Recension: Bossypants av Tina Fey

Redan när jag läste baksidestexten på Tina Feys Bossypants började jag fnissa okontrollerat och efter inledningen var jag golvad och runt tre timmar senare hade jag läst ut boken. Jag visste att jag skulle älska den här boken lika mycket som komediserien 30 Rock, som Tina Fey har skapat.

Det bästa med boken är just det faktum att man känner så tydligt igen sig. För Tina Fey skriver sin bok med samma språk, samma intonation och samma humor som man känner igen från 30 Rock och Saturday Night Live. Och det är bokens styrka, man hör Tina Feys röst under hela läsningen.

Tina Fey som Sarah Palin och
Amy Poehler som Hillary Clinton.

Bossypants handlar om Feys historia från obekväm och töntig tonåring till obekväm och töntig fyrtioårig kvinna som råkar vara producent och skapare av bland den bästa humorn i amerikansk televisions historia.

Dessutom låter Tina Fey ett obekvämt ljus skina över hur annorlunda kvinnor faktiskt behandlas inom underhållningsindustrin, men också de framsteg som gjorts sedan hon först började som manusförfattare på SNL.

Tina Fey som Liz Lemon,
huvudpersonen i 30 Rock.

En av de bästa kapitlen i boken är när hon beskriver arbetet och vad som egentligen hände runt de berömda Sarah Palin-sketcherna från hösten 2008. Det mest intressanta med dessa sketcher är hur de faktiskt gav tv-tittarna en lektion i feminism och visade hur både Sarah Palin och Hillary Clinton förminskades på grund av sitt kön. Clinton genom att hon kallades till exempel för ”ballbuster” och bitch”, Palin genom att hon utsattes för ständiga sexuella anspelningar.

Jag älskade Bossypants, som jag slog fast redan i inledningen, till stor del beroende på att jag är ett Tina Feys mest hängivna fans. Så är du som mig ska du definitivt läsa Bossypants. Gillar du däremot inte Tina Fey och hennes arbete, läs boken. Du kommer att hitta nya saker att störa dig på. Om du befinner dig på mitten av denna skalan, läs boken ändå. För det är en intressant och fängslande historia Tina Fey berättar.

Ännu ett onödigt inlägg...

...har det blivit dags att publicera här på bloggen. I måndags eftermiddag var det dags för kulturpanel i programmet Hallå Skåne i P4 Radio Kristianstad och jag var en av panelisterna. Min medpanelist var Andrea Hofmann som är bibliotekarie med ansvar för webb och e-tjänster på stadsbiblioteket i Kristianstad. Det blev en mycket intressant diskussion om biblioteken och deras framtid, samt lite galasnack.

Fast varför är då det här inlägget onödigt? Jo, för jag vet ju att ni alla satt klistrade vid era transistorradioapparater och lyssnade med andakt. Fast om nu någon mot all förmodan skulle ha missat kulturpanelen så är det bara att använda sig av spelaren här nedanför och lyssna (eller klicka här).

Jag ska bara...

Ovanstående rubrik var en konstruktion jag använde mig flitigt av som barn, tätt följt av anledningen till varför jag inte kunde städa mitt rum eller var det nu var mina föräldrar ville att jag skulle göra. Och nu märker jag att jag tänker samma sak till mig själv när det gäller mitt läsande.

I början av januari bestämde jag mig för att läsa Röda rummet med tanke på att 2012 är Strindbergsåret, så åtminstone en av hans böcker borde jag klämma. Nu har tyvärr Arvid Falk och hans äventyr Stockholm fått stryka på foten tacka vare detta eviga "Jag ska bara...".

Först fick den stå tillbaka för Ola Nilssons trilogi om en by i Norrland som börjar med Hundarna, fortsätter med Änglarna och slutar med Kärleken gömmer minnet. Eftersom jag ska recensera den sistnämnda åt Skånskan kunde de inte vänta.

Sedan fick jag sådan otrolig lust att läsa om Mikhail Bulgakovs Mästaren och Margarita så jag kunde helt enkelt inte stå emot.

Fast nu har Niceville av Kathryn Stockett trängt sig före Röda rummet i läslistan. Anledningen är enkel. Jag tänkte se filmen när den kommer och vill helst ha hunnit läsa boken först samt hinna recensera den här på bloggen. Så August Strindberg får vänta ett tag till. Jag har ju nästan ett år på mig att läsa Röda rummet.

Lyssna på BiblioPepe - del 4

Måndag eftermiddag klockan 17 är det dags att spetsa öronen och ratta in P4 Radio Kristianstad. Varför då?

Jo, för då deltar jag åter i Hallå Skånes kulturpanel där vi ska diskutera bibliotekens framtid.

Så jag räknar självklart med att ni alla lyssnar då.

Dags att läsa om

Nästa vecka kommer att innebära dagliga pendling på sammanlagt 90 minuter per dag. Det betyder också att jag kommer att hinna med mycket läsning när jag sitter där på tåget. Trots att jag har påbörjat Röda rummet så finns det en annan bok som pockar på uppmärksamhet och vill bli omläst.

Jag pratar förstås om Mikhail Bulgakovs magnum opus Mästaren och Margarita. Den har dykt upp i mina tankar med jämna mellanrum under hösten och därför är det åter dags att sätta tänderna i detta 1900-talsmästerverk.

Minns dock inte hur många jag har läst Mästaren och Margarita sedan jag som 17-åring läste den för första gången. Min gissning är att jag nog hunnit med att läsa den mellan 20 och 25 gånger sedan dess. Ett tag läste jag den en gång i halvåret.

Fast nu var det några år sedan jag läste den, så det är definitivt dags för en omläsning. Med början i morgon bitti när jag slår mig till ro i tågsätet.

Oväntat, men kärt återseende

Tagit emot årets första recensionsbok från Skånskans kulturredaktion. Det blev Ola Nilssons Kärleken gömmer minnet. Sista delen i den trilogi han inledde med romanen Hundarna, som jag recenserade i februari 2010. Tyvärr blev det inte av att jag recenserade del två, Änglarna, när den kom.

Så nu när jag skulle recensera tredje delen tänkte jag att det var på tiden att läsa andra delen. Fast insåg efter första sidan att det var lika bra att läsa om Hundarna när jag ändå var i farten. Och det var ett kärt återseende, utan tvekan en roman som växer och blir bättre vid omläsningen.

Nu är jag inte bara nyfiken på de två sista delarna, utan riktigt sugen faktiskt.

Läs min recension

"Hans historia började, som alla våra historier, långt innan vi föddes. Under den ena dynastin efter den andra hade vår stad försett de kejserliga familjerna med deras mest pålitliga tjänare."

Så inleds min favoritnovell i Be för mig i tusen år av den kinesisk-amerikanska författaren Yiyun Li. Inte hennes första på svenska, dock är det hennes debutverk.

I dagens Skånska Dagbladet publicerades så min recension av denna fantastiska novellsamling. Och jag kan rekommendera alla att läsa den. Sedan måste ni också läsa hennes roman De hemlösa, som jag för övrigt också har recenserat.