"...var ej annan att få..."

Den 22 augusti var det 150 år sedan Gustaf Fröding föddes. Något som jag vet uppmärksammades ganska stort i Värmland. Något jag borde ha gjort även på denna blogg, då Fröding är en av mina absoluta favoritpoeter. Och har varit det sedan högstadiet.

Gustaf Fröding
Anno 1896

För de flesta är han nog känd som författaren bakom dikten Det var dans bort i vägen. En dikt som också tonsattes och som har framförts av flera olika artister. Den mest kända versionen är antagligen Sven-Ingvars från 1971.

Tyvärr tycker jag nog att han många gånger reduceras till en lustig gubbe som skrev roliga verser, som sedan andra roliga gubbar framför på vad de anser är äkta värmlandsdialekt. Men Fröding är så mycket mer än Det var dans bort i vägen.

För mig är han i första hand diktaren som behandlar och diskuterar de stora filosofiska frågorna, som skriver om gott och ont, som skärskådar kärleken, i både dess mest rena och mest smutsiga form. För mig  är Fröding mer än en lustig gubbe från Värmland. Framförallt är det två av hans dikter som jag för alltid har tagit till mitt hjärta. Den ene av dem kan jag även recitera direkt ur minnet.

Här kommer den första av dem och det är denna jag kan recitera.
Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats
är Eden ett Eden ändå
(En kärleksvisa ur diktsamlingen Gralstänk, 1898)

Här kommer den andra och det var denna dikt som gjorde att jag fick upp ögonen för poesi i allmänhet och Fröding i synnerhet.

Den dära stugan vid ån är Hagen,
där gamle Anders i Hagen bor
— jag minns, hur Elin, den enda dottern,
gick förr och trallade hela dagen
i mon där borta med Hagens kor.

Hon var den gladaste bland de glada,
i lek och dans var hon alltid bäst,
och flink i spisen och flink på logen
— men ofta ser en, att det tar skada,
som växer vackrast och lovar mest.

Det kom en främmande man till dalen,
han mötte Elin i skogen titt,
och det gick rykten omkring på bygden,
och stackars Elin blev vild och galen
— i våras dränkte hon barnet sitt.

Jag minns den stunden, då hon blev tagen
hon skrek ej, grät ej, blev bara vit
— till fyra år blev hon dömd av lagen
— en kan förstå, det är sorg i Hagen,
och det är ingen, som nänns gå dit.

Och gamle Anders han står vid skjulet
betryckt och krokig och hugger ved.
Han var en gubbe, som log beständigt,
— nu är hans ansikte skyggt och mulet,
hans läppar skälva, han tittar ned.

Han viker undan för folkets blickar,
han talar icke med någon mer,
han går och grämer sig djupt i själen,
han ser åt sidan, när någon nickar,
och gråter bittert, när ingen ser.

(Elin i Hagen ur diktsamlingen Gitarr och dragharmonika, 1891)

Äger själv en samlingsvolym med Gustaf Frödings dikter. En pocketutgåva som numera är så sönderläst att jag funderar på att investera i en ny.

Grattis i efterskott, Gustaf Fröding.

Hoppsan!

Det smög visst in ett litet missförstånd i mitt förra inlägg rörande Jan Guillous inspiration till böckerna om Arn. Det stämmer att han inspirerades av en stenrelief på Forshems kyrka. Jag hade dock fel om vad den föreställer.

Stenreliefen ovanför porten till
Forshems kyrka.

Jag trodde att reliefen visade tempelherrarnas sigill med två riddare som rider på samma häst. Det reliefen ovanför kyrkporten visar är hur Jesus välsignar kyrkan. Till vänster syns stenmästaren och till höger den storman som har donerat medel så att kyrkan kunde byggas. Ingen av dem är dock kända till namnet. Fast det som gör Forshems kyrka så speciell är att den tillägnades den heliga graven. Under tidig medeltid tillägnades de flesta kyrkor åt den heliga jungfrun.

Är fortfarande på semester och har nu kommit fram till Söderköping. Sedan förra inlägget har jag besökt Läckö slott, Sjötorp, tillbringat helgen i en stuga i Värmland, gjort en utflykt till Grythyttan och besökt Gripsholms slott. Turen till Grythyttan var väldigt speciell eftersom jag bodde där i två år.

I Grythyttan hann jag också besöka det otroligt fina och bra antikvariatet som finns där. Gjorde dessutom två fynd. Köpte Den otröstade av Kazuo Ishiguro och en samlingsvolym med Herr Arnes penningar och En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf.

Dagens citat: "Då blev Elsalill funnen och förd ned på isen och buren in till Marstrand, och alla kvinnor i staden gräto över den unga jungfrun, som hade älskat en ogärningsman och gett sitt liv för att fördärva den hon älskade." (Ur Herr Arnes penningar)

"Det var en skön höstdag mot slutet av trettiotalet. På den tiden fanns i Uppsala ett högt, gult tvåvåningshus, som stod underligt ensamt på en liten äng, långt borta i en utkant av staden. Det var ett rätt ruskigt och otrevligt hus, men det förskönades av den massa vildvin, som växte där, och som på solsidan krälade så högt uppför den gula väggen, att det alldeles omramade de tre fönstren i övervåningen." (Ur En herrgårdssägen)

Semestertid i litterärt landskap

Första stopp på min svenska odyssée blev Varberg och dess fästning. Efter övernattning i Lidköping väntar så nästa etapp.

Jag som greve Magnus
Gabriel De La Gardie

Mitt första stopp för dagen blir Läckö slott vid Vänerns strand. Slottet tillhörde en gång i tiden greven Magnus Gabriel De La Gardie, som var drottning Kristinas favorit. En person jag känner viss samhörighet med då jag spelade honom i ett spex på Lunds Nation. Spexet hette Kristina och spelades vårterminen 2001.

Efter Läckö tänkte jag långsamt leta mig upp längs Vänerns östra strand. Och just i de trakterna jag befinner mig i så utspelas mycket av Jan Guillous böcker om Arn. Därmed tänkte jag hinna med ett besök vid Forshems kyrka med den bild av två tempelriddare som inspirerade Guillou till sina historiska romaner. Lite längre norrut ligger ruinerna av borgen Aranäs, som har stått modell för den fiktiva borgen Arnäs.

Dagens citat: "Man bör säga sanningen, men alla sanningar bör inte sägas." (Drottning Kristina)

Författarröster del 6: Kazuo Ishiguro

Dags för ännu en författarröst. I denna upplaga möter vi Kazuo Ishiguro. Han föddes 1954 i Nagasaki, men flyttade till Guildford, Surrey när han var endast sex år gammal. 1982 blev han brittisk medborgare och samma år publicerades hans första roman A Pale View of Hills.

Ishiguros mest kända roman är nog ändå Remains of the Day, som publicerades 1989. Romanen vann samma år Man Booker Prize och 1993 kom filmatiseringen med Emma Thompson och Anthony Hopkins i huvudrollerna.

Första klippet är från Sydney Writer's Festival där Kazuo Ishiguro samtalar via länk med festivalens ordförande Sandra Yates. Hela samtalet hittar ni här.


Här diskuterar Kazuo Ishiguro sin roman Never let me go.


Eftersom BBC inte tillåter att man bäddar in klipp från deras sida så kommer här en länk till en intervju med Kazuo Ishiguro från BBC:s The Culture Show. Ämnet för intervjun är romanen Never let me go och i höst har filmatiseringen premiär. I huvudrollen ser vi Keira Knightley.

Nästa klipp är långt. Det är ett avsnitt av Charlie Rose Show från det amerikanska tv-bolaget PBS. I det här avsnittet intervjuas fyra författare: Carlos Fuentes, Kazuo Ishiguro, Armistead Maupin och Dave Barry.


Trailern till filmen Remains of the Day från 1993.


Och här kommer ett klipp till. Butlern Stevens har anställt sin åldersstigne far som underbutler, men denne klarar inte riktigt av jobbet.


Dagens citat: "I am a writer who wishes to write international novels. What is an 'international' novel? I believe it to be one, quite simply, that contains a vision of life that is of importance to people of varied backgrounds around the world. It may concern characters who jet across continents, but may just as easily be set firmly in one small locality." (Kazuo Ishiguro på contemporarywriters.com)

"Det är något missvisande när man inom litteraturen talar om författare i 30-årsåldern och kallar dem spirande eller lovande när de faktiskt ofta är på toppen av sin karriär då." (Kazuo Ishiguro citerad i Svenska Dagbladet)

"Det förde också in mig på ett ämne som jag tidigare nuddat vid i en bok som "Återstoden av dagen": hur människor accepterar sin lott i livet. Och hur de kan känna stolthet och värdighet genom att utföra de uppgifter som samhället givit dem. Det är något väldigt sorgligt över hur de flesta av oss accepterar våra liv." (Kazuo Ishiguro i en intervju med Dagens Nyheter)

Nomina nuda tenemus

Inget rör sig snabbare (eller långsammare) än tanken ibland. I mitt förra inlägg skrev jag att jag behövde ett nytt läsprojekt. Och jag tror att det har dykt upp.

Ända sedan jag såg filmen Rosens namn för första gången har jag varit nyfiken på Umberto Eco och hans romaner. Försökte även vid ett tillfälle att läsa just Rosens namn (Il nome della Rosa; 1980), men gav upp efter två kapitel (eller tre, minns inte riktigt).

Fast nu känner jag mig redo. Senast jag var på biblioteket stod jag och klämde på och läste i Baudolino från  2000.

Filmatiseringen av Rosens namn hade premiär 1986. I huvudrollen som William of Baskerville ser vi Sean Connery medan Christian Slater spelar Adso of Melk och F. Murray Abraham ikläder sig rollen som inkvisitorn Bernardo Gui.

Dagens citat: "Stat rosa pristina nomine, nomina nuda tenemus." (Sista meningen i Rosens namn.)

"Books are not made to be believed, but to be subjected to inquiry." (William of Baskerville, huvudkaraktär i Rosens namn)

"The real hero is always a hero by mistake; he dreams of being an honest coward like everybody else. If it had been possible he would have settled the matter otherwise, and without bloodshed." (Umberto Eco)

Inför hösten

Efter recensionen av Paul Austers Invisible känns mitt litterära liv plötsligt lite tomt. I min att-läsa-hög ligger inga självklara böcker att läsa. Skrev om detta i fredagens inlägg, men då insåg jag inte hur mycket energi jag skulle bränna på Invisible.

Att-läsa-hög?
(Walk of Ideas, Berlin)

Började visserligen på Richard Yates Revolutionary Road i helgen. Den är bra, riktigt bra, men jag känner ingen större lust att läsa den. Blev nog mest att jag valde för jag visste inte vad jag annars skulle välja. 

Det jag behöver är ett läsprojekt eller en bok som får igång mig igen in för hösten. Någon som har ett förslag eller två?

Hösten är som vanligt en väldigt spännande årstid för alla boknördar. I slutet av september är det Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg och bara någon vecka senare får vi reda på vem som får årets Nobelpris i litteratur. Dessutom bjuder bokhösten på två (i alla fall för mig) spännande nyheter. Både John Irvings och Kazuo Ishiguros senaste böcker kommer på svenska.

Bokmässan kommer jag att besöka för första gången i mitt liv. Har i dagarna även fått mitt boende ordnat (tack Marie och Ted), så nu kan jag bara njuta av att göra upp planerna för dessa fyra härliga dagar i Göteborg. Lovar att försöka vara flitig med inläggen under mässan.

I september tänker jag också börja skriva lite om Nobelpriset. Inläggen kommer att handla om allt från spekulationer om vem som blir årets pristagare till tankar och funderingar om vem som borde ha fått det respektive inte ha fått det.

Åter till läsningen och frågan om vad som kommer härnäst. Funderar lite på att läsa Blonde av Joyce Carol Oates, men har blivit lite nyfiken på Alice Munro och Margaret Atwood. Vad tycker ni? Förslag? Tankar? Åsikter?  Kommentera gärna!

Dagens citat: "Ett rum utan böcker är en kropp utan själ" (tillskrivs Cicero)

"Talspråket är en samling skäligen godtyckliga läten, och dess öden äro av underordnad betydelse; skriftspråket däremot är ett idealt konstverk, motståndskraftigt mot tid och förvandling tills barbarer och utvecklingsmakare få hand om det, och dess förvittring och sönderfall är ett med kulturens." (Frans G. Bengtsson)

"Anecdotes don't make good stories. Generally, I dig down underneath them so far that the story that finally comes out is not what people thought their anecdotes were about." (Alice Munro)

Recension: Invisible av Paul Auster

Paul Austers roman Invisible är en svår nöt att knäcka. Under en stor del av läsning kände jag mig faktiskt väldigt besviken. Invisible kändes inte austersk nog för min smak och blev väldigt irriterad för att Paul Auster inte levde upp till mina förväntningar. Något alla böcker jag läst av honom har gjort tidigare.

Men så kom den där sista delen av romanen. Sista fjärdedelen och plötsligt visste jag inte längre vad jag tyckte. För just den delen av boken inte bara levde upp till förväntningarna utan stundtals till och med överträffade dem. Frustrerande är minst sagt ordet för dagen. Kompletterat med ett innerligt: AAAAAARGHH!!!!

Fast det är ett mönster som går igenom i de flesta av Austers romaner. Precis när man tror att man har listat ut boken och förstått sig på den, så vänder Auster på kuttingen. Sedan sitter man där och fattar inte vad som hände. Mitt problem med Invisible är nog snarare att vändpunkten inte kommer förrän i bokens sista fjärdedel.

Men det är kanske just det som förvillar mig. Bokens fyra delar skiljer sig åt så pass mycket i språk och struktur att det skulle kunna vara fyra olika författare som har skrivit de olika delarna. Och det är ju just den sista fjärdedelen som bjuder på den Auster jag älskar att läsa.

Boken utspelas huvudsakligen under våren, sommaren och hösten 1967. Den 20-årige studenten Adam Walker träffar av en slump på den franske statsvetarprofessorn Rudolf Born och dennes förföriska flickvän Margot. Born imponeras av den unge Walker att nästintill på studs erbjuder honom att finansiera en litterär tidskrift, som då Adam ska få skapa och driva helt efter eget huvud.

Men det blir ingen tidskrift. En plötslig våldsam händelse förstör vänskapen mellan Adam Walker och Rudolf Born. Men historien slutar inte där. 40 år senare kontaktar en döende Adam sin vän från college, författaren James Freeman, och vill att denne ska läsa en skildring av som hände sommaren 1967.

Paul Auster, 2008.

Invisible innehåller typiska austerska grepp. Den 60-åriga Walker och hans James Freeman fungerar som historiens berättare. Romanens narrativ utvecklas i takt med att först Adam Walker och sedan James Freeman konstruerar/rekonstruerar Adam Walkers fiktiva biografi om sommaren 1967. Och just metaberättandet är en teknik Paul Auster använder sig av i flera av sina verk.

Precis som jag nämnde tidigare ändrar sig språket mellan bokens olika delar. Något som symboliserar skiftet mellan berättarna, som ges ett eget språk. Men de tre första delarna var för mig väldigt tunga. Språket kändes otympligt, medan den fjärde delen flöt på. Inte bara för att språket blev mer tilltalande, med stundtals helt genialiska formuleringar, utan också för att det märktes en tydlig tempoökning i berättandet. En rejäl slutspurt helt enkelt.

I slutändan är inte Invisible min favorit av Paul Austers böcker och hade den varit min introduktion till hans författarskap är det nog sannolikt att jag aldrig hade läst hans andra böcker. Den får godkänt av mig, men jag kan inte släppa känslan av att Invisible är ett mellanverk i Austers digra produktion. Skrivet på rutin och Paul Auster hade nog tjänat på att döda några av sina älsklingar och redigera hela berättelsen lite hårdare.

För er som inte läst Paul Auster tidigare rekommenderar jag inte Invisible, den kräver att man som är läsare bekant med hans författarskap, berättarteknik och återkommande. För er läsare som har erfarenhet av Paul Auster så rekommenderar jag en läsning. Fast för mig blir det nog snarare omläsning av mina favorit-Auster-böcker istället, som New York-trilogin, The Brooklyn Follies eller Travels in the Scriptorium.

Dagens citat: "I shook his hand for the first time in the spring of 1967. I was a second-year student at Columbia then, a know-nothing boy with an appetite for books and a belief (or delusion) that one day I would become good enough to call myself a poet, and because I read poetry, I had already met his namesake in Dante's hell, a dead man shuffling through the final verses of the twenty-eigth canto of the Inferno." (De två första meningarna av Invisible.)

"Jag har läst, och jag har tänkt och tänkt. Jag kan inte bestämma mig. Är den bra eller är den för mycket, på gränsen till skämsboksaktig? Där har vi en högst oväntad ordkombination, Auster + skämsbok." (Johanna Lindbäck på Bokhora.se i sin recension av Invisible.)