November - Snabbversionen

Redan framme vi årets nästa sista månadssammanfattning. Det har varit i en bra läsmånad måste jag säga. Många bra böcker och en helt ny bekantskap, nämligen den argentinske författaren Ernesto Sabato.

Tacklade av dock lite mot slutet, trodde jag nämligen att jag skulle mäkta med A Game of Thrones innan november månads utgång.

Däremot har jag kört fast lite med de två andra böckerna som jag håller på att läsa just nu, så det är väl lika bra att jag plockar bort Alan Alda och Dennis Lehane, återvänder till dem när lusten faller på igen.

Facit för november blev följande:
* Fem lästa böcker, fyra romaner och en novellsamling.
* Sammanlagt sidantal blev 1 036.
* Alla lästes på svenska.
* Två hade engelska som originalspråk, de övriga hade franska, japanska respektive spanska som originalspråk.

Och här kommer listan:
* Be för mig i tusen år av Yiyun Li
* Lagt kort av Joan Didion
* Black Bazar av Alain Mabanckou
* Sjömannen som föll i onåd hos havet av Yukio Mishima
* Tunneln av Ernesto Sabato

Då var det dags igen för julkalendern

Nu är det snart bara en månad kvar av året och mindre än en månad kvar till julafton. Därmed är det dags att återuppliva julkalendern. Förra året publicerade jag ett boktips om dagen från den 1 december till och med julafton. Då var temat helt enkelt 24 böcker jag tycker om och ville rekommendera till er läsare.

Årets julkalender kommer att ha tema film. Det innebär att jag från och med torsdag kommer att publicera ett inlägg om dagen som kommer att handla om en bra bok, som blivit en bra film eller tv-serie. Listan på vilka böcker och filmer det blir är redan klar, så när som en eller två poster. Men det ska nog ordna sig i slutändan.

På torsdag öppnas den första luckan. Var med redan från början.

Att jag aldrig lär mig

Eftersom jag precis har påbörjat läsningen av George R. R. Martins fantasyepos A Song of Ice and Fire kunde jag inte låta bli att inhandla tre nya böcker.

Månadens sista pengar brände i plånboken och jag hade några minuter över innan tåget gick i morse. Plus då att den stora bokhandelskedjan som finns på centralen i Malmö ropade efter mig och mina pengar.

Tre titlar blev det som sagt. Den första blev The Imperfectionists av Tom Rachman. Boken handlar om en mycket excentrisk internationell dagstidning och dess ännu mer excentriska redaktion. Har läst lite om den och det har gjort mig sjukt nyfiken och sugen på att läsa den.

Bok nummer två blev Roberto Bolaños De vilda detektiverna. Jag läste ju hans 2666 förra vintern och det var en läsupplevelse utöver det vanliga. Därför har jag en viss förväntan på De vilda detektiverna. Det ska bli intressant att se om jag lyckas skriva en recension på den, med tanke på att jag ännu inte lyckats få till en om 2666.

Slutligen plockade jag upp Michael Cunninghams senaste roman By nightfall, som nyligen kommit ut i svensk översättning. Jag valde dock att köpa den på originalspråket. Jag älskade Cunninghams The Hours och har dessutom hans Specimen days stående i bokhyllan. Ser fram emot att få läsa båda.

Fast först ska jag plöja genom de första fyra böckerna av A Song of Ice and Fire. Sedan får vi se vilken ände jag börjar nysta i.

Recension: Black Bazar av Alain Mabanckou

Det är ett kärt återseende att plocka upp Black Bazar, som är Alain Mabanckous tredje roman på svenska. Tidigare har jag läst hans Slut på kritan och i bokhyllan står Ett piggsvins memoarer och väntar på mig.

I Black Bazar får vi möta Rumpologen som precis övergivits av sin flickvän Ursprungsfärgen. Hon har precis rymt med sin älskare och tagit deras dotter Hybriden med sig. Då börjar Rumpologen skriva en dagbok där han delar med sig av sitt liv i Paris förorter.

Precis som i Slut på kritan hämtar Alain Mabanckou näring från sitt gamla hemland Kongo-Brazzaville, men undersöker istället livssituationen för de kongoleser som sökt lyckan i den gamla kolonialmaktens huvudstad.

Alain Mabanckou

Något av de mest spännande med Black Bazar är att jag märker att Alain Mabanckou har mognat som författare. Han har renodlat och återanvänt de grepp från Slut på kritan som funkar samtidigt som han har haft modet att slopa andra grepp som kanske inte fungerade så bra.

Ett exempel är språket. Sina tidigare böcker skrev Alain Mabanckou som en enda lång ström av ord utan punkt eller stor bokstav. Ett spännande grepp och det är ju alltid uppfriskande med en författare som vågar leka och experimentera med språket. Fast när jag läser Black Bazar så känns det ändå som att Alain Mabanckou kommer mer till sin rätt när han håller sig till traditionell interpunktion.

Black Bazar är en rolig och i grunden livsbejakande bok. Man fängslas av huvudpersonen och hans berättelse från bokens första sida. Fast under denna yta bubblar sarkasmen mot det franska samhället och dess normer, mot kolonialismen och rasismen.

Fast det är inte bara en uppgörelse med europeisk rasism mot invandrare, utan även rasismen inom invandrargruppen som nagelfars. Bland annat ägnar Alain Mabanckou sig åt att ingående diskutera hudfärgens betydelse, rotlöshet och även papparollen.

Mustigheten i historien finns där, dock är den inte lika framträdande som i Slut på kritan, utan Alain Mabanckou har lärt sig balansera den med idel syrligheter. Vilket i slutändan gör Black Bazar mycket mer aptitlig.

Recension: Tunneln av Ernesto Sabato

”Det får räcka med att säga att jag är Juan Pablo Castel, målaren som mördade María Iribarne; jag antar att alla har rättegången i färskt minne och inte behöver närmre upplysningar om min person.”

Detta är den inledande meningen av den argentinske författaren Ernesto Sabatos första roman Tunneln, som gavs ut 1948. Dessutom kanske en av de bästa inledningarna på en roman jag någonsin läst. För Sabato placerar mig som läsare direkt i handlingen och låter mig uppslukas i det som i grund och botten är en förklarande monolog av den dömde mördaren Juan Pablo Castel.

I Tunneln berättar Castel hur han på en utställning av sina verk möter María Iribarne och hur han genast känner sig dragen till henne, men hon försvinner innan han hinner prata med henne. Under de följande månaderna fantiserar han om hur det skulle vara att träffa henne igen, vilket de slutligen gör av en slump. María och Castel inleder ett förhållande som snabbt förgiftas av Castels svartsjuka och tvångstankar. Tills allting slutar med det vansinnesdåd Juan Pablo Castel precis har dömts till i början av boken.

Ernesto Sabato, foto från 1972

Det är ingen lång roman Ernesto Sabato skrivet, den är på drygt 120 sidor och med väldigt korta kapitel. Berättelsen är dock så intensiv och så fylld av passion att det blir som en riktigt mäktig chokladkaka, man orkar bara med en liten smula åt gången, sedan blir mättnaden för stor.

Förutom det så fylls man dessutom av en avsky mot huvudpersonen Juan Pablo Castel, särskilt när Ernesto Sabato på allvar låter läsaren vandrar genom hans febriga psyke. Det är även då kopplingen till bokens titel blir extremt tydlig. 

För huvudpersonen Castel utvecklar dels ett extremt tunnelseende efter det att han mött María Iribarne för första gången, dels för att när han väl börjar sin jakt efter sina drömmars kvinna rör han sig genom en tunnel som isolerar och leder honom fram till den katastrofala kulmen på hela passionsdramat.

En annan intressant iakttagelse jag gjorde när jag läste Tunneln var att hade jag inte vetat vem författaren var, så hade jag nog ändå gissat att han var latinamerikansk. Språket och berättarstilen ingav mig samma känsla som jag fick när jag läst böcker av till exempel Gabriel GarcíaMárquez och Jorge Luis Borges.

Ynklighetens sällskap

Jag är sjuk och därmed ynklig. För så är det när jag är riktigt sjuk. Fast då är det tur att man har trevligt sällskap när jag ligger här i soffan och tycker synd om sig själv. Får ser hur mycket jag orkar läsa under dagen. Kommer i alla fall försöka läsa ut Ernesto Sabatos Tunneln och kanske avverka några sidor i Dennis Lehanes Ett land i gryningen.

Sista delen av Alan Aldas memoarer har jag hållit på med ett tag nu. Läser lite då och då, men har tyvärr ingen större lust att läsa biografier och memoarer för tillfället så den får stå tillbaka.

Slutligen ligger där också en stor bok om Hasseåtage och deras svenska ord. Den bläddrar jag mest i lite planlöst, tittar på bilderna och läser lite här och där.

Läs min recension

I dag, lördag, publicerades äntligen min recension av Jens Liljestrands Adonis. För att sammanfatta: jag gillade boken och det hoppas jag att ni andra som läser den också gör.

I övrigt när det gäller recensioner så har jag några på gång. Joan Didions Lagt kort och Alain Mabanckous Black Bazar ska recenseras till bloggen och recensionen av Yiyun Lis Be för mig i tusen år ska skrivas åt Skånskan.

Från den ena till den tredje

Då sitter jag där igen. Med tre påbörjade böcker i läslistan. För andra delen Alan Aldas memoarer har befunnit sig på listan ett tag nu utan att jag närmat mig slutet. Den har däremot fått sällskap av flera andra böcker under tiden.

I tisdags började jag läsa Dennis Lehanes Ett land i gryningen och tanken var att den skulle vara min tågbok under veckan. Men då hade jag inte räknat med att jag skulle införskaffa en annan bok i tisdags, en bok som pockade mer på min uppmärksamhet.

Boken i fråga är den fransk-kongolesiska författaren Alain Mabanckous senaste roman och jag slukade de första hundra sidorna på tåget. Black Bazar handlar om den kongolesiske immigranten Rumpologen som precis blivit övergiven av sin flickvän. Sorgen gör att han börjar skriva ner berättelsen om sitt liv. Läst halva än så länge och jag är mycket nöjd.

Tack för lånet

Fick en massa tips på Dennis Lehane-böcker efter min recension av Patient 67. Jag bad ju om det så det var högst väntat. Ett tips som slutligen gav faktisk utdelning kom från min kollega Gunilla. Hon både tipsade om och lånade sedan ut Ett land i gryningen.

Den ska läsas så fort jag hinner, även om jag har skummat de första sidorna lite. För övrigt ska jag passa på att nämna att Gunilla också bloggar om böcker. Det gör hon främst på sin Deckarblogg, men också Kulturbloggen. Båda hittar ni på Skånskan.se. Läs båda bloggarna nu, länka till dem och följ dem!

Recension: Star Wars: Death Troopers av Joe Schreiber

Star Wars och zombies i ett. Det både låter som och är en oslagbar kombination. Förvånansvärt att det faktiskt dröjde till 2010 innan någon kombinerade de två. För Star Wars: Death Troopers innehåller de klassiska ingredienserna från båda genrerna.

Själva historien utspelar sig precis före händelserna i den allra första Star Wars-filmen, det vill säga nummer fyra A New Hope. En av rymdimperiets fängelseskepp är på väg med sin last av runt 500 fångar till en fängelsekoloni någonstans i galaxen.

Plötsligt slutar skeppets motorer att fungera, som tur är finns det en övergiven Star Destroyer i närheten och en grupp skickas dit för att hämta reservdelar. Men bara halva gruppen återvänder och det är inte endast reservdelar de har med sig.

Ett virus har slagit ut besättningen på den Star Destroyer fängelseskeppet ankrat vid. Ett virus som nu sprids genom hela fängelseskeppet med fasansfulla konsekvenser. För snart plågas en liten grupp om sex osmittade personer av de levande döda. Den enda vägen de kan fly är till den övergivna Star Destroyern som smittan spreds från.

Med andra ord en klassisk zombieberättelse, placerad i en typisk Star Wars-miljö och till och med två välbekanta ansikten dyker upp halvvägs in i boken. Jag kan inte vara missnöjd. Språket är lätt på gränsen till simpelt, men effektivt och drivande. Kapitlen är korta och avslutas med spännande cliffhangers som hela tiden driver läsaren framåt i historien. Star Wars: Death Troopers går helt enkelt inte att lägga i från sig. Perfekt avkoppling när hjärnan inte orkar med något mer avancerat.