Recension: Paradise av Toni Morrison

”De skjuter den vita flickan först.” Så börjar Paradise av den amerikanska Nobelpristagaren ToniMorrison. En mening som griper tag i mig och drar in mig i historien om staden Ruby och det närliggande klostret.

I en explosion av våld tar historien sin början när männen i Ruby anfaller klostret och mördar kvinnorna som bor där. Fast det är som sagt bara början. I en rad tillbakablickar, som fokuserar på enskilda kvinnor, får vi ta del av klostrets och staden Rubys historia.

Ruby är en liten stad i Oklahoma som är enbart bebodd av afroamerikaner. Stadens invånare är sammansvetsade av en strikt patriarkalism, sträng religiositet och en närmast sekteristisk självtillräcklighet.

Genom bokens tablåer undersöker Toni Morrisons teman som rasism, feminism och sökandet efter personlig frihet. Trots detta är det ingen simpel historia Toni Morrison har vävt ihop. Inget är svart eller vitt, istället målas berättelsen upp i en oändlig gråskala där inget är givet.

På hjärtskärande vacker prosa ställer hon klostrets kvinnor mot stadens män där kvinnornas tydliga berättarröster kontrasteras mot männens handlingar. Hennes stil och röst är fullkomligt egen, men tydligt rotad i modernismen och främst hennes användning av medvetandeström visar hur väl Toni Morrison förvaltar arvet från författare som Virginia Woolf och William Faulkner.

Toni Morrison är kanske en av den moderna litteraturens främsta skildrare av rasism inom och mellan folkgrupper i USA. I detta sammanhang är det lätt att dra slutsatsen att hon bara skulle intressera för vita amerikaners rasism mot afroamerikaner.

Inget kan dock vara mer fel. För Toni Morrison är inte rädd för att visa att rasism i mångt och mycket är en allmänt mänsklig egenskap. Att hon dessutom gör det på ett sådant ypperligt bra sätt är ju en ren bonus för en bokslukare som undertecknad.

Recension: Beyond Black av Hilary Mantel

Alison Hart försörjer sig på att prata med de döda, men till skillnad från de flesta andra som kallar sig medium är hennes förmåga verklig. Tillsammans med sin assistent/affärspartner Colette reser hon runt i området kring London och arrangerar seanser. Men Alisons förflutna håller jämna steg med henne och hon plågas allt mer av demonerna från sin trasiga barndom.

Beyond Black är en roman som i grund handlar om vänskap och att våga göra upp med sitt förflutna. Både Alison och Colette är ensamma, som när de blir vänner även finner ett nytt syfte med sitt liv. Sin vana trogen kryper Hilary Mantel in under skinnet på sina karaktärer och skildrar dem med en närhet som stuntals får läsaren att tro att berättelsen är självupplevd. Trots detta blir inte Beyond Black lika engagerande som övriga böcker av henne jag har läst.

Jag kan dock inte riktigt sätta fingret på varför jag inte känner mig hundraprocentigt engagerad i Alisons och Colettes levnadsöden. Till viss del känns de inte helt mänskliga. Det blir stundtals nästan som karikatyrer. Samma problem drabbar i viss mån även birollerna, även om dessa inte kräver en lika ingående psykologisk studie som huvudkaraktärerna.

Därmed inte sagt att Beyond Black är en dålig roman. Det är mest bara att den bleknar lite i skenet av Hilary Mantels övriga böcker. Särskilt hennes historiska romaner. Nästan lite så att jag önskar att Beyond Black hade varit min introduktion till hennes författarskap. Så hade Beyond Black inte känts lite som en besvikelse.

Recension: A Place of Greater Safety av Hilary Mantel

Mitt Hilary Mantel-år går oförtrutet vidare. I A Place of Greater Safety tar han med mig till franskarevolutionen. Eller rättare sagt till Frankrike under åren som leder upp till revolutionen samt dess första halva.

A Place of Greater Safety är den femte av Mantels böcker som publicerades, men faktiskt den första hon skrev. I en intervju har hon berättat att hennes roman om tre av revolutionens mest centrala personer kom till redan på 70-talet och sedan blev liggande i en låda. I alla fall fram tills dess att hon råkade avslöja dess existens.

Och personligen är jag glad, nej överlycklig, att hon slutligen gav hon ut den. För A Place of Greater Safety bevisar återigen Hilary Mantels fantastiska förmåga att gestalta ett historiskt skede med en förbluffande intimitet och hisnande exakthet.

I centrum står de tre kanske mest kända av de franska revolutionärerna. Den koppärrige och bullrige Georges Jaques Danton, den radikale och idealistiske Camille Desmoulins samt den stele och effektive Maximilien Robespierre.

Vi får följa de tre männen från tidig ålder och hur de blir allt mer politiskt medvetna. Men Mantel skildrar också hur det förtryckande franska samhället under l'ancien régime blir alltmer ohållbart och hur den sociala oron leder fram till den blodiga franska revolutionen.

Jag har i recensionerna av Wolf Hall och Bring Up the Bodies hyllat Mantels förmåga att skapa en otrolig närhet till de historiska karaktärer hon har gjort till sina. Fast det är bara den ena sida av myntet, för hennes historiska romaner är även grundligt underbyggda av fakta.

För A Place of Greater Safety är inte bara en ren litterär njutning. Jag lär mig också otroligt mycket om de tre huvudpersonerna, folket kring dem och den franska revolutionen. Jag har skrivit det tidigare, men det är verkligen värt att nämna igen. Hilary Mantel kan konsten att få till en fängslande berättelse som samtidigt är historiskt korrekt.

Att läsa A Place of Greater Safety är som att förflyttas till det sena 1700-talets Paris. Jag som läsare befinner mig verkligen på plats i Nationalkonventet när debattens vågor går höga, på Place de la Révolution när Ludvig XVI avrättas och på gatorna under Septembermorden när pöbeln lynchar prinsessan de Lamballe.

Maximilien de Robespierre, Camille Desmoulins och Georges Jacques Danton.

Ännu ett onödigt inlägg...

...har det blivit dags att publicera här på bloggen. I måndags eftermiddag var det dags för kulturpanel i programmet Hallå Skåne i P4 Radio Kristianstad och jag var en av panelisterna. Tillsammans med programledaren Malin Nilsson och min medpanelist Christian Wulff diskuterade jag hur kvinnor porträtteras i media, samt passade jag på att hylla två kulturfavoriter. Nämligen Meryl Streep och Selma Lagerlöf.

Fast varför är då det här inlägget onödigt? Jo, för jag vet ju att ni alla satt klistrade vid era transistorradioapparater och lyssnade med andakt. Fast om nu någon mot all förmodan skulle ha missat kulturpanelen så är det bara att använda sig av spelaren här nedanför och lyssna (eller klicka här).

Lyssna på BiblioPepe - del 9

Det var ju ett tag sedan, men nu kan ni andas ut. På måndag återvänder jag till kulturpanelen i P4 Radio Kristianstad.
Temat för måndagens panel är internationella kvinnodagen. Så kl. 17 på måndag får ni se till att ratta in mig på er radio.

Februari - snabbversionen

Då var det bara tio månader kvar av 2013. Dags att sammanfatta ytterligare en läsmånad. Måste säga att när det gäller läsning och böcker har februari varit en ypperligt bra månad. Sex böcker har jag läst, vilket är en mer än jag räknade med. Dessutom har det hamnat lite nya böcker i hyllan, bland annat tre av Hilary Mantel. Vars författarskap jag ska läsa in mig på under 2013.

Facit för februari blev följande:
* Sex böcker varav fem romaner och en novellsamling.
* Sammanlagt sidantal blev 2392.
* Två lästes på svenska och fyra på engelska.
* Fem har engelska och en har ryska som originalspråk.

Och här har ni läslistan:
* Vredens änglar av Joyce Carol Oates
* Star Wars: Red Harvest av Joe Schreiber
* The Player of Games av Iain M. Banks
* 2017 av Olga Slavnikova
* Fludd av Hilary Mantel
* A Place of Greater Safety av Hilary Mantel

Bokreafynd!

Jag hade egentligen inte planerat att göra några inköp på årets bokrea. Men så tog jag ändå tur inom Hamrelius på vägen hem från jobbet. Och innan jag visste ordet av hade jag plockat åt mig tre böcker. Först hittade jag Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. Den jag köpte jag som ersättning för mitt gamla exemplar som tycks ha gått upp i rök.

Av bara farten plockade jag sedan åt mig Franz Kafkas Processen. Därefter blev det en tur över till det engelska reabordet. Där hittade jag Joyce Carol Oates We Were the Mulvaneys, som jag köpte trots att jag för tillfället har gjort slut med Joyce Carol Oates. Oavsett så ser jag fram emot att få sätta tänderna i dessa tre fynd.