Oktober - snabbversionen

Då var det bara två månader kvar av året och det är dags att sammanfatta oktober. Läsmässigt har den gått i eskapismens tecken. Den inleddes med science fiction och avslutades med fantasy. Precis det som behövdes.
Månadens stora behållning var dock ändå Bea Uusmas fantastiska bok om Andrée-expeditionen. Jag sträckläste den (nästan i alla fall) för att den var så intressant och fängslande. Nu hoppas jag verkligen att Bea Uusma vinner Augustpriset för detta praktverk.
I övrigt har jag börjat komma igång igen med recenserandet och skrivandet för mitt eget höga nöjes skull här på bloggen. Det ska bli intressant att se vilka läsäventyr november månad kommer att bjuda på.

Facit för oktober blev följande:
* Sex lästa böcker varav fem romaner och en populärhistorisk bok.
* Sammanlagt sidantal blev 2881.
* Fem böcker lästes på engelska och en på svenska.
* Fem har dessutom engelska som originalspråk och en har svenska.

Och här har ni läslistan:
* Leviathan Wakes av James S.A. Corey
* Caliban's War av James S.A. Corey
* Abaddon's Gate av James S.A. Corey
* Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma
* The Traitor Queen av Trudi Canavan
* Moon over Soho av Ben Aaronovitch

Recension: Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma

Jag var inte beredd. Det är lika bra att erkänna. Jag var inte beredd på hur fängslad och emotionellt involverad jag skulle bli i Bea Uusmas bok om Andrée-expeditionen. Jag köpte boken för att jag var intresserad, tänkte att de kunde bli lite stilla läsning under några mörka höstkvällar. Jag sträckläste i princip hela boken. Hade det inte varit för att jag hade planer för onsdagskvällen hade de sista femtio sidorna inte sparats till precis innan jag gick och lade mig.

Det är helt enkelt omöjligt att stå emot Bea Uusma när hon tar dig vid handen och leder dig in i jakten på Andrée-expeditionen. Hennes personliga tilltal, smittande entusiasm och otroliga fascination för ämnet gör att du inte kan lägga boken ifrån dig. Läsaren blir lika engagerad i expeditionens öde som författaren själv.

Foto: Anna-Lena Ahlström/Norstedts

Att Bea Uusma dessutom får till en bra blandning när hon skiftar mellan beskrivningen av sin egen resa både i historien och geografin, Andrée-expeditionens tröstlösa ballongfärd och vandring över isen samt de korta utdragen ur expeditionsmedlemmarnas brev, dagböcker och anteckningar. Uusma får till det så bra att det känns som jag befinner mig på isen tillsammans med Andrée, Strindberg och Frænkel. Det är så jag huttrar till och drar filten omkring mig lite extra när jag ligger i soffan.

Boken är rikt illustrerad med bilder, kartor och diagram som ökar förståelsen för vad som hände där på isen för snart 120 år sedan. Bea Uusma presenterar sitt arbete lättöverskådligt och håller också isär sina egna åsikter från de objektiva fakta vi har om expeditionen. Något som alltid uppskattas för det ger läsaren en chans att bilda sig en egen uppfattning om vad som händer, kanske i opposition mot författarens slutsatser.

Egentligen saknar jag bara en sak. Och det är att Bea Uusma hade kommit hem till mig, druckit kaffe och diskuterat boken. Jag vill ställa följdfrågor. Dryfta och resonera kring både Andrée-expeditionens och hennes egna resa.

Recension: The Expanse-trilogin av James S.A. Corey

Åh vad jag har längtat efter en rejäl rymdopera. En storslagen episk science fiction-serie i samma anda som Asimovs Stiftelseromaner eller för den delen Star Wars och Star Trek. Och då fångade James S.A. Coreys (pseudonym för Daniel Abraham och Ty Franck) serie The Expanse, som för tillfället består av en inledande trilogi: Leviathan Wakes, Caliban's War och Abaddon's Gate.

Först tänkte jag recensera trilogins delar var för sig, men bestämde mig ändå för att göra en sammanslagen recension. Dels på grund av lathet, dels på grund av att de enskilda böckerna är så pass sammanhängande att det känns mest logiskt att göra så.

The Expanse utspelar sig i en nära framtid där människan har koloniserat solsystemet men ännu inte lyckats ta sig utanför det. Rent politiskt domineras solsystemet av Jorden och Mars, som samarbetar i en bräcklig allians. Mot dessa står belters, som kallas så för att de befolkar kolonierna som finns i asteroidbältet samt på Jupiters och Saturnus månar.

Hela historien tar sin början med att Jim Holden, sekond på isfraktaren Canterbury, undersöker ett övergivet skepp. Medan Jim och några ur besättningen är ombord på det okända skeppet förstörs Canterbury av ett anonymt krigsfartyg.

Samtidigt får polisen Miller i uppdrag att hitta en försvunnen kvinna, som är dotter till en av soslsystemets rikaste och mäktigaste företagsledare. Allt detta blir upptakten till en hisnande jakt genom solsystemet och kamp mot klockan när en (antagligen) utomjordisk (engelskans alien, inte helt lätt att översätta) entitet hotar att förstöra jorden och utrota mänskligheten.

Detta är i princip upptakten till första boken, men jag vill inte på något sätt avslöja för mycket. Jag kan bara konstatera att det är fängslande historia och särskilt första boken är svår att lägga ifrån sig. Karaktärerna är levande och mångfasetterade, vilket särskilt gäller huvudpersonen Jim Holden och hans minst sagt osmidiga idealism och hans outsinliga kärlek till en nybryggd kopp svart kaffe.

En av anledningar att böckerna är snabblästa är att kapitlen är korta, slutar med cliffhangers och fokuserar enbart på en karaktär åt gången. I första boken skiftar kapitlen mellan Holden och Miller endast, medan flera POW-karaktärer (point of view) introduceras i de följande två böckerna. Ett grepp så kanske känns igen från George R. R. Martins böcker. Nu råkar det också vara så att Ty Frank, en av författarna bakom James S.A. Corey, är assistent åt Martin.

Det finns också ett djup i böckerna och en vilja till samhällsanalys. Till exempel vilken roll det privata näringslivet kan spela i framtiden, en inte ovanlig syn i The Expanse är till exempel privata polisstyrkor. Dessutom har författarna tänkt till och insett att om människan i allt större utsträckning lever i kolonier och skepp med låg eller ingen gravitation. Det beskrivs till och med hur belters rent fysiskt ser annorlunda ut mot jordbor på grund av deras uppväxtmiljö. Något som självklart även leder till kulturella skillnader och i förlängningen rasism.

Jag tyckte The Expanse var väldigt bra och spännande. Jag ser verkligen fram emot den fjärde boken i som utspelas i denna värld, förhoppningsvis blir det en ny trilogi med en ny infallsvinkel. Den grundläggande konflikten i de tre första böckerna känns som den har kommit till vägs ände.

Om du gillar science fiction är detta måste-läsning, särskilt om du precis som jag har en fäbless för storslagen rymdopera. Även om James S.A. Corey lånar friskt från andra genrer som till exempel skräck, noir och cyberpunk.

Recension: Rivers of London av Ben Aaronovitch

Möt Peter Grant, en nybakad konstapel inom Metropolitan Police i London. Han dras in i ett mystiskt mord vid Royal Opera House i Covent Garden när han konfronteras av ett vittne till dådet. Det enda problemet är att vittnet är ett spöke och Grant är den enda som kan se honom. Detta drar in Peter Grant i en undre värld han inte visste existerade.

Den här boken plockade jag ut under ett besök på SF-bokhandeln i Malmö. Jag hade gått mellan hyllorna en lång stund innan jag slutligen bestämde mig för Rivers of London. Det var Karin, som stod i kassan, som slutligen övertygade mig med meningen: "Det är som en blandning mellan en brittisk tv-deckare och Harry Potter". SÅLD!

Turligt nog motsvarade boken min högt uppskruvade förväntningar. Jag skrattar högt flera gånger åt bokens vändningar och formuleringar. För det är en väldigt rolig bok som är skriven med en väldigt stor glimt i ögat. Utan att det för den skull blir överdrivet löjligt. Ben Aaronovitch utnyttjar genrens humoristiska potential utan att det går över gränsen till barnsligt förlöjligande.

Ben Aaronovitch visar också att han behärskar båda genrerna han har svetsat samman i sin bok, nämligen urban fantasy och pusseldeckare. De övernaturliga inslagen smälter in bra i den moderna Londonmiljön och samtidigt leder han både läsaren och sin huvudkaraktären villovägar och sidospår innan fallet slutligen är löst. Att boken dessutom inkluderar ett upplopp av världens kanske mest oväntade upprorsmakare gör ju inte saken sämre.

Jag kan varmt rekommendera Rivers of London för alla som gillar fantastik och/eller deckare. Den har något för alla. Och framförallt är den rolig. Fråga bara de som satt i den tysta kupén med mig under tågresan från Göteborg i söndags. En del skratt undslapp mig, de flesta lyckades jag omvandla till rejäla skakningar på överkroppen.

Tegelstensthrillernostalgi

Jag läste nyligen att den amerikanske trhillerförfattaren Tom Clancy dog under tisdagen på ett sjukhus i Baltimore. Flera av hans böcker står i min bokhylla, men jag har inte läst någon av dem på många år. Annat var det under min sena tonår då jag slukade hans tjocka romaner den ena efter den andra.

Främst är han känd för sin långa serie romaner om CIA-agenten Jack Ryan och dennes karriär, där den första boken, Jakten på Röd Oktober, är den mest kända. Den blev ju dessutom en framgångsrik Hollywoodfilm med Alex Baldwin, Sean Connery och Stellan Skarsgård i några av rollerna.

Just den är också den bästa filmatiseringen av Tom Clancys böcker. Min favorit är dock en roman som inte ingår i Jack Ryan-serien. Röd Storm, från 1986, är en skildring av hur Kalla kriget utvecklas till ett tredje världskrig med epicentrum i Tyskland. Ett scenario som kanske inte känns plausibelt längre, men ändock en mycket intressant roman.

Numera känner jag mig inte särskilt sugen på att läsa Tom Clancy längre. Han har känts ganska så ointressant under en väldigt lång tid. Därmed inte sagt att hans böcker fortfarande står i min hylla av en väldigt bra anledning. Nämligen nostalgi.