Oktober - Snabbversionen

Äntligen är väl ett ord som kan sammanfatta oktober månad. Främst för att Tomas Tranströmer äntligen fick Nobelpriset i litteratur. Fast också för att jag kom igång med recenserandet, återupptog mitt novelläsningsprojekt och slutligen för att jag kände att jag fått ett bra flyt i läsningen.

Facit för oktober blev följande:

* Fem lästa böcker. Fyra romaner och en novellsamling.

* Sammanlagt sidantal blev 1527.

* Fyra lästes på svenska, en på engelska.

* Svenska är också originalspråk för två av böckerna. De övriga har ryska respektive engelska som originalspråk.

Och här kommer läslistan:

* Välkommen till den här världen av Amanda Svensson

* Vinterdrottningen av Boris Akunin

* Patient 67 av Dennis Lehane

* Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist
* Star Wars: Death Troopers av Joe Schreiber

Recension: Patient 67 av Dennis Lehane

En dag anländer den federala sheriffen Teddy Daniels till mentalsjukhuset Shutter Island som ligger i Atlanten utanför Boston. Tillsammans med sin partner Chuck Aule ska han undersöka hur en kvinnlig patient har lyckats rymma från sin cell. Väl där möts de av eldsjälen bakom Shutter Island, doktor John Cawley.

Fast allt är inte vad det verkar. Teddy Daniels plågas av minnen från det förflutna och drivs långsamt in i en spiral av paranoia och verklighetsflykt. Till slut tycks Teddy inte veta vilken värld han befinner sig i.

Enda anledningen till att jag köpte och läste den här boken var att jag för ungefär ett år sedan såg Martin Scorseses filmatisering med Leo DiCaprio i huvudrollen. Även om jag hade ett hum om historien och slutet, så hade jag glömt tillräckligt mycket för att kunna njuta av boken. Och resan till målet är ibland faktist det bästa.

Dennis Lehane har ett fantastiskt handlag. Långsamt låter han läsaren sjunka ner i berättelsen och utan att man vet hur befinner man sig i Teddy Daniels huvud. Historien är spännande och stundtals mycket intensiv, men som läsare tillåts man ändå vila i korta perioder innan man kastas ut igen i Teddy Daniels verklighet.

Författaren avslöjar heller aldrig för mycket så att man kan räkna ut gåtans lösning eller för lite så man tröttnar på att spekulera utan Dennis Lehane har fått till en bra balans. Till och med så att när jag mot slutet lyckas dra egna och korrekta slutsatser sträcker jag stolt på ryggen.

Patient 67 har verkligen gett mig lust att plöja genom fler av Dennis Lehanes böcker. Frågan är bara vilken jag ska sluka härnäst. Förslag?

Recension: Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist

Det råder ingen tvekan om att JohnAjvide Lindqvist är en av mina favoriter bland svenska nutida författare. Hans skräckromaner är bland det bästa som går att läsa inom genren. Framförallt för att han placerar sina berättelser i så vardagliga miljöer och att han främst skräms genom att skapa stämningar, även om det övernaturliga också är ständigt närvarande.

Pappersväggar är hans första samling med skräcknoveller och innehåller bland annat en epilog till hans roman Hanteringen av odöda. Tyvärr är han lite ojämn som novellförfattare. Överlag en hög nivå, men vissa av historierna hade behövt mer arbete eller kanske utelämnats helt.

Mina favoriter i samlingen är Gräns, Majken och By på höjden. Dessa tre har alla de ingredienser som gör John Ajvide Lindqvist till en fantastisk skräckförfattare. Kuslig stämning, mysterium som långsamt avslöjas för läsaren och det okända övernaturliga väsen som utgör berättelsens kärna.

Foto: Mia Ajvide, 2010

Majken utgör dock ett undantag i och med att det övernaturliga inte släpps in i berättelsen, men stämningen finns där och får det krypa längs ryggraden när Dolly berättar sin historia. I Gräns möter vi en märklig kvinna som jobbar inom tullen och har en märklig förmåga att alltid hitta smugglare, oavsett vad de har lasten. Tills en dag hon stöter på en lika märklig man som lyckas visa henne sitt rätta jag. I By på höjden återvänder vi till Blackeberg där flera höghus plötsligt börjar luta och vrida sig. Särskilt i denna sista utlämnas man som läsare helt åt författarens nycker och slutet är en rejäl överraskning.

Fast det är tyvärr en ojämn novellsamling och vissa av berättelser, som till exempel Att få hålla om dig till musik, som bara är osammanhängande och märklig. I slutändan tror jag att John Ajvide Lindqvists rätta medium är fullängdsromanen. Där han får breda ut sig, utforska sina världar och ta tid på sig att etablera den kusliga stämning som är hans signum.

Dagens fynd

Familjen Kennedy har ända sedan sitt inträde på den politiska arenan i USA fascinerat och intresserat miljontals människor. Näst äldste brodern John blev president och mördades 1963 medan näst yngste brodern Robert var presidentkandidat och hade antagligen också blivit president om inte han också mördats.

Den yngste brodern Ted var den som levde längst av Kennedybröderna, men dog av cancer 2009. Ted blev aldrig president, även om han försökte 1980. Däremot var han senator i 47 år, från 1962 till och med sin död.

Därmed är jag framme vid dagens fynd. Det blev nämligen Ted Kennedys memoarer Familjen, politiken, kärleken. För även jag fascineras av denna familj, som nog är det närmsta en kunglig dynasti USA någonsin har haft.

Ser fram emot att få läsa Ted Kennedys memoarer och jag hoppas de är öppenhjärtiga samt bjuder på en ärlig och rättfram bild bakom kulisserna hos USA:s mest kända familj.

Denna ska jag läsa

Det har väl knappast undgått någon boknörd att Umberto Eco har kommit ut med en ny bok. I denna ger han sig i kast med inskränkt stereotypiserande och reder ut rasismens och hatets mekanismer. Romanen heter Begravningsplatsen i Prag och handlar om den välkända bluffen Sion vises protokoll kom till. Boken har redan skapat kontrovers genom sin mix av fakta och fiktion.

Efter att ha läst några recensioner är jag så otroligt sugen på att läsa den. Umberto Eco hamnar väl kanske inte högst på favoritlistan, men jag gillar det jag har läst honom, främst då Rosens namn. Visserligen står Focaults pendel i bokhyllan och längtar efter att bli läst, men den klarar nog av att vänta ett tag till.

Slutligen måste jag bara lie avundsjukt nämna min nästkusin Madde, som tycks ha en märklig förmåga att bli fotograferad tillsammans med kända författare. För ett tag sedan var det Paul Auster och nu senast Umberto Eco.

Recension x2

Två recensioner, som jag har skrivit, publicerades i Skånskan den här veckan. I torsdags var det min recension av Fragment av Marilyn Monroe och i dag trycktes min recension av Välkommen till den här världen av Amanda Svensson.

Recensionen av Fragment hittar du här och recensionen av Välkommen till den här världen hittar du om du klickar här.

Recension: Vinterdrottningen av Boris Akunin

Vinterdrottningen är den första av Boris Akunins deckarromaner om den modige och skarpsinnige gentlemannadetektiven Erast Fandorin, som löser brott i tsartidens Ryssland. I Vinterdrottningen är Fandorin tjugo år och dras rakt in i en internationell härva när han börjar nysta i vad som tycks vara ett spektakulärt.

För boken börjar med att en ung rysk ädling skjuter sig själv i tinningen mitt på blanka dagen i Alexandrovskijparken framför en ung adelsdam och hennes guvernant. Trots motstånd från sin chef börjar Fandorin undersöka den märkliga händelsen och upptäcker snabbt att allt inte står rätt till. Någon befinner sig bakom kulisserna och drar i trådarna.

Boris Akunin

Deckare är ingen favoritgenre för mig. Jag brukar säga att det är endast Agatha Christie som gäller för mig, men Boris Akunin och hans protagonist Fandorin har fångat mitt intresse. Mycket tack vare att det är en historisk deckarroman, som utspelas i ett land vars historia alltid har fängslat mig.

Erast Fandorin är också en mycket sympatisk karaktär. Hans ihärdiga nyfikenhet, logiska sinne och charmerande naivitet är bokens stora behållning. För tyvärr är det lite för enkelt att lista ut i alla fall huvuddragen i det mysterium som Fandorin löser, även om Boris Akunin trots detta ändå lyckas överraska mig flera gånger under berättelsens gång.

Oleg Menshikov som Erast Fandorin.

Att boken sin inledande mening innehåller en tydlig referens till Mikhail Bulgakovs mästerverk Mästaren och Margarita gör inte heller saken sämre. Och rent allmänt känns Vinterdrottningen som en logisk beståndsdel i den ryska litteraturtraditionen.

Vinterdrottningen är som sagt den första boken i serien om Fandorin, som hittills omfattar tretton titlar och tre böcker till är planerade. Det spännande med serien är att Boris Akunin har identifierat sexton undergenrer inom den övergripande deckargenren och varje Fandorinroman tar sig an en sådan undergenre. Ett i mina ögon spännande och intressant grepp, som gör mig otroligt nyfiken på resten av böckerna i sviten.

Mindre än vanligt

En fråga flimrade precis förbi på twitter. Nämligen om det rådde koma i bokbloggarvärlden för det verkar lite som bloggandet, kommenterandet och länkandet har avtagit. Ja, jag vet inte. Förutom att jag själv har hamnat i bloggkoma.

Det var knappt att upptakten till Nobelpriset fick mig att nöta sönder tangentbordet. Inte som förra året i alla fall. Fast den senaste månaden (och lite till) har min blogglusta varit mindre än vanligt. Känner väl lite att den är på väg att vakna till igen, men det har varit lite ditt och datt som har distraherat.

Fast läser det gör jag, även om det kanske inte märks så mycket på bloggen. Har flera recensioner på gång till Skånskan. Dessutom har jag precis upptäckt en deckarförfattare jag gillar nästan lika mycket som Agatha Christie.

Jag pratar förstås om ryske Boris Akunin. Håller precis på med Vinterdrottningen, första delen i hans serie om detektiven Erast Fandorin, som bekämpar brott i tsarens Ryssland. Ovanpå det började jag i går kväll att läsa Things I Overheard While Talking to Myself, andra delen av Alan Aldas memoarer. En perfekt bok att läsa lite i innan jag somnar.

Äntligen! Äntligen! Äntligen!

"...för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga." Så lät Svenska Akademiens motivering till att Nobelpriset i år gick till den svenske poeten Tomas Tranströmer.

När Peter Englund i dag tillkännagav att just Tomas Tranströmer fått Nobelpriset i litteratur slog mitt hjärta minst trippelslag. Jag vågade inte tro att han skulle få det i år. Istället tippade jag Assia Djebar.

Jag är för en gångs skull glad att jag hade tokfel. Tranströmer har jag tjatat om i många år, men jag trodde att han led av Graham Greene-syndromet och aldrig skulle få det.

Tranströmer är en av mina favoritdiktare och har varit det under lång tid. Främst är jag förtjust i hans senare verk och hans haikudikter är tillhör det vackraste som går att läsa.

Så här såg det ut när Peter Englund gjorde tillkännagivandet.

Avslutar detta inlägg med dikten "Örnklippan" från hans senaste diktsamling Den stora gåtan från 2004.

Bakom terrariets glas

reptilerna

underligt orörliga.

En kvinna hänger tvätt

i tystnaden.

Döden är vindstilla.

I markens djup

glider min själ

tyst som en komet.

Jag tippar Nobelpriset

I dag publicerades min Nobelpriskrönika i Skånska Dagbladet. I den spekulerar jag friskt om vem som får priset. Ledtråd: Det blir antingen Adonis, Ko Un, Les Murray eller Assia Djebar.

Läs min krönika här.

Äntligen dags för lite Nobelpris

På torsdag vankas det tillkännagivande av Nobelpristagaren i litteratur. Klockan 13.00 öppnar Peter Englund dörren och berättar vem som får det prestigefyllda priset. Och självklart är spekuleras det fram och tillbaka om vem som kommer få priset.

Blir det en svensk? Blir det en poet eller kanske en dramatiker? Oavsett så diskussionens vågor gå höga. Det ska bli spännande att se om det årets val blir lika kontroversiellt som 2010 års pristagare Mario Vargas Llosa.

I skrivandes stund visar sig lågoddsarna vara Haruki Murakami hos Unibet och Adonis hos Ladbrokes. Andra lågoddsare är Tomas Tranströmer, Assia Djebar och Les Murray.

Nu återstår bara frågan. Vem tror du får priset?