Juni – Snabbversionen

Nu har halva året gått och som vanligt undrar man var fasiken som hände. Nyss var det snökaos och minusgrader. Nu i veckan som gick kunde jag sitta utomhus och läsa tills klockan var halv tio på kvällen.

Juni började med en otrolig energi och lust att läsa, något som i viss mån dämpades mot slutet av månaden. Mest beroende på att jag fastnade i en bok jag inte gillade. Det ledde i sin tur till att jag publicerade bloggens första riktiga dundersågning av en bok. Men tro mig den förtjänade det.

Facit för juni blev följande:
* Fem lästa böcker, varav fyra romaner och en populärhistorisk bok.
* Sammanlagt sidantal blev 1509.
* Tre böcker lästes på svenska, två på engelska.
* Samma gäller originalspråk, tre har svenska och två engelska.

Och här kommer läslistan:
* Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren
* The Ambassador's Mission av Trudi Canavan
* The Tiny Wife av Andrew Kaufman
* Ursäkta, men din själ dog nyss av Danny Wattin
* Svitjods undergång och Sveriges födelse av Henrik och Fredrik Lindström

Recension: Ursäkta, men din själ dog nyss av Danny Wattin

I Ursäkta, men din själ dog nyss förflyttas vi till en inte alltför avlägsen framtid där människor, i alla fall de som har råd med det, kan skräddarsy sin avkomma till exakt de individer de vill att barnen ska bli. Dessutom utnyttjar de underklassens kvinnor som surrogatmödrar eller mer exakt som babyfabriker.

Mitt i alltihop hittar vi Benjamin Bonkenstein. En ”förbättrad” pojke, men ändå annorlunda än sin klasskamrater. Då dessa mest liknar ett stort antal kloner av olika manliga och kvinnliga kändisar, som till exempel Angelina Jolie.

Samtidigt sprids en mystisk sjukdom som bara drabbar ”förbättrade” (överklassen) vilket leder till skulden läggs på de ”oförbättrade” (underklassen), som utsätts för förföljelser från de som anses vara just ”förbättrade.

I en annan del av staden sitter en ung och uttråkad kvinna och vill fly från sitt redan förutbestämda öde att bli en lyxhustru. Att hon dessutom är dotter till landets rikaste och mäktigaste kapitalist gör inte situationen mindre pikant.

Och den rike mannen då, jo han går från att vara en skröplig gammal gubbe till ett energiknippe av rang. Bara genom att knapra en näve mystiska piller. Utöver detta dyker det mellan kapitlen i boken upp brev av en gåtfull kvinna vid namn Mimi. Brev som blir alltmer desperata.

Precis som ni märker innehåller den här historien många olika trådar och den spretar betänkligt. För ingen av alla dessa trådar (plus några till) ges företräde framför någon annan. Alla blir lika viktiga och det är omöjligt att hålla isär dem. Efter en stunds kamp ger man upp, låter allt skölja över en och tillåter sig bli överraskad, stundtals även positivt överraskad när man för en gångs skull känner igen en karaktär eller minns vem som gjorde vad 50 sidor tidigare.

Dessutom avslutas hela romanen i en krystad final som stressats fram på de allra sista sidorna. Då har visserligen vissa karaktärer dödats, så man slipper hålla reda på dem, annars ska alla trådar löpa samman till vad som slutligen blir ett enda trassligt nystan. Sedan är boken slut, jag gäspar och sträcker mig efter nästa bok. Så varaktig var den romanen.

Ovanpå alltihop ligger sedan språkupplevelsen som en våt filt. Stundtals får jag känslan att boken egentligen är skriven på engelska och sedan översatt till svenska av en synnerligen inkompetent översättare. Tyvärr är det inte så, snarare försöker Danny Wattin få till något slags amerikanskt popkultur/MTV/ungdomssåpaspråk, fast på svenska. Ett grepp som inte fungerar, utan bara blir irriterande tröttsamt i längden.

Danny Wattin har med Ursäkta, men din själ dog nyss försökt få till en humoristisk satir över vårt moderna samhälle med dess ytlighet och konsumism. Fast på sin höjd blir boken i sina värsta stunder mest en missriktad spydighet och sina bästa stunder en väl avvägd sarkasm, som man utan några större åthävor kan skaka av sig.

Att Danny Wattin har haft ambitioner att skapa en dystopi likt 1984 står ganska klart. I sig lovvärd ambition, men Ursäkta, men din själ dog nyss står långt från George Orwells mästerverk och blir mest en klumpig imiterande hyllning. Fast efterapning sägs ju vara den främsta formen av smicker.

Nä, det var ingen njutning att läsa Ursäkta, men din själ dog nyss. Det var visserligen inte plågsamt heller och längst inne i den finns det embryo till flera bra historier. För det som saknas är att författaren hade bestämt för vilken historia han hade velat berätta och sedan låtit de övriga stå tillbaka och vara just sidospår som ger djup och perspektiv åt den huvudsakliga berättelsen.

Nu när ni har lyssnat..

Det blev en hektisk måndag. Först skjutsade jag föräldrarna till Kastrup, sedan hem och förbereda sig för att delta i kulturpanelen i P4 Radio Kristianstad.

Det blev en mycket trevlig upplevelse. Min medpanelist Christian Wulff och jag, tillsammans med programledarna Malin Nilsson och Richard Martinsson, diskuterade allt som hade med böcker att göra kändes det som. Det blev i alla fall boktips, blurbs och bokbloggande som avhandlades.

För er som mot all förmodan missade programmet så kan ni självklart lyssna på det i efterhand. Bara klicka på spelaren nedan eller klicka in på programmets hemsida och lyssna där.

Lyssna på BiblioPepe

Den här torsdagen har haft sina toppar och sina dalar. Att bilen tappade en vindrutetorkare i morse och att datorn låste sig fem minuter efter att jag börjat min arbetsdag hör definitivt till dagens mest irriterande ögonblick.

Tur är att det som är positivt kan väga upp det mesta. Förutom att jag ligger i startgroparna för helgens midsommarfirande så bjöd eftermiddagen på en rolig överraskning.
Jag blev plötsligt uppringd och tillfrågad om jag ville vara med i Radio Kristianstads Kulturpanel på måndag eftermiddag. Och självklart tackade jag ja.

Så ratta in programmet Hallå Skåne på Radio Kristianstad på måndag eftermiddag klockan 17 och lyssna på när jag diskuterar kultur och litteratur. Vem min medpanelist blir vet jag inte än.
För er som inte får in Radio Kristianstad på den vanliga radion så kan man lyssna via nätet. Så ni har helt enkelt ingen anledning att inte lyssna.

Recension: Offerrit av Johannes Källström

Bild: Massolit Förlag

En glesbygdskommun på dekis får en sista dödsstöt när bruket slutgiltigt stänger ner och varslar all personal. Kommunens starka kvinna, det stridbara kommunalrådet Svea, griper efter halmstrån i ett sista desperat försök att hindra bygdens totala undergång.

Då visar det sig att ortens förlorade son, den numera världskände designern Oscar Vigelius, kan tänka sig att bekosta ett designcentrum i kommunen. Ett projekt på en sådan stor skala att det skulle kunna rädda ekonomin.

När så frälsaren anländer med sitt entourage börjar bygden plågas av en serie mystiska mord och försvinnanden. Den grånade kriminalkommissarien Owe Tycho kallas för att lösa gåtan tillsammans med sin unge kollega.

Jag hade inga som helst förväntningar på Offerrit när jag började läsa den. Vilket nog var tur för jag blev i alla fall inte besviken. Men det är en charmig liten historia Johannes Källström har kokat ihop. Stundtals riktigt spännande och den sista fjärdedelen sträckläste jag.

Johannes Källström

Något som dock slår mig är att jag genom hela boken kan skönja en progressiv utveckling av författarens stil och prosa. Framförallt blir verkar Johannes Källström hittat ett tempo som gör historien mer flytande efter det att halva boken var skriven. I den första halvan finns det tyvärr passager där språket är mer stapplande och trevande.

Ett grepp som fungerar väldigt bra i boken är att Johannes Källström stegvis introducerar de ockulta inslagen, vilket gör att man som läsare inte riktigt är säker på om det som sker är en övernaturlig händelse eller något karaktären bara inbillar sig. Just detta grepp är en stark orsak till att jag håller mig kvar i boken.

Tyvärr kan jag tycka att Johannes Källström lite väl lättvindigt avslöjar hur det ligger till med övernaturligheten. Det hade varit bättre om han låtit läsaren gissa och spekulera även efter det att boken är slut.

En sak jag hade önskat är att Johannes Källström hade redigerat och strömlinjeformat sin historia lite bättre. Den är lite spretig på sina håll, vissa frågor och karaktärer lämnas hängande i luften utan avslut.

Fast med tanke på den utveckling i Johannes Källström skrivande jag tycker mig skönja i Offerrit så kan nästa bok bara bli bättre. Så jag hoppas att Källström fortsätter att utvecklas i samma takt. För då kan nästa bok bara bli en ren njutning.

Slutligen vill jag faktiskt kritisera förlaget lite. Manuset är dåligt korrekturläst och det störde mig otroligt mycket när jag efter bara några sidor hade hittat flera korrfel, som borde ha rättats till innan boken gick i tryck. Tyvärr blir sådana saker något man som läsare hänger upp sig på istället för att koncentrera sig på berättelsen.

Vissa dagar är bara bäst!

Inte riktigt hela uppslaget fick plats på fotot, men ni fattar!

Lyckan var total i morse när jag slog upp i tidningen och fick se min artikel om David Lynchs filmatisering av Frank Herberts Dune i tryck. Den utgör första delen i kultursidans sommarserie om böcker och film. 

Jag har verkligen kämpat med artikeln eller rättare sagt artiklarna för att få till dem. Sammanlagt blev det nog en sex eller sju omskrivningar av den innan jag var nöjd. Men bäst av allt var att få se kollegan Elins fantastiska redigering av uppslaget och hur kollegan Maria fick till puffen på webben.

Så se nu till att klicka på länkarna och läs mitt alster!

Recension: The Ambassador's Mission av Trudi Canavan

Trudi Canavan har snabbt blivit en av mina favoriter bland nutida fantasyförfattare och främst är det hennes böcker om Kyralias magikergille som jag gillar. Och nu har så äntligen uppföljartrilogin kommit till hennes första serie The Black Magician's Trilogy.

The Ambassador's Mission är den första delen av The Traitor Spy Trilogy och tar sin början tjugo år efter händelserna i den första trilogin. Sonea är, precis som i den första trilogin, den centrala karaktären, men här får hon även sällskap av sin nu vuxne son Lorkin, som är bokens andra huvudperson.

På de tjugo år som har passerat sedan den första trilogin har Kyralias magikergille börjat ta in adepter även från de lägre samhällsklasserna, vilket leder till klassmotsättningar inom gillet. Dessutom har en ny drog börjat spridas i samhället, extremt beroendeframkallande och farlig, även för magiker. Samtidigt dödas flera av den undre världens högdjur av en mystisk mördare med kopplingar till en okänd nation.

Att åter få ta del av Trudi Canavans fantastiska och magiska värld är en härlig upplevelse. Det hemtamt och välbekant, samtidigt lyckas hon överraska och hålla spänningen uppe. Prosan är driven och fångar effektivt in mig och håller fast mig ända till slutet. När jag läst sista sidan längtar jag genast efter nästa del av serien.

Något som jag alltid har gillat med Trudi Canavan är att hon behandlar teman kring ras, kön och klass. Inte så att det stör, hon låter det aldrig stå i vägen för en bra historia. En smårolig detalj är dessutom det faktum att hon har hittat på en egen terminologi för en lång rad vardagliga ting. Något som ökar känslan av att befinna sig i ett alldeles speciellt universum.

Recension: Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij

Jag köpte Metro 2033 på ren känsla. Jag såg den på hyllan i bokhandeln, läste baksidestexten och bläddrade lite i den och kände direkt att denna ska jag chansa på. Och det var en chans jag är glad att jag tog.

Metro 2033 är en annorlunda bok och även omständigheterna kring dess ursprungliga publicering skiljer sig från de traditionella vägar en bok brukar ta för att nå ut till läsarna. Författaren Dmitrij Gluchovskij gjorde den tillgänglig för gratis nedladdning via sin hemsida 2002 och först tre år senare som ett förlag gav ut den på traditionellt sätt.

Sedan dess har den blivit en internationell bästsäljare som översätts till ett flertal språk samt blivit ett populärt dataspel. Och får man tro ryktena så finns det nog en chans att den dyker upp våra biografer inom den närmsta framtiden.

Metro 2033 är post-apokalyptisk dystopi som utspelar sig i Moskvas tunnelbana, vars tunnlar och stationer sägs kunna motstå ett kärnvapenanfall. Runt två decennier före romanen tar sin början har Moskva förstörts i ett förödande kärnvapenkrig. De få överlevande har flytt ner i tunnelbanan och där bosatt sig på de olika tunnelbanestationer.

Med tiden har de människorna anpassat sig och bildat stater nere i underjorden. Vissa, som den mäktiga Hansan, består av flera stationer, medan andra stationer står helt ensamma. Mitt i denna värld får vi möta den unge Artiom, som bor på den fristående stationen VDNCh (uttalas Vedencha) i den norra delen av tunnelsystemet.

Anfall av märkliga mutanter från ytan tvingar ut Artiom på ett uppdrag genom hela tunnelbanan där han får uppleva hela det mikrokosmos som uppstått i jorden under Moskva. Varje stadsstat eller federation har anammat en dominerande ideologi. Exempelvis så är Hansan en kapitalistisk stat medan stationerna längs den röda linjen har slutit sig samman i en hårdför stalinistisk diktatur.

Men det finns även grupper som rör sig utanför det etablerade statssystemet, till exempel ett gäng trotskistiska rebeller. Genom att vi får följa Artioms jakt på frälsning från det onda som hotar människorna i tunnelbanan får vi också en resa och analys av både Ryssland, både dess nuvarande styre och tidigare regimer.

Språket är drivet och man sugs in i den dystopiska stämningen. Dmitrij Gluchovskij skapar också en närvaro som gör att man befinner sig i de mörka tunnlarna och känner doften, hör ljuden och ryser till av ett plötsligt iskallt vinddrag.

Bokens slut är paradoxalt nog både slutet och öppet på samma gång. För vi ges en på ett sätt definitiv avslutning samtidigt som rätt frågor lämnas tillräckligt obesvarade så jag blir nyfiken på hur historien fortsätter eller skulle kunna fortsätta. Det viktigaste är att jag känner ingen frustration över att vissa frågor och händelser lämnas öppna.

Lyckligtvis så är en uppföljare på väg, behändigt nog kommer den få titeln Metro 2034, som säkerligen kommer besvara en del funderingar. Fast främst vill jag läsa den för att återse Artiom och åter besöka hans värld i tunnlarna under Moskva.

Han bröt genom den osynliga väggen

En nyhet som smög lite under radarn i dag var beskedet att den brittisk-födde amerikanske författaren Harry Bernstein avled för bara några dagar sedan. Han blev 101 år gammal. Självklart ingen nyhet av någon större magnitud, men två av hans böcker rörde mig djupt.

Fast lite speciell var Harry Bernstein allt. Mest för att hans debut kom så sent i livet. Han var 96 år gammal när den första delen av hans memoarer The Invisible Wall publicerades 2007. I den berättar han om sin uppväxt som jude i Manchester-förorten Stockport.

Han berättar rättframt och rörande om sin alkoholiserade och våldsamma far, om antisemitismen han möttes av och om sin systers kärleksaffär med kristen man. 2008 kom uppföljaren The Dream som handlar om hur familjen emigrerade till USA och de första åren i det nya landet.

Ett år senare kom tredje delen The Golden Willow som handlar om Harrys liv tillsammans med sin fru Rose och deras barn. 2012 ska den fjärde och sista delen, What Happened to Rose, publiceras.

Harry Bernstein hade tidigare i sitt liv skrivit en del artiklar för olika tidskrifter, däribland Popular Mechanics och Newsweek. Men det var inte förrän han blev änkling 2002, efter 67 års äktenskap, som han började skriva sina memoarer.

Jag fick de två första böckerna i julklapp för något år sedan och kunde knappt lägga de i från mig när jag väl börjat läsa dem. Hans anspråkslösa prosa var så drabbande att berättelsen gick rakt in i hjärtat. Så jag rekommenderar alla att läsa hans böcker.

Dagens citat: "You've got to be taught to hate. You've got to be taught from the time you're six or seven or eight. It's put in your mind. It's handed down, almost like an heirloom, among Christians. They didn't know why they hated us." (Harry Bernstein)

Ett oväntat paket dök upp i dag

Det här paketet låg och väntade på mig när jag kom hem från jobbet och efterföljande after work med kollegorna.

Redan när jag såg det hade jag en liten aning om vem avsändaren kunde vara. Och min aning visade sig stämma. Det var från nästkusinen i Stockholm och innehöll självklart en bok.

En mycket liten bok, som jag aldrig tidigare har hört talas om, men som min nästkusin rekommenderar varmt. Allt enligt den medföljande post it-lapp som satt fast inne i boken.

Boken heter The Tiny Wife och är skriven av Andrew Kaufman. Enligt rekommendationen är den "skruvad, knäpp och alldeles, alldeles underbar.

Tack så mycket för den oväntade presenten. Jag ser fram emot att få läsa den!

Raskt vidare till nästa

Förra fredagen impulsköpte jag fyra böcker och har nu avverkat tre av dem. Alla tre har varit fantastiska läsupplevelser. Alla på sitt egna unika sätt.

Senast utläst var Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia. Och jag är fullständigt hänförd. Språket, karaktärerna, kärleken. För tillfället saknar jag ord, men ge mig några dagar så kommer recensionen.

Ingen rast, ingen ro, för nu vandrar jag raskt vidare till nästa bok. The Ambassador's Mission är den australiensiska fantasyförfattaren Trudi Canavans senaste roman. Boken utgör första delen av The Traitor Spy-trilogin, som i sin tur är en uppföljare till den bästsäljande The Black Magician-trilogin.

Eftersom jag har läst Trudi Canavans alla tidigare böcker är det ett författarskap som jag är väldigt väl förtrogen med och jag ser verkligen fram emot att få stifta bekantskap med nästa del av hennes omfattande fantasysaga.

Just det...honom borde jag också läsa

I dag publicerade Skånska Dagbladet en lång intervju med den israeliske författaren Amos Oz. Förutom sin böcker är han även känd som en evig Nobelpriskandidat och förespråkare för en tvåstatslösning i konflikten Israel/Palestina.

Nu är jag personligen inte inläst på Amos Oz och hans författarskap. Främst för att jag inte har varit medveten om honom förrän på senare tid. Men efter att ha läst intervjun och recensionerna av hans senaste bok, novellsamlingen Lantliga scener.

Eftersom jag har bestämt mig för att 2011 ska bli novellens år här på bloggen, så känns det som ett utmärkt verk att börja med.

EuroNews intervjuar honom efter att han fick motta Prinsen av Asturiens pris i litteratur år 2007.