Nygamla bekantskaper

I fredags eftermiddag gjorde jag en snabb inköpsräd in på Akademibokhandeln. Syftet med räden var att kolla om det fanns några Jane Austen-romaner på engelska, med tanke på mitt projekt att bli av med min Austen-oskuld.

Två Austen-romaner hittades också i hyllan, men väl i kassan upplyste expediten mig om att det gick att köpa fyra pocketböcker till priset av tre. Tänkte egentligen inte hoppa på erbjudandet, men så tittade jag snabbt åt höger och där på ett bord låg en ny pocketutgåva av George Orwells mästerliga roman Animal Farm från 1945.

Så den snappade jag åt mig och då var jag ju bara tvungen att hitta en pocketbok till. Vilket jag gjorde, nämligen Paul Austers senaste bok Invisible. Ett måste-köp med tanke på att Auster är en av vår tids mest spännande och bästa författare.

Mitt första minne av Animal Farm är faktiskt inte att jag läste boken, utan att jag såg en animerad filmatisering från 1954 av romanen. Hemma hos farmor och farfar om jag inte minns fel. Det var tack vare den filmen som jag läste boken och det var filmens fel att jag blev besviken.

För filmen slutar med att djuren gör uppror mot grisarnas välde och störtar dem, medan boken slutar med att djuren inser att grisarna har blivit som de människor som störtades i djurens revolution. Just filmens slut letade jag förtvivlat efter när jag läste boken för första gången och var under ett ganska lång tid övertygad om att någon hade rivit ut de sista sidorna ur bibliotekets upplaga av boken. Därför ska det bli kul att läsa Animal Farm igen.

Paul Auster, 2008.

Paul Austers författarskap upptäckte jag inte förrän 2008. Då under en resa till New York köpte jag New York-trilogin och läste större delen av den på hemresan. Sedan var jag fast och har sedan dess läst bland annat The Brooklyn Follies och Travels in the Scriptorium.

Därför ska det bli spännande att läsa Invisible. Boken handlar om den unge poeten Adam Walker som studerar i New York City. År 1967 träffar han den gåtfulle franske statsvetarprofessorn Rudolf Born. Tillsammans försöker Adam och Rudolf starta en litterär tidskrift. Men deras vänskap blir ansträngd när en kärlekstriangel uppstår mellan Rudolf, hans flickvän Margot och Adam.

Dagens citat: "All animals are equal / But some animals are more equal than others." (Animal farm, kapitel 10)

"If liberty means anything at all, it means the right to tell people what they do not want to hear." (George Orwell i det ursprungliga förordet till Animal Farm.)

"The story is not in the words; it's in the struggle." (Paul Auster, New York-trilogin)

"I don't know why I do what I do. If I did know, I probably wouldn't feel the need to do it. All I can say, and I say it with utmost certainty, is that I have felt this need since my earliest adolescence." (Paul Auster  om varför han skriver. Citat ur en artikel i The Guardian)

En röst har tystnat

Hörde på radion när jag körde hem från Malmö att den portugisiske författaren och Nobelpristagaren José Saramago har avlidit i sitt hem på Lanzarote. Han blev 87 år gammal.

Saramago är kanske mest känd för sina romaner Baltasar och Blimunda, Evangelium enligt Jesus Kristus samt Historien om Lissabons belägring.

José Saramago fick Nobelpriset i litteratur 1998 och Svenska akademiens motivering var:

"med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar"

Personligen har jag aldrig haft någon större relation till José Saramagos författarskap. På ett sätt har han dock påverkat mig. Det var när jag stod och höll en pocketutgåva av hans Historien om Lissabons belägring som jag tog ett beslut.

Det var nämligen då jag bestämde mig för att läsa alla Nobelpristagare i litteratur och jag skulle börja med José Saramago. Måste erkänna att jag lyckades läsa två eller tre kapitel av Historien om Lissabons belägring innan jag gav upp.

Fast jag ville inte säga gav upp, läsningen rann ut i sanden och istället har jag läst en massa andra böcker. Så en dag kanske jag återvänder till Saramago och hans böcker.

Här kommer även en liten videolista med tema José Saramago.

Sture Allén tillkännager att José Saramago har tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Rage Against the Machine dedikerar en låt till José Saramago.

Den här länken leder till ett klipp av när José Saramago får ta emot sitt pris och via den här länken kommer du till ett klipp från banketten när han håller sitt tal.

Författarröster del 1: Joyce Carol Oates

Dags för premiär för en ny grej på BiblioPepe. Ett litet inslag jag har valt att kalla Författarröster och det går helt enkelt ut på att en av mina många favoritförfattare får komma tals. I form av en YouTube-lista.

Först ut är den amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Hon har varit en favorit ett bra tag nu och låt oss vara ärliga. Det lär dröja innan jag har läst ut alla hennes böcker.

Joyce Carol Oates diskuterar om hur en författare skapar trovärdiga karaktärer. Hon ger exempel från sin roman The Gravedigger's Daughter. Här följer en länk till hela föredraget.


Här diskuterar Joyce Carol Oates censur tillsammans med författaren Kurt Vonnegut.


Joyce Carol Oates tillsammans med sin före detta student, författaren Jennifer Weiner.


En intervju med Joyce Carol Oates från SVT-programmet Babel. Om hennes dagböcker och varför hon gav ut dem.


En intervju från TV4:s Nyhetsmorgon.


Slutligen vill jag bara säga grattis till Joyce Carol Oates som fyller år i dag.

Dagens citat: "Any number of definitions help to determine who we are. It doesn't hurt to be a woman writer, an American woman writer, American woman writer of the 21st century. I think all these descriptions of us — and they're descriptions and adjectives that pertain to you — none of them diminish you, really. I think that maybe there's a kind of deepening or expansion the more identifications you have." (Joyce Carol Oates i en intervju med PBS.)

"If you are a writer you locate yourself behind a wall of silence and no matter what you are doing, driving a car or walking or doing housework — you can still be writing, because you have that space." (Joyce Carol Oates i en intervju med New York Times.)

Recension: Middlesex av Jeffrey Eugenides

För två månader sedan läste jag ut Middlesex av Jeffrey Eugenides och har sedan dess burit den med mig. Men det är inte förrän nu som jag känner mig redo att skriva en recension.

Berättelsen har helt enkelt snurrat runt i skallen utan att jag har fått någon rätsida på den. Att recensionen har dröjt har till viss del även berott på att jag inte har haft någon riktig press på mig att krysta fram något.

Vilket har varit skönt. Jag har verkligen behövt de här två månaderna att smälta berättelsen om Calliope Stephanides och hennes familj.

"Jag har fötts två gånger: först som liten flicka en anmärkningsvärt smogfri januaridag i Detroit 1960, och sedan på nytt som tonårspojke i ett undersökningsrum inte långt från Petoskey i Michigan. Läsare med specialkunskaper kan ha stött på mig i doktor Peter Luces avhandling "Könsidentitet hos pseudohermafroditer med brist på 5-alfa-reduktas", publicerad i Journal of Pediatric Endocrinology 1975. Eller så har ni kanske sett mitt fotografi i kapitel sexton i den numera beklagligtvis föråldrade Genetik och ärftlighet. Det är jag som står naken bredvid en längdskala på sidan 578, med en liten svart låda framför ögonen."

Så lyder det inledande stycket i Middlesex. Calliope Stephanides är ett barn som föds med obestämd könstillhörighet och hennes föräldrar väljer att uppfostra Cal som en flicka.

Men boken är inte bara en berättelsen om ett barn som strävar efter att finna sin könstillhörighet och sin sexualitet. Det är en berättelse om hela familjen Stephanides. Om hur farmor Desdemona och farfar Eleutherios, som etniska greker, måste fly från det tidiga 20-talets Turkiet. Vi får följa Callies föräldrar Milton och Tessie och deras strävan efter den amerikanska drömmen.

Jeffrey Eugenides

Genom hela boken löper också berättelsen om den lilla gen som på 1700-talet tar sin plats i familjens arvsmassa och 200 år senare resulterar i att Calliope Stephanides föds med brist på 5-alfa-reduktas. Något som gör att hon ser ut som en flicka, men med manliga hormoner.

Jeffrey Eugenides väver skickligt ihop bokens olika teman och berättelser till en rik gobeläng. Allt sammanhållet av den vuxne Cal Stephanides röst som berättar historien om sig själv, sin familj och sitt DNA.

Redan i första kapitlets första stycke slår Eugenides fast bokens huvudsakliga teman, nämligen återfödelse. Hur man som människa måste starta sitt liv på nytt efter stora, omvälvande händelser. Det gäller inte bara Callie som återföds som man, utan även till exempel Desdemona och Lefty när de måste lämna sitt gamla liv i Turkiet och skapa sig ett nytt i USA.

Bokens andra stora tema är i mina ögon könsidentitet och sexualitet. Hur dessa två konstrueras lika mycket genom egna val, socialt tryck och genetiskt arv. Romanen ställer på sin spets kampen mellan arv och miljö. Skapas vår könsidentitet och sexualitet genom den miljö vi vistas i eller är vi förprogrammerade rent biologiskt?

Det sista temat som vävs in i berättelsens gobeläng rör sig kring ras, etnisk identitet och den amerikanska drömmen. Farmor och farfar Stephanides flyr till USA på grund av etniska motsättningar i Turkiet mellan greker och turkar. Vidare utspelas en stor del av berättelsen i det explosiva 60-talet då bland annat Detroit (berättelsens huvudsakliga geografiska fokus) skakades av kraftiga raskravaller.

Många av berättelsens olika ingredienser syftar till grekisk mytologi. Till exempel jämförs Callie med Minotaurus, som var till hälften tjur och hälften människa. Vidare kallar sig den vuxne Cal, romanens berättare, för Teiresias. En blind siare som också bytte kön, från man till kvinna. Dessutom delar romanens protagonist namn med den episka poesins musa.

Jag har svårt att se några svagheter i Jeffrey Eugenides roman Middlesex. Den väcker så otroligt många funderingar, samtidigt som den får mig som läsare att känna mig mer bildad, mer intelligent. Men den stimulerar inte bara intellektet. Den tar med läsaren på en helt otrolig och stundtals utmattande känslofärd.

Middlesex av Jeffrey Eugenides är en viktig bok, som väcker många nödvändiga funderingar om kön, sexualitet och etnicitet. En modern bildningsroman redo att ta sin plats i 2000-talets litterära kanon.

Dagens citat: "Jag ser här på omslaget till den svenska utgåvan att förlaget lagt tonvikten på immigranttemat och visst kan jag säga att "Middlesex" blev just det. Men det var inte min avsikt från början. Det enda jag bestämt ville var att skriva en bok som var komisk och episk. Jag hade vaga idéer om en modern myt och transformationer av något slag, eftersom förvandlingar intresserar mig. Allt det där simmade omkring, och det som kom först var berättarens röst." (Jeffrey Eugenides i en intervju med DN.)

"The trumpeters, ranging themselves side by side in order, blow one terrific blast: —

'THE TRUTH!
at which Orlando woke.
He stretched himself. He rose. He stood upright in complete nakedness before us, and while the trumpets pealed Truth! Truth! Truth! we have no choice left but confess — he was a woman." (Orlando: A biography av Virginia Woolf)

Noveller, noveller och åter noveller

Guy de Maupassant, Dorothy Parker, W. Somerset Maugham och Joyce Carol Oates är fyra av mina favoritnovellförfattare.

Att läsa innebär för mig inte att enbart begrava näsan mellan pärmarna i en bok och bara komma upp till ytan för att andas då och då. Jag läser ganska mycket tidningar och tidskrifter också. Favoriterna är Populär Historia och Filter. Men även en del av min kära moders veckotidningar slinker med ibland, som till exempel Icakuriren.

Förutom en massa reportage, recept och tester av diverse produkter anordnar Icakuriren varje år även en novelltävling. Redan förra året började jag fila på ett bidrag, men inspirationen tröt så det blev ingen tävling för min del. Får se om jag försöker på nytt i år.

Förra årets vinnare var Joel Klehn, som till vardags jobbar som arkitekt. Han nämner bland annat i sin intervju att han gillar att läsa novellförfattare som Alice Munro (från Kanada) och Raymond Carver (från USA). Joel Klehn säger också att han tycker att novellen är mer erkänd på andra sidan Atlanten än i Sverige.

Något jag verkligen håller med om. På rak arm kan jag bara komma på en svensk författare som har gett ut en novellsamling och det John Ajvide Lindqvist. Självklart finns det fler, men han är den första som dyker upp i skallen utan att jag behöver fundera särskilt hårt. Finns det ett motstånd bland svenska förlag mot att ge ut novellsamlingar?

Däremot kan jag utan större problem nämna ett flertal novellförfattare som skriver på engelska och faktiskt en franskspråkig också. Exempelvis Joyce Carol Oates, Dorothy Parker, W. Somerset Maugham, Isaac Asimov, Rudyard Kipling och Guy de Maupassant.

Guy de Maupassant (Félix Nadar; 1888)

Rekommendation: Guy de Maupassant räknas som den moderna novellens fader och har skrivit den helt fantastiska novellen Boule de Suif (Fettpärlan).

Varför novellister har så svårt att göra avtryck i Sverige vet jag inte? Om du har en teori eller två, så dela gärna med dig av den i kommentarsfältet.

Personligen tycker jag väldigt mycket om att läsa noveller och annan kortprosa. En riktigt bra novell kan säga lika mycket på tio sidor som en roman kan på 500. Dessutom kan en novell vara ett utmärkt sätt att bekanta sig med en författare.

För tillfället har jag en novellsamling som ligger och väntar på att läsas. Nämligen Dear Husband av Joyce Carol Oates. Har tidigare läst hennes novellsamling The Female of the Species (Vredens Änglar).

Dagens citat: "Vad är novellen annat än en oerhörd händelse som inträffat?" (Johann Wolfgang von Goethe)

"I started out very quiet and I beat Mr. Turgenev. Then I trained hard and I beat Mr. de Maupassant. I’ve fought two draws with Mr. Stendhal, and I think I had an edge in the last one. But nobody’s going to get me in any ring with Mr. Tolstoy unless I’m crazy or I keep getting better." (Ernest Hemingway)

"Rött vin, böcker eller ammunition kan man aldrig ha för mycket av." (Rudyard Kipling)

"Manuskript brinner inte"

Det har, av förklarliga skäl, blivit väldigt mycket Jane Austen och Dorothy Parker på den här bloggen. Därför tänkte jag i det här inlägget vända blicken österut istället. Mot Ryssland och Moskva närmare bestämt. 

Jag har i tidigare inlägg nämnt Mikhail Bulgakov och hans magnum opus Mästaren och Margarita. I mitt tycke en av de bästa romaner som någonsin har skrivits eller komma att skrivas för den delen. Den har precis kommit i nyutgåva med ett nyskrivet förord av Amanda Svensson.

Min kärlek till Mästaren och Margarita väcktes när gick första året på det estetiska programmets dramalinje på Spyken i Lund. Vårt stora dramaprojekt den våren var en uppsättning av Satan anländer till Moskva. En  dramatisering av Bulgakovs mästerverk. Jag spelade för övrigt Pontius Pilatus och detektiv nummer ett.

Arbetet med pjäsen väckte min nyfikenhet på boken så den lånades på biblioteket. Sedan var jag fast och bokens karaktärer var för evigt en del av mitt liv och min tankevärld.

För er som inte har läst den är bokens utgångspunkt Satans plötsliga uppdykande i 30-talets och stalinismens Moskva. Med sig har han sitt följe bestående av den före detta körledaren Korovjev, katten Behemot som går på två ben och är stor som ett svin, lönnmördaren Azazello med sin stora hörntand och vampyren Hella.

Mikhail Bulgakov (1939)

Historien rör sig kring parallella handlingar som rör sig in och ut ur varandra. Förutom Satan och hans följe handlar berättelsen också om Pontius Pilatus och hans dom mot Jesus.

Slutligen får vi också följa de titelkaraktärerna Mästaren och Margarita. Han är en misslyckad författare som har bränt sin roman om Pontius Pilatus.

Hon är Mästarens älskarinna. En övergiven hemmafru som bland annat blir värdinna för Satans stora bal.

Boken är en svidande kritik mot Bulgakovs samtida litteraturkritiker, som var mer intresserade av att vara Stalin till lags. Men boken diskuterar också teologi och filosofi, samtidigt som den rör sig mellan lättsam humor och djupt allvar.

Om du reser till Moskva kan du bland annat besöka Mikahil Bulgakovs lägenhet, som numera är ett museum över författaren och hans verk.

2005 gjordes en miniserie av boken för rysk tv. Här kommer ett klipp, som visar när Margarita tar emot gästerna på Satans stora bal.


Boken har dramatiserats ett flertal gånger. Manuset till min uppsättning skolan skrevs ursprungligen för Skånska teatern. 2008 sattes Mästaren och Margarita upp på Stockholms stadsteater med blandat Philip Zandén som Mästaren, Jakob Eklund som Woland (Satan) och Ingvar Hirdwall som Pontius Pilatus.

2006 uppgav (eller hotade) Andrew Lloyd Webber att han höll på att göra en musikal av boken, men han har sedan dess gett upp.

Fast Mikhail Bulgakov och Mästaren och Margarita gav mig inte bara en fantastisk läsupplevelse, utan också en nyfikenhet på rysk litteratur. Tack vare Bulgakov har jag även upptäckt exempelvis Fjodor Dostojevskij, Vladimir Majakovskij, Leo Tolstoj, Anton Tjechov och Aleksandr Solzjenitsyn.

I övrigt rekommenderar jag verkligen att ni läser Bulgakovs kortroman En diaboliad.

Dagens citat: "Ja, människan är naturligtvis dödlig, men det är bara halva sanningen. Det intressant är att hon ibland dör så plötsligt! Hon kan inte ens säga vad hon ska göra samma kväll." (Professor Woland i bokens första kapitel.)

As Dorothy Parker once said...

Min första kontakt med den amerikanska författaren Dorothy Parker (1893-1967) var genom sång. Cole Porters Just One of Those Things inleds med just den fras som jag använder som rubrik på det här inlägget. Klockrent sjungen av Ella Fitzgerald gjorde den mig nyfiken på Dorothy Parker. Det första jag fick reda på var att hon hade en otrolig förmåga att kläcka one-liners och att hennes humor var ironisk, cynisk och mörk till sin ton. Men där tog det stopp, det blev inget läst av henne.

Därför kunde jag inte låta bli att köpa den Dorothy Parker-antologi jag hittade på Pocketshop på centralen i Malmö. Den är fylld till bristningsgränsen med hennes bästa noveller och dikter, men även brev, intervjuer och artiklar. Samt ett förord av Marion Meade som mer är en biografi över personen Dorothy Parker. Grädden på moset är det fantastiska omslaget, som i princip är en tecknad serie som sammanfattar bokens innehåll.

På vägen hem insåg jag att min stora glädje och entusiasm över att ha hittat denna underbara antologi nog hade lett till att Dorothy Parker själv hade verbalt lönnmördat mig med väl avvägd sarkasm. Och antagligen hade jag skrattat mig fördärvad medan hon gjorde det.

Razors pain you;

Rivers are damp;

Acids stain you;

And drugs cause cramp;

Guns aren't lawful;

Nooses give;

Gas smells awful;

You might as well live.

(Résumé ur diktsamlingen Enough Rope)

Och nu när jag har ångan uppe så kommer här en till.

Four be the things I am wiser to know:

Idleness, sorrow, a friend and a foe.

Four be the things I'd been better without:

Love, curiosity, freckles and doubt.

Three be the things I shall never attain:

Envy, content and sufficient champagne.

Three be the things I shall have till I die:

Laughter and hope and a sock in the eye.

(Inventory ur diktsamlingen Enough Rope)

Den här antologin kommer nu att läggas bredvid sängen och kanske även bäras med i ryggsäcken. Så jag kan läsa ur den lite när jag vill och känner för det.

Dagens citat: "I'm never going to accomplish anything; that's perfectly clear to me. I'm never going to be famous. My name will never be writ large on the roster of Those Who Do Things. I don't do anything. Not one single thing. I used to bite my nails, but I don't even do that any more." (Dorothy Parker)

"Need of money, dear." (Dorothy Parkers svar på frågan varför hon blev författare.)

"The only -ism Hollywood believes in is plagiarism." (Dorothy Parker jobbade ett tag som manusförfattare åt filmindustrin. Bland annat nominerades hon till en Oscar för manuset till filmen A Star is Born.)