Litterär lokalpatriotism

Lite av tjusningen med att blogga om böcker, läsning och författare är att det aldrig går att veta när inspirationen dyker upp. Precis som lusten att läsa går i vågor och hoppar mellan perioder av totalt ointresse och perioder när man slukar tegelstensromaner som om det vore godisbitar. På samma sätt pendlar inspirationen att skriva inlägg.

I dag dök inspirationen upp i form av en biltur som av en slump gick genom Österlen och förbi Piratenmuséet i Vollsjö. Stannade dock inte eftersom klockan var sju på kvällen, men när jag fick syn på skylten som visade vägen väcktes en liten våg av lokalpatriotism inom mig. Flera fantastiska författare har ju faktiskt kommit från Skåne. Jag tänkte härmed bjuda på två av mina favoriter.

Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972): Piraten kan ju knappast undvikas när en skånsk litterär kanon ska upprättas. Mannen som alltid sköt upp saker och ting dagen efter, ja, förutom att dö. Det gjorde han verkligen den 31 januari 1972. Piraten har skrivit många svenska klassiker. Med sin underfundiga humor och förmåga att berätta riktigt bra skrönor lyckades han belysa människans negativa  och mindre smickrande sidor, såsom fåfänga, girighet och avund.

Favoriten över alla andra av hans böcker är utan tvekan Bock i örtagård från 1933. Historien om godsägare Esping som tänker bli kyrkvärd utan att vare sig kunna läsa eller ens tro är en hisnande historia. Med ett uppskruvat tempo och munter ton klär Piraten av sin karaktärer all deras värdighet, alla deras pretentioner och all deras tillgjordhet. Dessutom som skåning kan man ju inte låta bli att frossa i beskrivningen av Hotell Horns legendariska smörgåsbord. När det inledande kapitlet är över känner man sig lika mätt som de fettglänsande isterbukarna till godsägare som precis har smörjt kråset.

Victoria Benedictsson (1850-1888): Är man, som jag, bördig från Hörby i Mellanskåne så är det svårt att undvika Victoria Benedictsson, även känd som Ernst Ahlgren. Visserligen föddes hon i Fru Alstad i Trelleborgs kommun, men hon gifte sig med postmästaren i Hörby. Han var mycket äldre än henne och deras äktenskap ska ha varit mycket olyckligt.

Victorias mest kända verk är romanerna Pengar (1885) och Fru Marianne (1887). Genomgående i sitt författarskap rörde Victoria sig kring den kvinnliga tillvaron, kvinnosaksfrågor och äktenskapsproblematik. Hon anses näst Strindberg vara den främsta representanten för de så kallade 80-talisterna inom den svenska realistiska litteraturen.

1888 tog Victoria Benedictsson sitt liv på ett hotellrum i Köpenhamn. Anledningen ska ha varit olycklig kärlek till den danske litteraturprofessorn och kritikern Georg Brandes. På samma hotell bodde också August Strindberg med sin första fru Siri von Essen. Victorias självmord blev inspiration för Strindberg när han skrev sin pjäs Fröken Julie.

Victoria Benedictsson har genom sitt författarskap blivit en feministisk ikon. Men låt inte det avskräcka er. Både Pengar och Fru Marianne äger giltighet än i dag. Fast jag vill slå ett slag för hennes samlingar av berättelser från den skånska landsbygden. Små korta berättelser skrivna med stor humor och värme.

Dagens citat: "Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!" (Victoria Benedictsson)

"Han talade om Rio de Janeiro som om det varit Simrishamn och var i stånd att i förbigående låta Kap Horn skymta fram i en relativsats." (Fritiof Nilsson Piraten)

Recension: Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist

Precis när jag började skriva den här recensionen av John Ajvide Lindqvists senaste bok Lilla Stjärna började Spotify spela Sinead O'Connors Nothing Compares 2 U. Ett riktigt kusligt sammanträffande då just den låten förekommer som en liten, men ändå rätt så viktig, detalj i historien.

Lilla Stjärna är berättelsen om två flickor, Theres och Teresa. Lika gamla, men födda med helt olika förutsättningar. Genom en slump korsas deras liv och sedan blir inget mer sig likt.

Theres överges i skogen. Vem som lämnar henne och varför får vi aldrig reda på. Lämnad att dö i en grop bland ris snår hittas hon av den sedan länge bortglömde svensktoppsartisten Lennart, som tar med henne hem. Men det är något speciellt med flickan. Trots att hon bara är två månader har hon absolut gehör och när hon skriker ger hon ifrån sig perfekta toner. Lennart bestämmer sig för att hon ska bli hans Lilla Stjärna.

Teresa växer upp med sina föräldrar i en alldeles vanlig medelklassvilla i en mindre ort. Hennes liv är ensamt och hon har få vänner. Istället ägnar hon sig åt att under olika alias skriva provokationer i olika forum på internet, så kallat trollande.

Foto: Mia Ajvide

Precis som i sin tidigare böcker väljer John Ajvide Lindqvist huvudpersoner som befinner sig i ett utanförskap. Ingen förstår sig på vare sig Theres eller Teresa och det svetsar samman dem i ett systerskap, som sedan utökas med alltfler tonårstjejer tills en farlig vargflock har skapats.

I Lilla Stjärna använder John Ajvide Lindqvist sig inte av skräck som är övernaturlig för att skapa bokens stämning. Utan här är det omotiverade och blodiga övervåldet som står för de kalla kårarna.

De utstötta tjejernas vargflock samlas för att hämnas på den värld, det samhälle som de anser har svikit dem.

Efter att jag hade läst ut den här boken kom jag att tänka på Robert Burns ofta citerade diktrader:

The best laid schemes o' mice an' men
Gang aft agley,

En dikt som John Steinbeck använde som grund för sin roman Of Mice and Men. Burns syftar på att det vare sig för möss eller människor så går det inte alltid som planerat. En tanke jag ser genomgående i hela boken.

Lennart vill uppfostra Theres till sin nya stjärna. Hans sista stora projekt som ska se ge honom odödlighet. Han misslyckas. Lennarts son Jerry försöker hela sitt liv komma på fötter. Bli populär. Men när han ska spela gitarr för klassen överges han av både lärare och klasskamrater som hellre tittar på Ingemar Stenmark. Resten av Jerrys liv blir likadant. Korta ögonblick av lycka och framgång, skjutna i sank av omvärldens grymhet och girighet. Hela boken är full av exempel på hur det aldrig blir som man tänkt sig.

Men Lilla Stjärna är också en undersökning av hur vår sociala kontext förväntar sig ett visst beteende i vissa givna situationer. Något som tydligt exemplifieras av flickan Teresa som spelar olika roller i skolan och inför sina föräldrar. Iskallt kalkylerar hon och plockar sedan fram den roll som passar för tillfället. Alla dessa roller samlas inom henne och hon lär sig hur hon sömlöst kan glida ut ur en och in i en annan. Helt beroende på den sociala kontexten och förväntningar hon upplever att omvärlden har på henne.

Boken genomsyras också av en känsla av undergång eftersom John Ajvide Lindqvist redan i prologen avslöjar hur boken slutar. Därmed blir berättelsen bara en enda lång resa mot avgrunden. Det intressanta är vägen fram till avgrunden.

När jag har läst ut en bok brukar jag fundera på slutet ganska mycket. Var det ett logiskt slut? Var det oundvikligt utifrån den information författaren har gett mig? I Lilla Stjärna är det så. Trots den våldsamma upplösningen, trots den antipati jag känner mot huvudkaraktärerna Theres och Teresa, så ser jag inget annat möjligt slut. Massakern var oundviklig.

Lite kuriosa är att förlaget bjuder på en Spotifyspellista med alla låtar som nämns i boken. Den hittar ni genom att klicka här.

Dagens citat: "This is ground control to major Tom, you've really made the grade/And the papers want to know whose shirts you wear/Now it's time to leave the capsule if you dare." (Space Oddity, David Bowie,  1969)

"Du sökte en blomma/och fann en frukt./Du sökte en källa/och fann ett hav./Du sökte en kvinna/och fann en själ -/du är besviken." (Dagen svalnar, Edith Södergran, 1916)

Not my kind of cup of tea, dear!

Då har jag äntligen läst ut Sense and Sensibility och därmed är Austen-oskulden avpolletterad. Nu väntar jag nog 31 år till innan jag läser nästa bok.

Första upplagan från 1811.

Skämt åsido! För att göra en snabb sammanfattning, så var den bättre än vad mina fördomar hade sagt mig. Men inte tillräckligt bra för att jag skulle vilja fortsätta med Pride and Prejudice eller Emma på direkten.

Vilket var min ursprungliga plan, för att verkligen sätta mig in i Jane Austens författarskap. Fast jag inser nu att jag inte orkar och så mycket tycker jag inte om hennes berättarkonst att ens motivationen finns där. Det lär väl inte dröja 31 år, men väl ett eller två år tills det blir dags för Austen-läsning igen.

Det sagt, så var det mycket med Sense and Sensibility som jag gillade och uppskattade. Anglofilen i mig har ju fått spatt några gånger under läsningens gång. Men framförallt är det den underfundiga humorn och lågmälda satiren som tilltalar mig.

Jag tycker också om att Austen får mig riktigt förbannad och irriterad på flera av karaktärerna. Främst mr. John Dashwood (Elinors och Mariannes bror) som enbart kan prata om pengar. Oavsett vad det handlar om så ger han redogörelse för mycket det är värt, har kostat eller hur mycket en man kan tjäna på att gifta sig med den ena eller andra flickan.

Däremot lämnar Willoughby inga större avtryck tycker. Så han visade sig vara en skitstövel, big f-ing deal! Inte heller romanens andra kärleksintressen Edward Ferrars och Colonel Brandon är särskilt minnesvärda.

Illustration från 1899 års upplaga.

Nej, romanens styrka ligger i alla de mindre karaktärerna, som till exempel Mrs. Jennings, Lady Middleton och Sir John. Det är dem jag kommer att komma ihåg och det är också dem som jag fick mig att reagera med något annat än en gäspning.

Fast för mig finns det lika många nackdelar som fördelar. Jane Austen verkar ha skrivit sin bok utifrån regeln: "Säg vad du vill säga, säg det och säg sedan vad du har sagt". Ytterst tröttsamt, samtidigt som hon ibland verkar vara inkapabel att sätta punkt. Maken till långa meningar har jag knappt varit med om.

Jag tror nog att man med lätthet hade kunnat kortat romanen med minst en tredjedel och ändå fått fram hela historien utan problem. Bara att den tanken slog mig under läsningens gång känns ju inte särskilt positivt.

För mig får nog den kära Jane Austen förbli en ytlig bekant, som jag hälsar på någon gång vartannat år eller så. Och tiden däremellan ägnar vi ytterst få tankar åt varandra.

Dagens citat: "As it was impossible however now to prevent their coming, Lady Middleton resigned herself to the idea of it, with all the philosophy of a well bred woman, contenting herself with merely giving her husband a gentle reprimand on the subject five or six times every day." (Sense and Sensibility, kapitel 21)

"To me his (Edgar Allan Poe's) prose is unreadable — like Jane Austin's [sic]. No there is a difference. I could read his prose on salary, but not Jane's. Jane is entirely impossible. It seems a great pity that they allowed her to die a natural death." (Mark Twain om Jane Austen)

"Only those who have realized for themselves the ridiculous inadequacy of a straight stick dipped in ink when brought in contact with the rich and tumultuous glow of life can appreciate to the full the wonder of her achievement, the imagination, the penetration, the insight, the courage, the sincerity which are required to bring before us one of those perfectly normal and simple incidents of average human life." (Virginia Woolf om Jane Austen)

Där allting började...

På midsommardagens förmiddag blev jag reservfarbror åt en liten flicka vid namn Pernilla. Hon är dotter till Mikael som jag har känt sedan vi gick på dagis. Är sedan tidigare även reservfarbror åt en Minna och en Albin.

Något som jag verkligen vill förmedla till dessa tre små liv är min otroliga kärlek till böcker och läsning. Därför var det ganska naturligt att jag började fundera på vilka böcker jag gillade att läsa som barn. För någonstans får jag väl börja när jag ska berätta hur underbart det är att läsa.

Först ut är en bilderbok som jag alltid läste när jag var på biblioteket som barn. Nämligen Till vildingarnas land av Maurice Sendak. Jag kan minnas hur bilderna i boken så fullkomligt fångade och fascinerade mig. Författaren Maurice Sendak fick för övrigt ALMA-priset 2003. Mycket välförtjänt i mina ögon.

Därmed har det blivit dags för en författare vars böcker har lästs av flera generationer svenska barn. Självklart pratar jag om Astrid Lindgren. Men i vilken ände börjar man när det gäller henne och hennes författarskap. I föräldrarnas bokhylla finns ett gammalt och väldigt läst exemplar av Pippi Långstrump har julgransplundring. Det var kanske den som var den första av Astrid Lindgrens böcker som jag fick läst för mig. Inte helt lätt att minnas. Men när jag har tre favoriter, som nog passar när man blir lite äldre och kan läsa själv. Nämligen Mio min mio, Bröderna Lejonhjärta och novellen Sunnanäng.

En bok jag minns att jag läste hur mycket som helst (när jag väl kunde läsa) var en roman vid namn Katten Jaum av Gustav Sandgren. Precis som titeln antyder handlar den om en katt. Vad jag minns så bor denna katt på en bondgård, men en dag kommer katten Max till gården och då förändras allt. Hittade en bild på den norska utgåvan och vad jag kan minnas så illustreras på det en av historierna i boken. Men det är typiskt att jag just nu inte kan hitta vårt eget exemplar i bokhyllan...

När mamma och pappa läste för mig när jag var liten minns jag att det många gånger blev sagor ur olika antologier. Inte då bara Astrid Lindgren utan även av andra författare samt mer klassiska sagor. Minns bland annat att vi hade en sagobok som hette Sagoskeppet som hade Elsa Olenius som redaktör.

Fast nu när jag skriver kom jag på att Elsa Beskows böcker lästes väldigt mycket för mig också. De tre favoriterna var Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, Tomtebobarnen och Sagan om den lilla lilla gumman.

Slutligen hade jag även en sagobok med ryska sagor och fabler som jag fullkomligt älskade. Den hette Korpen Kraxa och den, precis om Till vildingarnas land, fångade mig totalt med sina historier, men framförallt sina illustrationer. Tyvärr är den för tillfället nerpackad i en låda någonstans annars hade jag nog läst den på direkten.

Dagens citat: "Jag skriver för att roa barnet i mig själv och kan bara hoppas att på det sättet även andra barn ska få lite roligt." (Astrid Lindgren)

"Han dunkade med sin järnklo i det stora stenbordet, som stod mitt på golvet, och en hel rad nya spejare kom in.

- Sätt dem i tornet, sa han och pekade på oss med järnklon. Sätt dem i tornet med de sju låsen. Sätt sju spejare på vakt utanför dörren, sätt sju och sjuttio spejare på vakt i alla salar och trappor och korridorer mellan tornet och mitt rum.

Han satte sig vid bordet.

- Jag vill sitta här i lugn och tänka ut ont och vill inte mer bli störd av prins Mio. När natten är slut ska jag gå och ta mig en titt på de små vita benen i mitt torn. Farväl, prins Mio! Sov gott i mitt hungertorn!" (Ur Mio min Mio)

"Schas katta!" (Ur Sagan om den lilla lilla gumman)

Bussböcker och sängläsning

Ända sedan jag började pendla i större omfattning, det vill säga sedan jag började gymnasiet, har jag vant mig vid att läsa på bussen eller tåget. Det var också samband med det som jag blev kroniskt seriepolygam gällande min läsning.

Jag har en bok som bara läses på bussen och en bok som bara läses i sängen innan jag somnar. Med reservation för att båda böckerna kan plockas fram och läsas i soffan om den andan faller på. Bara i ytterst enstaka fall är buss- och sängboken densamma.

Min bussbok för tillfället är Sense and Sensibility, som ett led i mitt Austen-projekt. Har försökt ha den som sängbok också, men orkade aldrig läsa den innan jag somnade. Därför läses den numera bara när jag åker tåg eller buss. Möjligtvis om jag är passagerare i en bil.

Dessutom har det blivit så mycket böcker på engelska på sista tiden. Så jag kände att det var dags att läsa en bok på svenska också. Därför började jag i natt läsa John Ajvide Lindqvists senaste bok, Lilla stjärna. Och jag har bara läst de första 16 sidorna. Men jag vet redan att jag kommer gilla den här lika mycket som hans andra böcker.

Patricia Highsmith (1966)

I går återupptäckte jag även Patricia Highsmith, som var en amerikansk författare, mest känd för sina psykologiska thrillers. Bland hennes mest kända böcker finns The Talented Mr. Ripley, som filmatiserades 1999 med Matt Damon, Jude Law och Gwyneth Paltrow i huvudrollerna.

Anledningen till att jag upptäckte hennes böcker från allra första början var just filmen från 1999 och jag har läst hela hennes Ripliad. Men också lite av hennes noveller. Bland annat en fantastiskt bra novell om en man som samlar på sniglar. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad den heter eller i vilken novellsamling den kan påträffas. Minns bara att den var helt otroligt bra.

Hennes första roman Strangers on a train blev också film. Regisserad av ingen mindre än Alfred Hitchcock. Boken har även varit en inspiration för andra filmer som till exempel komedin Throw Momma from the Train med Danny DeVito och Billy Crystal i några av rollerna.

Återupptäckten av Highsmith bestod helt enkelt av att jag slösurfade på Wikipedia och genom artikeln om modernistisk litteratur hittade jag artikeln om henne. Därmed läggs även Patricia Highsmith till min digra läslista.



Dagens citat: "I always thought it would be better to be a fake somebody than a real nobody." (Tom Ripley)

"Show me a hero and I will write you a tragedy." (F. Scott Fitzgerald)

Författarröster del 2: Philip Roth

Philip Roth är ämnet för den andra delen av författarröster. Roth upptäckte jag för snart tio år sedan när jag på vinst och förlust köpte hans roman Amerikansk pastoral.

Det var ju inte direkt kärlek vid första ögonkastet. Mer ett ljumt gillande och en överenskommelse att hålla bekantskapen vid liv. Tills jag läste om samma bok något år senare. Då var det som om de sista bitarna i pusslet föll på plats och jag fattade att Philip Roth är en författare jag tycker om och vars böcker jag inte bara vill, utan måste läsa.

En känsla som bara bekräftades ytterligare när jag en jul hade köpt The Plot Against America till mig själv i julklapp. Och sträckläste den. Sedan har jag läst om den flera gånger. En fantastisk roman, trots att det märks att Roth har stressat mot slutet för att få ihop alla trådar.

Jag börjar med ett klipp där Katie Couric intervjuar Philip Roth om just The Plot Against America.

Och fortsätter med ytterligare ett klipp som berör samma roman.

Här kommer ett klipp där Philip Roth diskuterat hur man skriver om sex.

Här kommer en intervju i två delar.

Philip Roth om åldrande.

Philip Roth om romanens framtid.

Och slutligen en intervju om Philip Roths roman Indignation.

Dagens citat: "When you publish a book, it’s the world’s book. The world edits it." (Philip Roth i en intervju med New York Times Book Review från 1979.)

"To become a celebrity is to become a brand name. There is Ivory Soap, Rice Krispies, and Philip Roth. Ivory is the soap that floats; Rice Krispies the breakfast cereal that goes snap-crackle-pop; Philip Roth the Jew who masturbates with a piece of liver." (Philip Roth i en intervju med Alan Finkielkraut i Esquire 1981.)

"I don't ask writers about their work habits. I really don't care. Joyce Carol Oates says somewhere that when writers ask each other what time they start working and when they finish and how much time they take for lunch, they're actually trying to find out, "Is he as crazy as I am?" I don't need that question answered." (Philip Roth i en intervju med The Paris Review från 1986)

Jane Austen - The quest continues...

För några veckor sedan bestämde jag mig för att bli av med min Jane Austen-oskuld. Efter mycket debatterande blev det klart att jag skulle börja med Sense and Sensibility. Och därför tänkte jag ge en liten lägesuppdatering.

Eftersom jag har gått genom en liten period av total olust att läsa böcker överhuvudtaget. Det enda undantaget har varit The Portable Dorothy Parker. Det innebär att jag inte har kommit så långt än. Ungefär 30 sidor in. Men jag har kommit fram till en slutsats så här långt.

Marianne Dashwood är nog den största dramaqueen jag någonsin har stött på i någon roman. Blir nästan lite irriterad på henne. Men har inte kommit så långt in i boken än, så får se vad jag tycker om henne när jag väl har läst ut boken.

Hennes storasyster, Elinor Dashwood, är den jag för tillfället finner mest sympatisk. Men vem vet? Det kanske ändras.



Dagens citat: "Esteem him! Like him! Cold-hearted Elinor! Oh! worse than cold-hearted! Ashamed of being otherwise. Use those words again, and I will leave the room this moment." (Marianne Dashwood i fjärde kapitlet)

"What dreadful hot weather we have! It keeps one in a continual state of inelegance." (Jane Austen i ett brev från 1796)