November - snabbversionen

I oktobersammanfattningen beklagade jag mig över hur dåligt med böcker jag läst under hösten. Denna klagovisa fick mig att utmana mig själv. I korta ordalag gick utmaningen på att jag under november och december ska läsa minst 19 böcker.

Lyckas jag så kommer jag ha läst lika många under 2012 som jag läste 2011. I praktiken innebär det en bok var tredje dag och det är ett genomsnitt jag har lyckats hålla konstant hela november. Det har blivit tio lästa böcker på 30 dagar. Jag känner mig mycket duktig.

Facit för november blev följande:
* Tio lästa böcker, varav sju romaner, två memoarböcker och en novellsamling.
* Sammanlagt sidantal blev 2446.
* Sex av böckerna lästes på svenska och fyra på engelska.
* Fem har engelska som originalspråk, fyra har svenska och en har danska.

Och här har ni läslistan:
* The Plot Against America av Philip Roth
* Med Stalin som Gud av Magnus Utvik
* Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
* Udda verklighet av Nene Ormes
* Särskild av Nene Ormes
* Breakfast at Tiffany's av Truman Capote
* A Clockwork Orange av Anthony Burgess
* The Pearl av John Steinbeck
* Kallocain av Karin Boye
* Den afrikanska farmen av Karen Blixen

Då var det dags igen för julkalendern

Nu är det snart bara en månad kvar av året och mindre än en månad kvar till julafton. Därmed är det dags att återuppliva julkalendern. Förra året hade tema bra böcker som blivit bra filmer och året före det publicerade jag ett boktips om dagen från den 1 december till och med julafton. Då var temat helt enkelt 24 böcker jag tycker om och ville rekommendera till er läsare.

Årets julkalender kommer att ha tema karaktärer. Det innebär att jag från och med lördag kommer att publicera ett inlägg om dagen som kommer att handla om minnesvärda karaktärer ur litteraturen. Listan på vilka det blir är inte helt klar. Men det ska nog ordna sig i slutändan.

På lördag öppnas den första luckan. Var med redan från början.

Recension: The Pearl av John Steinbeck

Kino är en fattig pärlfiskare. Han bor med sin fru Juana och son Coyotito i en liten mexikansk kustby. En morgon slår katastrofen till. En skorpion sticker sonen när han ligger i sin vagga, men byns läkare vägrar att ta emot familjen. För han vet att de är fattiga och inte kan betala för hans tjänster.

Juana och Kino gör vad de kan för att lindra sonens förgiftning och hoppas på att han ska överleva pärsen. Familjen beger sig ut för att fiska och hittar Kino en pärla stor som ett måsägg. En pärla som skulle kunna ge familjen ekonomiskt oberoende under resten av livet. Men den har sitt pris.

För Kino blir plötsligt paranoid och misstänksam, läkaren blir plötsligt väldigt ivrig att behandla Coyotito och familjen utsätts för flera nattliga inbrott. Samtidigt känner Kino hur pärlan lockar och frestar honom. Till slut flyr familjen från byn, vilket slutligen leder till en ännu större katastrof.

John Steinbeck tillhör mina favoritförfattare och The Pearl är precis vad jag förväntar mig. En gripande berättelse om fattigdom, kärlek och fruktlösa drömmar. Ett tema som känns igen från till exempel Of Mice and Men.

Det övergripande temat är hur en plötslig rikedom kan korrumpera även den mest ärlige och godtrogne man. Men pärlan korrumperar inte bara Kino, utan hela byn han bor i. Till och med de som redan är korrumperade blir allt mer anfäktade av girighet och illvilja.

Talande är scenen där Kino besöker pärlhandlarna i byn, som på alla sätt försöker lura honom att sälja pärlan till underpris. John Steinbeck lyckas förmedla den frustration och irritation Kino känner just i den stunden.

The Pearl är en spännande och sorglig roman som drivs framåt av ett brinnande socialt patos, som är både läsvärd och ständigt aktuell.

Recension: Särskild av Nene Ormes

I sin debut Udda verklighet visade Nene Ormes oss ett annorlunda Malmö befolkat av personer som kallar sig sära. Det kan handla om hamnbytare, orakel och lotsar. Huvudpersonen Udda kastades genom sina drömmar abrupt in i denna hemliga verklighet.

I Särskild har det gått några veckor och Udda har börjat drömma allt färre av sina drömmar. Samtidigt försöker hennes vän Daniel läka de sår, mentala och fysiska, som åsamkades honom. Fast allt börjar igen när det drar ihop sig till Malmöfestival. Dels den vanliga, dels den som bara finns till för de sära. Och Udda kastas tillbaka in i de säras stridigheter.

I min recension av Udda verklighet skrev jag att Nene Ormes lyckas få till den där ogreppbara kvaliteten som bäst uttrycks med ”jag ska bara läsa ett kapitel till”. Det är glädjande att se att hon får till det även i den andra boken. För jag biter mig fast och det krävdes avsevärd viljestyrka för att jag skulle lyckas lägga den ifrån mig och sova.

Förutom språket, som är drivet och enkelt (men aldrig simpelt), så är det karaktärerna som fastnar än mer i denna andra omgång. De sära har sin gåvor (eller förbannelser), men de är ändå djupt mänskliga, som läsare relaterar jag till dem, jag bryr mig om dem. Särskilt medryckande blir Uddas alltmer medvetna väg i den värld hon än så länge bara fått ett smakprov på.

Fast det jag gillar mest med Nene Ormes urban fantasy-romaner är att hon använder Malmö och dess gator på ett sådant bra sätt. Hennes sära värld smälts ihop med verkligheten på ett sömlöst och organiskt vis. Udda verklighet fick mina förväntningar att bli skyhöga på fortsättningen. Särskild lyckas förvalta dessa förväntningar på bästa sätt.

Men jag har fortfarande inte hittat dörren vid Drottningtorget.

Recension: A Clockwork Orange av Anthony Burgess

A Clockwork Orange är kanske författaren Anthony Burgess mest kända verk. Mycket tack vare Stanley Kubricks filmatisering från 1971. Burgess själv var gravt missnöjd med att denna kortroman blev så berömd och omtalad. Själv ansåg han att han åstadkommit mycket som var bättre, bland annat hans librettor och hans utforskningar av Shakespeares texter.

Anthony Burgess var med rätta rädd för att han enbart skulle bli berömd som mannen som skrev boken som ligger till grund för en populär och kontroversiell film. Så här i eftertankens kranka blekhet var det nog en farhåga som kan anses vara högst berättigad. För med handen på hjärtat; vem av er som har sett filmen, har läst boken?

Berättelsens huvudperson (och dess ödmjuke berättare) Alex är en 15-årig ligist. Han leder ett gäng med tonårskillar som struntar i skolan på dagarna och på nätterna ägnar sig åt droger och ultravåld. Men för Alex tar historien en oväntad vändning när han grips av polisen och döms till fängelse för mord.

Anthony Burgess

Under sin tid i fängelset väljs han ut som försökskanin där han genom aversionsterapi och betingning ska fås att ge upp sin våldsamma livsstil. Experimentet lyckas men driver honom rakt in i armarna på en grupp oppositionspolitiker som mer än gärna utnyttjar honom för att sätta dit den sittande regeringen.

Med en språklig lekfullhet och experimentlusta kastar Anthony Burgess oss in i Alex huvud. Allt ses genom huvudpersonens ögon, alla skeenden filtreras genom hans känslor. Alex går inte att lita på, men samtidigt är hans ord de enda som vittnar om vad som hänt, så vi tvingas till att se endast hans sida av saken.

Språket i A Clockwork Orange är ett kapitel för sig. Anthony Burgess, som den lingvist och polyglott han var, skapade ett eget språk när han skrev boken. Nadsat är en blandning av engelska, ryska och cockneyslang. Alex använder utan urskillning och struntar högaktningsfullt om läsaren förstår eller inte. För Alex är det viktigare att behålla sin särart, sitt språk och inte böja sin nacke en millimeter för att anpassa sig till samhällets regler.

Att Anthony Burgess skapade ett unikt språk för boken ger berättelsen en tidlöshet. För trots att A Clcokwork Orange är skriven 1960, så utspelar den sig i en odefinierbar framtid som ständig skjuts framför oss. Det gör att Burgess utforskning av den fria viljan att välja mellan gott och ont och förtrycket av denna som ett botemedel mot ondska samt människans inneboende våldsamma natur ständigt är aktuell och läsvärd.

Recension: Breakfast at Tiffany's av Truman Capote

Att inte börja tänka på Deep Blue Somethings låt från 1995 när man börjar läsa Truman Capotes novellsamling Breakfast at Tiffany´s. Även om själva låten hämtar sin titel från 1961 års filmatisering med Audrey Hepburn som den oförvägna Holly Golightly.

Huvudnumret i samlingen är den långa novellen (eller korta romanen) med samma namn. En ung författare flyttar in i en lägenhet på Manhattan där han blir granne med just Holly Golightly. Han faller genast för hennes charm och dras mer eller mindre motvilligt in i hennes liv. Ett liv av fester, skandaler och maffiaumgänge.

Truman Capote drar en in i berättelsen framförallt för att Holly Golightly är en så charmerande och intressant kvinna. En kvinna med ett förflutet som bara avslöjas om novellen läses till slut. Hon går inte att stå emot, vilket den manliga huvudkaraktären "Fred" mer än väl kan vittna om.

Fast novellsamlingen innehåller även tre kortare berättelser. Dessa är välskrivna och läsvärda, men håller dock inte samma klass som titelnovellen. De intresserar för stunden men stannar knappast kvar i ens minne efter läsningens slut. Ändå är den avslutande novellen A Christmas Memory värd att nämnas då den med sin berättarglädje och barnsliga perspektiv charmar och värmer.

Jag kan väl bara konstatera att jag håller med Dorothy Parker i den slutsats hon skrev i sin recension av novellsamlingen. Truman Capote kan skriva. Så passa på att njuta av Breakfast at Tiffany's.

Recension: Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Det har varit ett tag sedan jag senast tjatade om Kazuo Ishiguro här på bloggen. Märkligt med tanke på att han är en av mina favoritförfattare, särskilt då hans debutbok, den lågmälda och underbart vackra Återstoden av dagen.

Mister Stevens är butler på det storslagna Darlington Hall, en gång hem till en av Storbritanniens mest inflytelserika familjer. I romanens nutid har det sålts till en amerikan, mister Farraday, och reducerats till en pittoresk relik från en svunnen era.

En dag får Stevens ett brev från miss Kenton, den förra hushållerskan, vilket får minnena från svunna tider att skölja över honom. Under en ensam bilfärd för att besöka henne tänker Stevens tillbaka till en tid då det kryllade av både herrskap och tjänstefolk på Darlington Hall. En tid då godset hamnade i händelsernas centrum.

Med en ömsint fingertoppskänsla mejslar Ishiguro fram en överväldigande vacker och utsökt skulpterad berättelse om pliktkänsla, ånger och värdighet. Sociala konvenanser och stelbenta hierarkier bildar en nästintill ogenomtränglig mur mellan karaktärerna både inom och mellan klasserna.

Fast det är karaktärerna som lyfter boken. Framförallt då huvudpersonerna mister Stevens och miss Kenton. Varsamt koreograferar Ishiguro deras intrikata tassande runt varandra. Missade tillfällen och känslor som bubblar under ytan. Känslor som ständigt hotar att bryta fram och störa balansen.

Allt detta sker mot bakgrund av ett Europa som är ur balans, där lord Darlington med hjälp av privat gentlemannadiplomati försöker hindra det krig som hägrar i fjärran. Ett krig som med tiden visade sig vara oundvikligt.

Min första kontakt med Ishiguros fantastiska berättelse var filmatiseringen från 1993 med EmmaThompson och Anthony Hopkins i huvudrollerna. Denna väckte självklart min nyfikenhet inför boken. Och det var med glädje jag kunde konstatera att Ishiguro utan några som helst problem tillfredsställde min högt uppskruvade förväntningar.

Recension: The Plot Against America av Philip Roth

Vad hade hänt om piloten och nationalhjälten Charles Lindbergh hade vunnit presidentvalet 1940? Denna fråga är utgångspunkten för Philip Roth i hans kontrafaktiska roman The Plot Against America. Philip Roth ger ett välskrivet och fasansväckande svar på sin egen frågeställning.

Historien börjar 1940 och USA börjar värma upp inför presidentvalet. Sittande presidenten FDR söker väljarnas förtroende för en tredje mandatperiod. Republikanerna är splittrade och kan inte enas om en kandidat förrän hjälten Charles Lindbergh anländer till konventet och utses till kandidat.

I det efterföljande valet vinner Lindbergh och inleder en eftergiftspolitik gentemot Tredje riket. Samtidigt tillåts en alltmer eskalerande antisemitism bubbla till ytan i det amerikanska samhället. I centrum för allt detta står den 7-årige Philip Roth, historiens berättare.

Boken är skriven på ett sådant sätt att det är en fiktiv vuxen Philip Roth som tittar tillbaka på sitt liv under andra världskriget, samtidigt som den verklige Philip Roth får till en känsla att läsaren verkligen får se hela händelseförloppet genom en sjuårings ögon.

Philip Roth lyckas med ett gripande och detaljerat språk få läsaren att känna det krypande obehag som uppstår allt eftersom situationen för Philip, hans familj och Amerikas judar försämras. Roth har dessutom en osviklig förmåga att beskriva den människan och hennes natur.

The Plot Against America hade varit en perfekt roman om inte Philip Roth hade skruvat upp tempot lite för mycket mot slutet. Han bygger upp en paranoid och skrämmande stämning i bokens två första tredjedelar, för att sedan sprinta genom upplösningen på romanes storpolitiska intrig.

Fast utan tvekan är det en mycket spännande roman som ställer väldigt många obekväma frågor kring människans natur, antisemitism och viljan att acceptera förtryck så länge man inte tillhör den grupp som är utsatt.

En utmaning - för utmaningens egen skull

Jag har ju under de senaste månaderna gnällt i flera inlägg om min minskade läslust. Därför tänkte jag att jag måste chocka i gång mig själv, så att jag återfår läslusten och läsglädjen. När jag dessutom kollade in min lista över lästa böcker och insåg att jag var tvungen att under årets två sista månader läsa 19 böcker för att ens komma upp i samma antal lästa böcker som 2011 då blev bara min beslutsamhet ännu större.

Därför gav jag mig själv just den utmaningen. Att under november och december läsa minst 19 böcker, vilket i runda slängar blir en bok var tredje dag. Och jag har fått till en stark inledning. Redan måndagen den femte hade jag läst ut tre böcker.
Det känns även som det funkar. Att jag har fått till ett litet tävlingsmoment i det hela gör att jag sporrar mig själv att läsa och ju fler sidor jag läser desto större blir läslusten. Får se nu om det håller hela vägen.

Nu kommer dessutom ett helt onödigt stycke i det här inlägget, för jag vet ju att ni alla lyssnade på mig när jag var med i P4 Kristianstads kulturpanel i måndags. Fast om ni nu mot all förmodan missade det så är det bara att klicka på spelaren här ned och lyssna.

Lyssna på BiblioPepe del 8

Då var det dags igen. På måndag deltar undertecknad åter i kulturpanelen i Hallå Skåne på P4 Radio Kristianstad. Temat den här gången är barnböcker. Något jag hoppas de flesta har erfarenhet av. Nu är jag visserligen inte en barnboksbloggare, men någon åsikt kan jag med stor säkerhet klämma fram.

Så på måndag eftermiddag klockan 17 får ni bänka er vid radioapparaterna och lyssna noga.