BiblioPepe

Bloggkoma och recension

2012-02-09T14:08:00.000+01:00

Jädrans vilken bloggkoma jag hamnat i sedan årsskiftet. Över en vecka har gått sedan mitt förra inlägg. Jag är uppenbarligen inte i form. Håller dessutom på att parallelläsa tre olika böcker, utan komma någonstans känns det som för tillfället.

Nåväl tur är väl då att Skånskan i dag publicerade min recension av Ola Nilssons senaste roman Kärleken gömmer minnet. Så jag fick anledning att skriva ett kort inlägg om detta faktum.

Här är länken till recensionen i alla fall. Och böckerna jag läser just nu är Orlando av Virginia Woolf, Röda rummet av August Strindberg och Besatta av Elif Batuman.

Tack för alla dikter

2012-02-01T22:06:00.005+01:00

Foto: Mariusz Kubik

Det är med sorg i hjärtat jag läser nyheten att den polska poeten och essäisten Wisława Szymborska har avlidit i en ålder av 88 år. Szymborska fick Nobelpriset i litteratur 1996 och det är tack vare det priset som jag ens fick upp ögonen för hennes poesi.

Fast hennes fantastiska dikter kommer alltid att leva kvar och jag rekommenderar alla att springa iväg till sin bokhandel eller sitt bibliotek och låna hennes diktsamlingar. Läs och njut av en av vår tids främsta poeter.

Så här löd Svenska Akademiens motivering till att hon fick Nobelpriset i litteratur:
"for poetry that with ironic precision allows the historical and biological context to come to light in fragments of human reality".

NOTERAT

Livet är enda sättet
att beväxa med löv;
hämta andan i sanden,
flyga upp på vingar;

att vara en hund,
eller stryka den över pälsen:

att skilja smärta
från allt som inte är det;

att få plats i händelserna,
ta vägen i vyerna,
leta reda på det minsta bland misstagen.

Ett enastående tillfälle
att minnas för en stund
vad man pratade om

Nedan kan ni se en intervju med Wisława Szymborska från SVT.

Januari – Snabbversionen

2012-01-31T16:18:00.000+01:00

Dags att sammanfatta årets första läs- och bloggmånad. Det såg länge ut att bli fattigt på båda fronterna, men som vanligt tog jag mig kragen och slutspurtade rejält.

Dessutom hann jag även med ett besök till hos P4 Radio Kristianstad och deltog i kulturpanelen i programmet Hallå Skåne. Alltid lika skoj och intressant att delta. Nu senast diskuterade vi bibliotekens vara eller icke-vara.

Januari innebär också att vårsäsongens recensionssvep har dragit i gång. Första boken ut för mig som jag ska recensera för Skånskan är Kärleken gömmer minnet av Ola Nilsson. Meddelar självklart när den publiceras.

Facit för januari blev följande:
* Sju lästa böcker, varav sex romaner och en memoarbok.
* Sammanlagt sidantal blev 2 575.
* Två lästes på engelska, resten på svenska.
* Tre av böckerna har svenska, tre har engelska och en har ryska som originalspråk.

Och här har ni läslistan:
* A Feast for Crows av George R. R. Martin
* Hundarna av Ola Nilsson
* Änglarna av Ola Nilsson
* Kärleken gömmer minnet av Ola Nilsson
* Mästaren och Margarita av Mikhail Bulgakov
* Bossypants av Tina Fey
* Niceville av Kathryn Stockett

Och vinnaren är...

2012-01-30T19:33:00.000+01:00

I dag blev det klart vilken bok som tagit hem Bokbloggarnas litteraturpris. Årets vinnare blev ungdomsboken Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

Stort grattis till Mats och Sara. Läs mer om priset på Breakfast Book Club.

Recension: Niceville av Kathryn Stockett

2012-01-30T16:53:00.002+01:00

Det finns två anledningar till att jag köpte Niceville av Kathryn Stockett från början. Den första är att väldigt många av de bokbloggare jag följer var helt saliga efter att läst den, för det andra så fyllde den ut ett av min bokinköp när, det vill säga jag köpte fyra och betalade för tre. Niceville var den fjärde boken.

Det är också därför det dröjde med läsningen. Det som slutligen fick mig att börja läsa den var det faktum att jag ville verkligen ha läst boken innan jag såg filmen.

Kathryn Stockett

Niceville är berättelsen om Skeeter Phelan som 1962 återvänder hem till Jackson i Mississippi efter att hon tagit sin collegeexamen. Hon försöker falla tillbaka i gamla mönster med tennis, bridgeklubb och damförbundet. Hon lyckas dock inte finna ro, hon när nämligen en dröm om att bli författare. Dessutom väcks en medvetenhet om rassegretationen i sydstaterna. En segregation som exemplifieras främst genom de svarta hembiträdenas situation när de arbetar i de vita hemmen.

Det leder oss fram till bokens andra huvudperson, hembiträdet Aibileen, som när historien tar sin börjar tvingas ut i garaget varje gång hon måste gå på toaletten. Detta på grund av att hennes matmor fått det förklarat för sig att det inte är passande att svarta använder samma faciliteter som vita.

Filmaffischen

Aibileens och Skeeter hittar snart ett sätt att börja underminera systemet med rassegregation. De börjar skriva en bok där de svarta hembiträdena får berätta sin historier. Både det positiva och det negativa. I Aibileens fall handlar det om alla vita barn hon uppfostrat, som surrogat för deras riktiga föräldrar. Allt detta sker mot bakgrund av verkliga händelser från den amerikanska medborgarrättskampen, till exempel vävs mordet på Medgar Evers in på ett sätt som är väldigt signifikant för handlingen.

Niceville är en bra och spännande bok. Man lider, skrattar och hoppas med huvudpersonerna och deras vänner. Man hatar, morrar åt och ilsknar till på berättelsens antagonister, särskilt då karaktären Hilly Holbrook.

Ett bra grepp Kathryn Stockett berättar historien genom flera personers vinkel. Det gör berättelsen mer levande och förstärker närvarokänslan. Mina problem med boken är egentligen att Stockett har klämt in väldigt många trådar, som stundtals stör och stundtals glöms bort. Jag tror helt enkelt den huvudsakliga berättelsen hade kunnat bli ännu mer drabbande om författaren hade vågat redigera och koncentrera boken något hårdare.

Dessutom blir boken tyvärr lite sentimentalt smetig särskilt mot slutet. Även om Stockett lyckas undvika de allra värsta sackarinsötade fallgroparna. Därmed inte sagt att bokens slut på något sätt känns irrelevant eller ologiskt.

På det stora hela är Niceville en bra och angelägen roman om ett ämne som fortfarande är brännande hett i USA, trots att det har gått så pass lång tid sedan bokens händelser utspelade sig. Inte minst märks det på de reaktioner somboken (och filmen) har väckt i USA. Bland annat har åsikten att boken trivialiserar och förvränger afroamerikanska hembiträdens situation förts fram av dess kritiker. En annan synpunkt är att Kathryn Stockett blundar för de sexuella övergrepp mot svarta hembiträden som ofta förekom. Den sistnämnda punkten var för övrigt något jag också kom att tänka på när jag läste Niceville.

Recension: Bossypants av Tina Fey

2012-01-29T14:40:00.000+01:00

Redan när jag läste baksidestexten på Tina Feys Bossypants började jag fnissa okontrollerat och efter inledningen var jag golvad och runt tre timmar senare hade jag läst ut boken. Jag visste att jag skulle älska den här boken lika mycket som komediserien 30 Rock, som Tina Fey har skapat.

Det bästa med boken är just det faktum att man känner så tydligt igen sig. För Tina Fey skriver sin bok med samma språk, samma intonation och samma humor som man känner igen från 30 Rock och Saturday Night Live. Och det är bokens styrka, man hör Tina Feys röst under hela läsningen.

Tina Fey som Sarah Palin och
Amy Poehler som Hillary Clinton.

Bossypants handlar om Feys historia från obekväm och töntig tonåring till obekväm och töntig fyrtioårig kvinna som råkar vara producent och skapare av bland den bästa humorn i amerikansk televisions historia.

Dessutom låter Tina Fey ett obekvämt ljus skina över hur annorlunda kvinnor faktiskt behandlas inom underhållningsindustrin, men också de framsteg som gjorts sedan hon först började som manusförfattare på SNL.

Tina Fey som Liz Lemon,
huvudpersonen i 30 Rock.

En av de bästa kapitlen i boken är när hon beskriver arbetet och vad som egentligen hände runt de berömda Sarah Palin-sketcherna från hösten 2008. Det mest intressanta med dessa sketcher är hur de faktiskt gav tv-tittarna en lektion i feminism och visade hur både Sarah Palin och Hillary Clinton förminskades på grund av sitt kön. Clinton genom att hon kallades till exempel för ”ballbuster” och bitch”, Palin genom att hon utsattes för ständiga sexuella anspelningar.

Jag älskade Bossypants, som jag slog fast redan i inledningen, till stor del beroende på att jag är ett Tina Feys mest hängivna fans. Så är du som mig ska du definitivt läsa Bossypants. Gillar du däremot inte Tina Fey och hennes arbete, läs boken. Du kommer att hitta nya saker att störa dig på. Om du befinner dig på mitten av denna skalan, läs boken ändå. För det är en intressant och fängslande historia Tina Fey berättar.

Ännu ett onödigt inlägg...

2012-01-24T18:12:00.000+01:00

...har det blivit dags att publicera här på bloggen. I måndags eftermiddag var det dags för kulturpanel i programmet Hallå Skåne i P4 Radio Kristianstad och jag var en av panelisterna. Min medpanelist var Andrea Hofmann som är bibliotekarie med ansvar för webb och e-tjänster på stadsbiblioteket i Kristianstad. Det blev en mycket intressant diskussion om biblioteken och deras framtid, samt lite galasnack.

Fast varför är då det här inlägget onödigt? Jo, för jag vet ju att ni alla satt klistrade vid era transistorradioapparater och lyssnade med andakt. Fast om nu någon mot all förmodan skulle ha missat kulturpanelen så är det bara att använda sig av spelaren här nedanför och lyssna (eller klicka här).

Lyssna: 17.00 - 17.30 måndag 23 jan 2012

Jag ska bara...

2012-01-22T15:42:00.000+01:00

Ovanstående rubrik var en konstruktion jag använde mig flitigt av som barn, tätt följt av anledningen till varför jag inte kunde städa mitt rum eller var det nu var mina föräldrar ville att jag skulle göra. Och nu märker jag att jag tänker samma sak till mig själv när det gäller mitt läsande.

I början av januari bestämde jag mig för att läsa Röda rummet med tanke på att 2012 är Strindbergsåret, så åtminstone en av hans böcker borde jag klämma. Nu har tyvärr Arvid Falk och hans äventyr Stockholm fått stryka på foten tacka vare detta eviga "Jag ska bara...".

Först fick den stå tillbaka för Ola Nilssons trilogi om en by i Norrland som börjar med Hundarna, fortsätter med Änglarna och slutar med Kärleken gömmer minnet. Eftersom jag ska recensera den sistnämnda åt Skånskan kunde de inte vänta.

Sedan fick jag sådan otrolig lust att läsa om Mikhail Bulgakovs Mästaren och Margarita så jag kunde helt enkelt inte stå emot.

Fast nu har Niceville av Kathryn Stockett trängt sig före Röda rummet i läslistan. Anledningen är enkel. Jag tänkte se filmen när den kommer och vill helst ha hunnit läsa boken först samt hinna recensera den här på bloggen. Så August Strindberg får vänta ett tag till. Jag har ju nästan ett år på mig att läsa Röda rummet.

Lyssna på BiblioPepe - del 4

2012-01-21T09:34:00.000+01:00

Måndag eftermiddag klockan 17 är det dags att spetsa öronen och ratta in P4 Radio Kristianstad. Varför då?

Jo, för då deltar jag åter i Hallå Skånes kulturpanel där vi ska diskutera bibliotekens framtid.

Så jag räknar självklart med att ni alla lyssnar då.

Dags att läsa om

2012-01-15T20:03:00.000+01:00

Nästa vecka kommer att innebära dagliga pendling på sammanlagt 90 minuter per dag. Det betyder också att jag kommer att hinna med mycket läsning när jag sitter där på tåget. Trots att jag har påbörjat Röda rummet så finns det en annan bok som pockar på uppmärksamhet och vill bli omläst.

Jag pratar förstås om Mikhail Bulgakovs magnum opus Mästaren och Margarita. Den har dykt upp i mina tankar med jämna mellanrum under hösten och därför är det åter dags att sätta tänderna i detta 1900-talsmästerverk.

Minns dock inte hur många jag har läst Mästaren och Margarita sedan jag som 17-åring läste den för första gången. Min gissning är att jag nog hunnit med att läsa den mellan 20 och 25 gånger sedan dess. Ett tag läste jag den en gång i halvåret.

Fast nu var det några år sedan jag läste den, så det är definitivt dags för en omläsning. Med början i morgon bitti när jag slår mig till ro i tågsätet.

Oväntat, men kärt återseende

2012-01-11T20:10:00.001+01:00

Tagit emot årets första recensionsbok från Skånskans kulturredaktion. Det blev Ola Nilssons Kärleken gömmer minnet. Sista delen i den trilogi han inledde med romanen Hundarna, som jag recenserade i februari 2010. Tyvärr blev det inte av att jag recenserade del två, Änglarna, när den kom.

Så nu när jag skulle recensera tredje delen tänkte jag att det var på tiden att läsa andra delen. Fast insåg efter första sidan att det var lika bra att läsa om Hundarna när jag ändå var i farten. Och det var ett kärt återseende, utan tvekan en roman som växer och blir bättre vid omläsningen.

Nu är jag inte bara nyfiken på de två sista delarna, utan riktigt sugen faktiskt.

Läs min recension

2012-01-09T20:28:00.000+01:00

"Hans historia började, som alla våra historier, långt innan vi föddes. Under den ena dynastin efter den andra hade vår stad försett de kejserliga familjerna med deras mest pålitliga tjänare."

Så inleds min favoritnovell i Be för mig i tusen år av den kinesisk-amerikanska författaren Yiyun Li. Inte hennes första på svenska, dock är det hennes debutverk.

I dagens Skånska Dagbladet publicerades så min recension av denna fantastiska novellsamling. Och jag kan rekommendera alla att läsa den. Sedan måste ni också läsa hennes roman De hemlösa, som jag för övrigt också har recenserat.

Litet hopp från Jojje till Agge

2012-01-06T11:27:00.000+01:00

Ojsan, det dröjde visst lite innan årets första inlägg blev skrivet. Mycket beroende på att jag har varit fullt upptagen med A Feast for Crows, som är den fjärde boken av George R. R. Martins fantasyepos A Song of Ice and Fire. Nu när den är utläst så känner jag att jag kan koncentrera mig på annat än drakar, riddare och tronföljdskrig.

Istället ska jag nu koncentrera mig lite på en svensk litterär kung, som krigade och fejdade med många ur sin samtid, nämligen August Strindberg. 2012 har utsetts till Strindbergsåret med tanke på att det är 100 år sedan författaren dog.

Mitt ex av Röda rummet från 1928.

Detta i sig är väl inte något jag kommer att uppmärksamma särskilt mycket här på blogg då jag aldrig har varit överdrivet förtjust i den gode August. Fast Strindbergsåret känns i alla fall som ett perfekt tillfälle att återknyta bekantskapen med densamme. Därför har jag precis börjat läsa Röda rummet. Sedan får jag se om det blir mer läsning av Strindbergs böcker under året.

Fast då återstår bara att fråga. Vilken är din favorit ur Strindbergs digra produktion?

2011 - Då var denna saga all

2011-12-31T05:47:00.096+01:00

Dags att sammanfatta 2011 här på BiblioPepe.

Årets bokstav på bloggen är fortfarande J. I alla fall om jag räknar på samma sätt som 2010. Av de författare jag skrivit om är J den mest förekommande begynnelsebokstaven i deras förnamn. Hela 23 stycken har det blivit, vilket innebär att sex nya namn tillkommit under 2011. På andra plats ligger fortfarande A med 21 poster, vilket innebär att tio tillkommit under året.

Årets bästa läsning bjuder på dött lopp mellan 2666 av Roberto Bolaño, Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och Sorgesång för Easterly av Petina Gappah. Alla fantastiska på sitt sätt och värda att läsas om och om igen.

Årets mest oväntade läsning var nog ändå den engelske historikern Anthony Beevors tegelsten D-dagen. Långsam, detaljerad och uttömmande lyckades ta mig genom på ren vilja. I samma veva lovade jag mig själv att aldrig läsa någon av hans böcker igen.

Årets sämsta läsning var utan tvekan Ursäkta, men din själ dog nyss av Danny Wattin. För att citera min sågning av denna undermåliga roman: "...på sin höjd blir boken i sina värsta stunder mest en missriktad spydighet och sina bästa stunder en väl avvägd sarkasm, som man utan några större åthävor kan skaka av sig..."

Årets utmaning har varit att hålla motivationen för läsande och bloggande på toppnivå. Att den stundtals har varit låg vittnar både läslistan och inläggslistan om (se juli månad).

Årets projekt var att läsa fler novellsamlingar. Min målsättning var att läsa två i månaden. Vilket funkade under årets tre första månader. Sedan somnade det projektet in lite, även om det blev några novellsamlingar till under hösten.

Årets överraskning och årets bästa var självklart att Tomas Tranströmer äntligen fick Nobelpriset i litteratur. 2010 tippade jag att Tranströmer skulle få det, hade fel och tippade därför att Assia Djebar skulle bli årets pristagare. Jag är överlycklig att jag hade fel!

Årets vad tänkte jag på egentligen var att jag försökte kickstarta min sommarläsning med Buddenbrooks av Thomas Mann.

Årets fynd är utan tvekan George R. R. Martins fantasyepos A Song of Ice and Fire. Tätt följd av Dmitrij Gluchovskijs dystopi Metro 2033.

Årets längsta såg länge ut att bli 2666 med sina 1 053 sidor, men blev på upploppet omsprungen av A Storm of Swords på 1 128 sidor.

Årets kortaste blev den 78 sidor långa Bödeln av Pär Lagerkvist.

Årets mest oanade var ett telefonsamtal jag fick dagen innan midsommarafton där jag blev tillfrågad om jag ville vara med P4 Radio Kristianstads kulturpanel. Vilket jag nu har varit några gånger.

Årets tack går som vanligt till alla som läser mina inlägg här på bloggen, till alla som delat med sig av tankar och idéer i kommentarsfälten och till alla andra bokbloggare och boktyckare som inspirerat och utmanat mig.

Årets facit blev:
* 66 lästa böcker, varav 50 romaner, 11 novellsamlingar och 5 övriga (det vill säga biografier, fakta och debatt.)
* Sammanlagt sidantal blev 24 626, det vill säga ca 2052 sidor i genomsnitt per månad.
* 35 böcker lästes på svenska och 31 på engelska.
* Böckerna har följande originalspråk: engelska (44 st), svenska (10 st), spanska (3 st), ryska (3 st), franska (2 st), japanska (2 st), danska (1 st) och italienska (1 st)

Klicka på den här länken så kommer du till 2011 års läslista.

GOTT NYTT ÅR

önskar

BiblioPepe

December - Snabbversionen

2011-12-30T11:59:00.000+01:00

I vanliga fall brukar jag publicera det här inlägget den siste i varje månad. Fast nu är ju december lite speciellt med tanke på att det inte bara är en månad som tar slut utan även ett år. Därför börjar jag i dag med att göra min sedvanliga månadssammanfattning och så får snabbversionen av 2011 som helhet vänta tills i morgon.

December månad har gått i fantasyns tecken eftersom jag började läsa George R. R. Martins magnifika epos A Song of Ice and Fire och har hittills hunnit med de tre första böckerna. För att lätta upp min djupdykning in i Martins fantasyvärld varvade jag med att läsa lite annat smått och gott, nytt och gammalt.

Dessutom fortsatte jag traditionen med att bjuda på en julkalender. Årets tema var böcker som blivit film och/eller tv-serier. Klicka här för att kolla in årets och förra årets julkalendrar.

Här kommer december månads facit:
* Fem lästa böcker, alla romaner
* Sammanlagt sidantal blev 3 370
* Alla lästes på engelska.
* Engelska var också originalspråket på alla böckerna

Årets sista månadsläslista kommer här:
* A Game of Thrones av George R. R. Martin
* The Imperfectionists av Tom Rachman
* A Clash of Kings av George R. R. Martin
* The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald
* A Storm of Swords av George R. R. Martin

Jag nominerar följande

2011-12-28T13:50:00.000+01:00

Förra året delades bokbloggarnas litteraturpris ut för första gången och gick då till Carin Gerhardsen och hennes bok Vyssan lull.

Eftersom jag var med och nominerade till priset förra året får jag i år vara med i juryn som röstar fram årets pristagare. Förutom det tänkte jag även vara med och nominera böcker till 2011 års upplaga av priset.

Här kommer listan på mina nomineringar (utan inbördes ordning):

Priset man betalar av Lionel Shriver
De hemlösa av Yiyun Li
Be för mig i tusen år av Yiyun Li
Black Bazar av Alain Mabanckou

Lucka 24: Richard III

2011-12-24T05:47:00.057+01:00

"Now is the winter of our discontent / Made glorious summer by this sun of York;"

Det har blivit julafton och dags att öppna den sista luckan i årets julkalender. Bakom den hittar vi en engelsk kung odödliggjord av barden själv, William Shakespeare. Nu kanske vän av ordning protesterar och menar att Richard III är en pjäs och inte en bok. Då kontrar jag med att en pjäs faktiskt går att läsa tyst för sig själv och jag kan verkligen rekommendera att man gör det med Richard III.

En av de bästa versioner jag sett av denna pjäs är Ian McKellens filmatisering från 1995. Där tar han berättelsen och placerar den i 30-talets England och låter kung Richard bli en fascistisk diktator. Förutom Ian McKellen själv kan man njuta av lysande skådespelarinsatser från bland annat Maggie Smith, Jim Broadbent, Annette Bening, Robert Downey Jr., Kristin Scott Thomas och Nigel Hawthorne.

Dialogen har behållits oförändrad från Shakespeares förlaga vilket väl kontrasterar och kompletterar filmens 30-talsinramning. Dessutom är det uppfriskande att skådespelarna pratar med sina egna dialekter vilket främst innebär att de amerikanska stjärnorna slipper vricka tungan kring tillgjord Queen's English.

Här kommer i alla fall ytterligare en scen och det är den inledande där Ian McKellen levererar en av pjäsens mest kända monologer.

Lucka 23: Frankenstein

2011-12-23T05:47:00.029+01:00

"I am by birth a Genevese, and my family is one of the most distinguished of that republic."

Näst sista luckan har öppnat och har finns ytterligare ett monster, dock inte lika sofistikerat som vampyren. Dessutom hittar vi här kalenderns första och sista parodi. Jag menar förstås Mary Shelleys klassiska, gotiska skräckroman Frankenstein; or the Modern Prometheus och Mel Brooks roliga parodi på denna Young Frankenstein med bland annat Gene Wilder, Madeline Kahn och Marty Feldman i rollerna.

Själva romanen skrevs 1816 när den då 18-åriga Mary tillbringade sommaren tillsammans med sin älskare (och senare make) poeten Percy Bysshe Shelley och dennes vän Lord Byron vid Genevesjön. För att underhålla varandra på kvällarna skulle varje person i sällskapet skriva en berättelse och sedan läsa upp den för de övriga. Mary började då skriva Frankenstein, först tänkt som en novell, sedermera omarbetad till roman.

Självklart har boken legat till grund för ett otal filmer. De flesta glömmer man bort så fort eftertexterna rullar förbi. En av de som stannar kvar hos en är dock Brooks parodi från 1974 och en anledning till att jag har valt just den är att den är nog den första kontakten jag fick med Mary Shelleys romanfigur.

Mel Brooks sätter fokus på sonsonen till det ursprungliga monstrets skapare, en man som förtvivlat försöker undkomma sin ökände farfars rykte. I så hög grad att han till och med kallar sig Fronkonsteen, vilket föranleder en av filmens roligaste om hur just namnet Igor uttalas. Tyvärr kunde jag inte hitta den på Youtube. Därför bjuder jag på denna istället.

Lucka 22: The Lord of the Rings

2011-12-22T05:47:00.017+01:00

"When Mr. Bilbo Baggins of Bag End announced that he would shortly be celebrating his eleventy-first birthday with a party of special magnitude, there was much talk and excitement i Hobbiton."

Återigen är det en filmserie baserad på en bokserie som dyker upp när en lucka öppnas. Nu när vi är framme är det J.R.R. Tolkiens magnifika fantasyepos från 50-talet och Peter Jacksons filmatiseringar från början av 2000-talet.

Länge ansågs det omöjligt att göra film på de tre böckerna. Mycket beroende på att Tolkien själv ställde otroligt höga krav på eventuella adaptioner. Flera av de tidiga försöken rörde sig kring olika former av animerade filmer. 1978 kom så det första fullbordade försöket, nämligen Ralph Bakshis fruktansvärda tecknade version. Mår fysiskt illa bara jag tänker på hur dålig den är.

Slutligen kom så nyheten att Peter Jackson skulle filma böckerna. Något jag under väldigt lång tid betraktade med tilltagande skepsis, särskilt sedan han beslutade att ge rollen som Frodo till Elijah Wood. Under en tid var jag till och med fast besluten att överhuvudtaget inte se filmerna.

Nu är jag så otroligt glad att jag slutligen resignerade, för redan under de inledande scenerna av den första filmerna var jag frälst. Peter Jackson åstadkommit en filmatisering som är trogen originalet utan att ge avkall på den cineastiska upplevelsen. Jag till och med förlät Peter Jackson för allt han tvingades skära bort för att få det att funka på bioduken.

Och nu är det snart dags för premiär av The Hobbit. Jag längtar och jag hoppas att den är lika bra som trilogin.

Lucka 21: Orlando

2011-12-21T05:47:00.010+01:00

"He – for there could be not doubt of his sex, though the fashion of the time did something to disguise it – was in the act of slicing at the head of a Moor which swung from the rafters."

När lucka 21 öppnas hittar en av två anledningar till att Virginia Woolf borde ha fått Nobelpriset i litteratur. Nämligen Orlando: A Biography från 1928, hennes kanske mest kända och signifikanta verk. Orlando är en halvbiografisk roman, till viss del baserad på författaren och tillika Virginias älskarinna Vita Sackville-Wests liv. 1992 blev boken film med Tilda Swinton i huvudrollen.

Huvudkaraktären Orlando är en ung man i det elisabetanska England, som en dag bestämmer sig för att inte bli gammal. Under en kort tid är han även drottning Elizabeths älskare. Efter att ha levt en mycket lång tid faller han en dag i sömn. För att sedan vakna upp som kvinna. Och fortsätta framleva sina dagar i 1700-, 1800- och 1900-talets Storbritannien.

Mitt problem märker jag är att det var så länge sedan jag läste boken och såg filmen att jag knappt minns något av dem, förutom att hur bra det var. Nu köpte jag ju boken till mig själv i julklapp, så det får nog bli omläsning på den i mellandagarna. Och omtittning på filmen såklart!

Just det! Den andra anledning till att Virginia Woolf borde fått Nobelpriset är självklart Mrs. Dalloway.

Lucka 20: Låt den rätte komma in

2011-12-20T05:47:00.021+01:00

"'Och vad tror ni det här är för nåt, då?'"

Ytterligare en vampyr dyker upp nu när lucka nummer 20 öppnas. Kanske även den vampyrskildring som skrämmer mest. För John Ajvide Lindqvist återuppfinner inte bara vampyrmyten i sin roman Låt den rätte komma in utan låter den komma nära läsaren och bli vardaglig.

En känsla som bara förstärks ytterligare i Tomas Alfredssons utmärkta filmatisering från 2008. Med varsam hand har han överfört boken och det som gör den så fantastisk till bioduken. I kombination med skådespelarinsatserna gör detta filmen till en ren cineastisk njutning.

Dock har jag ännu inte vågat se den amerikanska remaken av filmen. Risken finns ju att jag blir besviken med tanke hur mycket jag gillar både boken och Tomas Alfredssons version. Så nu är frågan; vågar jag se den amerikanska filmen?

Lucka 19: Harry Potter

2011-12-19T05:47:00.055+01:00

"Mr and Mrs Dursley, of number four, Privet Drive, were proud to say that they were perfectly normal, thank you very much."

Lucka 19 har öppnats och bakom den finns en väldigt speciell pojke, men som från början inte vet hur speciell han är. Precis som med böckerna har filmerna om Harry Potter blivit bättre och bättre. Fast även om serien består av sju böcker och åtta filmer, så kan historien om Harry Potter och hans vänner i slutändan ses som en bok och en film, ovan representerade av den första meningen i den första boken samt trailern till den sista filmen.

Både böckerna och filmerna om Harry Potter är så pass välkända att jag knappast behöver berätta särskilt mycket om dessa. Istället tänkte jag dela med mig av ett läsminne kopplat till just Harry Potter and the Order of the Phoenix.

Jag beställde den från en nätbokhandel som fort den kom ut i England och fick vänta ganska många veckor innan den levererades. När den slutligen kom var det sommaren 2003 och jag befann mig mitt i en intensiv omtentaperiod. Det vill säga jag pluggade runt tio till tolv timmar om dagen för att klara några tentor. Då kom den!

Glad i hågen sprang jag i väg till posten och hämtade mitt paket. Fast besluten att inte börja läsa förrän dagens pluggande var överstökat, som ett slags belöning. Jag hann knappt komma hem förrän jag låg i soffan och läste. Runt tolv timmar senare hade jag läst ut den femte Harry Potter-boken. Jag pausade endast för att laga mat. Så fast var och är jag i J.K. Rowlings magiska universum.

Det var en liten anekdot om mitt förhållande till berättelsen om Harry Potter. Förutom filmerna har Rowlings böcker även gett upphov till ett stort antal parodier. En favorit är Potter Puppet Pals. Här nedan kan du ta dig en titt på just den speciella företeelse.

Lucka 18: Sherlock Holmes

2011-12-18T10:09:00.000+01:00

"In the year 1878 I took my degree of Doctor of Medicine of the University of London, and proceeded to Netley to go through the course prescribed for surgeons in the army."

Det är världslitteraturens mest kända detektiv som dyker upp när lucka 18 öppnas. Just böckerna om Sherlock Holmes plöjde jag under en semesterresa när jag var 14, sedan dess har jag faktiskt inte läst dem och personligen har jag aldrig riktigt fastnat för Doyles deckarhjälte. Även om han onekligen är en mycket fascinerande karaktär.

Min främsta kontakt med Holmes har varit film och television. Där har ju självklart kvaliteten på adaptionerna varierat kraftigt genom åren. Fast min favorit dök upp på tv för ungefär ett år sedan. Självklart pratar jag om tv-miniserien med Benedict Cumberbatch som Holmes och Martin Freeman som Watson.

En nyskapande och spännande tolkning samt en välbehövlig modernisering av själva sättet att berätta historien om Holmes. Det här med att placera en karaktär i en annan tid än den man är van att se honom/henne är vanskligt. Det kan gå på röven och bara bli uselt eller så funkar det över förväntan. Vilket Sherlock från 2010 gör. Dessutom lyfts hela serien ytterligare av just Cumberbatchs och Freemans rolltolkningar av Holmes respektive Watson.

Årets litterära julklapp...

2011-12-17T20:13:00.000+01:00

...till mig själv blev fyra klassiska romaner. Orlando: A Biography, To the Lighthouse och The Waves av Virginia Woolf samt The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald.

Det är också den sistnämnda jag tänker sätta tänderna i först när jag läst ut A Clash of Kings. Mest för att få lite omväxling från mitt pågående A Song of Ice and Fire-läsmaraton.

Lucka 17: Brokeback Mountain

2011-12-17T05:47:00.016+01:00

"Ennis Del Mar wakes before five, wind rocking the trailer, hissing in around the aluminum door and window frames."

Även bakom lucka 17 finns det en film som retar tårkanalerna. En film som blev en sensation när den kom för sin uppriktiga skildring av en kärlek som var dömd på förhand. Ang Lees mästerverk Brokeback Mountain från 2005 är baserad på en novell med samma namn av Annie Proulx.

De två unga männen Ennis och Jack träffas och blir vänner sommaren 1963 på berget Brokeback i Wyoming när de arbetar som fåraherdar. En vänskap som utvecklas till en himlastormande förälskelse och förbjuden. Sedan får vi följa de genom åren, hur de lyckas träffas några korta stunder varje år samt deras kamp att undkomma det samhälle som fördömer deras kärlek.

Filmen följer novellen troget och är lika känslosamt drabbande. Ang Lee har verkligen behandlat sitt källmaterial med ömsinthet och respekt. Filmen kompletteras dessutom av ett helt fantastiskt soundtrack, som även funkar på egen hand. Nedan kan ni lyssna på min favorit från soundtracket, He was a Friend of Mine med Willie Nelson.

Lucka 16: Of Mice and Men

2011-12-16T05:47:00.037+01:00

"A few miles south of Soledad, the Salinas river drops in close to the hillside bank and runs deep and green."

Bakom lucka 16 hittar vi ett verk som alltid får mig att gråta. Det räcker med att jag tittar på trailern eller läser baksidestexten på boken. John Steinbecks Of Mice and Men är en av de starkaste läsupplevelser jag någonsin erfarit och Gary Sinise har i sin filmatisering från 1992 hittat exakt samma ton, utan att det blir smörigt och kletigt.

Of Mice and Men är en kort, men slagkraftig berättelse om det kringresande lantarbetarna George and Lennie i depressionens Kalifornien. George är liten, kvick och intelligent medan Lennie är stor och stark men förståndshandikappad. Tillsammans rör de sig från jobb till jobb för att tjäna sitt levebröd, men drömmen är att de en gång ska kunna köpa en egen farm och "live of the fatted land", som Lennie uttrycker det.

Tyvärr blir det som Robert Burns skriver i den dikt som gett romanen sitt namn: "The best laid schemes o' mice an' men / Gang aft agley" ("De vackraste och klokaste planer / både av möss och människor / går ofta till spillo").

Jag kan dock inte exakt sätta fingret på vad det är med denna historia som alltid rör mig till tårar. Men det är en väldigt fin skildring av vänskap, sammanhållning och framtidshopp. I filmen gör Gary Sinise ett hästjobb, både som regissör och i rollen som George, men det är John Malkovichs film från början till slut. Hans porträtt av Lennie är slår an varenda känslosträng i kroppen.

Lite kuriosa är att Horton Foote, som skrev manus till denna film, även skrev manuset till To Kill a Mockingbird.

Lucka 15: En vampyrs bekännelser

2011-12-15T05:47:00.028+01:00

"'Jag förstår...' sade vampyren tankfullt och gick långsamt bort mot fönstret på andra sidan rummet."

Att de senaste åren har bjudit på vampyrtrend är det väl få som har missat. Sookie Stackhouse-böckerna och tv-serien True Blood, som baserats på dem, har väl knappast undgått någon. Och dessa är bara ett exempel, men jag ska hoppa tillbaka till en tidigare vampyrtrend som uppstod på 90-talet.

I centrum för den stod Anne Rice och hennes romaner om vampyrerna Lestat, Louis och Claudia plus en hel hoper till. Startpunkten blev 1994 års filmatisering av En vampyrs bekännelser med Tom Cruise och Brad Pitt huvudrollerna samt en storspelande tolvårig Kirsten Dunst i rollen som just Claudia.

Därför är det just den filmen som dyker upp när lucka 15 öppnas. Och återigen är det en film som gjort att jag upptäckt en hel serie böcker. För det jag gillar med Anne Rices romanserie är att hon bryter ut vampyrmyten, återuppfinner den och gör den till sin egen. Ingenstans står en greve Dracula att finna förutom en kort referens när Louis och Claudia reser genom Östeuropa.

Istället bygger hon upp en ny ursprungsmyt som sträcker sig tillbaka till egyptisk forntid. Dessutom är det en myllrande värld hon har byggt upp, befolkad med massor av individer vars berättelser väver in och ut i varandra.

Bjuder här på en scen till. Där det bränner till mellan Louis och Claudia.

Lucka 14: Game of Thrones

2011-12-14T05:47:00.001+01:00

"'We should go back', Gared urged as the woods began to grow dark around them."

Julkalenderns nyaste filmatisering dyker upp när lucka nummer 14 öppnas. Där finns HBO:s episka och magnifika fantasyserie Game of Thrones, som bygger på George R. R. Martins pågående romanserie A Song of Ice and Fire.

Än så länge har bara första säsongen av serien visats och den täcker in den boksvitens första del, betitlad A Game of Thrones. Både boken och serien är en myllrande berättelse om maktkamp, kärlek och förräderi. I centrum står de sju kungadömena på kontinenten Westeros.

Till ytan ett välmående och stabilt rike, men under den bubblar det av motsättningar mellan de stora adelshusen och när kungen dör brister allt och landet kastas in i ett inbördeskrig. Dessutom befinner sig en väldigt speciell ättling till den gamla avsatta kungadynastin i exil på andra sidan havet.

I april har säsong två av tv-serien premiär. Här kommer ett lite aptitretande smakprov på den.

Recension: The Imperfectionists av Tom Rachman

2011-12-13T20:27:00.000+01:00

Tidningens stringer i Paris har inte levererat en ända viktig nyhet på åratal, redaktören som skriver dödsannonserna gör allt för att slippa jobba och den excentriska ägaren ägnar all sin tid åt sin basset Schopenhauer.

Det är bara tre av alla udda karaktärer som dyker upp i Tom Rachmans roliga och tankeväckande roman The Imperfectionists. För i denna roman är den egentliga huvudkaraktären en internationell dagstidning, grundad på 50-talet, med säte i Rom.

Under lång tid var den måste-läsning för alla som ville hålla sig ajour med världshändelserna. Tidningens reportrar fick alltid tillgång jordens rika och mäktiga. Fast efter 50 år är den en hopplös skugga av sig själv. Endast ett fåtal trogna prenumeranter återstår och tidningen har ingen närvaro på internet.

Det här är boken tar sin början. I elva fristående, men ändå kronologiskt sammanhängande, kapitel får vi följa några av tidningens medarbetare i nutid. Allt kopplas dessutom till verklighetens rådande nyhetsflöde i denna nutid. Intryckt mellan varje kapitel är korta avsnitt där läsaren får ta del av tidningens historia från det att dess grundare fick idén till dess att vi når det bittra och oundvikliga slutet.

Tom Rachman

Det är en njutbar roman Tom Rachman har producerat. Han drar en in i tidningens förvirrade lilla värld där vi får följa både det dagliga arbetet både redaktionen, men även karaktärernas privatliv. Allt tecknat med både finkänslighet och ironi gränsande till burlesk överdrift.

Språket är otroligt lätt och drivande, stundtals överdrivet simpelt och tyvärr kombineras detta med en tendens att då och då hamna i en irriterande övertydlighet. Vissa av karaktärerna känns även lite underutvecklad, till och med så att de helt överskuggas av birollerna i deras egna kapitel.

Dessutom som journalist är det kul att läsa en skildring av tidningsarbete och reportrar som är grundad i en annan tradition än den svenska, i det här fallet skildras en amerikansk tidningskultur. I många aspekter känner jag igen mig medan andra företeelser känns helt främmande från svenskt tidningsmakeri.

Titeln The Imperfectionists är faktiskt en väldigt bra sammanfattning av roman. För karaktärerna är långt från perfekta, de har alla sina fel och vassa kanter; de är helt enkelt mänskliga. Men de är också imperfekta i betydelsen att de tillhör gårdagen. Den tid och den bransch som hade plats för romanens centrala karaktär, tidningen, finns inte längre.

Lucka 13: To Kill a Mockingbird

2011-12-13T05:47:00.000+01:00

"When he was nearly thirteen, my brother Jem got his arm badly broken at the elbow."

När vi nu öppnar Luciadagens lucka hittar vi en klassiker, som förra året firade 50-årsjubileum som bok. I år kan den fira att det var 50 år sedan den belönades med Pulitzerpriset och 2012 är det guldjubileum för filmatiseringen. Det handlar såklart om Harper Lees magiska roman To Kill a Mockingbird.

Berättelsen handlar om syskonparet Scout och Jem Finch. De växer upp med sin far i den lilla staden Maycomb i det segregerade Alabama i depressionens 30-tal. Mest känd är den för rättsfall där en oskyldig svart man åtalas för våldtäkt bara för att den som anklagar honom råkar vara en vit flicka. Men det är mer än så. Det är gripande skildring och knivskarp analys av det amerikanska samhället, berättad genom ett barns ögon. Lika allmängiltig i dag som när den skrevs.

Bara två år efter att boken publicerats blev den film med Gregory Peck i rollen som Atticus och Robert Duvall som Boo Radley. Och vilken film sedan bara jag tänker på den får jag gåshud. Ypperligt skådespeleri kombinerat med ett manus som är troget förlagan men samtidigt gör det till sin egen historia.

Det här inlägget är egentligen onödigt...

2011-12-12T20:53:00.000+01:00

...för jag vet att ni självklart lyssnade när jag deltog i kulturpanelen i P4 Radio Kristianstad. För er som mot all förmodan missade det. så kan lyssna här eller så funkar det förhoppningsvis när ni klickar i den inbäddade spelaren här nedan.

Lyssna: 17.00 - 17.30 måndag 12 dec 2011

Lyssna på BiblioPepe – Del 3

2011-12-12T11:36:00.006+01:00

Då var det dags igen! I eftermiddag uppmanar jag alla att ratta in Radio Kristianstad och lyssna på när jag deltar i kulturpanelen.

Klockan 17 börjar inslaget och varar en halvtimme. Ämnet för diskussion är bland annat julen och dess kulturyttringar.

Klicka på länken så kommer du till programmet.

Lucka 12: Revolutionary Road

2011-12-12T05:47:00.029+01:00

"Generalrepetitionens slutrepliker dog bort och medlemmerna i Laurels teatersällskap kunde bara stå där tysta och hjälplösa plira ut över rampen mot en tom salong."

Hade det inte varit för filmen Revolutionary Road, som kom 2008, hade jag aldrig upptäckt Richard Yates fantastiska författarskap, som jag fortfarande håller på att läsa in mig på. Filmen kom som sagt 2008 med Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna och är ett utsökt och klaustrofobiskt drama om brustna drömmar, ett fallerat äktenskap och ensamhet.

Boken kom redan 1961 och blev en stor kritikerframgång, men försvann sedan snabbt från folks medvetande. Under lång tid fanns inga av Richard Yates verk tillgängliga, men efter hans död 1992 har hans romankonst upplevt en renässans, som slutligen ledde fram till Sam Mendes fantastiska filmatisering av just Revolutionary Road.

Detta är berättelsen om det unga paret Frank och April, som en gång i tiden aspirerade efter konstnärliga karriärer och att framleva sina dagar i Paris. Istället har de bosatt sig i en sömnig medelklassförort där April har blivit en uttråkad hemmafru och Frank slavar på ett själsdödande kontor. En dag återupplivar de drömmen om Paris, men livet och dess omständigheter lägger hinder i vägen.

Lucka 11: The Talented Mr. Ripley

2011-12-11T12:56:00.000+01:00

"Tom glanced behind him and saw the man coming out of the Green Cage."

Det är den tredje advent och lucka nummer elva döljer en av världslitteraturens och filmhistoriens mest amoraliska antihjältar. Självklart handlar det om Tom Ripley, skapad av Patricia Highsmith 1955 i romanen The Talented Mr. Ripley, vilken också har tolkats ett flertal gånger för bioduken av ett otal regissörer.

Min favorit är Anthony Minghellas version från 1999 med Matt Damon i rollen som Tom Ripley. I min mening är det också Damon som har gjort den bästa tolkningen någonsin av Ripley, med John Malkovich som en avlägsen tvåa.

Här kommer ett litet klipp, som är ett utmärkt smakprov för er som inte sett filmen.

Lucka 10: Dangerous Liaisons

2011-12-10T08:57:00.000+01:00

"I was astonished at the pleasure to be derived from doing good."

Lucka nummer tio har öppnats och där hittar vi kanske det ultimata kostymdramat, nämligen Dangerous Liaisons från 1988 i regi av Stephen Frears. Filmen bygger på den franske författaren Pierre Choderlos de Laclos brevroman från 1782.

Boken skrevs ursprungligen för att den ofrälse artilleriofficeren ville visa den franska högadelns excesser och perversiteter. Boken handlar om hur Marquise de Merteuil slår vad med Vicomte de Valmont att han inte kan förföra den kyska Madame de Tourvel och få henne att bedra sin man. Samtidigt förför Valmont även den unga Cecile de Volanges för att för all framtid förstöra hennes chanser att bli gift.

Här har vi ytterligare ett fall där jag sett filmen före jag läste boken. Och ärligt talat är boken inte den lättaste och roligaste att läsa eftersom den är skriven i brevform samt på en högtidlig, sirlig och invecklad prosa. Då är det bättre att njuta av Stephen Frears mästerliga adaption med Glenn Close, John Malkovich, Michelle Pfeiffer, Uma Thurman och Keanu Reeves i rollerna.

Under åren har det gjorts flera filmatiseringar av boken. 1959 gjorde Roger Vadim en franskspråkig version och 1989 kom Milos Formans minst sagt svaga adaption, med Annette Bening och Colin Firth. Dessutom har väl de flesta sett Cruel Intentions från 1999, som flyttar historien till ett nutida New York. Utöver dessa har det även gjorts två koreanska filmer och en kinesisk samt två olika operor.

Fast ingen slår Stephen Frears Dangerous Liaisons. Ett bra manus, fantastiska skådespelare i storform och inte minst magnifika kostymer. Och ovanpå allt detta användes slott i Loiredalen som inspelningsplats för att skapa känslan av att man befinner sig i 1700-talets Frankrike.

Här kommer ett klipp av en favoritscen ur filmen, där Marquise de Merteuil (Close) berättar för Vicomte de Valmont (Malkovich) hur hon skapade sig själv för att kunna överleva i den högre societeten.

Lucka 9: Bröderna Lejonhjärta

2011-12-09T05:47:00.017+01:00

"Men då sa Jonatan, att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt."

Ingen julkalender blir komplett utan Astrid Lindgren och bakom den nionde luckan hittar vi Bröderna Lejonhjärta. Boken, som kom 1973, är en av mina favoriter i Astrids samlade bibliografi, egentligen bara slagen av Mio min Mio.

Däremot är filmatiseringen av Bröderna Lejonhjärta min favorit bland alla adaptioner av Astrid Lindgrens verk. Det är också en film som, precis som boken, funnits med under hela min uppväxt. Jag kan inte säga när jag först såg den.

Något jag däremot kan minnas är scenerna som skrämde mig när jag var liten och såg filmen. Till exempel precis början när lägenheten brinner och Jonatan räddar Skorpan, men dör själv. Eller scenen där Mattias, spelad av Allan Edwall, dödas av en pil.

Lucka 8: Dune

2011-12-08T05:47:00.022+01:00

"In the week before their departure to Arrakis, when all the final scurrying about had reached an nearly unbearable frenzy, an old crone came to visit the mother of the boy, Paul."

Bakom lucka åtta hittar vi nog den objektivt sett sämsta filmatiseringen av en bok någonsin eller i alla fall bland de jag valt ut till min kalender. Jag pratar självklart om Dune från 1984, regisserad av David Lynch, baserad på boken med samma namn av Frank Herbert.

Romanen anses vara ett mästerverk inom science fiction-genren, medan filmen floppade rejält när den kom. Trots detta har filmen en trogen skara fans, som ser förbi den fula scenografin, det stolpiga manuset och det överdrivna agerandet från annars duktiga skådespelare. Jag är en av dessa. Jag älskar filmen och jag vet inte varför.

Mycket beror nog på att den har en stark koppling till min barndom. Det var en av de första science fiction-filmer jag såg. Dataspelet som bygger på filmen var ett av de första jag någonsin spelade och i slutändan ledde allt detta mig fram till boken och det universum den introducerade mig till.

Skrev en stor artikel om just Dune till Skånskans kultursida som en del av tidningens sommarserie om böcker som blivit film.

Lucka 7: Fåglarna

2011-12-07T05:47:00.019+01:00

"On December the third the wind changed overnight and it was winter."

Dags att öppna lucka nummer sju och bakom hittar vi en riktigt klassisk rysare, regisserad av mästaren själv, Alfred Hitchcock. En av mina absoluta favoriter inom skräckgenren, Fåglarna från 1963 med Tippi Hedren, Rod Taylor och Jessica Tandy i rollerna. Själva filmen behöver väl knappast någon beskrivning eftersom den sedan sin premiär har blivit en permanent del av vårt kollektiva undermedvetna. Bara synen av en flock med kråkfåglar kan få oss att rysa lite och tänka på scenen där Tippi Hedrens rollfigur blir överfallen i filmens slutscen.

Få har nog läst filmens litterära förlaga, novellen med samma namn, som är skriven av den brittiska författaren Daphne du Maurier. Jag har själv bara läst den en gång och det var minst tio år sedan. Novellen utspelar sig dock inte i en liten kalifornisk kuststad utan på den engelska landsbygden. Fast känslan är den samma och likaså de kalla kårarna längs ryggraden. Alfred Hitchcock är trogen originalet, trots att historien har förflyttats till den amerikanska västkusten. Jag kan varmt rekommendera både en läsning av novellen och en titt på filmen.

Lucka 6: Jorden runt på 80 dagar

2011-12-06T05:47:00.028+01:00

"Mr. Phileas Fogg lived, in 1872, at No. 7, Saville Row, Burlington Gardens, the house in which Sheridan died in 1814."

Det är en stjärnspäckad matinéfilm som dyker upp när lucka nummer sex öppnas, för där hittar vi filmatiseringen av Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar från 1956. Jag kan ärligt talat inte säga om jag såg filmen före jag läste boken eller tvärtom. Däremot är både bok och film en kär klassiker från barndomen. Jag har till och med ett brädspel som är baserat på boken, som jag fortfarande spelar med stor behållning.

Nu håller kanske inte filmen världens högsta klass, men det gör inget. För det är förbannat bra underhållning och det är kul att se att Michael Todd fått med så många stjärnor från Hollywoods guldålder. Till exempel David Niven, Marlene Dietrich, Frank Sinatra, Shirley MacLaine, sir John Gielgud och Buster Keaton, bara för att nämna några få.

Och skulle någon vara sugen på att se hela så hittar ni den här.

Lucka 5: Gösta Berlings saga

2011-12-05T05:47:00.002+01:00

"Äntligen stod prästen i predikstolen."

Bakom dagens lucka hittar vi två filmatiseringar av samma bok, nämligen Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Först har vi filmen från 1924 och där hittar vi en 19-årig Greta Garbo i rollen som grevinnan Elisabeth Dohna. Hennes genombrottsfilm för övrigt. Den andra filmatiseringen är tv-serien från 1985 med en magnifik Margareta Krook i rollen som majorskan på Ekeby.

Båda adaptioner har på kornet fångat magin i Selma Lagerlöfs fullkomligt magiska roman. Det intressanta dock med både boken och adaptionerna är att jag vid första läsningen/titten inte fängslats alls. Det är först när jag läst om boken och sett om både filmen och tv-serien som jag fastnat för dem. Och insett deras storhet.

Lucka 4: Garp och hans värld

2011-12-04T08:59:00.001+01:00

"Garps mor, Jenny Fields, greps av polisen i Boston 1942 för att hon hade skadat en man på en biograf."

Bakom de tre första luckorna hittade vi ju filmer baserade på böcker av brittiska författare, där blir det en efterlängtad resa när nu lucka nummer fyra tar oss över Atlanten till det stora landet i väst. Och här hittar vi Garp och hans värld, baserad på romanen med samma namn av John Irving.

Jag kan med rätta påstå att den här filmen öppnade dörrar till många världar för mig när jag först såg den. Framförallt bidrog den till att jag upptäckte John Irvings författarskap. Dessutom innehåller den många bra skådespelarinsatser. Robin Williams i all är, men i denna film är det främst Glenn Close, som Garps mamma, och John Lithgow, som den transsexuella fotbollsspelaren, som står för de främsta insatserna.

Lucka 3: Förnuft och känsla

2011-12-03T08:49:00.001+01:00

"The family of Dashwood had been long settled in Sussex."

Sommaren 2010 utmanades jag att läsa Jane Austen och tog mig då an just Förnuft och känsla. Min slutsats av hela det läsprojektet blev att jag är inte är särskilt förtjust i Jane Austen och hennes böcker. Därmed kan det tyckas märkligt att det bakom lucka tre i min kalender gömmer sig en filmatisering av denna klassiska roman.

Helt enkelt för att Ang Lees Förnuft och känsla från 1995 är en väldigt bra film med väldigt bra skådespelare. Främst då på grund av huvudrollsinnehavarna Emma Thompson, som Elinor, och Kate Winslet, som Marianne. En film jag rekommenderar varmt, även till personer som i kanske inte är överdrivet förtjusta i Jane Austens berättelser i övrigt.

Lucka 2: Nosferatu

2011-12-02T05:47:00.052+01:00

"Left Munich at 8:35 P.M., on 1st May, arriving at Vienna early next morning; should have arrived at 6:46, but train was an hour late."

Jag håller mig kvar vid en brittisk författare, men hoppar till en helt annan genre, nämligen skräck. Bakom lucka nummer två döljer sig en av de bästa filmatiseringarna någonsin av Bram Stokers klassiska skräckroman Dracula. Självklart pratar jag om F.W. Murnaus oauktoriserade adaption från 1922, med den oefterhärmlige Max Schreck i huvudrollen som greve Orlok.

"Greve Orlok? Dracula heter han ju"tänker ni säkert nu. Nu var det så här att F.W. Murnau döpte huvudpersonen till Orlok och ersatte ordet vampyr med Nosferatu, eftersom han aldrig fick köpa filmrättigheterna från Bram Stokers änka Florence, som efter filmens premiär stämde filmbolaget. Änkan, och Stokers dödsbo, fick rätt och domstolen bestämde att alla kopior av filmen skulle förstöras. Dock överlevde några piratkopior, som sedan spreds över världen.

Numera har upphovsrätten till filmen gått ut, vilket gör att om du är sugen kan du se hela på Youtube. Gillar du Dracula alternativt filmhistoria så rekommenderar jag verkligen att du tar en titt.

Nosferatu i sig har gett upphov till ytterligare filmer, bland annat gjorde Werner Herzog en remake 1979 och år 2000 kom den amerikanska filmen Shadow of the Vampire, som berättar den "sanna" historien bakom Murnaus Nosferatu. Båda dessa är väl värda att se.

Därför bjuder jag på trailern till Shadow of the Vampire med John Malkovich som F.W. Murnau och Willem Dafoe som Max Schreck/Nosferatu.

Lucka 1: Mordet på Orientexpressen

2011-12-01T05:47:00.036+01:00

"It was five o'clock on a winter's morning in Syria."

Dags att öppna första luckan i årets julkalender och bakom den gömmer sig min favoritfilmatisering av min favoritroman av min favoritdeckarförfattare. Hängde ni med?

Jag pratar självklart om Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie och den stjärnspäckade filmatiseringen från 1974 av just denna bok. Historien är väl bekant för de flesta så den behöver vi knappast gå igenom. Och bara den skulle räcka för att man skulle vilja se filmen.

Ändå är det skådespelarna som gör filmen till en verklig filmdeckarklassiker. Bara listan på skådespelarna räcker för att man ska veta att filmen är sevärd. Eller vad sägs om sådan stjärnor som:
Ingrid Bergman, sir John Gielgud, Lauren Bacall, sir Sean Connery, Vanessa Redgrave, Anthony Perkins, dame Wendy Hiller och Michael York.

Bjuder på detta klipp också. Ingrid Bergman i storform.

November - Snabbversionen

2011-11-30T18:31:00.000+01:00

Redan framme vi årets nästa sista månadssammanfattning. Det har varit i en bra läsmånad måste jag säga. Många bra böcker och en helt ny bekantskap, nämligen den argentinske författaren Ernesto Sabato.

Tacklade av dock lite mot slutet, trodde jag nämligen att jag skulle mäkta med A Game of Thrones innan november månads utgång.

Däremot har jag kört fast lite med de två andra böckerna som jag håller på att läsa just nu, så det är väl lika bra att jag plockar bort Alan Alda och Dennis Lehane, återvänder till dem när lusten faller på igen.

Facit för november blev följande:
* Fem lästa böcker, fyra romaner och en novellsamling.
* Sammanlagt sidantal blev 1 036.
* Alla lästes på svenska.
* Två hade engelska som originalspråk, de övriga hade franska, japanska respektive spanska som originalspråk.

Och här kommer listan:
* Be för mig i tusen år av Yiyun Li
* Lagt kort av Joan Didion
* Black Bazar av Alain Mabanckou
* Sjömannen som föll i onåd hos havet av Yukio Mishima
* Tunneln av Ernesto Sabato

Då var det dags igen för julkalendern

2011-11-29T16:08:00.001+01:00

Nu är det snart bara en månad kvar av året och mindre än en månad kvar till julafton. Därmed är det dags att återuppliva julkalendern. Förra året publicerade jag ett boktips om dagen från den 1 december till och med julafton. Då var temat helt enkelt 24 böcker jag tycker om och ville rekommendera till er läsare.

Årets julkalender kommer att ha tema film. Det innebär att jag från och med torsdag kommer att publicera ett inlägg om dagen som kommer att handla om en bra bok, som blivit en bra film eller tv-serie. Listan på vilka böcker och filmer det blir är redan klar, så när som en eller två poster. Men det ska nog ordna sig i slutändan.

På torsdag öppnas den första luckan. Var med redan från början.

Att jag aldrig lär mig

2011-11-24T20:03:00.000+01:00

Eftersom jag precis har påbörjat läsningen av George R. R. Martins fantasyepos A Song of Ice and Fire kunde jag inte låta bli att inhandla tre nya böcker.

Månadens sista pengar brände i plånboken och jag hade några minuter över innan tåget gick i morse. Plus då att den stora bokhandelskedjan som finns på centralen i Malmö ropade efter mig och mina pengar.

Tre titlar blev det som sagt. Den första blev The Imperfectionists av Tom Rachman. Boken handlar om en mycket excentrisk internationell dagstidning och dess ännu mer excentriska redaktion. Har läst lite om den och det har gjort mig sjukt nyfiken och sugen på att läsa den.

Bok nummer två blev Roberto Bolaños De vilda detektiverna. Jag läste ju hans 2666 förra vintern och det var en läsupplevelse utöver det vanliga. Därför har jag en viss förväntan på De vilda detektiverna. Det ska bli intressant att se om jag lyckas skriva en recension på den, med tanke på att jag ännu inte lyckats få till en om 2666.

Slutligen plockade jag upp Michael Cunninghams senaste roman By nightfall, som nyligen kommit ut i svensk översättning. Jag valde dock att köpa den på originalspråket. Jag älskade Cunninghams The Hours och har dessutom hans Specimen days stående i bokhyllan. Ser fram emot att få läsa båda.

Fast först ska jag plöja genom de första fyra böckerna av A Song of Ice and Fire. Sedan får vi se vilken ände jag börjar nysta i.

Recension: Black Bazar av Alain Mabanckou

2011-11-23T15:35:00.000+01:00

Det är ett kärt återseende att plocka upp Black Bazar, som är Alain Mabanckous tredje roman på svenska. Tidigare har jag läst hans Slut på kritan och i bokhyllan står Ett piggsvins memoarer och väntar på mig.

I Black Bazar får vi möta Rumpologen som precis övergivits av sin flickvän Ursprungsfärgen. Hon har precis rymt med sin älskare och tagit deras dotter Hybriden med sig. Då börjar Rumpologen skriva en dagbok där han delar med sig av sitt liv i Paris förorter.

Precis som i Slut på kritan hämtar Alain Mabanckou näring från sitt gamla hemland Kongo-Brazzaville, men undersöker istället livssituationen för de kongoleser som sökt lyckan i den gamla kolonialmaktens huvudstad.

Alain Mabanckou

Något av de mest spännande med Black Bazar är att jag märker att Alain Mabanckou har mognat som författare. Han har renodlat och återanvänt de grepp från Slut på kritan som funkar samtidigt som han har haft modet att slopa andra grepp som kanske inte fungerade så bra.

Ett exempel är språket. Sina tidigare böcker skrev Alain Mabanckou som en enda lång ström av ord utan punkt eller stor bokstav. Ett spännande grepp och det är ju alltid uppfriskande med en författare som vågar leka och experimentera med språket. Fast när jag läser Black Bazar så känns det ändå som att Alain Mabanckou kommer mer till sin rätt när han håller sig till traditionell interpunktion.

Black Bazar är en rolig och i grunden livsbejakande bok. Man fängslas av huvudpersonen och hans berättelse från bokens första sida. Fast under denna yta bubblar sarkasmen mot det franska samhället och dess normer, mot kolonialismen och rasismen.

Fast det är inte bara en uppgörelse med europeisk rasism mot invandrare, utan även rasismen inom invandrargruppen som nagelfars. Bland annat ägnar Alain Mabanckou sig åt att ingående diskutera hudfärgens betydelse, rotlöshet och även papparollen.

Mustigheten i historien finns där, dock är den inte lika framträdande som i Slut på kritan, utan Alain Mabanckou har lärt sig balansera den med idel syrligheter. Vilket i slutändan gör Black Bazar mycket mer aptitlig.

Recension: Tunneln av Ernesto Sabato

2011-11-21T16:48:00.000+01:00

”Det får räcka med att säga att jag är Juan Pablo Castel, målaren som mördade María Iribarne; jag antar att alla har rättegången i färskt minne och inte behöver närmre upplysningar om min person.”

Detta är den inledande meningen av den argentinske författaren Ernesto Sabatos första roman Tunneln, som gavs ut 1948. Dessutom kanske en av de bästa inledningarna på en roman jag någonsin läst. För Sabato placerar mig som läsare direkt i handlingen och låter mig uppslukas i det som i grund och botten är en förklarande monolog av den dömde mördaren Juan Pablo Castel.

I Tunneln berättar Castel hur han på en utställning av sina verk möter María Iribarne och hur han genast känner sig dragen till henne, men hon försvinner innan han hinner prata med henne. Under de följande månaderna fantiserar han om hur det skulle vara att träffa henne igen, vilket de slutligen gör av en slump. María och Castel inleder ett förhållande som snabbt förgiftas av Castels svartsjuka och tvångstankar. Tills allting slutar med det vansinnesdåd Juan Pablo Castel precis har dömts till i början av boken.

Ernesto Sabato, foto från 1972

Det är ingen lång roman Ernesto Sabato skrivet, den är på drygt 120 sidor och med väldigt korta kapitel. Berättelsen är dock så intensiv och så fylld av passion att det blir som en riktigt mäktig chokladkaka, man orkar bara med en liten smula åt gången, sedan blir mättnaden för stor.

Förutom det så fylls man dessutom av en avsky mot huvudpersonen Juan Pablo Castel, särskilt när Ernesto Sabato på allvar låter läsaren vandrar genom hans febriga psyke. Det är även då kopplingen till bokens titel blir extremt tydlig.

För huvudpersonen Castel utvecklar dels ett extremt tunnelseende efter det att han mött María Iribarne för första gången, dels för att när han väl börjar sin jakt efter sina drömmars kvinna rör han sig genom en tunnel som isolerar och leder honom fram till den katastrofala kulmen på hela passionsdramat.

En annan intressant iakttagelse jag gjorde när jag läste Tunneln var att hade jag inte vetat vem författaren var, så hade jag nog ändå gissat att han var latinamerikansk. Språket och berättarstilen ingav mig samma känsla som jag fick när jag läst böcker av till exempel Gabriel GarcíaMárquez och Jorge Luis Borges.

Ynklighetens sällskap

2011-11-20T11:05:00.001+01:00

Jag är sjuk och därmed ynklig. För så är det när jag är riktigt sjuk. Fast då är det tur att man har trevligt sällskap när jag ligger här i soffan och tycker synd om sig själv. Får ser hur mycket jag orkar läsa under dagen. Kommer i alla fall försöka läsa ut Ernesto Sabatos Tunneln och kanske avverka några sidor i Dennis Lehanes Ett land i gryningen.

Sista delen av Alan Aldas memoarer har jag hållit på med ett tag nu. Läser lite då och då, men har tyvärr ingen större lust att läsa biografier och memoarer för tillfället så den får stå tillbaka.

Slutligen ligger där också en stor bok om Hasseåtage och deras svenska ord. Den bläddrar jag mest i lite planlöst, tittar på bilderna och läser lite här och där.

Läs min recension

2011-11-12T11:41:00.000+01:00

I dag, lördag, publicerades äntligen min recension av Jens Liljestrands Adonis. För att sammanfatta: jag gillade boken och det hoppas jag att ni andra som läser den också gör.

I övrigt när det gäller recensioner så har jag några på gång. Joan Didions Lagt kort och Alain Mabanckous Black Bazar ska recenseras till bloggen och recensionen av Yiyun Lis Be för mig i tusen år ska skrivas åt Skånskan.

Från den ena till den tredje

2011-11-09T19:58:00.000+01:00

Då sitter jag där igen. Med tre påbörjade böcker i läslistan. För andra delen Alan Aldas memoarer har befunnit sig på listan ett tag nu utan att jag närmat mig slutet. Den har däremot fått sällskap av flera andra böcker under tiden.

I tisdags började jag läsa Dennis Lehanes Ett land i gryningen och tanken var att den skulle vara min tågbok under veckan. Men då hade jag inte räknat med att jag skulle införskaffa en annan bok i tisdags, en bok som pockade mer på min uppmärksamhet.

Boken i fråga är den fransk-kongolesiska författaren Alain Mabanckous senaste roman och jag slukade de första hundra sidorna på tåget. Black Bazar handlar om den kongolesiske immigranten Rumpologen som precis blivit övergiven av sin flickvän. Sorgen gör att han börjar skriva ner berättelsen om sitt liv. Läst halva än så länge och jag är mycket nöjd.

Tack för lånet

2011-11-05T14:54:00.000+01:00

Fick en massa tips på Dennis Lehane-böcker efter min recension av Patient 67. Jag bad ju om det så det var högst väntat. Ett tips som slutligen gav faktisk utdelning kom från min kollega Gunilla. Hon både tipsade om och lånade sedan ut Ett land i gryningen.

Den ska läsas så fort jag hinner, även om jag har skummat de första sidorna lite. För övrigt ska jag passa på att nämna att Gunilla också bloggar om böcker. Det gör hon främst på sin Deckarblogg, men också Kulturbloggen. Båda hittar ni på Skånskan.se. Läs båda bloggarna nu, länka till dem och följ dem!

Recension: Star Wars: Death Troopers av Joe Schreiber

2011-11-01T19:04:00.000+01:00

Star Wars och zombies i ett. Det både låter som och är en oslagbar kombination. Förvånansvärt att det faktiskt dröjde till 2010 innan någon kombinerade de två. För Star Wars: Death Troopers innehåller de klassiska ingredienserna från båda genrerna.

Själva historien utspelar sig precis före händelserna i den allra första Star Wars-filmen, det vill säga nummer fyra A New Hope. En av rymdimperiets fängelseskepp är på väg med sin last av runt 500 fångar till en fängelsekoloni någonstans i galaxen.

Plötsligt slutar skeppets motorer att fungera, som tur är finns det en övergiven Star Destroyer i närheten och en grupp skickas dit för att hämta reservdelar. Men bara halva gruppen återvänder och det är inte endast reservdelar de har med sig.

Ett virus har slagit ut besättningen på den Star Destroyer fängelseskeppet ankrat vid. Ett virus som nu sprids genom hela fängelseskeppet med fasansfulla konsekvenser. För snart plågas en liten grupp om sex osmittade personer av de levande döda. Den enda vägen de kan fly är till den övergivna Star Destroyern som smittan spreds från.

Med andra ord en klassisk zombieberättelse, placerad i en typisk Star Wars-miljö och till och med två välbekanta ansikten dyker upp halvvägs in i boken. Jag kan inte vara missnöjd. Språket är lätt på gränsen till simpelt, men effektivt och drivande. Kapitlen är korta och avslutas med spännande cliffhangers som hela tiden driver läsaren framåt i historien. Star Wars: Death Troopers går helt enkelt inte att lägga i från sig. Perfekt avkoppling när hjärnan inte orkar med något mer avancerat.

Oktober - Snabbversionen

2011-10-31T15:53:00.003+01:00

Äntligen är väl ett ord som kan sammanfatta oktober månad. Främst för att Tomas Tranströmer äntligen fick Nobelpriset i litteratur. Fast också för att jag kom igång med recenserandet, återupptog mitt novelläsningsprojekt och slutligen för att jag kände att jag fått ett bra flyt i läsningen.

Facit för oktober blev följande:

* Fem lästa böcker. Fyra romaner och en novellsamling.

* Sammanlagt sidantal blev 1527.

* Fyra lästes på svenska, en på engelska.

* Svenska är också originalspråk för två av böckerna. De övriga har ryska respektive engelska som originalspråk.

Och här kommer läslistan:

* Välkommen till den här världen av Amanda Svensson

* Vinterdrottningen av Boris Akunin

* Patient 67 av Dennis Lehane

* Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist
* Star Wars: Death Troopers av Joe Schreiber

Recension: Patient 67 av Dennis Lehane

2011-10-30T19:51:00.000+01:00

En dag anländer den federala sheriffen Teddy Daniels till mentalsjukhuset Shutter Island som ligger i Atlanten utanför Boston. Tillsammans med sin partner Chuck Aule ska han undersöka hur en kvinnlig patient har lyckats rymma från sin cell. Väl där möts de av eldsjälen bakom Shutter Island, doktor John Cawley.

Fast allt är inte vad det verkar. Teddy Daniels plågas av minnen från det förflutna och drivs långsamt in i en spiral av paranoia och verklighetsflykt. Till slut tycks Teddy inte veta vilken värld han befinner sig i.

Enda anledningen till att jag köpte och läste den här boken var att jag för ungefär ett år sedan såg Martin Scorseses filmatisering med Leo DiCaprio i huvudrollen. Även om jag hade ett hum om historien och slutet, så hade jag glömt tillräckligt mycket för att kunna njuta av boken. Och resan till målet är ibland faktist det bästa.

Dennis Lehane har ett fantastiskt handlag. Långsamt låter han läsaren sjunka ner i berättelsen och utan att man vet hur befinner man sig i Teddy Daniels huvud. Historien är spännande och stundtals mycket intensiv, men som läsare tillåts man ändå vila i korta perioder innan man kastas ut igen i Teddy Daniels verklighet.

Författaren avslöjar heller aldrig för mycket så att man kan räkna ut gåtans lösning eller för lite så man tröttnar på att spekulera utan Dennis Lehane har fått till en bra balans. Till och med så att när jag mot slutet lyckas dra egna och korrekta slutsatser sträcker jag stolt på ryggen.

Patient 67 har verkligen gett mig lust att plöja genom fler av Dennis Lehanes böcker. Frågan är bara vilken jag ska sluka härnäst. Förslag?

Recension: Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist

2011-10-29T15:39:00.000+02:00

Det råder ingen tvekan om att JohnAjvide Lindqvist är en av mina favoriter bland svenska nutida författare. Hans skräckromaner är bland det bästa som går att läsa inom genren. Framförallt för att han placerar sina berättelser i så vardagliga miljöer och att han främst skräms genom att skapa stämningar, även om det övernaturliga också är ständigt närvarande.

Pappersväggar är hans första samling med skräcknoveller och innehåller bland annat en epilog till hans roman Hanteringen av odöda. Tyvärr är han lite ojämn som novellförfattare. Överlag en hög nivå, men vissa av historierna hade behövt mer arbete eller kanske utelämnats helt.

Mina favoriter i samlingen är Gräns, Majken och By på höjden. Dessa tre har alla de ingredienser som gör John Ajvide Lindqvist till en fantastisk skräckförfattare. Kuslig stämning, mysterium som långsamt avslöjas för läsaren och det okända övernaturliga väsen som utgör berättelsens kärna.

Foto: Mia Ajvide, 2010

Majken utgör dock ett undantag i och med att det övernaturliga inte släpps in i berättelsen, men stämningen finns där och får det krypa längs ryggraden när Dolly berättar sin historia. I Gräns möter vi en märklig kvinna som jobbar inom tullen och har en märklig förmåga att alltid hitta smugglare, oavsett vad de har lasten. Tills en dag hon stöter på en lika märklig man som lyckas visa henne sitt rätta jag. I By på höjden återvänder vi till Blackeberg där flera höghus plötsligt börjar luta och vrida sig. Särskilt i denna sista utlämnas man som läsare helt åt författarens nycker och slutet är en rejäl överraskning.

Fast det är tyvärr en ojämn novellsamling och vissa av berättelser, som till exempel Att få hålla om dig till musik, som bara är osammanhängande och märklig. I slutändan tror jag att John Ajvide Lindqvists rätta medium är fullängdsromanen. Där han får breda ut sig, utforska sina världar och ta tid på sig att etablera den kusliga stämning som är hans signum.

Dagens fynd

2011-10-24T20:49:00.000+02:00

Familjen Kennedy har ända sedan sitt inträde på den politiska arenan i USA fascinerat och intresserat miljontals människor. Näst äldste brodern John blev president och mördades 1963 medan näst yngste brodern Robert var presidentkandidat och hade antagligen också blivit president om inte han också mördats.

Den yngste brodern Ted var den som levde längst av Kennedybröderna, men dog av cancer 2009. Ted blev aldrig president, även om han försökte 1980. Däremot var han senator i 47 år, från 1962 till och med sin död.

Därmed är jag framme vid dagens fynd. Det blev nämligen Ted Kennedys memoarer Familjen, politiken, kärleken. För även jag fascineras av denna familj, som nog är det närmsta en kunglig dynasti USA någonsin har haft.

Ser fram emot att få läsa Ted Kennedys memoarer och jag hoppas de är öppenhjärtiga samt bjuder på en ärlig och rättfram bild bakom kulisserna hos USA:s mest kända familj.

Denna ska jag läsa

2011-10-19T17:51:00.000+02:00

Det har väl knappast undgått någon boknörd att Umberto Eco har kommit ut med en ny bok. I denna ger han sig i kast med inskränkt stereotypiserande och reder ut rasismens och hatets mekanismer. Romanen heter Begravningsplatsen i Prag och handlar om den välkända bluffen Sion vises protokoll kom till. Boken har redan skapat kontrovers genom sin mix av fakta och fiktion.

Efter att ha läst några recensioner är jag så otroligt sugen på att läsa den. Umberto Eco hamnar väl kanske inte högst på favoritlistan, men jag gillar det jag har läst honom, främst då Rosens namn. Visserligen står Focaults pendel i bokhyllan och längtar efter att bli läst, men den klarar nog av att vänta ett tag till.

Slutligen måste jag bara lie avundsjukt nämna min nästkusin Madde, som tycks ha en märklig förmåga att bli fotograferad tillsammans med kända författare. För ett tag sedan var det Paul Auster och nu senast Umberto Eco.

Recension x2

2011-10-15T08:53:00.001+02:00

Två recensioner, som jag har skrivit, publicerades i Skånskan den här veckan. I torsdags var det min recension av Fragment av Marilyn Monroe och i dag trycktes min recension av Välkommen till den här världen av Amanda Svensson.

Recensionen av Fragment hittar du här och recensionen av Välkommen till den här världen hittar du om du klickar här.

Recension: Vinterdrottningen av Boris Akunin

2011-10-13T21:15:00.000+02:00

Vinterdrottningen är den första av Boris Akunins deckarromaner om den modige och skarpsinnige gentlemannadetektiven Erast Fandorin, som löser brott i tsartidens Ryssland. I Vinterdrottningen är Fandorin tjugo år och dras rakt in i en internationell härva när han börjar nysta i vad som tycks vara ett spektakulärt.

För boken börjar med att en ung rysk ädling skjuter sig själv i tinningen mitt på blanka dagen i Alexandrovskijparken framför en ung adelsdam och hennes guvernant. Trots motstånd från sin chef börjar Fandorin undersöka den märkliga händelsen och upptäcker snabbt att allt inte står rätt till. Någon befinner sig bakom kulisserna och drar i trådarna.

Boris Akunin

Deckare är ingen favoritgenre för mig. Jag brukar säga att det är endast Agatha Christie som gäller för mig, men Boris Akunin och hans protagonist Fandorin har fångat mitt intresse. Mycket tack vare att det är en historisk deckarroman, som utspelas i ett land vars historia alltid har fängslat mig.

Erast Fandorin är också en mycket sympatisk karaktär. Hans ihärdiga nyfikenhet, logiska sinne och charmerande naivitet är bokens stora behållning. För tyvärr är det lite för enkelt att lista ut i alla fall huvuddragen i det mysterium som Fandorin löser, även om Boris Akunin trots detta ändå lyckas överraska mig flera gånger under berättelsens gång.

Oleg Menshikov som Erast Fandorin.

Att boken sin inledande mening innehåller en tydlig referens till Mikhail Bulgakovs mästerverk Mästaren och Margarita gör inte heller saken sämre. Och rent allmänt känns Vinterdrottningen som en logisk beståndsdel i den ryska litteraturtraditionen.

Vinterdrottningen är som sagt den första boken i serien om Fandorin, som hittills omfattar tretton titlar och tre böcker till är planerade. Det spännande med serien är att Boris Akunin har identifierat sexton undergenrer inom den övergripande deckargenren och varje Fandorinroman tar sig an en sådan undergenre. Ett i mina ögon spännande och intressant grepp, som gör mig otroligt nyfiken på resten av böckerna i sviten.

Mindre än vanligt

2011-10-12T19:30:00.000+02:00

En fråga flimrade precis förbi på twitter. Nämligen om det rådde koma i bokbloggarvärlden för det verkar lite som bloggandet, kommenterandet och länkandet har avtagit. Ja, jag vet inte. Förutom att jag själv har hamnat i bloggkoma.

Det var knappt att upptakten till Nobelpriset fick mig att nöta sönder tangentbordet. Inte som förra året i alla fall. Fast den senaste månaden (och lite till) har min blogglusta varit mindre än vanligt. Känner väl lite att den är på väg att vakna till igen, men det har varit lite ditt och datt som har distraherat.

Fast läser det gör jag, även om det kanske inte märks så mycket på bloggen. Har flera recensioner på gång till Skånskan. Dessutom har jag precis upptäckt en deckarförfattare jag gillar nästan lika mycket som Agatha Christie.

Jag pratar förstås om ryske Boris Akunin. Håller precis på med Vinterdrottningen, första delen i hans serie om detektiven Erast Fandorin, som bekämpar brott i tsarens Ryssland. Ovanpå det började jag i går kväll att läsa Things I Overheard While Talking to Myself, andra delen av Alan Aldas memoarer. En perfekt bok att läsa lite i innan jag somnar.

Äntligen! Äntligen! Äntligen!

2011-10-06T15:56:00.001+02:00

"...för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga." Så lät Svenska Akademiens motivering till att Nobelpriset i år gick till den svenske poeten Tomas Tranströmer.

När Peter Englund i dag tillkännagav att just Tomas Tranströmer fått Nobelpriset i litteratur slog mitt hjärta minst trippelslag. Jag vågade inte tro att han skulle få det i år. Istället tippade jag Assia Djebar.

Jag är för en gångs skull glad att jag hade tokfel. Tranströmer har jag tjatat om i många år, men jag trodde att han led av Graham Greene-syndromet och aldrig skulle få det.

Tranströmer är en av mina favoritdiktare och har varit det under lång tid. Främst är jag förtjust i hans senare verk och hans haikudikter är tillhör det vackraste som går att läsa.

Så här såg det ut när Peter Englund gjorde tillkännagivandet.

Avslutar detta inlägg med dikten "Örnklippan" från hans senaste diktsamling Den stora gåtan från 2004.

Bakom terrariets glas

reptilerna

underligt orörliga.

En kvinna hänger tvätt

i tystnaden.

Döden är vindstilla.

I markens djup

glider min själ

tyst som en komet.

Jag tippar Nobelpriset

2011-10-06T07:37:00.000+02:00

I dag publicerades min Nobelpriskrönika i Skånska Dagbladet. I den spekulerar jag friskt om vem som får priset. Ledtråd: Det blir antingen Adonis, Ko Un, Les Murray eller Assia Djebar.

Läs min krönika här.

Äntligen dags för lite Nobelpris

2011-10-04T16:09:00.000+02:00

På torsdag vankas det tillkännagivande av Nobelpristagaren i litteratur. Klockan 13.00 öppnar Peter Englund dörren och berättar vem som får det prestigefyllda priset. Och självklart är spekuleras det fram och tillbaka om vem som kommer få priset.

Blir det en svensk? Blir det en poet eller kanske en dramatiker? Oavsett så diskussionens vågor gå höga. Det ska bli spännande att se om det årets val blir lika kontroversiellt som 2010 års pristagare Mario Vargas Llosa.

I skrivandes stund visar sig lågoddsarna vara Haruki Murakami hos Unibet och Adonis hos Ladbrokes. Andra lågoddsare är Tomas Tranströmer, Assia Djebar och Les Murray.

Nu återstår bara frågan. Vem tror du får priset?

September - Snabbversionen

2011-09-30T11:04:00.000+02:00

Då var september månad avklarad och trots svag läslusta så känner jag mig ändå nöjd med månaden. Detta var också en månad då mitt bokrecenserande för Skånskan tog fart. Tre böcker levererades på kort tid, två har lästs och en recension har skrivits. Återkommer när de har publicerats.

Dessutom återknöt jag kontakten med galaxen långt, långt borta när jag läste om serien om Rogue Squadron. Mest för att jag behövde läsa något som gick snabbt och lätt, krävde minimal koncentration och hade hög igenkänningsfaktor.

Facit för augusti blev följande:
* Sex lästa böcker, varav en antologi och fem romaner.
* Sammanlagt sidantal blev 2 156.
* Två böcker lästes på svenska, fyra på engelska.
* En har svenska som originalspråk, resten har engelska.

Och här kommer listan:
* Fragment av Marilyn Monroe
* Adonis av Jens Liljestrand
* X-Wing: Rogue Squadron av Michael A. Stackpole
* X-Wing: Wedge's Gamble av Michael A. Stackpole
* X-Wing: The Krytos Trap av Michael A. Stackpole
* X-Wing: The Bacta War av Michael A. Stackpole

Apropå Star Wars...

2011-09-26T21:18:00.000+02:00

Oscar Wilde lär en gång ha sagt att det bästa sättet att bli av med en frestelse är att ge efter för den. Med denna aforism i bakhuvudet begav jag mig till SF-bokhandeln i lördags. Och jag var beredd på att bli frestad och att ge efter för frestelsen. Utökade därför min samling av Star Wars-böcker med en roman betitlad Death Trooper.
Vad handlar den om? Låt mig säga så här Star Wars möter zombies. Kan det bli bättre?
Be still my nerdy heart!

Avkopplande läsning

2011-09-23T16:03:00.001+02:00

I ett tidigare inlägg berättade jag om mina specialhyllor. Bland annat två stycken som helt har tillägnats Star Wars-litteratur, främst romaner, men även en del referenslitteratur. Och som jag berättade i ett ännu tidigare inlägg så är jag ett stort Star Wars-fan och har varit det sedan barndomen.

Tyvärr har filmerna förlorat mycket av sin charm (jag stirrar på dig George Lucas), men romanerna kan jag fortfarande njuta av. Främst för att de expanderar hela det fiktiva universum historierna utspelar sig och att när jag läser så kan jag hålla mig kvar i den version jag tycker bäst om. Till exempel det odiskutabla faktum att Han Solo sköt först.

Därför har jag valt att koppla lite från all annan läsning och allt recensionsskrivande genom att läsa X-wing: Rogue Squadron av Michael A. Stackpole. Den för mig till en galax långt, långt borta, samtidigt som jag inte behöver anstränga mig. Det vill säga perfekt läsning när man är lite trött och bara har ett behov av att komma vidare utan något större motstånd.

Scenen som den ska vara.

Scenen efter det att George Lucas mixtrat med den.

Nyförvärv = nytändning?

2011-09-21T19:38:00.001+02:00

Boris Akunin, Michael Cunningham, Dennis Lehane och Kathryn Stockett.

Varför blir alltid september en sådan seg månad? Märkte det förra året också, det blev en betänklig nedgång i bloggandet och läsandet. Det märkliga är att just läsandet tar en dipp precis när höstens recensionssäsong drar i gång på allvar. Har för tillfället tre böcker som ska recenseras åt Skånskan. Eller rättare sagt, två böcker är lästa, en recension är skriven, den andra är halvfärdig.

Tog dock en paus i arbetet och gick en kort promenad. Hamnade i bokaffären som ligger cirka två minuter från där jag bor. Första besöket sedan jag flyttade in, lite skämmigt, men det handlar om finansiell självbevarelsedrift. Nu hittade jag visserligen inte det jag letade efter, så istället köpte jag fyra pocketböcker, som ska förhoppningsvis ska sätta lite fart på läs- och blogglöden.

Vilka böcker blev det då? Här kommer de i den ordning jag plockade dem ur hyllan.

Först ut hittade jag Specimen days av Michael Cunningham. Han är mest känd som författaren till The Hours, som blev film med Meryl Streep, Julianne Moore och Nicole Kidman. Jag älskade både boken och filmen, men det har tyvärr inte betytt att jag har tagit del av Michael Cunninghams vidare författarskap. Något jag tänkte råda bot på nu.

Bok nummer två jag plockade åt mig blev Vinterdrottningen av den ryske deckarförfattaren Boris Akunin. Nu är jag egentligen ingen större deckarfantast, men just Akunin är jag väldigt nyfiken. Anledningen är att jag förra året skrev en artikel med spekulationer inför Nobelpriset i litteratur och då var det en bokhandlare som förordade Boris Akunin. Vinterdrottningen är den första delen av hans serie om gentlemannadetektiven Erast Fandorin. Boken har blivit till en tv-serie i rysk tv, men en engelskspråkig filmversion är tydligen på gång.

Den tredje boken jag fastnade för var också en deckare. Nämligen Patient 67 av Dennis Lehane. Att jag blev nyfiken på denna är kanske inte så svårt att gissa. Ja, det är tack vare filmen med Leonardo DiCaprio, Max von Sydow och Ben Kingsley. Såg den för ett tag sedan tillsammans med en kompis och blev helt begeistrad, svor att jag skulle läsa boken och sedan hände inget. Tills nu!

Slutligen köpte jag en bok som snurrade runt på flera olika bokbloggar för ett tag sedan. Och överallt jag läste om den så var det positiva tongångar eller i alla fall minns jag det så. Det rör sig nämligen om Niceville av Kathryn Stockett. Har fingrat på den ett antal gånger i ett antal olika bokaffärer. Nu gjorde slutligen slag i saken och köpte den. Den har också filmatiserats med bland annat fantastiska Allison Janney i en av rollerna.

Det var de fyra böcker jag har fyllt på bokhyllan med. Nu ska de bara läsas och omdöme lämnas i form av bloggposter.

Glad Roald Dahl-dag

2011-09-13T13:50:00.000+02:00

Roald Dahl

I dag skulle den brittiske författaren Roald Dahl ha fyllt 95 år. Dahl är en författare som betytt väldigt mycket för mig personligen och när jag tänker efter så inser jag att Roald Dahl är en av anledningar att jag lärde mig älska böcker. Inte den enda anledningen, men tacksamhetsskulden till Dahl finns där tack vare en av hans fantastiska böcker.

Jag pratar inte om Häxorna, Kalle och chokladfabriken eller SVJ. Boken jag tänker på tillhör kanske inte en av hans mest berömda. Men den betyder mycket för mig, nämligen Danny, bäst i världen.

Första gången jag kom i kontakt med den boken var när min fröken i mellanstadiet läste den för oss. En tid efter hon var färdig med den så fick jag låna den och läsa själv. Det var förenat med stor stolthet när jag läst ut den, för då var det den tjockaste bok jag någonsin läst själv. Dessutom fängslade berättelsen om Danny och hans far mig totalt.

Vilken bok av Roald Dahl är din favorit?

Specialbokhyllor

2011-09-10T16:49:00.000+02:00

I juli skrev jag lite snabbt om mina bokhyllor och hur de var sorterade. Nu har jag börjat komma ännu mer i ordning i lyan. Har till och med skruvat upp två väggfasta hyllor. Vilket har lett till att allt har hamnat på rätt plats, det vill säga precis som jag vill ha det. Lite arbete återstår dock eftersom jag fortfarande har en del böcker magasinerade (läs; stående hos mina föräldrar).

Här kommer i alla fall en bild på min låga bokhylla som står vid fönstret. Dess huvudsakliga uppgift är att långsamt fyllas med tidskrifter.

Ovanpå hylla mellan bokstöden har jag samlat alla mina Tolkien- och Harry Potter-böcker. Dessa har redan fått sällskap av de första fyra av George R. R. Martins fantasyserie A Song of Ice and Fire. Möjligen att jag kommer bygga på med lite mer fantasy där, får se har inte riktigt bestämt mig.
I själva facken i hylla samlar jag mina Populär Historia och Filter. Har räknat ut att varje fack rymmer fyra årgångar av Populär Historia samt två årgångar av Filter. Vilket innebär att jag har utrymme kvar för åtta respektive fyra års prenumeration av varje tidskrift.

Sedan var det de väggfasta hyllorna som jag satte upp nu i veckan. Jag kallar dem för mina Nike-hyllor eftersom de liknar skoföretagets swoosh-symbol.

Hyllorna hänger ovanför huvudändan på min säng och är tillägnade min guilty pleasure, nämligen Star Wars. Främst då romaner som utspelar sig i Star Wars-universumet, men också lite referenslitteratur.

20 snabba något senare

2011-09-08T17:47:00.000+02:00

Trots att jag gillar att svara på enkäter är jag sen med att hoppa på den som följer. Enligt O är tydligen den som hittat på enkäten i fråga och bland annat Vixxtoria och En full bokhylla har svarat på den tidigare (samt antagligen en massa bokbloggare till).

Morgonpigg eller nattuggla?
Nattuggla, utan tvekan. Även om jag för tillfället går upp klockan 5 på morgonen.

Bibliotek eller bokhandel?
Både och, men oftast bokhandel.

Adlibris eller Bokus?
SF-bokhandeln

Ljudbok eller e-bok?
Nu förstår jag inte vad du menar...de flesta av mina böcker innehåller bokstaven e och ibland händer det att jag ljudar när jag försöker utröna hur till exempel franska karaktärers namn ska uttalas.

Inbunden eller pocket?
Bara den innehåller sidor med text på.

Vampyrer eller zombies?
Ja tack. Kan jag få slänga in några varulvar också?

Camilla Läckberg eller Jan Guillou?
Helst inte, men Guillou har jag ju faktiskt läst lite av (Arn-böckerna). Läckberg är jag fullkomligt ointresserad av.

En i taget eller slalomläsning?Inbillar mig att jag slalomläser.

Bokmärke eller hundöra?
BOKMÄRKE!

Chips eller choklad?
Choklad i alla dessa former.

Biografier eller memoarer?
Biografier

Skräck eller chick litt?
Skräck, utan tvekan!

Boken eller filmen?
Läser helst boken först, men många böcker hade aldrig blivit lästa om jag inte hade sett filmen.

Twitter eller Facebook?
Båda!

Strindberg eller Heidenstam?Föredrar Lagerlöf, Bergman och Söderberg

Kokbok eller bakbok?
Båda tas tacksamt emot som present.

Te eller kaffe?

(Fast utan gräddeskvätten då förstås)

Rött eller vitt?
Rött, gärna kaliforniskt, gärna Zinfandel.

BokLördag eller ViLäser?Ingen av dem.

Man Booker Prize eller Augustpriset?
Bookerpriset.

Detta har hamnat på min röda matta

2011-09-02T20:14:00.000+02:00

Mitt golv den första fredagen i september. Hösten och därmed årets andra recensionssäsong har börjat. Äntligen!

Jag har redan fått två böcker att recensera åt Skånskan. Den ena hade jag önskat mig och den andra blev jag tillfrågad om jag ville skriva recension på.

Bok nummer ett är Fragment, som jag från början karakteriserade som en biografi av Marilyn Monroe. Men jag misstog mig. Det är istället en samling av material som hon själv har skrivit. Ska bli mycket spännande att läsa.

Bok nummer två som ska recenseras är Amanda Svenssons nya bok Välkommen till den här världen. Jag har ju helt missat hennes debutroman Hey Dolly, så det ska bli kul att stifta bekantskap med ett nytt författarskap.

Dessutom kunde jag lägga vantarna på två pocketböcker också. Dels Allting är upplyst av Jonathan Safran Foer dels Kriget vid världens ände av Mario Vargas Llosa.

Med på bilden finns också Ciderhusreglerna av John Irving eftersom det är den bok jag läser just nu, samt det senaste numret av Populär Historia som låg och väntade på mig när jag kom hem från jobbet. Mycket rolig läsning som väntar på mig nu.

Augusti – Snabbversionen

2011-08-31T19:33:00.000+02:00

Då var augusti månad snart ett minne blott. Nu återstår det bara fyra härliga månader av läsning detta året. Har nu bott in mig i lägenheten, hittat den perfekta läsställningen i soffan och påbörjat återknytningen av bekantskapen med alla böcker i mitt bibliotek som varit så sorgligt nonchalerade.

Tittar man på antalet böcker jag läst så har jag nog mer än väl kompenserat för det något fattiga resultatet i juli. Totalt elva böcker har det blivit under augusti månad. Jag har dessutom blivit något flitigare på att blogga och framförallt att recensera böcker, även om jag fortfarande ligger sorgligt efter. Däremot valde jag inte att recensera varje enskild Harry Potter-bok, istället tänka jag skriva ett samlande inlägg om alla sju böckerna istället.

Facit för augusti blev följande:
* Elva lästa böcker, varav åtta romaner, två kortromaner och en biografi.
* Sammanlagt sidantal blev 4929.
* Fyra böcker lästes på svenska, de övriga sju på engelska.
* Nio hade engelska som originalspråk, en hade svenska och en ryska.

Och här kommer läslistan:
* Harry Potter and the Chamber of Secrets av J.K. Rowling
* Harry Potter and the Prisoner of Azkaban av J.K. Rowling
* Harry Potter and the Goblet of Fire av J.K. Rowling
* Harry Potter and the Order of the Phoenix av J.K. Rowling
* Harry Potter and the Half-Blood Prince av J.K. Rowling
* Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K. Rowling
* Katarina av Medici av Leonie Frieda
* My Sister, My Love av Joyce Carol Oates
* Den vassa eggen av W. Somerset Maugham
* En diaboliad av Mikhail Bulgakov
* Bödeln av Pär Lagerkvist

Det var väl på tiden

2011-08-31T13:19:00.000+02:00

I morse började jag läsa Ciderhusreglerna av John Irving. Vilket verkligen var på tiden kan man tycka, med tanke på att boken stått i mina olika bokhyllor i snart tolv år utan att jag kommit till skott. Jag fick den nämligen i födelsedagspresent (eller om det var julklapp) av min syster 2000, strax efter det att Lasse Hallströms filmatisering hade haft premiär.

Varför har det då inte blivit av tidigare? Det kan jag väl egentligen inte svara på, men det har väl helt enkelt varit så att det hela tiden har funnits böcker jag hellre har läst. Men nu har jag i alla fall tagit mig i kragen och börjat läsa berättelsen om Homer Wells och doktor Wilbur Larch.

Recension: En diaboliad av Mikhail Bulgakov

2011-08-30T19:59:00.000+02:00

Året är 1921 och vi befinner oss i Moskva. På HuvCentLagTändMat* sitter Bartolomeus Korotkov säkert som byråsekreterare, eller gör han? För märkliga saker händer kring honom. Det börjar med att istället för lön får de anställda tändstickor, som inte fungerar.

Snart har Korotkov förlorat både jobb och identifikationspapper. Och allt som händer tycks hänga samman med den korte man med äggformat huvud som nyss blivit chef på HuvCentLagTändMat. En man som utan att tveka beordrar att alla kvinnliga kontorister ska förses med militärkalsonger innan han ilar vidare. En mycket märklig man vid namn Callsing.

Korotkov dras omgående in i en märklig och absurd jakt efter sitt jobb, sin identitet och sitt förstånd genom Moskvas gator och den sovjetiska byråkratin.

Mikhail Bulgakov

Mikhail Bulgakov skrev En diaboliad 1924 och den kan närmast ses som en stilstudie inför hans stora livsverk Mästaren och Margarita, som gavs ut först 27 år efter hans död. Det är samma tematik, skruvade absurdism och bitande samhällskritik.

Inbitna läsare av Mästaren och Margarita kommer definitivt känna igen sig, men också njuta av skillnaderna. För det första är tempot, som är minst sagt hisnande. Hela berättelsen har ett otroligt och som läsaren springer man hela tiden ett steg bakom huvudpersonen Korotkov. När väl sista sidan är läst flämtar, som om jag precis har sprungit genom halva Moskva personligen.

Att Callsing, antagonisten Korotkov jagar genom hela boken, ska ses som djävulen står bortom allt tvivel då denne ibland avger en svaveldoft och i ett ögonblick förvandlas till en stor svart katt. Något som minst sagt känns igen från Mästaren och Margarita.

Fast i mina ögon är Callsing ingen Woland, ingen mäktig Antikrist, som är den stora ondskan och Guds antites. Snarare vill jag dra paralleller till Behemot och Korovjev från Mästaren och Margarita. Callsing får snarare representera den lilla ondskan, den som ställer till med förtret och bekymmer, sticker käppar i hjulen och förstör, men som inte opererar utifrån en stor kosmisk plan.

Precis som jag nämnde tidigare är En diaboliad skarpsinnigt formulerad kritik mot den sovjetiska statsapparaten och dess byråkrati. Bulgakov klär av sin huvudperson Korotkov all hans förnöjsamma bekvämlighet och visar upp honom för den opportunist han är. Ett tema som senare går igenom i Mästaren och Margarita, där Korotkovs motsvarigheter blir Varietéteaterns ledargarnityr.

*HuvCentLagTändMat = Huvudcentrallagret för tändsticksmaterial

Recension: My Sister, My Love av Joyce Carol Oates

2011-08-28T12:37:00.002+02:00

Det är med nöjd utmattning jag läser sista sidan i My Sister, My love. Nöjd för att det har varit en spännande och förträfflig läsning. Utmattad för att Joyce Carol Oates har serverat mig en berättelse som har varit främst känslomässigt, men stundtals även fysiskt, uttröttande.

Huvudpersonen i boken är Skyler Rampike, en man på 20 år, som berättar sitt livs historia. Han är nämligen storebror till lilla Bliss Rampike. Hon är vid sex års ålder en framgångsrik och hyllad konståkerska, på väg mot nationellt kändisskap.

Då drabbas den utåt sett lyckliga familjen Rampike av en katastrof. Lilla Bliss hittas mördad i pannrummet. Hela livet slås i spillror för Skyler och hans föräldrar Bix och Betsey. Intresset för mordet gör att familjen med jämna mellanrum valsar genom pressen, främst då olika former av skvallertidningar och billiga talkshows.

Joyce Carol Oates har låtit sig inspireras av det verkliga mordet JonBenét Ramsay, en sexårig deltagare i skönhetstävlingar för barn, som mördades 1996 och vars familj fortfarande valsar runt i amerikanska tabloider.

My Sister, My Love är Skylers berättelse om mordet, sin uppväxt och sin familj. Och det är flera olika Skylers vi får möta. Den lilla pojken som står i centrum för berättelsen, den unge vuxne Skyler som på avstånd betraktar och berättar sin historia, tonårs-Skyler som efter mordet transporteras runt på olika mentalsjukhus, vårdhem och internat. Alla med sin egen röst och berättarstil, sammanhållna endast av behovet av att berätta SANNINGEN om sin syster och sin familj.

Självklart blir det ingen linjär berättelse, vare sig kronologiskt eller tematiskt. Nej, berättar-Skyler rör sig fram och tillbaka, kommer med utvikningar om olika företeelser. Det kan verka invecklat med så många olika huvudpersons-jag och narrativa lager i en roman, men Joyce Carol Oates ror i land med det. Stundtals under läsningen glömmer jag nästan bort att det är en historia skriven av en 70-årig kvinna för hon lyckas göra karaktärerna och främst då Skyler så verklig att han nästintill kliver fram ur boksidorna.

Romanen är också en svidande vidräkning med den amerikanska fascinationen att bli känd till varje pris, att få sin femton minuter i rampljuset. Detta kombineras då även med den, i mina ögon, tragiska behovet för vissa föräldrar att förverkliga sina egna drömmar genom sina barn. I My Sister, My Love är det Betsey Rampike som försöker få till den konståkningskarriär hon själv förvägrades.

Joyce Carol Oates ger också en känga till amerikansk media och deras närgångna rapportering och utnyttjande av offer för spektakulära händelser. I bokens fall de anhöriga till en mördad barnstjärna, men det hade lika gärnat kunnat vara en naturkatastrof eller terrorattentat. Genom hela boken kämpar Skyler mot media för att slippa se sitt och sin familjs liv åter dissekerat i artiklar, tv-program och reportageböcker skrivna av personer ”insatta” i fallet.

Utan att avslöja för mycket dras Skylers behov av frid kontra upprättelse för sig och sin syster till sin spets på romanens sista skälvande sidor. En upplösning som inte bara gör att Skyler utan också läsaren uppnår katarsis.

My Sister, My Love är Joyce Carol Oates i högform och hon bjuder på rejäla rallarsvingar rakt upp i ens känslomässiga solar plexus. Utan tvekan är det något av det bästa hon skrivit och jag kan varmt rekommendera den till alla, för detta är inte bara en roman för inbitna Oates-fans. Läs den och njut av riktigt bra modern skönlitteratur.

Dagens citat: "SKYLER HELP ME SKYLER I AM SO LONELY IN THIS PLACE SKYLER I AM so afraid I hurt so Skyler you won't leave me in this terrible place will you Skyler?
Nine years, ten months, five days,
This child-voice in my head." (Inledningen av My Sister, My Love.)

"Subjektiviteten är sanningen." (Søren Kierkegaard)

När tåget är försenat

2011-08-25T12:53:00.000+02:00

I morse när jag kom till centralen i Malmö och skulle ta tåget till jobbet i Hässleholm visade det sig att det var försenat. Så för att lindra min irritation tog jag en sväng inom Pocket Shop som tydligen öppnar redan vid sex (eller halv sju) på morgonen.

Tanken var inte att jag skulle införskaffa några ny titlar till hemmabiblioteket. Utan min tanke var mest att gå en runda och titta (och smygläsa) lite. Det var ju en fin tanke. Í slutändan köpte jag tre böcker innan jag gick ner till perrongen och satte mig på tåget.

Bok nummer ett blev Gregorius av Bengt Ohlsson. Den valdes enbart för att jag läste om Doktor Glas i början av sommaren. I Gregorius berättas i grunden samma historia fast ur pastor Gregorius perspektiv.

Nästa bok jag valde var novellsamlingen Pappersväggar. Alla trogna läsare av bloggen vet ju att John Ajvide Lindqvist är en av mina favoriter och just Pappersväggar är den enda av hans böcker jag inte läst. Ännu!

Slutligen köpte jag även John Irvings senaste roman Sista natten i Twisted River. Irving har jag tyckt om enda sedan jag såg filmatiseringarna av Garp och hans värld samt Hotel New Hampshire. Därefter har jag självklart läst hans böcker också, men det var några år sedan, så jag ser fram emot att få återuppta bekantskapen.

Recension: Katarina av Medici av Leonie Frieda

2011-08-21T11:36:00.001+02:00

Första gången jag kom i kontakt med den franska drottningen Katarina av Medici var genom en av min pappas Fantomen-tidningar. Äventyret som jag läste utspelar sig i Paris år 1572 och självklart fick jag lära mig att Fantomen spelade en viktig roll under den massaker som gått till historien som Bartolomeinatten.

Även om jag lärde mig ganska snabbt att Fantomens roll i hela händelseförloppet var fiktiv så fortsatte historien om Bartolomeinatten att fascinera och särskilt då en av huvudpersonerna, nämligen Katarina av Medici.

Katarina av Medici

Efter att ha läst Leonie Friedas omfattande biografi om den florentinska köpmannadottern som blev fransk drottning håller fascinationen i sig. Katarina av Medici är en imponerade och handlingskraftig kvinna, som lyckades dominera fransk 1500-talspolitik i tre decennier. Hon var inte bara gift med en fransk kung (Henrik II), utan även mor till tre (Frans II, Karl IX och Henrik III) samt svärmor till en (Henrik IV).

Leonie Frieda bjuder på en mastig, komplett och kompakt genomgång av Katarinas liv från födsel till död. Och det här är en biografi som kräver sitt av läsaren, men som också ger mångfalt tillbaka. För som alltid när en central historisk gestalt porträtteras så blir det inte bara en genomgång av dennes liv och gärning, utan också en undersökning av den tid personen levde och verkade.

När jag väl har läst ut boken och avklarat resan genom Katarina av Medicis liv så finns fortfarande fascinationen och intresset för henne kvar, men min frågor har blivit besvarade. Vad mer kan begäras av en biografi? I mina ögon är det ju också syftet med denna genre. Besvara våra frågor om huvudpersonen, men inte förstöra intresset för densamma.

Bartolomeinatten. Propagandamålning
från 1580-talet av Francois Dubois.

Leonie Frieda bjuder också på en imponerande notapparat och en utförlig litteraturlista om man nu som läsare skulle vilja gå vidare och fördjupa sig ännu mer i fransk 1500-talshistoria. Plus i kanten att noterna med källhänvisningar markeras med siffra och så får man slå upp noten i slutet av boken, medan små stjärnor betecknar fotnoter som ger kompletterande information. Precis så som jag vill ha det! Även bildmaterialet är rikt och koncentrerat till tre block, jämnt utportionerade i boken, tryckt på ett blankare och tjockare papper för att ge rättvisa åt återgivningarna av tavlor och teckningar.

Tyvärr irriteras jag av en del korrekturfel. Både i de släktträd och kartor som inleder boken, men också i den löpande texten. Många beror dessutom på översättaren. Exempelvis blir vissa personer både mostrar och fastrar till Katarina, vilket bara kan innebära att översättaren har slarvat och inte hållit reda på exakt hur engelskans ”aunt” ska översättas. Svenskan tenderar ju att vara mer specifik än både engelskan och franskan när det gäller släktbeteckningar. I slutändan blir dessa små korrekturfel endast tillfälliga kosmetiska irritationer, men de finns där.

Château de Chenonceau

Jag kan verkligen rekommendera denna biografi om Katarina av Medici. Det är en intressant bok om ett fascinerande och spännande livsöde. Utan Katarina hade vi till exempel inte kunnat få uppleva sådana arkitektoniska pärlor som Château de Chenonceau. Hon var en stor konstmecenat och stödde flera framstående arkitekter, konstnärer och författare. Katarina lade grunden till den franska kultur som blev så dominerande under 1600- och 1700-talen.

Dagens citat: "Catherine de' Medici, on the contrary, saved the crown of France; she maintained the royal authority in the midst of circumstances under which more than one great prince would have succumbed." (Honoré de Balzac i sin bok Om Katarina av Medici)

Krya på mig-läsning

2011-08-15T10:08:00.000+02:00

På grund av lite allmän krasslighet, magont och illamående så tillbringas måndagen nedbäddad i soffen under favoritfilten. Självklart krävs det litterärt sällskap för att utstå denna tillfälliga ynklighet. På mitt improviserade soffbord ligger därför två böcker, varav förhoppningsvis kommer att läsas ut under dagen.

Den första boken som ska läsas är Leonie Friedas biografi om en av världshistoriens mest intressanta och fascinerande kvinnor. Nämligen Katarina av Medici, som var drottning av Frankrike och tillika mor till tre franska kungar. Dessutom var hon svärmor till både den skotska drottningen Maria Stuart och den franske kungen Henrik IV. Katarina av Medici misstänks även ligga bakom Bartolomeinatten då franska hugenotter i Paris massakrerades.

Sedan har jag boken som ska läsas ut inom den snaraste. En bok som jag har hållit på med ett tag. Jag pratar självklart om My Sister, My Love av Joyce Carol Oates. Den sattes paus under HP-läsandet. Anledningen var nu inte endast att jag ville läsa Harry Potter istället, utan mycket berodde på att berättelsen om Skyler Rampike är så otroligt intensiv att jag behövde komma upp till ytan och hämta andan lite innan jag avslutar boken.

Även en velig BiblioPepe hittar böcker

2011-08-06T19:11:00.000+02:00

Tog en sväng in på SF-bokhandeln på lördagsförmiddagen innan jag tog bussen till Hörby. Ett besök som tog sin stund på grund av den galopperande velighet jag drabbas av så fort jag sätter foten i den butiken. För jag vill köpa hela sortimentet eller i alla fall ett ex av varje bok de har i lager.

Nu har jag ju inte de ekonomiska resurserna att göra just detta. Därav veligheten. För nu blev jag tvungen att bestämma mig för exakt vilken bok/vilka böcker jag skulle köpa. Jag stod och tummade en stund på en del Star Wars-romaner (de är ju min guilty pleasure), därefter funderade jag på att utöka min Asimov-samling. Sedan blev det nästan att jag köpte två böcker av den australiensiska fantasyförfattaren Karen Miller.

Fast slutligen lyckades jag bestämma mig och valde då att följa en rekommendation jag har fått från flera olika personer. Oberoende av varandra. Jag införskaffade nämligen de första fyra böckerna av George R.R. Martins hyllade fantasyserie A Song of Ice and Fire, som dessutom blivit till en lika hyllad tv-serie.

Det här inlägget är egentligen onödigt...

2011-08-01T21:30:00.000+02:00

...eftersom jag vet att alla lyssnade på min insats i dagens kulturpanel i P4 Radio Kristianstad. Men om det var någon som mot all förmodan missade det, så kan ni lyssna med hjälp av spelaren nedan. Funkar inte den så följ denna länk.

Lyssna: 17.00 - 17.30 måndag 01 aug 2011

Precis som förra gången var min medpanelist Christian Wulff, författare och informatör på regionmuséet i Kristianstad. Vi hade en mycket trevlig diskussion om bland annat film, stand up comedy och HP Lovecraft. Även Harry Martinsson och Björk fick vara med på ett hörn.

Lyssna på BiblioPepe – Del 2

2011-08-01T09:40:00.000+02:00

Då var det dags igen. I eftermiddag klockan 17 tycker jag att ni ska slå på radioapparaterna och ratta in P4 Radio Kristianstad. För då är nämligen er ödmjuke bloggare återigen med i kulturpanelen. Den här gången är temat film. Så lyssna och njut!

Ni kan också självklart lyssna på programmet via den här länken.

Juli – Snabbversionen

2011-07-31T20:48:00.001+02:00

Hoppsan ja. Det blev inte mycket läst i juli månad och inte mycket bloggat heller. Jag gick ut hårt med högtflygande planer på att jag skulle hinna med att läsa både Buddenbrooks och My Sister, My Love. Samt utlovade jag en recension av 2666. Av dessa planer blev det intet.

Orsakerna är många. Först och främst bristande läs- och blogglust, men även det faktum att större delen av min fritid i juli har ägnats åt att flytta (förutom när jag har gjort allt annat roligt som hör sommaren till). Fast nu är flytten i stort sett överstökad och jag har installerat mig i mitt nya hem.

När det gäller My Sister, My Love så har jag nästan läst ut den. Har cirka 100 sidor kvar, men jag måste erkänna att jag behövde en paus från berättelsen, hämta andan och läsa lite annat. För det är en väldigt intensiv och drabbande historia Joyce Carol Oates bjuder på.

Facit för juli blev följande:
* En läst roman
* Sammanlagt sidantal blev 223
* Boken lästes på engelska
* Vilket även är dess originalspråk

Läslistan för juli blev
* Harry Potter and the Philosopher's Stone

Fast från och med i morgon måndag när jag åter börjar jobba så innebär det också att jag ska börja pendla med tåg. Så förhoppningsvis blir det så att jag i augusti tar igen den läsning jag gick miste om i juli.

Jag visar min, du visar din

2011-07-30T19:45:00.001+02:00

Jag skrev i mitt förra inlägg att bokhyllan skulle fixas i onsdags. Så blev det inte. Då byggde jag matbord och soffa istället. I torsdags däremot så fick jag ordning på bokhyllorna, böckerna och tidskrifterna. Mycket skönt! Precis som ni kan se på bilden till vänster så fick jag massor med utrymme över för nya böcker. OH JOY!

Lite om ordningen jag bestämde mig för. Första hyllan är till för pocketböcker av normalstorlek, förutom översta hyllplanet där jag har samlat en serie med klassiska svenska romaner, äldre (och fina) specialutgåvor av bland annat Dostojevskij samt böcker min morfar har bundit in.

I hylla nummer två hamnar all skönlitteratur som är inbunden eller i storpocket. Hylla tre är till för facklitteratur, memoarer och biografer. I den sista hyllan har jag samlat min gamla kurslitteratur, den nedre halvan kommer dock tjänstgöra som mitt hemmakontor med pärmar för viktiga papper och så vidare.

I den låga hyllan som står vid fönstret (till höger på bilden, syns ganska dåligt) innehåller mina tidskrifter. Jag upptäckte att ett fack i den hyllan kan hålla fyra årgångar av Populär Historia samt minst en årgång av Filter. Mycket bra. Ovanpå kommer jag mellan bokstöd ställa alla Tolkien- och Harry Potter-böcker. Bara för att jag kan!

En annan rolig sak med att organisera sin bokhylla efter alla ens böcker varit magasinerade i några år är den otroliga läslusta som sköljer över en när alla böcker packas upp. Något som genast omsattes i att jag bestämde mig för att läsa om alla Harry Potter-böcker. Fast mer om det senare!

Nu har jag visat min bokhylla, dags att du visar din!

Dags att fixa hyllan

2011-07-26T22:52:00.000+02:00

Det har ju inte varit mycket aktivitet på bloggen under juli månad. Mycket beroende på att jag knappt fått något läst. Vilket i sin tur har berott på att jag förutom jobb är mitt uppe i en flytt till en underbar lägenhet i Malmö.

I morgon onsdag är dock dags för något jag har längtat efter. Alla böcker ska sorteras in i mina nya bokhyllor. Hoppas bara de räcker. Eller rättare sagt, hoppas att det blir riktigt mycket plats över så jag kan koncentrera mig på att fylla ut dem.

Så var denna saga all

2011-07-17T19:32:00.001+02:00

Då var Harry Potter ett avslutat kapitel. För nu har jag sett den sista filmen. Visserligen kommer jag ändå att återvända till både böckerna och filmerna i framtiden. Men det kommer ju aldrig bli samma känsla som när man läste böckerna och såg filmerna för första gången. Magin kommer alltid att finnas där om än i annorlunda.

Harry Potter-böckerna fängslade mig från första sidan till den sista. Och filmerna har jag alltid varit mycket nöjd med för de har, enligt mig, inte förlorat något i överföringen till filmerna. De två första böckerna var ganska så trevande och det märks att Rowling inte har haft någon riktig koll på var allt skulle hamna i slutändan. Samma sak med filmerna och det är främst andra boken och filmen som är de svagaste länkarna i Harry Potter-kedjan. Av böckerna är det femte och sjunde boken som har varit starkast, samma när det gäller filmerna.

Det bästa med hela Harry Potter-sagan har ju faktiskt varit att böckerna har vuxit upp tillsammans med Harry. För ju äldre Harry har blivit desto vuxnare och mörkare har böckerna blivit i språk och skildring. Sedan är det alltid uppfriskande med en hjälte som inte alltid är perfekt ut i fingerspetsarna. Stundtals i böckerna är ju Harry en fruktansvärd liten pubbeunge som man bara ville ge en örfil och säga åt honom att skärpa sig en smula. Det vill säga J.K. Rowling har lyckats med att göra sin hjälte mänsklig.

Trots att detta var sista filmen så kommer Harry Potter aldrig att försvinna ut i periferin. För jag kommer alltid att vilja läsa om böckerna och se om filmerna.

HP-maraton kanske när sista filmen kommer på DVD?

It's even in my dreams

2011-07-11T20:47:00.003+02:00

Just nu befinner jag mig mitt uppe i My Sister, My Love. Har kommit lite mer än halvvägs och är fullständigt uppslukad i Skyler Rampikes berättelse. Så till den milda grad att jag under natten till i dag till och med drömde om familjen Rampike och mordet på lilla Bliss. Och det är sällan det händer.

Sommarläsning

2011-07-05T20:46:00.000+02:00

Med tanke att det har varit sommar i över en månad nu är det väl på tiden att jag skriver några rader om årets sommarläsning. Förra året var temat Jane Austen och jag mäktade med precis en bok. Närmare bestämt Sense and Sensibility. Årets tema lånar jag från hösten 2010. För det är nämligen tegelstensromaner. Närmare bestämt två stycken, som ska ska plöjas i sommar.

Först ut är My Sister, My Love av Joyce Carol Oates. Jag har visserligen inte kommit särskilt långt i den än, men jag är nästintill säker på att den kommer att hamna bland Oates-favoriterna tillsammans med bland annat Bellefleur och Rape: A Love Story.

My Sister, My Love handlar om familjen Rampike berättad av sonen och storebrodern Skyler. Det är berättelsen om hur dottern i familjen, den hyllade isprinsessan Bliss, kidnappas och mördas samt hur detta påverkar den till synes perfekta familjen. Joyce Carol Oates har låtit sig inspireras av den verkliga historien om den lilla skönhetsmissen JonBenét Ramsay, som mördades 1996.

Fast parallellt läser jag även tegelsten nummer två. Nämligen klassikern Buddenbrooks: en familjs förfall av den tyske Nobelpristagaren Thomas Mann. Boken har stått och samlat damm i boksamlingen alldeles för länge nu. Romanen publicerades 1901 och anses ha varit en starkt bidragande orsak till att Mann fick Nobelpriset i litteratur 1929.

Boken handlar om köpmansfamiljen Buddenbrook i Lübeck, som man får följa genom flera generationer under närmre 100 år. Inte heller i denna har jag kommit särskilt långt, men jag läser några få sidor varje kväll innan jag somnar. Fast den känns som en bok man ska ta sig tid med och njuta av ordentligt.

Dessutom när jag är inne på temat tegelstenar (och klassiker) så tänker jag dessutom under juli månad få till en recension på Roberto Bolaños 2666. En bok jag läste ut i januari, men som jag först nu känner mig redo att skriva om. Återkommer med den inom det snaraste.

Juni – Snabbversionen

2011-06-30T20:26:00.002+02:00

Nu har halva året gått och som vanligt undrar man var fasiken som hände. Nyss var det snökaos och minusgrader. Nu i veckan som gick kunde jag sitta utomhus och läsa tills klockan var halv tio på kvällen.

Juni började med en otrolig energi och lust att läsa, något som i viss mån dämpades mot slutet av månaden. Mest beroende på att jag fastnade i en bok jag inte gillade. Det ledde i sin tur till att jag publicerade bloggens första riktiga dundersågning av en bok. Men tro mig den förtjänade det.

Facit för juni blev följande:
* Fem lästa böcker, varav fyra romaner och en populärhistorisk bok.
* Sammanlagt sidantal blev 1509.
* Tre böcker lästes på svenska, två på engelska.
* Samma gäller originalspråk, tre har svenska och två engelska.

Och här kommer läslistan:
* Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren
* The Ambassador's Mission av Trudi Canavan
* The Tiny Wife av Andrew Kaufman
* Ursäkta, men din själ dog nyss av Danny Wattin
* Svitjods undergång och Sveriges födelse av Henrik och Fredrik Lindström

Recension: Ursäkta, men din själ dog nyss av Danny Wattin

2011-06-30T05:47:00.001+02:00

I Ursäkta, men din själ dog nyss förflyttas vi till en inte alltför avlägsen framtid där människor, i alla fall de som har råd med det, kan skräddarsy sin avkomma till exakt de individer de vill att barnen ska bli. Dessutom utnyttjar de underklassens kvinnor som surrogatmödrar eller mer exakt som babyfabriker.

Mitt i alltihop hittar vi Benjamin Bonkenstein. En ”förbättrad” pojke, men ändå annorlunda än sin klasskamrater. Då dessa mest liknar ett stort antal kloner av olika manliga och kvinnliga kändisar, som till exempel Angelina Jolie.

Samtidigt sprids en mystisk sjukdom som bara drabbar ”förbättrade” (överklassen) vilket leder till skulden läggs på de ”oförbättrade” (underklassen), som utsätts för förföljelser från de som anses vara just ”förbättrade.

I en annan del av staden sitter en ung och uttråkad kvinna och vill fly från sitt redan förutbestämda öde att bli en lyxhustru. Att hon dessutom är dotter till landets rikaste och mäktigaste kapitalist gör inte situationen mindre pikant.

Och den rike mannen då, jo han går från att vara en skröplig gammal gubbe till ett energiknippe av rang. Bara genom att knapra en näve mystiska piller. Utöver detta dyker det mellan kapitlen i boken upp brev av en gåtfull kvinna vid namn Mimi. Brev som blir alltmer desperata.

Precis som ni märker innehåller den här historien många olika trådar och den spretar betänkligt. För ingen av alla dessa trådar (plus några till) ges företräde framför någon annan. Alla blir lika viktiga och det är omöjligt att hålla isär dem. Efter en stunds kamp ger man upp, låter allt skölja över en och tillåter sig bli överraskad, stundtals även positivt överraskad när man för en gångs skull känner igen en karaktär eller minns vem som gjorde vad 50 sidor tidigare.

Dessutom avslutas hela romanen i en krystad final som stressats fram på de allra sista sidorna. Då har visserligen vissa karaktärer dödats, så man slipper hålla reda på dem, annars ska alla trådar löpa samman till vad som slutligen blir ett enda trassligt nystan. Sedan är boken slut, jag gäspar och sträcker mig efter nästa bok. Så varaktig var den romanen.

Ovanpå alltihop ligger sedan språkupplevelsen som en våt filt. Stundtals får jag känslan att boken egentligen är skriven på engelska och sedan översatt till svenska av en synnerligen inkompetent översättare. Tyvärr är det inte så, snarare försöker Danny Wattin få till något slags amerikanskt popkultur/MTV/ungdomssåpaspråk, fast på svenska. Ett grepp som inte fungerar, utan bara blir irriterande tröttsamt i längden.

Danny Wattin har med Ursäkta, men din själ dog nyss försökt få till en humoristisk satir över vårt moderna samhälle med dess ytlighet och konsumism. Fast på sin höjd blir boken i sina värsta stunder mest en missriktad spydighet och sina bästa stunder en väl avvägd sarkasm, som man utan några större åthävor kan skaka av sig.

Att Danny Wattin har haft ambitioner att skapa en dystopi likt 1984 står ganska klart. I sig lovvärd ambition, men Ursäkta, men din själ dog nyss står långt från George Orwells mästerverk och blir mest en klumpig imiterande hyllning. Fast efterapning sägs ju vara den främsta formen av smicker.

Nä, det var ingen njutning att läsa Ursäkta, men din själ dog nyss. Det var visserligen inte plågsamt heller och längst inne i den finns det embryo till flera bra historier. För det som saknas är att författaren hade bestämt för vilken historia han hade velat berätta och sedan låtit de övriga stå tillbaka och vara just sidospår som ger djup och perspektiv åt den huvudsakliga berättelsen.

Nu när ni har lyssnat..

2011-06-27T19:14:00.000+02:00

Det blev en hektisk måndag. Först skjutsade jag föräldrarna till Kastrup, sedan hem och förbereda sig för att delta i kulturpanelen i P4 Radio Kristianstad.

Det blev en mycket trevlig upplevelse. Min medpanelist Christian Wulff och jag, tillsammans med programledarna Malin Nilsson och Richard Martinsson, diskuterade allt som hade med böcker att göra kändes det som. Det blev i alla fall boktips, blurbs och bokbloggande som avhandlades.

För er som mot all förmodan missade programmet så kan ni självklart lyssna på det i efterhand. Bara klicka på spelaren nedan eller klicka in på programmets hemsida och lyssna där.
Lyssna: 17.00 - 17.30 måndag 27 jun 2011

Lyssna på BiblioPepe

2011-06-23T15:24:00.000+02:00

Den här torsdagen har haft sina toppar och sina dalar. Att bilen tappade en vindrutetorkare i morse och att datorn låste sig fem minuter efter att jag börjat min arbetsdag hör definitivt till dagens mest irriterande ögonblick.

Tur är att det som är positivt kan väga upp det mesta. Förutom att jag ligger i startgroparna för helgens midsommarfirande så bjöd eftermiddagen på en rolig överraskning.
Jag blev plötsligt uppringd och tillfrågad om jag ville vara med i Radio Kristianstads Kulturpanel på måndag eftermiddag. Och självklart tackade jag ja.

Så ratta in programmet Hallå Skåne på Radio Kristianstad på måndag eftermiddag klockan 17 och lyssna på när jag diskuterar kultur och litteratur. Vem min medpanelist blir vet jag inte än.
För er som inte får in Radio Kristianstad på den vanliga radion så kan man lyssna via nätet. Så ni har helt enkelt ingen anledning att inte lyssna.

Recension: Offerrit av Johannes Källström

2011-06-19T07:46:00.002+02:00

Bild: Massolit Förlag

En glesbygdskommun på dekis får en sista dödsstöt när bruket slutgiltigt stänger ner och varslar all personal. Kommunens starka kvinna, det stridbara kommunalrådet Svea, griper efter halmstrån i ett sista desperat försök att hindra bygdens totala undergång.

Då visar det sig att ortens förlorade son, den numera världskände designern Oscar Vigelius, kan tänka sig att bekosta ett designcentrum i kommunen. Ett projekt på en sådan stor skala att det skulle kunna rädda ekonomin.

När så frälsaren anländer med sitt entourage börjar bygden plågas av en serie mystiska mord och försvinnanden. Den grånade kriminalkommissarien Owe Tycho kallas för att lösa gåtan tillsammans med sin unge kollega.

Jag hade inga som helst förväntningar på Offerrit när jag började läsa den. Vilket nog var tur för jag blev i alla fall inte besviken. Men det är en charmig liten historia Johannes Källström har kokat ihop. Stundtals riktigt spännande och den sista fjärdedelen sträckläste jag.

Johannes Källström

Något som dock slår mig är att jag genom hela boken kan skönja en progressiv utveckling av författarens stil och prosa. Framförallt blir verkar Johannes Källström hittat ett tempo som gör historien mer flytande efter det att halva boken var skriven. I den första halvan finns det tyvärr passager där språket är mer stapplande och trevande.

Ett grepp som fungerar väldigt bra i boken är att Johannes Källström stegvis introducerar de ockulta inslagen, vilket gör att man som läsare inte riktigt är säker på om det som sker är en övernaturlig händelse eller något karaktären bara inbillar sig. Just detta grepp är en stark orsak till att jag håller mig kvar i boken.

Tyvärr kan jag tycka att Johannes Källström lite väl lättvindigt avslöjar hur det ligger till med övernaturligheten. Det hade varit bättre om han låtit läsaren gissa och spekulera även efter det att boken är slut.

En sak jag hade önskat är att Johannes Källström hade redigerat och strömlinjeformat sin historia lite bättre. Den är lite spretig på sina håll, vissa frågor och karaktärer lämnas hängande i luften utan avslut.

Fast med tanke på den utveckling i Johannes Källström skrivande jag tycker mig skönja i Offerrit så kan nästa bok bara bli bättre. Så jag hoppas att Källström fortsätter att utvecklas i samma takt. För då kan nästa bok bara bli en ren njutning.

Slutligen vill jag faktiskt kritisera förlaget lite. Manuset är dåligt korrekturläst och det störde mig otroligt mycket när jag efter bara några sidor hade hittat flera korrfel, som borde ha rättats till innan boken gick i tryck. Tyvärr blir sådana saker något man som läsare hänger upp sig på istället för att koncentrera sig på berättelsen.

Vissa dagar är bara bäst!

2011-06-17T19:06:00.000+02:00

Inte riktigt hela uppslaget fick plats på fotot, men ni fattar!

Lyckan var total i morse när jag slog upp i tidningen och fick se min artikel om David Lynchs filmatisering av Frank Herberts Dune i tryck. Den utgör första delen i kultursidans sommarserie om böcker och film.

Jag har verkligen kämpat med artikeln eller rättare sagt artiklarna för att få till dem. Sammanlagt blev det nog en sex eller sju omskrivningar av den innan jag var nöjd. Men bäst av allt var att få se kollegan Elins fantastiska redigering av uppslaget och hur kollegan Maria fick till puffen på webben.

Så se nu till att klicka på länkarna och läs mitt alster!

Recension: The Ambassador's Mission av Trudi Canavan

2011-06-15T20:27:00.000+02:00

Trudi Canavan har snabbt blivit en av mina favoriter bland nutida fantasyförfattare och främst är det hennes böcker om Kyralias magikergille som jag gillar. Och nu har så äntligen uppföljartrilogin kommit till hennes första serie The Black Magician's Trilogy.

The Ambassador's Mission är den första delen av The Traitor Spy Trilogy och tar sin början tjugo år efter händelserna i den första trilogin. Sonea är, precis som i den första trilogin, den centrala karaktären, men här får hon även sällskap av sin nu vuxne son Lorkin, som är bokens andra huvudperson.

På de tjugo år som har passerat sedan den första trilogin har Kyralias magikergille börjat ta in adepter även från de lägre samhällsklasserna, vilket leder till klassmotsättningar inom gillet. Dessutom har en ny drog börjat spridas i samhället, extremt beroendeframkallande och farlig, även för magiker. Samtidigt dödas flera av den undre världens högdjur av en mystisk mördare med kopplingar till en okänd nation.

Att åter få ta del av Trudi Canavans fantastiska och magiska värld är en härlig upplevelse. Det hemtamt och välbekant, samtidigt lyckas hon överraska och hålla spänningen uppe. Prosan är driven och fångar effektivt in mig och håller fast mig ända till slutet. När jag läst sista sidan längtar jag genast efter nästa del av serien.

Något som jag alltid har gillat med Trudi Canavan är att hon behandlar teman kring ras, kön och klass. Inte så att det stör, hon låter det aldrig stå i vägen för en bra historia. En smårolig detalj är dessutom det faktum att hon har hittat på en egen terminologi för en lång rad vardagliga ting. Något som ökar känslan av att befinna sig i ett alldeles speciellt universum.

Recension: Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij

2011-06-13T21:56:00.000+02:00

Jag köpte Metro 2033 på ren känsla. Jag såg den på hyllan i bokhandeln, läste baksidestexten och bläddrade lite i den och kände direkt att denna ska jag chansa på. Och det var en chans jag är glad att jag tog.

Metro 2033 är en annorlunda bok och även omständigheterna kring dess ursprungliga publicering skiljer sig från de traditionella vägar en bok brukar ta för att nå ut till läsarna. Författaren Dmitrij Gluchovskij gjorde den tillgänglig för gratis nedladdning via sin hemsida 2002 och först tre år senare som ett förlag gav ut den på traditionellt sätt.

Sedan dess har den blivit en internationell bästsäljare som översätts till ett flertal språk samt blivit ett populärt dataspel. Och får man tro ryktena så finns det nog en chans att den dyker upp våra biografer inom den närmsta framtiden.

Metro 2033 är post-apokalyptisk dystopi som utspelar sig i Moskvas tunnelbana, vars tunnlar och stationer sägs kunna motstå ett kärnvapenanfall. Runt två decennier före romanen tar sin början har Moskva förstörts i ett förödande kärnvapenkrig. De få överlevande har flytt ner i tunnelbanan och där bosatt sig på de olika tunnelbanestationer.

Med tiden har de människorna anpassat sig och bildat stater nere i underjorden. Vissa, som den mäktiga Hansan, består av flera stationer, medan andra stationer står helt ensamma. Mitt i denna värld får vi möta den unge Artiom, som bor på den fristående stationen VDNCh (uttalas Vedencha) i den norra delen av tunnelsystemet.

Anfall av märkliga mutanter från ytan tvingar ut Artiom på ett uppdrag genom hela tunnelbanan där han får uppleva hela det mikrokosmos som uppstått i jorden under Moskva. Varje stadsstat eller federation har anammat en dominerande ideologi. Exempelvis så är Hansan en kapitalistisk stat medan stationerna längs den röda linjen har slutit sig samman i en hårdför stalinistisk diktatur.

Men det finns även grupper som rör sig utanför det etablerade statssystemet, till exempel ett gäng trotskistiska rebeller. Genom att vi får följa Artioms jakt på frälsning från det onda som hotar människorna i tunnelbanan får vi också en resa och analys av både Ryssland, både dess nuvarande styre och tidigare regimer.

Språket är drivet och man sugs in i den dystopiska stämningen. Dmitrij Gluchovskij skapar också en närvaro som gör att man befinner sig i de mörka tunnlarna och känner doften, hör ljuden och ryser till av ett plötsligt iskallt vinddrag.

Bokens slut är paradoxalt nog både slutet och öppet på samma gång. För vi ges en på ett sätt definitiv avslutning samtidigt som rätt frågor lämnas tillräckligt obesvarade så jag blir nyfiken på hur historien fortsätter eller skulle kunna fortsätta. Det viktigaste är att jag känner ingen frustration över att vissa frågor och händelser lämnas öppna.

Lyckligtvis så är en uppföljare på väg, behändigt nog kommer den få titeln Metro 2034, som säkerligen kommer besvara en del funderingar. Fast främst vill jag läsa den för att återse Artiom och åter besöka hans värld i tunnlarna under Moskva.

Han bröt genom den osynliga väggen

2011-06-08T18:00:00.000+02:00

En nyhet som smög lite under radarn i dag var beskedet att den brittisk-födde amerikanske författaren Harry Bernstein avled för bara några dagar sedan. Han blev 101 år gammal. Självklart ingen nyhet av någon större magnitud, men två av hans böcker rörde mig djupt.

Fast lite speciell var Harry Bernstein allt. Mest för att hans debut kom så sent i livet. Han var 96 år gammal när den första delen av hans memoarer The Invisible Wall publicerades 2007. I den berättar han om sin uppväxt som jude i Manchester-förorten Stockport.

Han berättar rättframt och rörande om sin alkoholiserade och våldsamma far, om antisemitismen han möttes av och om sin systers kärleksaffär med kristen man. 2008 kom uppföljaren The Dream som handlar om hur familjen emigrerade till USA och de första åren i det nya landet.

Ett år senare kom tredje delen The Golden Willow som handlar om Harrys liv tillsammans med sin fru Rose och deras barn. 2012 ska den fjärde och sista delen, What Happened to Rose, publiceras.

Harry Bernstein hade tidigare i sitt liv skrivit en del artiklar för olika tidskrifter, däribland Popular Mechanics och Newsweek. Men det var inte förrän han blev änkling 2002, efter 67 års äktenskap, som han började skriva sina memoarer.

Jag fick de två första böckerna i julklapp för något år sedan och kunde knappt lägga de i från mig när jag väl börjat läsa dem. Hans anspråkslösa prosa var så drabbande att berättelsen gick rakt in i hjärtat. Så jag rekommenderar alla att läsa hans böcker.

Dagens citat: "You've got to be taught to hate. You've got to be taught from the time you're six or seven or eight. It's put in your mind. It's handed down, almost like an heirloom, among Christians. They didn't know why they hated us." (Harry Bernstein)

Ett oväntat paket dök upp i dag

2011-06-07T23:03:00.000+02:00

Det här paketet låg och väntade på mig när jag kom hem från jobbet och efterföljande after work med kollegorna.

Redan när jag såg det hade jag en liten aning om vem avsändaren kunde vara. Och min aning visade sig stämma. Det var från nästkusinen i Stockholm och innehöll självklart en bok.

En mycket liten bok, som jag aldrig tidigare har hört talas om, men som min nästkusin rekommenderar varmt. Allt enligt den medföljande post it-lapp som satt fast inne i boken.

Boken heter The Tiny Wife och är skriven av Andrew Kaufman. Enligt rekommendationen är den "skruvad, knäpp och alldeles, alldeles underbar.

Tack så mycket för den oväntade presenten. Jag ser fram emot att få läsa den!

Raskt vidare till nästa

2011-06-04T17:36:00.000+02:00

Förra fredagen impulsköpte jag fyra böcker och har nu avverkat tre av dem. Alla tre har varit fantastiska läsupplevelser. Alla på sitt egna unika sätt.

Senast utläst var Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia. Och jag är fullständigt hänförd. Språket, karaktärerna, kärleken. För tillfället saknar jag ord, men ge mig några dagar så kommer recensionen.

Ingen rast, ingen ro, för nu vandrar jag raskt vidare till nästa bok. The Ambassador's Mission är den australiensiska fantasyförfattaren Trudi Canavans senaste roman. Boken utgör första delen av The Traitor Spy-trilogin, som i sin tur är en uppföljare till den bästsäljande The Black Magician-trilogin.

Eftersom jag har läst Trudi Canavans alla tidigare böcker är det ett författarskap som jag är väldigt väl förtrogen med och jag ser verkligen fram emot att få stifta bekantskap med nästa del av hennes omfattande fantasysaga.