Recension: Stiftelsetrilogin

Efter att ha läst färdigt hela Stiftelsetrilogin tänker jag ge en samlande recension av alla tre böckerna i serien, istället för att skriva en separat för varje bok. Trilogin består av de romarna Stiftelsen, Stiftelsen och Imperiet samt Den segrande Stiftelsen och de fyra av de fem delarna den första romanen består av tillhör något av det tidigaste Isaac Asimov skrev.

Här lade han hela grunden till sin Vintergatshistoria som börjar med hans Robot-serie, fortsätter med Imperie-romanerna och avslutas med sviten av Stiftelseböcker. Inspirationen till Stiftelsetrilogin sägs Asimov ha fått från Edward Gibbon och hans sex volymer om detromerska rikets nedgång och fall. I princip har Isaac Asimov förflyttat hela det romerska imperiet till människans avlägsna framtid och Stiftelsen tar sin början precis när förfallet börjar märkas.

Isaac Asimov, 1965

Och det här är hela Stiftelse-svitens hjälte träder in. Hari Seldon har utvecklat psykohistorien, en vetenskap som på matematisk väg kan förutse mänsklighetens framtid och utifrån den har han utvecklat Seldonplanen, som inte kan hindra Vintergatsimperiet från att kollapsa. Däremot kan den förkorta det efterföljande galaktiska kaoset från 30 000 till 1 000 år. I planen ingår blandat att etablera en vetenskaplig stiftelse i Vintergatans utkant vars enda uppgift är att samla och bevara människans samladekunskap. Det är också denna Stiftelse som på 1 000 ska växa och utvecklas till det nya Vintergatsimperiet.

I den första boken, Stiftelsen, skildras de första skälvande åren av Stiftelsen och Seldonplanens vandring mot förnyad galaktisk enhet. I bok nummer två, Stiftelsen och Imperiet, har Stiftelsen mognat och där skildras dels konfrontationen med de sista resterna av det gamla imperiet. Därefter dyker det upp en oförutsedd anomali som hotar att omkullkasta hela Seldonplanen och förstöra psykohistorien. I bok nummer tre, Den segrande Stiftelsen, hanteras Seldonplanens kris och galaxens historia återförs i rätt spår.

Från min ganska så anemiska sammanfattning av handlingen låter det nog som tre riktigt knastertorra böcker. Men de är riktigt spännande och svindlande i sitt omfång. Ett myllrande galleri av karaktärer bidrar också till den episka tonen och känslan av att det är en historiebok skriven hundratals år efter händelserna.

Den första boken, Stiftelsen, publicerades redan på fyrtiotalet i form av noveller i tidskriften Astounding Magazine och på femtiotalet samlades dessa i bokform som sedan följdes av de två övriga böckerna i trilogin. Det är också i denna serie som några av Asimovs mest oförglömliga och ikoniska karaktärer gör sin entré, främst då Hari Seldon, som även fungerar som Asimovs alter ego. Men även Salvor Hardin, vars aforismer speglade Asimovs egna värderingar. Den mest berömda av dessa aforismer torde vara: ”Våld är den inkompetentes sista utväg”.