Recension: The Crying of Lot 49 av Thomas Pynchon

En dag när Oedipa Maas återvänder hem från ett Tupperwareparty väntar ett brev på henne. I det står det att hennes tidigare älskare Pierce Inverarity har gått bort och gjort henne till sin testamentsexekutor.

Hon åtar sig motvilligt uppdraget och dras snabbt in i en märklig historia där hon träffar på en rad bisarra karaktärer som leder henne mot ett hemligt sällskap som sedan medeltiden har kämpat för kontroll över världens postväsende.

The Crying of Lot 49 är den första av Thomas Pynchons romaner jag har läst och jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om den. Den är gediget skriven, rolig och tankeväckande. Samtidigt får jag känslan av att något undflyr mig när jag läser den.

För den är fylld av lager på lager av undertext och när man trängt genom ett lager så väntar ett nytt. Djupet i denna 127 sidor långa roman är svindlande och trots att jag precis läst färdigt den så känner jag ett behov av att läsa om den för att verkligen kunna förstå.

Ovanpå detta är den dessutom full av kulturella referenser så det är nästan utmattande. Förutom de uppenbara hänvisningarna till historien så plockar Pynchon in allt från Shakespeare, till Vladimir Nabokov, till The Beatles.

The Crying of Lot 49 är en bra bok, men exakt vad som tilltalar mig har jag svårt att sätta fingret på och jag är inte säker på om jag ens har förstått den fullt. Jag vet bara att jag gillar den väldigt, väldigt mycket.