Ny månad, nya äventyr och nya böcker...

Fortsätter lite med sf-temat. Fast den här gången rör jag mig från Asimovs "hårda" science fiction till lite mer "mjuk" sådan. Efter hemkomst från jobbet i söndags (den förste augusti) så satte jag mig ner som vanligt och slösurfade. Eftersom tankarna har kretsat mycket kring science fiction den senaste tiden slutade med att jag beställde de tre första delarna av Frank Herberts serie om planeten Arrakis, mer känd som Dune.

Min första kontakt med Frank Herberts Dune-serie var dock inte böckerna. Utan det var när jag hemma hos en kompis spelade det första Dune-spelet på hans gamla 386.

Erfarenheterna från det ledde sedan till spel av nästkommande Dune-spel och tittande på David Lynchs filmatisering från 1984 med bland annat Kyle MacLachlan, Max von Sydow, Linda Hunt och Jürgen Prochnow i några av rollerna.

En helt fantastisk upplevelse, trots att filmen var inspelad på ett slitet VHS-band från någon kodad filmkanal. Ljudet var svajigt och bilden svartvit. Men magin fanns där och när jag väl fattade att det hela byggde på en litterär förlaga så galopperade jag i väg till bibblan och lånade boken.

Märkligt nog har det dröjt ända tills nu innan jag ens köpte någon av böckerna. Vad gäller filmatiseringen från 1984 så är specialeffekterna skrattretande dåliga och tydligen så sågades den längs med fotknölarna av varenda recensent. Men jag älskar att titta på den ändå. Mycket beror nog på den otroliga nostalgitripp det ändå är. Nåväl, hellre filmen med dåliga specialeffekter än SciFi-channels otroligt träiga och tråkiga miniserie från 2000. Självklart bjuder jag på ett klipp. Här kommer filmens trailer.

Fast faktum är att när boken kom 1965 var det något av en sensation. För det första var det science fiction som mer betonade människans sociala utveckling och med ett tydligt ekologiskt tema. För det andra är så brukar Dune, tillsammans med Robert A. Heinleins Stranger in a Strange Land, anses ha gjort science fiction-genren mer "litterär". Många kritiker anser till och med att Dune är den bästa science fiction-romanen som någonsin skrivits.

Tänker nu lämna Dune för tillfället och skriva om det jag egentligen tänkte att inlägget skulle handla om. Träffade min goda vän Johanna i dag. Över en kopp kaffe och glass i Lommas hamn kom vi bland annat in och diskuterade litteratur och läsning. Johanna berättade att hon är skeptisk mot att läsa nya böcker hon inte känner till och gärna håller sig till det som känns tryggt, det vill säga böcker man redan har läst hundra gånger.

Personligen är jag alltid nyfiken på nya böcker och litteratur. Ska till exempel precis till och börja läsa en ny roman av en författare jag aldrig har hört talas om. Valde boken utifrån ett kriterium, nämligen titeln. Har inte ens läst baksidestexten. Boken heter Ursäkta, men din själ dog nyss, är skriven av Danny Wattin och tydligen är det hans tredje bok.

Enda gången jag är skeptisk mot att läsa okända böcker är när det gäller science fiction. Där håller jag mig till det som jag känner till, som Isaac Asimov och Frank Herbert. Tror nog att det beror på att jag är rädd för att boken ska vara dålig. För dålig science fiction är nog något av det värsta som finns. Men ska försöka bättra mig.

Har länge funderat på att läsa David Webers romaner om Honor Harrington. Böckerna utspelas i Honorverse och bygger till viss del på C.S. Foresters böcker om Horatio Hornblower.

Dagens citat: "I know nothing comparable to it except Lord of the Rings." (Arthur C. Clarke om Dune.)

"The mystery of life isn't a problem to solve, but a reality to experience." (Reverend Mother Gaius Helen Mohiam)

"The thing the ecologically illiterate don't realize about an ecosystem is that it's a system. A system! A system maintains a certain fluid stability that can be destroyed by a misstep in just one niche. A system has order, a flowing from point to point. If something dams the flow, order collapses. The untrained miss the collapse until too late. That's why the highest function of ecology is the understanding of consequences." (Liet-Kynes)

Författarröster del 4: Isaac Asimov

Fjärde delen av författarröster kommer att tillägnas den mest produktiva författare jag känner till. Isaac Asimov (1920-1992) skrev över 500 böcker och han finns representerad i varje huvudkategori av Dewey-systemet utom en, nämligen filosofi och psykologi.

Mest känd är Isaac Asimov nog som en av de största science fiction-författarna någonsin. Han brukar, tillsammans med Arthur C. Clarke och Robert A. Heinlein, till "the Big Three" inom sf-genren.

En rolig detalj i det hela är Clarke-Asimov-fördraget. Det förhandlades fram under taxifärd på Park Avenue i New York. Fördraget går ut på att Isaac Asimov var tvungen att kalla Arthur C. Clarke för världens bästa science fiction-författare. Samtidigt gick Clarke med på att kalla Asimov för världens bästa vetenskapsförfattare (science-writer).

Asimov mest kända romaner är Stiftelse-serien. Skrivna ursprungligen som en science fiction-version av Edward Gibbons The History of the Decline and Fall of the Roman Empire. I senare böcker sammanförde Asimov Stiftelse-serien med sin Robot-serie och Galactic Empire-serie, så att allt slutligen utspelade sig i samma fiktiva universum.

Första gången jag stötte på Asimov var faktiskt inte genom Stiftelse- eller Robot-romanerna. Istället var det genom en populärvetenskaplig bok där Asimov presenterade femton olika, men lika trovärdiga scenarior till människans undergång. Mycket spännande!

Men nu ska Isaac Asimov själv få komma till tals. Och jag börjar med ett klipp där han pratar om science fiction-genrens gyllene era.


Här kommer några klipp där journalisten Bill Moyers intervjuar Isaac Asimov. Tyvärr är ljudet lite osynkat med bilden.






Isaac Asimov pratar om växthuseffekten och hur det utgör ett hot mot mänskligheten (klipp ett) och sin lösning på problemet (klipp två).




Asimov utvecklade också Robotikens tre lagar.


Första delen (av fyra) av en uppläsning av Asimovs novell Reason. Från novellsamlingen I, Robot.


Isaac Asimov dog i New York 1992. Officiellt var dödsorsaken hjärt- och njursvikt. Men tio år efter hans död berättade hans änka Janet, i en nyutgåva av Asimovs självbiografi, att den verkliga dödsorsaken var följdinfektioner på grund av aids. Asimov hade blivit smittad av hiv när genomgick en blodtransfusion.

Dagens citat: "In accordance with the terms of the Clarke-Asimov treaty, the second-best science writer dedicates this book to the second-best science-fiction writer." (Dedikationen i Arthur C. Clarkes bok Report on Planet Three and Other Speculations från 1972)

"What I will be remembered for are the Foundation Trilogy and the Three Laws of Robotics. What I want to be remembered for is no one book, or no dozen books. Any single thing I have written can be paralleled or even surpassed by something someone else has done. However, my total corpus for quantity, quality and variety can be duplicated by no one else. That is what I want to be remembered for." (Yours, Isaac Asimov från 1973)

"Violence is the last refuge of the incompetent." (Karaktären Salvor Hardin från Stiftelsen. Blev med tiden ett av Asimovs favorituttryck.)

Recension: To Kill a Mockingbird av Harper Lee

Precis som utlovat i mitt förra inlägg kommer här en recension av Harper Lees (1926-) klassiker To Kill a Mockingbird. I det inlägget skrev jag att boken födde många frågor och funderingar. Den främsta var hur Harper Lee lyckades. Boken är fullkomligt magisk.

Historien omsluter läsaren från första sidan och man dras in Scout Finchs värld. För trots att boken utspelar sig i en tid som ligger relativt nära oss, så känns den ibland mer avlägsen än Tolkiens fantasyvärld.

To Kill a Mockingbird handlar om Jean Louise Finch, känd som Scout, som även är bokens berättare. När historien börjar är hon sex år gammal. Hon bor i den lilla staden Maycomb i Alabama med sin far Atticus, stadens advokat, och sin äldre bror Jeremy (Jem). Tiden är början av 30-talet och depressionen har slagit hårt mot staden och dess omgivningar.

Bokens första del handlar om hur Scout, Jem och deras sommarvän Dill försöker en skymt av den mystiske Boo Radley som bor i huset bredvid Scouts. Boo Radley visar sig aldrig för någon. Den enda anledningen till att grannarna vet att han lever är för att han ännu inte har burits ut med fötterna först. Genom Scouts äventyr ger Harper Lee en ingående presentation av staden, dess befolkning och dess sociala struktur.

I bokens andra del rör sig kring ett uppmärksammat rättsfall. Scouts far Atticus får till uppgift att försvara Tom Robinson, en svart man som anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna. Med tanke på att historien utspelar sig i en liten stad i det segregerade Alabama på 30-talet, så är det inte svårt att tänka sig hur ett sådant rättsfall påverkar staden. Särskilt när en vit, etablerad man av fin familj åtar sig att försvara en fattig, svart man.

Bokens övergripande tema är förstår rasism. Genom att ingående analysera rasismen i en liten håla i Alabama på 30-talet lyckas Harper Lee belysa den rasism och segregation som fortfarande existerade när boken skrevs. Trots att vi kommit långt på de 50 år som gått är frågan om rasism lika aktuell då som nu. Även om lagar har skrivits om och mycket av den formella rasismen har försvunnit, så lever den fortfarande kvar. Därför är To Kill a Mockingbird fortfarande lika aktuellt då den får läsaren att tänka efter och reflektera över sina egna fördomar, hur små de än är.

Fast Harper Lee behandlar inte bara rasism utan även könsroller i sin bok. Scout Finch har uppfostrats av sin far till en riktig pojkflicka. Något de flesta kvinnor i hennes omgivning förgäves försöker få Scout att uppföra och klä sig som en riktig flicka, då protesterar hon högljutt och förstår inte varför.

Harper Lee anno 1960 och anno 2006

Även klassfrågor är ett av bokens genomgående tema. Atticus syster Alexandra är väldigt stolt över sin familj och dess anor. Hon vägrar att låta Scout vara vän och umgås med pojken Walter Cunningham. Anledningen är att denne kommer från en fattig och obildad familj, dömd att alltid leva på existensminimum och utan fina släktingar att skryta om. För även om familjen Finch har dåligt med pengar så har de fina anor och har alltid tillhört staden Maycombs överklass.

To Kill a Mockingbird kan klassas som en bildningsroman då både Jem och Scout stöter på svårigheter, lär sig från sina erfarenheter och växer som människor. Jem kämpar med frågor om rasism och fördomar medan Scout (som tidigare nämnts) måste lära sig hantera de fasta könsroller och samhällsklasser som dikterar livet för en kvinna i 30-talets USA.

Men övergripande handlar boken om mod och medlidande. Att stå för vem man är och sina åsikter trots att det kan vara ensamt. Att visa medlidande och sympati med de som har det sämre oavsett deras ras, kultur, klass eller kön. I slutändan får jag känslan att Harper Lees övergripande budskap är att man ska leva och låta leva. Att alla människor förtjänar respekt och medkänsla oavsett vem som är deras föräldrar,  vem de blir kära i eller om de tillber en gud eller inte.

Men hur var det nu med magin? Stundtals när jag läste boken fick jag känslan av att Harper Lees koncept borde inte fungera. Att berätta en historia av denna magnitud sedd och filtrerad genom ett barn. Fast istället fungerar det så otroligt bra. För trots sina 50 år på nacken fortsätter To Kill a Mockingbird att vara en viktig bok som berör, utbildar och utmanar.

Boken kom som sagt 1960 och redan 1962 filmatiserades den med Gregory Peck i rollen som Atticus Finch och Robert Duvall som Boo Radley.

Lite kuriosa om Harper Lee. Truman Capote var hennes barndomsvän och sägs ha varit inspirationen till karaktären Dill. Capote ska även ha använt Harper Lee som modell för en karaktär i sin första roman Other Voices, Other Rooms. Hon följde även med hon till Holcomb i Kansas och hjälpte honom med researchen till In Cold Blood. I filmen Capote spelades hon av Catherine Keener och i filmen Infamous av Sandra Bullock. 2007 fick Harper Lee motta Presidential Medal of Freedom, som är USA:s högsta civila utmärkelse.

Dagens citat: "I'd rather you shot at tin cans in the back yard, but I know you'll go after birds. Shoot all the bluejays you want, if you can hit ‘em, but remember it's a sin to kill a mockingbird."
That was the only time I ever heard Atticus say it was a sin to do something, and I asked Miss Maudie about it.
“Your father's right," she said. "Mockingbirds don't do one thing but make music for us to enjoy. They don't eat up people's gardens, don't nest in corncribs, they don't do one thing but sing their hearts out for us. That's why it's a sin to kill a mockingbird." (To Kill a Mockingbird, kapitel 10)

"I never expected any sort of success with Mockingbird. I was hoping for a quick and merciful death at the hands of the reviewers but, at the same time, I sort of hoped someone would like it enough to give me encouragement. Public encouragement. I hoped for a little, as I said, but I got rather a whole lot, and in some ways this was just about as frightening as the quick, merciful death I'd expected." (Harper Lee i en intervju från 1964)

"Well, it's better to be silent than to be a fool." (Harper Lee som svar på en förfrågan om hon ville hålla ett anförande vid en ceremoni.)

Dystra dystopier och en unik utopi

Är min vana trogen, som den seriepolygamist jag är (när det gäller läsning), och läser flera böcker samtidigt. Har kommit halvvägs genom To Kill a Mockingbird av Harper Lee. Utan att förekomma framtida recensioner av den så kan jag berätta att jag tycker väldigt mycket om den. Den väcker tankar, frågor och funderingar. En sak jag funderar på väldigt mycket när jag läser boken är hur Harper Lee egentligen lyckades. Vad är det som gör att boken funkar? Vad skapar magin? Men mer om det i ett kommande inlägg.

George Orwell (Bilden är från 1933)

Om ni tittar till höger så ser ni att jag även håller på att läsa George Orwells klassiska kortroman Animal Farm från 1945. Från den är steget i tanken inte långt till Orwells magnum opus Nineteen Eighty-Four. Denna dystopi från 1949 är nog en av de romaner som har påverkat vår moderna kultur mest. Listan är lång på de uttryck som Orwell introducerade för oss. Exempelvis Big Brother, dubbeltänk och tankebrott. Eric Arthur Blair (som var Orwells riktiga namn) gav i förlängningen också upphov till adjektivet orwellian (orwellsk; borde det bli på svenska), ordet beskriver den typ av totalitarism som vi stöter på i både Nineteen Eighty-Four och Animal Farm. Av George Orwells övriga bibliografi kan jag för övrigt varmt rekommendera Burmese Days.


Nineteen Eighty-Four blev film 1984. John Hurt spelade Winston Smith och Richard Burton (i sin sista roll) spelade O'Brien.



Från Nineteen Eighty-Four är sedan steget inte långt att rent allmänt börja fundera kring litterära dystopier. Winston Smith är ju ett utmärkt exempel på en dystopisk hjälte som ser systemet från insidan och inser vad som är fel. Men en sak alla dystopiska romaner har gemensamt är just att hjälten är tragisk och från början är dömd att misslyckas.

Ray Bradbury (Bilden är från 1975)

En dystopisk roman jag är väldigt nyfiken på att läsa är Ray Bradburys Fahrenheit 451. Boken handlar om ett samhälle där böcker är förbjudna. Huvudkaraktären Guy Montag jobbar som "fireman" vilket innebär att han bränner alla böcker han hittar. Men en dag börjar han läsa istället. Romanens titel syftar på den temperatur då papper börjar brinna.
Ray Bradburys roman har blivit något av en kulturell ikon i Amerika. Michael Moore döpte sin film om George W. Bush och kriget mot terrorismen till just Fahrenheit 9/11. Filmens tagline blev också The Temperature at Which Freedom Burns.

Fahrenheit 451 filmatiserades bland annat 1966 med Julie Christie i en av rollerna. Regisserade gjorde François Truffaut.


Andra kända dystopiska romaner (har tyvärr inte läst någon av dem så den här listan är lika mycket för min egen skulle som för er):
Brave New World (1932) av Aldous Huxley
Kallocain (1940) av Karin Boye
A Clockwork Orange (1962) av Anthony Burgess
Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968) av Philip K. Dick
The Children of Men (1992) av P.D. James
Oryx and Crake (2003) av Margaret Atwood

Fast i slutändan hade vi inte vetat vad en dystopi är om inte Sir Thomas More (kanske mest känd som en av Henrik VIII:s rådgivare) hade skrivit sin roman Utopia. Ordet utopi betyder ursprungligen "ingen plats" och en utopi är ju i grunden något ouppnåligt.

Det första kända användandet av ordet dystopi är från 1868, då filosofen och politikern John Stuart Mill använde det i en debatt i det brittiska underhuset. Han använde ordet för att fördöma den dåvarande brittiska regeringens irländska politik. Dystopi betyder ordagrant "dålig plats".

Dagens citat: ”Ur tankar och känslor föds ord och handlingar. Hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten de också? Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem – men nu är alltså medlet funnet. /.../ Medlet ska tjäna vår trygghet, allas vår trygghet, Statens trygghet.” (Utdrag ur Kallocain)

"Whether he went on with the diary, or whether he did not go on with it, made no difference. The Thought Police would get him just the same. He had committed— would still have committed, even if he had never set pen to paper— the essential crime that contained all others in itself. Thoughtcrime, they called it. Thoughtcrime was not a thing that could be concealed forever." (Utdrag ur Nineteen Eighty-Four)

"How inconvenient! Always before it had been like snuffing a candle. The police went first and adhesive-taped the victim's mouth and bandaged him off into their glittering beetle cars, so when you arrived you found an empty house. You weren't hurting anyone, you were hurting only things! And since things really couldn't be hurt, since things felt nothing, and things don't scream or whimper, as this woman might begin to scream and cry out, there was nothing to tease your conscience later. You were simply cleaning up. Janitorial work, essentially. Everything to its proper place. Quick with the kerosene! Who's got a match!" (Utdrag ur Fahrenhet 451)

Spännande läsning

I dag när jag kom hem från jobbet låg det där. Seminarieprogrammet från årets bokmässa i Göteborg. Tittade som hastigast i det och insåg att bara under första dagen fram till 12.00 är där fler seminarier jag vill gå på, än vad en människa överhuvudtaget klarar av.

Såvida man inte har någon form av övernaturlig kraft eller märklig teknisk mojäng som kan fixa det. Det blir till att lusläsa programmet och lägga upp en plan.

Jag ska ju inte bara gå på seminarier. Vill ju även hinna skriva om dem här på bloggen samt besöka själva utställningen också. Ett givet seminarium är ju dock på lördagen klockan 14.00. Per Wästberg samtalar med 1991 års Nobelpristagare Nadine Gordimer om att vara författare i dagens Sydafrika.

Hoppas bara ju hinner från det till nästa seminarium som känns som ett måste (dock ett positivt sådant). 15.00 börjar seminariet "Det magiska Norden", om skandinavisk skräck- och fantasylitteratur. En av deltagarna är John Ajvide Lindqvist.

Blir spännande det här. Återkommer med mer planer och planering inför bokmässan.



Dagens citat: "The truth isn't always beauty, but the hunger for it is." (Nadine Gordimer)

"...who through her magnificent epic writing has - in the words of Alfred Nobel - been of very great benefit to humanity..." (Svenska Akademins motivering till Nadine Gordimers Nobelpris.)

Författarröster del 3: Toni Morrison

I ett tidigare inlägg skrev jag att en av mina målsättningar är att läsa något av alla Nobelpristagare i litteratur. Visserligen är jag realist och inser mina begränsningar, men tanken finns i bakhuvudet varje gång jag funderar på nästa bok som ska läsas.

Men en Nobelpristagare jag faktiskt har läst väldigt mycket av är Toni Morrison, som fick priset 1993. Förutom att hon är en av få kvinnor som fått det så är hon hittills den enda afroamerikanska författaren som fått det.

Den första boken av henne jag läste var Song of Solomon (i svensk översättning) och det var en av de starkaste läsupplevelserna jag haft. Tills jag läste den på engelska och insåg att den var så mycket bättre än jag först trodde. Eller rättare sagt jag förstod så otroligt mycket bättre efter att ha läst den på engelska.

Andra favoriter bland hennes böcker är The Bluest Eye och Paradise. Men nu har jag fått komma till tals tillräckligt. Låt oss höra vad Toni har att säga.

Först ut är en SVT-intervju på språng där en märkbart stressad Toni Morrison pratar om känslan att få Nobelpriset i litteratur.

New York Times intervjuar Toni Morrison om hennes senaste bok A Mercy.

Här berättar Toni Morrison om Song of Solomon.

Ett samtal mellan Toni Morrison och Frank McCourt.

Toni Morrison om censur.

En scen från en uppsättning av The Bluest Eye.

Om framtiden för afroamerikansk litteratur.

Slutligen från Fora.tv kommer det ett klipp från en författarkväll på Los Angeles Public Library. Hela författarkvällen kan du se om klickar på den här länken.

Dagens citat: "I was thrilled that my mother is still alive and can share this with me. And I can claim representation in so many areas. I'm a Midwesterner, and everyone in Ohio is excited. I'm also a New Yorker, and a New Jerseyan, and an American, plus I'm an African-American, and a woman. I know it seems like I'm spreading like algae when I put it this way, but I'd like to think of the prize being distributed to these regions and nations and races." (Toni Morrisons kommentar när hon fick Nobelpriset.)

"I believe that one of the principle ways in which we acquire, hold, and digest information, is via narrative — so I hope you will understand when the remarks I make begin with the first sentence of our childhood — that we all remember — the phrase: "Once upon a time." (Toni Morrisons Nobelföreläsning)

"If you surrendered to the air, you could ride it." (Ur Song of Solomon)

To Kill a Mockingbird

Rör mig raskt vidare i ämnen, som sagt man vet aldrig när inspirationen slår till. I dag, den 11 juli, är det exakt 50 år sedan Harper Lees Pulitzer-vinnande roman To Kill a Mockingbird publicerades.

To Kill a Mockingbird (Dödssynden på svenska) är historien om hur den vite advokaten Atticus Finch under den stora depressionen tar på sig att försvara den svarte mannen Tom Robinson som står åtalad för våldtäkt på den vita flickan Mayella Ewell. Hela historien berättas av Atticus dotter Scout och utspelas i den amerikanska södern.

Bokens huvudsakliga tema är rasism och etnisk diskriminering. Men även klassfrågor och könsroller behandlas av Harper Lee.

Jag har ännu inte läst den vill jag påpeka, men den köptes tidigare i år. Däremot har jag läst om den. Så därför dagen till ära ska jag kasta mig huvudstupa in i berättelsen om Atticus Finch.

Harper Lee har sedan hon publicerade To Kill a Mockingbird bara publicerat ett fåtal noveller. Hon har också levt ett mycket tillbakadraget liv och undvikit kontakt med media. Vilket självklart har lett till spekulationer om att hon har massor med manus som bara ligger och väntar på att publiceras. Samma typ av rykten spekulationer kretsade även kring J.D. Salinger och Ralph Ellison. Harper Lee var nära vän med Truman Capote och hjälpte honom med boken In Cold Blood.

1962 blev To Kill a Mockingbird film med Gregory Peck i huvudrollen. Harper Lee ska ha sagt att hon tyckte att Horton Footes manus ska ha varit en av de bästa översättningarna någonsin av en bok till film.

Dagens citat: "Recently I have received echoes down this way of the Hanover County School Board's activities, and what I've heard makes me wonder if any of its members can read.

Surely it is plain to the simplest intelligence that “To Kill a Mockingbird” spells out in words of seldom more than two syllables a code of honor and conduct, Christian in its ethic, that is the heritage of all Southerners. To hear that the novel is "immoral" has made me count the years between now and 1984, for I have yet to come across a better example of doublethink.

I feel, however, that the problem is one of illiteracy, not Marxism. Therefore I enclose a small contribution to the Beadle Bumble Fund that I hope will be used to enroll the Hanover County School Board in any first grade of its choice." (Harper Lees reaktion när en skolstyrelse i Virginia ville förbjuda To Kill a Mockingbird.)