Recension: Fahrenheit 451 av Ray Bradbury

Guy Montag jobbar som brandman, men han släcker inte bränder. Hans uppgift är att bränna böcker utan att göra någon som helst skillnad mellan. Allt ska brännas och böckernas ägare arresteras för att sedan försvinna spårlöst.

Samhället som Montag lever i uppmuntrar istället sina invånare att få all sin information, all fakta och all underhållning från tv. Montags fru Mildred är till exempel ständigt uppkopplad så till den grad att hon nästan dödar sig själv när hon inte minns hur många sömntabletter hon tagit.

Men när Montag träffar den 17-årige Clarisse börjar hans uppvaknande. När han sedan träffar på en kvinna som väljer att brännas till döds tillsammans med sina böcker skakas han i sina grundvalar och ger upp sin lojalitet till det rådande samhällssystemet.

Fahrenheit 451 har av många tolkats som en roman om censur och det är lätt att dra parallellen till totalitära ideologiers brännande av misshaglig litteratur. Men Ray Bradburys syfte var att visa ett samhälle som har blivit så beroende av att all information ska vara lättsmält och färdigtuggad att till och med den simplaste bok blir ett hot mot den rådande samhällsordningen.

Och det är ett skrämmande scenario som Bradbury målar upp. Inte bara för stilstudien i mänsklig enfald och flockbeteende utan också för att bevarandet av världslitteraturen till slut blir beroende av enskilda individers förmåga att minnas.

Namnet på romanen anses syfta på den temperatur då papper självantänder. I verkligheten är självantändningspunkten för papper svår att fastställa och kan variera med flera hundra grader. En apokryfisk historia gör gällande att Ray Bradbury ringde en slumpmässig brandstation och frågade vid vilken temperatur papper började brinna och brandmannen som svarade drog till med 451 grader Fahrenheit.