Recension: Hari Seldon och Stiftelsen av Isaac Asimov

Fortsätter min genomläsning av Isaac Asimovs Stiftelseromaner och har nu avslutat Hari Seldon och Stiftelsen, som är den andra boken enligt seriens inre kronologi. I verkligheten blev den Isaac Asimovs sista och gavs ut postumt 1993.

Boken beskriver utvecklingen av psykohistorien över de 50 år som skiljer Preludium till Stiftelsen och Stiftelsetrilogin åt. Hari Seldon och Stiftelsen är uppbyggd av fem separata delar där det förflyter runt tio år mellan varje del. I de olika delarna ställs Hari, hans familj och vänner inför olika problem av både psykohistorisk och personlig natur. Dessutom ges man som läsare en ständig påminnelse om Vintergatsimperiets långsamma, men oundvikliga förfall.

I min recension av Preludium till Stiftelsen skrev jag att det kvittade om man läste böckerna enligt den interna kronologin eller i den ordning de skrevs. Efter omläsningen av Hari Seldon och Stiftelsen tänker jag revidera min tidigare ståndpunkt. Läs böckerna i den ordning de skrevs. Detta för att undvika att få vissa, för historien, viktiga överraskningar spolierade.

Den främsta förtjänsten med Hari Seldon och Stiftelsen är att Isaac Asimov utvecklar och nyanserar sina karaktärer, särskilt då sin huvudkaraktär Hari Seldon. Tyvärr lider översättningen av samma problem som Preludium till Stiftelsen. Asimov leker mycket med språket och tvetydiga ord som inte går att översätta riktigt bra.