddaren i nöden som den heter på svenska) är en sådan bok som nästan 60 år efter att den gavs ut för första gången fortsätter att påverka sin samtid.

Boken behandlar teman som tonårsuppror, sex och ångest över att växa upp. Många jag har diskuterat boken med berättar att de läste och fann tröst i berättelsen om 17-årige Holden Caulfield, som lämnar sin internatskola och tillbringar tre händelserika dygn i New York, när de själva befann sig i samma ålder som J.D. Salingers protagonist.

Min egen relation till The Catcher in the Rye började inte förrän jag var 21 och läste den för första gången. För mig ligger bokens storhet i att J.D. Salinger, genom Holden Caulfield, lyckas skriva om bokens tema på ett sätt som ger den en allmängiltighet.

För även om vi aldrig har levt i Holden Caulfields värld i 40-talets New York, så känner vi igen oss i hans känslor, hans sökande efter en identitet och hans existentiella ångest i insikten att barndomen är ett stadium i våra liv som obönhörligen övergår i vuxenlivet.

Trots att romanen snart fyller 60 år fortsätter den vara kontroversiell i sitt hemland. Fortfarande finns det personer som vill förbjuda att den används i undervisningen i skolorna. Fast de flesta av förbudsivrarna verkar vara ovetande om vad boken handlar, de är mest upprörda för att boken innehåller svärord och sex samt att Holden Caulfield anses lära barn att  vara uppstudsiga mot sina föräldrar och andra vuxna.

Dagens citat: "These people are being just like Holden... They are trying to be catchers in the rye." (Läraren Shelley Keller-Gage när skolstyrelsen i hennes lilla stad i Kansas förbjöd henne från att använda The Catcher in the Rye i undervisningen.)

"What really knocks me out is a book that, when you're all done reading it, you wish the author that wrote it was a terrific friend of yours and you could call him up on the phone whenever you felt like it. That doesn't happen much, though." (Holden Caulfield)

Lucka 14: The Magician's Guild

Dagens boktips blir The Magician's Guild av den australiensiske fantasyförfattaren Trudi Canavan. Boken är hennes debutroman och dessutom den första delen av The Black Magician Trilogy.

Huvudpersonen Sonea upptäcker en dag, när rikets magiker gör sin sedvanliga utrensning av slummen, att hon har magiska krafter. Något som också uppmärksammas av Rothen, en äldre magiker, som ser till att Sonea blir medlem av magikergillet. Trots att hon inte tillhör överklassen, utan bara är en rännstensunge från slummen.

The Magician's Guild får representera hela trilogin om den unga magikern Sonea, som upptäcker att dels har hon större magiska krafter än de flesta, dels står allting inte rätt till inom magikergillet. Bland annat misstänker Sonea att gillets mystiske ledare Akkarin kan ha brutit mot gillets lagar.

Jag upptäckte Trudi Canavans fantasytrilogi när jag stod i en bokaffär. Hade aldrig hört talas om vare sig serien eller författaren, så jag köpte böckerna på vinst och förlust. Och snacka om att dra en vinstlott.

Hela trilogin är välskriven fantasy med högre ambitioner än att bara underhålla läsaren (även om Trudi Canavan lyckas med det också), dessutom behandlas teman som klassfrågor och könsroller.

En liten rolig detalj är att när jag läste böckerna för första gången fick jag en väldigt stark bild i huvudet och det var att karaktären Rothen borde spelas av Jeremy Irons. När jag sedan surfade runt på nätet och läste olika fansidor om böckerna, så insåg jag att jag var inte ensam om att tycka så.

Dagens citat: "I was watching late night news and saw a report on how the city authorities had sent trucks around the city, into which all the homeless were loaded and then taken them to other cities. That night I dreamed that I was one among hundreds of people being driven out of a city... by magicians. We started throwing stones and instead I threw magic. I woke up and wrote down the dream, sure that in the morning I'd read it and laugh (most dreams make for bad stories). But I didn't. Later it fit with a world I'd created where magic was latent and required expert tuition, so the teaching of it became a priviledge [sic] only available to the rich." (Trudi Canavan beskriver på sin hemsida att inspirationen till boken kom efter att hon sett en dokumentär om 1992 års sommar-OS i Barcelona.)

"Actually, nobody ever asks me if this is okay. They just go ahead and do it. But that’s okay. Fan fiction has been around a long time and gives people much pleasure. I like the idea that people may be adding to what I’ve created. I can appreciate that some need to indulge in a little wish fulfillment. (The idea of Black Magician Trilogy slash fiction amuses me no end. Who would get with whom?)" (Trudi Canavan om fan fiction, ett fenomen hon uppskattar.)