Att inte börja tänka på Deep Blue Somethings låt från 1995 när man börjar läsa Truman Capotes novellsamling Breakfast at Tiffany´s. Även om själva låten hämtar sin titel från 1961 års filmatisering med Audrey Hepburn som den oförvägna Holly Golightly.
Huvudnumret i samlingen är den långa novellen (eller korta romanen) med samma namn. En ung författare flyttar in i en lägenhet på Manhattan där han blir granne med just Holly Golightly. Han faller genast för hennes charm och dras mer eller mindre motvilligt in i hennes liv. Ett liv av fester, skandaler och maffiaumgänge.
Huvudnumret i samlingen är den långa novellen (eller korta romanen) med samma namn. En ung författare flyttar in i en lägenhet på Manhattan där han blir granne med just Holly Golightly. Han faller genast för hennes charm och dras mer eller mindre motvilligt in i hennes liv. Ett liv av fester, skandaler och maffiaumgänge.
Truman Capote drar en in i berättelsen framförallt för att Holly Golightly är en så charmerande och intressant kvinna. En kvinna med ett förflutet som bara avslöjas om novellen läses till slut. Hon går inte att stå emot, vilket den manliga huvudkaraktären "Fred" mer än väl kan vittna om.
Fast novellsamlingen innehåller även tre kortare berättelser. Dessa är välskrivna och läsvärda, men håller dock inte samma klass som titelnovellen. De intresserar för stunden men stannar knappast kvar i ens minne efter läsningens slut. Ändå är den avslutande novellen A Christmas Memory värd att nämnas då den med sin berättarglädje och barnsliga perspektiv charmar och värmer.
Jag kan väl bara konstatera att jag håller med Dorothy Parker i den slutsats hon skrev i sin recension av novellsamlingen. Truman Capote kan skriva. Så passa på att njuta av Breakfast at Tiffany's.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar