Recension: Jane Eyre av Charlotte Brontë

Det första som slog mig när jag läste Jane Eyre var hur modern den kändes. Trots att den är skriven 1847, både tematiskt och språkmässigt.

Jane Eyre är uppbyggd som en memoar där karaktären med samma namn berättar om sitt liv. Först som oönskat och hunsat fosterbarn hos sin morbrors familj, sedan som elev på en internatskola och slutligen som guvernant i ett överklasshem.

Jag var, måste jag erkänna, lite lätt skeptisk mot att läsa Jane Eyre. Helt grundat på en övertygelse att jag skulle tycka den var tråkig. Så fel jag hade. Så glad jag är att jag hade fel.

Förutom den moderna prosan, så var det Janes direkta tilltal som fick mig att fastna i berättelsen och njuta av läsningen. Både Jane och Rochester blir levande människor som man sympatiserar med, men också irriterar sig på.

Att romanen var kontroversiell när den kom är lätt att förstå. Charlotte Brontës karaktär Jane Eyre är självständig, stundtals på gränsen till överdrivet stolt. Hon vägrar att underordna sig de konventioner som omgivningen vill tvinga på henne.