Recension: Fahrenheit 451 av Ray Bradbury

Guy Montag jobbar som brandman, men han släcker inte bränder. Hans uppgift är att bränna böcker utan att göra någon som helst skillnad mellan. Allt ska brännas och böckernas ägare arresteras för att sedan försvinna spårlöst.

Samhället som Montag lever i uppmuntrar istället sina invånare att få all sin information, all fakta och all underhållning från tv. Montags fru Mildred är till exempel ständigt uppkopplad så till den grad att hon nästan dödar sig själv när hon inte minns hur många sömntabletter hon tagit.

Men när Montag träffar den 17-årige Clarisse börjar hans uppvaknande. När han sedan träffar på en kvinna som väljer att brännas till döds tillsammans med sina böcker skakas han i sina grundvalar och ger upp sin lojalitet till det rådande samhällssystemet.

Fahrenheit 451 har av många tolkats som en roman om censur och det är lätt att dra parallellen till totalitära ideologiers brännande av misshaglig litteratur. Men Ray Bradburys syfte var att visa ett samhälle som har blivit så beroende av att all information ska vara lättsmält och färdigtuggad att till och med den simplaste bok blir ett hot mot den rådande samhällsordningen.

Och det är ett skrämmande scenario som Bradbury målar upp. Inte bara för stilstudien i mänsklig enfald och flockbeteende utan också för att bevarandet av världslitteraturen till slut blir beroende av enskilda individers förmåga att minnas.

Namnet på romanen anses syfta på den temperatur då papper självantänder. I verkligheten är självantändningspunkten för papper svår att fastställa och kan variera med flera hundra grader. En apokryfisk historia gör gällande att Ray Bradbury ringde en slumpmässig brandstation och frågade vid vilken temperatur papper började brinna och brandmannen som svarade drog till med 451 grader Fahrenheit.

Juli - Snabbversionen

Det märkliga med juli är att jag orkade läsa överhuvudtaget. George Orwells Nineteen Eighty-Four gick ju ganska smidigt, men läslusten försvann ungefär halvvägs genom första kapitlet av The Crying of Lot 49. Och det faktum att jag precis efter midsommarhelgen köpte alla sju säsonger av Vita huset. Det visade sig vara en stark konkurrent mot böckerna om min uppmärksamhet.

I början av juli deltog jag återigen i kulturpanelen i P4 Radio Kristianstad, där jag diskuterade sommarvanor och ovanor. Samt tipsade lite om kulturkonsumtion som passar sig för sommaren.

Facit för juli blev följande:
* Sex lästa böcker, varav fem romaner och en novellsamling.
* Sammanlagt sidantal blev 1 035 sidor.
* Fyra böcker lästes på engelska, två på svenska.
* Fyra av böckerna har engelska som originalspråk och två har svenska.

Och här har ni läslistan:
* Nineteen Eighty-Four av George Orwell
* The Crying of Lot 49 av Thomas Pynchon
* The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides
* Fahrenheit 451 av Ray Bradbury
* Det andra målet av Jonas Karlsson
* Herr Arnes penningar av Selma Lagerlöf

Dags för lite läsning på svenska

Upptäckte att av de senaste tio böckerna jag har läst har åtta lästs på engelska. I grunden inget fel med det, jag föredrar att läsa böcker som har engelska som originalspråk på just engelska. Däremot har jag längtat lite efter att få läsa på svenska.

Så därför tar jag dessutom tillfället i akt att bekanta mig med en ny författare. För Jonas Karlssons första novellsamling Det andra målet fick ta ett kliv upp på läslistan förbi Michael Ondaatjes The English Patient. Har redan läst första novellen och det verkar lovande.

För övrigt fick jag goda nyheter inför hösten. På mitt nattduksbord ligger nu en efterlängtad recensionsbok som jag ska ta tag i så fort jag kommer hem från min Norrlandsresa. Jag pratar förstås om Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken.

Recension: The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides

Det är 70-talets Michigan i vad som synes vara en alldeles normal villaförort till Detroit. Där bor de hårt hållna systrarna Lisbon, som beundras av och gäckar kvarterets pojkar. Redan titeln på boken avslöjar hur allt slutar. Det är ingen hemlighet att de begår självmord. Det intressanta är vägen fram till självmorden och hur det påverkar samhället i allmänhet och kvarterets pojkar i synnerhet.

Berättelsen utspelar sig under ett år och börjar med den yngsta systern Cecilias självmordsförsök och en tid senare lyckas hon ta livet av sig genom att kasta sig ut genom ett fönster ner på ett järnstaket. Cecilias självmord leder till att de övriga systrarnas isolering ökar samtidigt som familjen Lisbon kämpar för att ta sig genom sorgen.

Framförallt är det den näst yngsta systern, 14-åriga Lux, som historien kretsar kring. Det är också hon som står i centrum för pojkarnas fascination och fixering. Hon blir förstoringsglaset som samlar och koncentrerar den uppmärksamhet som riktas mot familjen Lisbon efter Cecilias självmord.

Romanen är skriven i den ovanliga formen första person plural. Det är kvarterets pojkar som berättar tragedin om systrarna Lisbon och gör det genom att se tillbaka till det året då fem systrar valde att ta sina liv. För pojkarnas fascination har inte upphört utan förföljt dem genom åren tills de nått vuxen ålder och väljer att berätta historien så att den kan bevaras åt eftervärlden.

Likt kören i en tragedi av Sofokles bildar pojkarna en fond mot vilken dramat utspelar sig. De för berättelsen vidare genom sina kommentarer, bygger upp stämningen och leder läsaren med en fast hand genom historien.

För det är inte bara pojkarnas minnen som återberättas. De har under åren samlat på sig vittnesmål, dokument och saker som tillhört systrarna. Allt för att hålla dem levande trots deras för tidiga. Detta omfattande bevismaterial vårdas ömt av de vuxna pojkarna, likt reliker från några högt vördade helgon.

The Virgin Suicides är JeffreyEugenides debutroman, inte för att det märks. Den är hårt sammanhållen och strömlinjeformad roman. Skriven på smärtsamt vacker prosa visar Jeffrey Eugenides redan i debuten att han är en mogen och fulländad författare med en unik röst.

Så funkar böcker!

Brukar inte dela med av memes, men nedanstående bild träffar rätt så det sjunger om det. Stort tack till Humanistbloggen, det var där jag först hittade den.

Längtan till hösten

Jeffrey Eugenides

Märkligt! Jag har inte ens hunnit påbörja min semester förrän jag längtar till hösten. Fast min längtan rör det faktum att jag förra veckan lämnade in min önskelista på recensionsböcker till min redaktör på Skånska Dagbladet.

Överst på den står två böcker jag ser fram emot så mycket att det nästan värker lite i kroppen. Den ena är första boken i Jonas Gardells nya trilogi Torka aldrig tårar utan handskar och jag hoppas självklart få recensera hela trilogin. Den andra är Jeffrey Eugenides roman En kärlekshandling.

Jeffrey Eugenides är en stor favorit bland samtida amerikanska författare. Hans texter har förtrollat mig ända sedan jag läste hans magnum opus Middlesex, som är en bok alla borde läsa. I min mening handlar det om ren allmänbildning.

Därför håller jag just nu på att läsa hans första roman The Virgin Suicides. Återkommer med recension av den så fort jag läst färdigt. Tills dess bjuder jag på trailern till Sofia Coppolas filmatisering av just den boken.

Recension: The Crying of Lot 49 av Thomas Pynchon

En dag när Oedipa Maas återvänder hem från ett Tupperwareparty väntar ett brev på henne. I det står det att hennes tidigare älskare Pierce Inverarity har gått bort och gjort henne till sin testamentsexekutor.

Hon åtar sig motvilligt uppdraget och dras snabbt in i en märklig historia där hon träffar på en rad bisarra karaktärer som leder henne mot ett hemligt sällskap som sedan medeltiden har kämpat för kontroll över världens postväsende.

The Crying of Lot 49 är den första av Thomas Pynchons romaner jag har läst och jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om den. Den är gediget skriven, rolig och tankeväckande. Samtidigt får jag känslan av att något undflyr mig när jag läser den.

För den är fylld av lager på lager av undertext och när man trängt genom ett lager så väntar ett nytt. Djupet i denna 127 sidor långa roman är svindlande och trots att jag precis läst färdigt den så känner jag ett behov av att läsa om den för att verkligen kunna förstå.

Ovanpå detta är den dessutom full av kulturella referenser så det är nästan utmattande. Förutom de uppenbara hänvisningarna till historien så plockar Pynchon in allt från Shakespeare, till Vladimir Nabokov, till The Beatles.

The Crying of Lot 49 är en bra bok, men exakt vad som tilltalar mig har jag svårt att sätta fingret på och jag är inte säker på om jag ens har förstått den fullt. Jag vet bara att jag gillar den väldigt, väldigt mycket.

Ännu ett onödigt inlägg...

...har det blivit dags att publicera här på bloggen. I måndags eftermiddag var det dags för kulturpanel i programmet Hallå Skåne i P4 Radio Kristianstad och jag var en av panelisterna. Min medpanelist var Lisa Appelqvist som är nöjesredaktör på Kristianstadsbladet.. Det blev en mycket intressant diskussion om sommarvanor och ovanor och tips på sommarkultur.

Fast varför är då det här inlägget onödigt? Jo, för jag vet ju att ni alla satt klistrade vid era transistorradioapparater och lyssnade med andakt. Fast om nu någon mot all förmodan skulle ha missat kulturpanelen så är det bara att använda sig av spelaren här nedanför och lyssna (eller klicka här).

Lyssna på BiblioPepe del 5

Måndag eftermiddag klockan 17 är det dags att spetsa öronen och ratta in P4 Radio Kristianstad. Varför då?

Jo, för då deltar jag åter i Hallå Skånes kulturpanel. Den här gången på temat "Hur sommaren förändrar oss?".

Så jag räknar självklart med att ni alla lyssnar då.

Dags att stilla min nyfikenhet

En av mina favoritfilmer är AnthonyMinghellas The English Patient med Ralph Fiennes, Kristin ScottThomas och Juliette Binoche i de största rollerna. Märkligt då att jag aldrig har läst romanen den bygger på. Skriven av den kanadenisk-lankesiska författaren Michael Ondaatje. Boken publicerades 1992 och vann Bookerpriset samma år. Fast nu ska jag bättra mig och se om jag kommer att gilla romanen lika mycket som filmen.

En annan författare jag har varit nyfiken på under en mycket lång tid är Thomas Pynchon. Ända sedan han parodierades i The Simpsons faktiskt. Det ledde till att jag läste på om författaren, som anses vara en ständig amerikansk Nobelpriskandidat. Pynchon är också känd för att vara extremt tillbakadragen. Det finns ytterst få kända fotografier av honom och det är inte ens känt var han bor. Trots min nyfikenhet har jag ännu inte läst honom, men det tänkte jag rätta till genom att läsa hans kortroman The Crying of Lot 49 från 1966.

En bok jag alltid återvänder till del 2

I denna oregelbundet återkommande serie har det blivit dags för en ännu ofta omtalad modern klassiker. Nineteen Eighty-Four som är skriven av den brittiske författaren George Orwell.

Jag vet inte hur många gånger jag läst denna bok på svenska, men nu i veckan började jag läsa den engelska på för första gången. Under lång tid har jag nämligen haft en samlingsvolym med Orwells alla romaner stående i bokhyllan. En volym jag köpt för länge sedan på en loppmarknad och av någon anledning har det aldrig blivit av att läsa Nineteen Eighty-Four på engelska. Något jag nu självklart håller på att råda bot på.

Det som fick mig att börja läsa boken från allra första början var en specialutgåva som jag tror Bonnier gav ut just 1984. Omslaget var vitt med årtalet i tjocka svarta siffror. Och de tomma utrymmena i nian, åttan och fyran var utbytta mot vidöppna och klarblå ögon.

Boken stod i mina föräldrars bokhylla och den bara kallade på mig. Dock dröjde det tills jag gick i gymnasiet innan jag verkligen läste boken och sedan den första läsningen har jag återvänt till Orwell och Nineteen Eighty-Four med jämna mellanrum. Hittills på svenska, i fortsättningen lär det bara bli på engelska.

Nu återstår bara att fråga. Vilken bok återvänder du alltid till?