September - snabbversionen

Jaha... så var sommaren över och hösten är här. Dessutom dags att sammanfatta september som läsmånad. Den korta versionen är att månaden började med energi och slutade i letargi. Lusten att läsa tog slut någon gång runt den femtonde och börjar först nu infinna sig igen. Så det blev bara tre böcker varav recensionerna av en av dem har publicerats i Skånskan. En till står på tur och den siste ska förhoppningsvis ligga till grund för en längre kulturartikel.

Facit för augusti blev följande:
* Tre lästa böcker, två romaner och en memoarbok
* Sammanlagt sidantal blev 987
* Alla tre lästes på svenska
* Två har svenska som originalspråk och en har spanska

Och här har ni läslistan:
* Mitt positiva liv av Andreas Lundstedt och Cecilia Blankens
* Nazistlitteratur i Amerika av Roberto Bolaño
* Serafers drömmar av Ola Wikander

Om en höstkväll en bokhylla

I tisdags kväll hoppade jag på en av alla dessa Facebookstatuskedjor som cirkulerar. Något jag brukar undvika, men den här handlade om böcker, så jag kunde inte låta bli.

Den gick i alla fall ut på att ta första bästa bok leta upp sidan 52 och sedan uppdatera sin status med den femte meningen på den sidan (tillsammans med instruktionerna då). Självklart utan att då nämna vilken bok det var man fick tag på. Så jag tänkte avslöja det här på bloggen istället. Men först meningen:

"Lyckligtvis värmdes jordskorpan underifrån av alla de där smälta mineralen som var i färd med att komprimeras i planetens innandöme; nätterna var korta (liksom dagarna för att jorden snurrade fortare kring sin axel); jag brukade sova med armarna om en smällhet klippa; den torra kylan runt omkring var en njutning."

Det blev en väldigt lång mening ur Italo Calvinos Kosmokomik, där författaren i tolv berättelser fabulerar fritt kring olika naturvetenskapliga hypoteser. Just ovanstående citat är taget ur kapitlet Utan färger där Calvinos ständigt närvarande följeslagare Qfwfq upplever jorden innan vår atmosfär bildades och vi därmed fick färger på vår planet.

Roth versus Wikipedia

Nyligen upptäckte den amerikanske författaren Philip Roth att Wikipedia-artikeln om hans roman The Human Stain innehöll flera stora faktafel. Bland annat hade Wikipedia-skribenterna misstagit sig på vad som var Philip Roths inspiration till romanen.

När Roth kontaktade sajten och bad dem rätta faktafelen fick han till svar att visserligen är författaren själv det slutgiltiga auktoriteten gällande litterära verk, men att de behövde ytterligare källor på att det blivit fel innan de kunde ändra. Philip Roth skriver själv om incidenten i The New Yorker.

Hela denna incident är i grund och botten lite fnissframkallande, men framförallt är den intressant. Dels väcker den frågor vem som utgör den verkliga auktoriteten gällande romaner. Kan ett litterärt verk bli så stort, omtalat och tolkat att det får ett eget liv bortom författarens intentioner och bevekelsegrunder?

Dels pekar den på ett systemfel hos Wikipedia. För kravet på fler källor än bara en persons, dock extremt auktoritativa, utsaga bygger ju i grunden på en vilja att artiklarna på sajten ska vara så korrekta som möjligt. Det råkade bara slå lite fel i det här fallet.

Nu finns det ändå säkert tar denna incident som intäkt för att helt avfärda Wikipedia. Det är däremot helt fel. Jag är själv en flitig läsare (och länkare) till sajtens artiklar. Det man hela tiden måste vara medveten gällande Wikipedia är hur innehållet genereras. Att skribenterna är människor som kan göra fel och har sina egna agendor.

Fast just medvetenheten om detta gör att Wikipedias artiklar ständigt granskas och rättas. För övrigt kan jag tillägga att artikeln om The Human Stain numera citerar Roth direkt på vad som var hans inspiration för romanen plus att det följs av ett stycke om just att det tidigare stod fel. Vilket annat uppslagsverk är så öppna med sina misstag?

En bok jag alltid återvänder till del 3

Det har åter blivit dags att ta en titt på en av de böcker jag alltid återvänder till. Första gången jag hörde talas om Toni Morrison var när hon fick 1993 års Nobelpris. Men det var inte det som fick mig att plocka upp Song of Solomon, det var faktiskt Oprah Winfreys förtjänst.

Oprah tog upp den i sin bokklubb, vilket fick mig att lubba i väg till biblioteket i Hörby och låna den på svenska. Jag fastnade snabbt och bjöds på en hisnande berättelse med ett djup som just då undgick mig. Song of Solomon blev en favorit och jag läste om den regelbundet. Alltid samma exemplar som jag lånade på biblioteket.

Men det var först när jag läste den på engelska som jag kände att jag på allvar förstod den. Dessutom blev jag om möjligt ännu mer berörd av denna fantastiska berättelse. Att huvudpersonen Milkman var söker på ständigt jakt efter sin identitet gjorde att jag kunde knyta an till och känna igen mig i honom.

Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger jag läst den. Det enda jag vet är att det är dags igen för ytterligare en omläsning.

Nu återstår bara att fråga. Vilken bok återvänder du alltid till?

På mitt nattduksbord just nu

Hösten har officiellt börjat och då inleder jag med att ta en liten koll på vad som ligger på nattduksbordet just nu.
Tre böcker som ska recenseras samt Toni Morrisons mästerverk Song of Solomon.

Den sistnämnda trodde jag skulle bli augustis femte bok, men jag började läsa Ola Wikanders Serafers drömmar istället.
Läste den fram tills dess att jag fick Roberto Bolaños Nazistlitteratur i Amerika. Då prioriterade jag den istället.

Fast nu blir det nog så att Andreas Lundstedts memoarer Mitt positiva liv får bli den verkligt högprioriterade läsningen. Recensionen av den måste nämligen bli färdig först.